Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Genom den ekonomiska och monetära unionen enades under årens lopp många EU-länder om att tillämpa samma valuta. Det innebar samma penningpolitik för olika länder, vilket utgör ett problem eftersom även europeiska länder sinsemellan skiljer sig avsevärt. Ländernas finansiella situation, näringslivets produktivitet och tillväxt är faktorer som skiljer sig mellan medlemsstater. En gemensam ränta för en sammanslutning av stater som EU, vilka har olika egenskaper, leder därför till för hög ränta för vissa och för låg ränta för andra länder. Då räntans effekter på ett lands ekonomi är avsevärda skapas därmed problem som ibland blir mycket stora.
Om investeringsmöjligheterna plötsligt ser mycket lockande ut i ett land som tidigare – före övergången till den gemensamma valutan – vanligen hade höga räntor, men investerarna nu på grund av den monetära unionen kan låna stora belopp till en lägre ränta, kan investeringarna där bli alldeles för stora. Det beror på låntagarnas lockelse att utnyttja en för dem ovanligt låg ränta, och på att långivarna inte är vaksamma beträffande omfattningen av låntagarnas totala investeringar på ett område.
Detta gällde till exempel Spaniens hotell- och bostadsmarknad, där ett enormt byggande – Spanien stod under några år för en mycket betydande del av Europas byggande – skedde i hög grad på grund av den lägre räntenivån när Spanien övergick till euron. Situationen i landet blev då inledningen till Europas finansiella kris, som snart också särskilt drabbade andra sydeuropeiska stater i samband med den internationella finanskrisen 2007–2008.
Beträffande situationen på Europas finansmarknader efter introduktionen av euron trodde kanske många långivare att EU skulle träda in och hjälpa till om låntagare i något land kollektivt inte klarade av sina amorteringar. Så skedde, men på ett annat vis än låntagarna tänkt, och krisen blev djup. Olika länder drabbades av olika skäl och behandlades därför på olika sätt. En utveckling med många företagskonkurser och nedgångar i ekonomin följde dock i alla.
Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron.
Förutom Spanien drabbades till exempel Italien och Grekland hårt. Långivarna var ofta stora banker i Tyskland och Frankrike, vilka då också hotades med konkurs ifall deras internationella lån inte betalades tillbaka. Det skulle ha kastat de två mäktigaste länderna i EU in i bankkriser, vilket troligen hade medfört många år av ekonomisk nedgång eller stagnation. EU ingrep därför genom lösningar som fick de drabbade sydeuropeiska länderna att inte lämna euron utan i stället, genom nya lån från Europeiska centralbanken, under lång tid betala tillbaka sina mycket stora skulder till bankerna.
Så skedde också för ett land som Grekland, vars kris inte främst orsakats av den privata sektorn utan av statens höga upplåning. Denna hade länge varit hög, och i krisen förlorade långivarna förtroendet för Grekland som stat, troligen beroende på dess konstanta höga budgetunderskott. Landet hade en uppenbart dålig styrning av de offentliga finanserna, vilket medfört stora lån från främst tyska och franska banker. EU:s lösning för att undvika en grekisk statsbankrutt var en överenskommelse där Europeiska centralbanken under ett antal år gav lån, vilka till cirka 90 procent utnyttjades för att betala tillbaka de utländska banklånen.
Någon nämnvärd hjälp för landets dåliga ekonomi gav detta inte. Resultatet blev många år av först nedgång och därefter obetydlig tillväxt med hårda villkor för befolkningen. Ungdomsarbetslösheten var därvid kanske ett av de allvarligaste problemen, eftersom ungdomar som är klara med sin utbildning påverkas mycket negativt när de under lång tid inte kan få arbete. Och när sådana problem lättade något hade Grekland fortfarande en mycket hög skuldsättning med dess tillhörande risker.
Genom den gemensamma valutan kom ett antal länders individuella problem tillsammans att skapa en kris för euron. Samtidigt innebar den gemensamma valutan att länder hindrades från motåtgärder som tidigare alltid varit möjliga. Nu var ett land helt enkelt tvunget att stoppa sociala reformer, sänka lönerna, avskeda anställda och svälta sig ur krisen.
En annan lösning kunde därför ha varit att Grekland lämnade euron och återgick till en egen valuta, som sattes till ett värde som möjliggjorde ökad export. Denna metod utgör ett mindre uppenbart sätt att momentant skära ned alla löner och genomföra en lösning i ett slag utan att dra ut på den plågsamma processen under ett årtionde. Landet kunde då snabbt få igång tillväxten, vilket minskat arbetslösheten. Om Greklands skuldsättning under alla förhållanden varit för hög skulle man ha inlett med en statsbankrutt och gentemot långivarna förhandlat ner sin skuldbörda till en nivå som var möjlig att amortera utan att genomföra ett nationellt självmord.
Det är det sätt som dessa problem tidigare skötts på. Man tog en omedelbar standardsänkning och kunde sedan arbeta vidare och växa på normalt sätt. Genom euron och policyn att stötta denna hindrades sådana åtgärder. Därmed följde en lång och plågsam ekonomisk kräftgång för att skydda Tyskland och Frankrike, vars banker varit inkompetenta och lånat ut alltför mycket till finansiellt inkompetenta låntagare i södra Europa.
