Kulturmarxismen kränker människans själ

I denna krönika syftar människans själ på en beteckning beträffande en egenskap hos människans förnuft och medvetande, där individens viktigaste värderingar utvecklas och möjligheter för och hot mot dessa observeras och orsakar handlande. En viktig funktion inom själen såsom samvetet kan därvid aktualiseras. Med kulturmarxism menas tillämpning av postmodernistiska principer på olika samhällsfrågor.

Såsom biocentrisk psykologi¹ betonar, är en människas medvetande på den konceptuella nivån (det vill säga inte bara reaktioner på hennes sinnesorgan) av två slag: ett lägre och ett högre. För att tänka konceptuellt (inte bara reagera på sinnesintryck) krävs att individen fokuserar sitt medvetande på något och verkligen tänker aktivt om detta. Att göra det och rationellt anknyta till ens kunskap och olika relevanta fragment i minnet kräver en ansträngning vilken människan måste besluta sig för att genomföra. Just det är innebörden av den psykologins tes, att människan har ett frivilligt medvetande. Hon kan välja att ofokuserat och passivt dväljas kvar bland osystematiska och tillfälliga intryck, yttre påverkan, associationer och kanske känslor i stället för att tillämpa sitt högre rationella medvetande som fokuserar på frågor och problem och medvetet utnyttjar sin kunskap för att belysa dessa och lösa problem.

Ett libertarianskt grundkrav på en person är att denne alltid tar ett fullständigt ansvar för sina värderingar genom att sakligt granska olika möjliga alternativ för sådana, skälen för dem och sedan väljer. Det innebär ett krav att beträffande dessa verkligen använda sitt högre medvetande. I ett anständigt samhälle ska inte staten och andra offentliga organ försöka att påverka personers värderingar gällande områden som ligger inom det privatas sfär såsom politiska och kulturella åsikter. Men redan på 50-talet utnyttjade socialdemokratin regeringsmakten för att starta sin massindoktrinering av det svenska folket, vilken därefter successivt ökade. Påverkan på otaliga sätt och områden, där några är²: skola och vidareutbildning, offentliga (och numera även privata) media, i stort sett hela kultursektorn, stora delar av offentlig förvaltning, fackföreningar, Svenska kyrkan, offentlig finansiering av rader av propagandaorgan för kollektivism inklusive NGO:s och så vidare har tillåtit hela vänstern att delta i indoktrineringen och inte bara den organiserade socialdemokratin.

Kulturmarxismen har efter östblockets fall blivit den nya socialismen för vänstern. Genom postmodernismens växande dominans inom media, vissa human- och socialvetenskaper på universiteten och kulturvärlden ökade inflytandet mycket snabbt även inom andra områden. Nya teman för kollektivism som kön, genus, rasism, global uppvärmning, invandring och globalism och så vidare drog nya anhängare till vänstern. Medan förespråkarna för dessa teman överöstes med pengar, delas föga ut till motståndarna, som dessutom tystas i media. Sociala media, där många människor är aktiva, har blivit en ytterst effektiv kanal – bättre än en fysisk kyrka – att nå de politiskt troende. Man kan säga, att inte ens kommunismens attack på västvärlden sedan 1940-talet haft den styrka och bredd postmodernismen/kulturmarxismen presterat.

En egenskap den nya ideologin har är dess förmåga att ge sina anhängare en närmast religiös övertygelse om det rätta i sina åsikter. Eftersom postmodernismens kunskapsteori förnekar människans förmåga att skaffa objektiv kunskap om omvärlden och nedvärderar den vetenskapliga metoden såsom inte bättre än andra metoder, minskar självfallet möjligheten att övertyga ideologins anhängare med sakskäl. Postmodernismens människosyn, där exempelvis känslor blivit viktiga eller avgörande för bedömningen av korrektheten i olika ståndpunkter, är en annan försvårande faktor.

Genom bredden i angreppet och mångfalden av kulturmarxistiskt dominerade organisationer kan många unga personer finna aktiviteter de är särskilt intresserade av, vilket befäster ideologins grepp om dem. Den oemottaglighet gentemot rationell och logisk argumentation, som ideologin skapat, försvårar kraftigt möjligheten att med sakargument förändra anhängarnas åsikter.  Den hätskhet med vilken motståndarna till den egna ståndpunkten ofta betraktas, eftersom de ses som djupt omoraliska beroende på ”fel” åsikter, påminner om religiösa rörelsers.

Som gällande alla utopier finns aktiva grupper (inom och utanför den offentliga sektorn), som driver idéerna och förleder normala människor att anamma gruvligt fel åsikter. Individerna bär naturligtvis själva ett tungt ansvar, men anstiftarna ett mycket tyngre, eftersom de förleder kanske unga människor med en ständig och falsk – ofta känslomässig – propaganda ej baserad på förnuftet. På grund av omvärldens tryck genom massindoktrineringen och socialt tryck genom påverkade bekanta och så vidare upplevs ofta en hård press att anamma kulturmarxistiska idéer. Många ignorerar också sitt djupa individuella ansvar för sina viktiga värderingar och åsikter och är ytterst villiga att följa sina ”känslor”. De dras då in i ett förledande tankesystem, som växer sig allt starkare inom dem på grund av dess totalitära alternativt religiösa karaktär.

Men innebörden av massindoktrineringen är att utomstående ändrar (eller tränger undan) individens egna värderingar, de som överensstämmer med hennes eget tänkande och personliga egenskaper. Man skapar därmed standardiserade människor, vars medvetande och tankeliv på vissa områden inte är deras egna. Det är ett ytterst grovt brott mot människors individualitet, som svenska makthavare och deras många medhjälpare i samhället begår. Man eliminerar egentligen individer och får beträffande vissa områden rättrogna robotar.

Inga krav på att använda människans förnuft och högre medvetande ställs. I stället leder propagandan, känslomässigheten och lättjan till det lägre medvetandets andliga kapitulation inför vänsterns kollektivism. Många blir andrahandsmänniskor: ”att istället för att ta sin utgångspunkt i verkligheten gällande bedömningar och åsikter utgå från andras syn, värderingar och ståndpunkter. Verkligheten för andrahandsmänniskan skapas av hur andra personer ser på en företeelse”.³ En god beskrivning av de kulturmarxistiska ”snöflingor”, som produceras ges i min tidigare krönika.⁴ Där citeras också vad en amerikansk rektor sade om dem:
”Man kan inte fylla vår nästa generation med ideologiskt cancerframkallande ämnen vecka efter vecka, år efter år och bli förvånad över, att de nu har cancer i hjärta, sinne och själ”.

Genom massindoktrineringen förmås människor att lämna eller att inte bygga upp sina egna värderingar och sin egen systematiska livssyn utan tvingas eller förförs att anamma kulturmarxistiska åsikter. Dessa bygger på idéerna att en människa inte har förmåga att bilda sig en objektiv uppfattning om världen, att hon inte har ett eget jag och allmänt är en osjälvständig, känslostyrd och rätt kraftlös varelse. Det är den vanligen dolda postmodernistiska grunden för den kulturmarxistiska förkunnelsen.

Förnuftets, själens och samvetets korrekta funktioner förlamas, när indoktrinerade värden hamras in. På stora och helt vitala levnadsområden hindras det högre medvetandet – helt avgörande för människans liv och välfärd – att verka. Den vanliga människans frihet och förmåga att följa egna värderingar och utföra motsvarande handlingar – och därmed forma sin livsbana – förintas därför ofta i den svenska ”demokratin”.  En möjlig följd av inplanterad kulturmarxism gäller den postmodernistiska synen på känslor.¹ Dessa missuppfattningar orsakar ibland personliga kriser, vanligen inre plågsamma konflikter beroende på internt oförenliga värderingar och alltid en fattigare tillvaro. Och alla konsekvenser leder till ett solkigt och sjaskigt liv, där inga stora förhoppningar infrias, och ingen potential nås.

Dan Ahlmark

Källor och referenser:

(1) Frihetsportalen – Dagens syn på känslor är förödande

(2) Contra – Massindoktrineringen i Sverige

(3) Det goda samhället – Andrahandsmänniskan och politisk korrekthet

(4) Nya Dagbladet – Snöflingorna