Nästan samtliga ledande svenska politiker inom det styrande etablissemanget bekänner sig idag till det vi kallar nyliberalismen och dess globalistiska ideologi. Det övergripande målet för den förda politiken som alla bekänner sig till är strävan efter maximal BNP-tillväxt. Att BNP bara är ett mått på aktiviteten i ekonomin och inte på nyttan, bryr man sig inte om. Man lever med föreställningen av stigande BNP innebär högre levnadsstandard för alla. Jag skall här visa ett exempel på att detta inte alls stämmer.
Mest uttalat är stödet från Liberalerna och Centern, men även Moderaterna och Socialdemokraterna sluter upp bakom dessa idéer. Övriga partier i sjuklövern stödjer globalismen utan att de själva förstår det. Jag har tidigare här, här och här redogjort för hur större delen av våra partier kastat sina historiska värderingar överbord och ställt upp bakom de stora globala företags- och bankintressena.
Mot denna bakgrund kan det inför valet vara intressant att närmare granska denna ytterst framgångsrika ideologi som under senare decennier kommit att dominera den förda politiken i världen. Man kan summera de globala företagens och bankernas affärsintressen i deras gemensamma agenda för en global ekonomi som de med stor framgång lobbat för under hela efterkrigstiden.
- Fri rörlighet för kapital och flytande valutor
- Fri rörlighet för varor och tjänster
- Fri rörlighet för arbetskraft och öppna gränser
- Frihet från nationella regelverk och tullar
- Fri etableringsrätt
- Privatisering av offentliga verksamheter
- Generös kreditgivning
Den nyliberala finanseliten har med mycket stor framgång lanserat detta program för att kunna uppnå dominans på världsmarknaden för sina företag och banker. Som instrument för sin lobbyverksamhet har de bildat en rad mäktiga organisationer för att på olika plan påverka opinionen och den förda politiken så att det gynnar dem maximalt. Man har också skaffat sig kontrollen över opinionsbildningen genom att systematiskt köpa upp och styra Main Stream Media och genom finansiellt stöd till en rad förment ideella organisationer.
Politiker och olika opinionsbildare har man lockat med löften om ökad ekonomisk tillväxt mätt med det primitiva BNP-måttet. Det betet har det svenska politiska etablissemanget svalt med hull och hår, vilket f.ö. gäller flertalet politiker i resten av västvärlden. Man har underblåst en snabbt ökande skuldsättning för att stimulera efterfrågan och samtidigt göra att nationer och arbetskraft hamnar i ett allt starkare beroende av globalisternas banker. Vissa länder som t.ex. Grekland har på detta sätt helt tappat sitt självbestämmande och tvingas nu dansa efter de globala bankernas pipa.
Genomförandet av agendan har man åstadkommit genom att skaffa sig kontrollen över överstatliga organ som FN, EU, Världsbanken, IMF, WTO m.fl. som man ofta varit med om att bilda. Man ligger även bakom uppbyggnaden av USA/NATO:s enorma militärmakt. Dess huvudsyfte är att försvara globalisternas ekonomiska intressen runt om i världen. Det handlar mycket lite om territoriellt försvar, utan som vi alla kan se, om att störta nationella regimer som inte underordnar sig globalismens agenda. Man behöver inga hangarfartygsflottor för att försvara USA:s eller Europas territorium, men väl för att kunna slå till mot motspänstiga regimer runt om i världen.
Det stora lyftet för globalisterna och deras företagsimperier har varit de traktat inom ramen för först GATT och därefter WTO som börjat föra över ekonomisk makt och inflytande från den politiska sfären till de globala företagen och bankerna. Under senare år har man gått vidare och drivit fram förslag om mycket långt gående handelsavtal där agendans olika punkter ingår. Avtal som kraftigt stärker de globala företagens ställning på bekostnad av nationella intressen och lokala företag.
Det började med NAFTA 1994 och har sedan fortsatt med försöken att driva igenom TPP och TTIP avtalen. Med dessa avtal i hamn skulle man effektivt ha fört över nästan all makt i västvärlden från nationella demokratiska församlingar till sina egna styrelserum. På detta sätt har finanseliten räknat med att kunna skapa en ny världsordning som de själva kontrollerar, det som David Korten beskriver i sin bok med titeln When Corporations rule the World.