Vad önskar EU göra?
Att som i EU bygga en gemensam valuta därför att man ideologiskt velat åstadkomma en snabbare integration inom den ekonomiska unionen, ge centrum ökad makt och skapa enhetlighet i ett antal avseenden, kräver en likhet i förutsättningarna som europeiska nationer inte har i dag. Men EU-kommissionen drev alltför snabbt fram reformen och skapade därigenom ett stort problem som praktiskt sett orsakade ekonomisk kris i ett flertal länder.
Sedan tillämpade EU metoden att utnyttja just det skapade problemet för att försöka ge centrala EU ännu mera makt, trots att man just visat att man inte är kapabel att klokt välja bra policies. EU-anhängarna säger ju att för att lösa de problem som en gemensam valuta leder till bör en federal europeisk stat bildas. Vad innebär då det?
Det betyder att man i grunden har en gemensam EU-budget för alla medlemsstater, inklusive att länderna förlorar sin självständiga beskattningsrätt till EU, samt att EU övertar alla nationers skulder och hanterar dem. Men en sådan ”lösning” av Sydeuropas ekonomiska problem innebär bland annat att norra Europas nationer i stort ska ta över och betala södra Europas problem, det vill säga alla deras skulder överstigande en viss normal nivå av BNP. Det är vad en federal EU-stat medför i skuldfrågan: man gömmer Sydeuropas problem i en gemensam pott, vilket innebär att Nordeuropa till betydande del får ta ansvaret att betala av den skuldbörda som i dag åstadkommer problem för Sydeuropa. Och vad som sedan händer i framtiden vet ingen; kanske repeteras beteendet?
Men att etablera en federal EU-stat för att lösa ett skuldproblem är – förutom ett stort övergrepp mot norra Europa – ett misstag av annan art. Ett problem för vissa sydliga stater används för att avsluta storheten i Europas historiska utveckling, som bygger på självständiga – och numera konsekvent demokratiska – nationalstater. Den nationella självständigheten och den demokratiska nationalismen har en utvecklingskraft som är betydligt större än vad som finns i en federal europeisk union.
Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag. De flesta medborgare kommer därigenom att förlora så mycket mer än de får. Deras förlust av viktiga delar av sitt medborgarskap – till exempel möjligheten att påverka sitt lands politik – är oersättlig. Federalism i Europa innebär eliminering av nationernas självbestämmande och, praktiskt sett, eliminering av demokratin i de allra flesta av Europas stater.1 Svagheterna beskrivna i noten bryter mot individens rättighet att som medborgare i en stat delta i val gällande denna, som avgör just den statens styrning.2
Ett federalt Europa med dagens skillnader mellan staterna vore ett tragiskt misstag.
Ett sådant val, som medför sådan styrning i ett individuellt land, sker inte i en europeisk federal stat, vilket är ett brott. Att Sverige annat än eventuellt någon gång skulle kunna påverka EU:s styrning är en illusion. Federalism betyder också att den – fortfarande alltför begränsade – friheten i våra egna nationer inte får utvecklas och nå den höjd den kommer att ha kraft att nå. Alla nationella försök att utifrån sina förutsättningar skapa ett bättre samhälle släcks ner och förintas genom en gemenskap som är kollektivistisk, steril och byråkratisk.
Slutsats
Enhetlighet i ett samhälle, såvida det inte gäller konsekvenser av författningen i ett land, är en svaghet och inte något värt att nå, såvida ordningen inte växt fram spontant och okontrollerat. Om den är följden av arbetet från en liten globalistisk elit är ordningen förkastlig. Visst har de individuella europeiska nationerna begått misstag i sitt samhällsbyggande under efterkrigstiden, men detta kommer – om vår frihet får bestå – att justeras, och bättre vägar och utveckling kommer att finnas.
Varför skulle någon i mindre och medelstora europeiska länder vilja bli vasallstater och överlämna den politiska makten i Europa till Tyskland, EU-kommissionen och Frankrike? Detta är ju i stort vad federalism i Europa leder till. Dessa två länder inklusive kommissionen har historiskt aldrig permanent varit några goda företrädare för politisk frihet och föredömlig samhällsutveckling. Att se deras traditioner, tänkande och val av politik vägleda alla andra nationer i vår region vore både ett politiskt och andligt nederlag. Historiskt sett skulle det troligen komma att ses som en enorm, monumental, historisk förvillelse.
USA har visat en villighet att stödja och samarbeta med Europas frihetliga högerpartier. USA:s nya nationella säkerhetsstrategi, NSS, varnar just Europa för EU, eftersom organisationen enligt dokumentet undergräver ”political liberty and sovereignty” och leder till förlusten av ”national identities”. Man pekar på vikten av ”genuine democracy”. Och EU har redan visat många tecken på att utvecklas till en auktoritär organisation, till exempel genom dess censur och försöken att införa Chat Control 2. Det är varningar att ta på allvar från en stat som skapade och under ett kvarts millennium bevarat demokratin.
Dan Ahlmark
Referenser:
1 EU visar vägen till ett motbjudande Europa – Nya Dagbladet
2 Libertarianismens grunder – Contra, avsnitt IV, punkt 11 bland individuella rättigheter.
3 2025 National Security Strategy – The White House.