Men det har kommit grus i globalisternas maskineri som hotar deras maktordning.
Låt oss granska hur det första stora frihandelsavtalet NAFTA mellan Mexico, USA och Kanada fallit ut. När det lanserades så såldes det in i USA av globalisterna med löften om stora lyft för exporten och att det skulle generera 170 000 nya jobb i USA de två första åren. Det skulle bli en guldgruva för amerikanskt jordbruk, höja miljöstandarden i hela Nordamerika och lyfta Mexico till internationell toppnivå i ekonomisk framgång och stabilitet. Avtalet skulle även signifikant minska den illegala immigrationen från Mexico till USA. Ingenting av detta har infriats.
År 1993 året innan NAFTA var USA:s underskott i handeln med Kanada och Mexico 27 miljarder dollar. 20 år senare hade underskottet sexdubblats till 177 miljarder dollar inflationsjusterat. Redan år 2004 hade avtalet lett till ca. 1 miljon förlorade jobb i USA. Få av dem som förlorat jobben har hittat jämförbara sysselsättningar. Den permanenta förlusten av miljontals arbetstillfällen kombinerat med en stor illegal immigration av mexikanska lantarbetare som även blivit arbetslösa, har inneburit ett starkt tryck neråt på löner och arbetsvillkor och har underminerat möjligheten för fackföreningar att ställa villkor. Dagens generation inom den lägre medelklassen är den första som har det sämre än sina föräldrar. Tillväxtens frukter tillfaller bara de allra rikaste och deras närstående kadrer av medarbetare.
Sanningen är den att NAFTA-avtalet och alla andra avtal som globalisterna driver på om, har ett enda huvudmål och det är att konsolidera en globalistisk världsordning. Det verkliga målet när det gäller jobben är att eliminera så många som det bara går och att driva ner löner och förmåner så lågt det bara går med fri rörlighet för arbetskraft – med undantag givetvis för ledande befattningshavare i de globala företagen. I USA ser man tydligt att när globaliseringen började drivas igenom, då avstannade sambandet mellan de stora löntagargruppernas levnadsstandard och BNP.
Man skulle kunna förvänta sig att NAFTA åtminstone skulle haft en positiv effekt i Mexico. Men även där har avtalet ställt till med om möjligt ännu större elände. Mexicos per capita tillväxt sjönk till 1,2 procent, den lägsta i hela området. Reallönerna sjönk och så också antalet arbetstillfällen. Under avtalets första fyra år förstördes uppskattningsvis 28 000 små och medelstora företag i Mexico. Inom jordbruket blev 1,1 miljon jordbrukare och 1,4 miljoner jordbruksarbetare utan jobb mellan 1993 till 2005. NAFTA har bara inneburit en stor omfördelning av ekonomiskt välstånd från de stora svaga grupperna i samhällena till de globala företagen och bankerna och deras ägare.
Vi ser hela tiden det här mönstret även i global skala. Globalismen genererar visserligen ekonomisk tillväxt mätt som BNP men frukterna av den kommer inte längre den stora medelklassen och de fattigaste till del utan tillfaller nästan helt den rikaste procenten i världen. Oxfam har visat att globalt tillföll 82 procent av tillväxten 2017 den rikaste procenten av mänskligheten.
Mot den här bakgrunden och med de erfarenheter vi hittills haft av globalistisk politik som i fallet med NAFTA är det en gåta att hela vårt politiska etablissemang som en man ställer upp på globalisternas program. Här sticker Liberalerna och Centern ut mer än andra och driver på för att EU skall ingå självmordsavtalet TTIP och att vi skall ge upp kronan för euron – Sverige blir då ett nytt Grekland. Tro inte att ni vanliga människor kommer att se ett öre av den tillväxt som politikerna utlovar.
Pratet nu från svenska socialdemokrater om att miljardärerna skall få bära en större skattebörda är givetvis bara hetluft. Så länge man ställer upp på den globalistiska agendan är det inget man kan göra. Åtgärder som på något sätt inskränker miljardärernas ekonomiska villkor leder ju med dagens globala politik, ofelbart till att de flyttar sina pengar. Så det enda socialdemokrater och vänsterpartister får kvar är att på samma sätt som tidigare, sätta åt äldre människor som efter ett långt liv betalat sina bostäder.
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene