”En befästning av hemlighetsmakeri och smussel”

Romarna var i flera hundra år vana vid att krigiskt segra och utvidga sitt imperium. Men de hade i alla fall insikten om att offren för deras framfart var ömkansvärda. De myntade uttrycket ”Vae victis”, ve de besegrade.

publicerad 17 september 2013
Tre förnöjsamma herrar representerandes segermakterna som senare med ett penndrag kom att splittra den tyska nationen mitt uti
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Våra dagars imperier, tidigare Storbritannien och Sovjetunionen och i dag USA, visar sällan medlidande med sina offer. De besegrades lidanden tystas ned och deras ledare ställs inför rätta och döms till hårda straff.

Förlorarnas lidanden och segrarnas många krigsförbrytelser blir inte ämnen för Hollywood och andra västerländska medier, som koncentrerar sig på segrarnas hjältemod och ”rättfärdiga” krig och på förlorarnas förbrytelser och allmänna uselhet. För att riktigt demonisera motståndarna/förlorarna har under de senaste åren dessutom ordet ”ondska” flitigt börjat användas – inte bara av muslimska fundamentalister utan också av sekulära västliga ledare.

Har man oturen att leva under en regim som förtörnar västmakterna kan man vara hur oskyldig som helst utan att ens lidanden beaktas. Som Noam Chomsky påpekat indelar vi ofta de av krig drabbade i ”värdiga” och ”ovärdiga” offer.

Som ett mantra betonas dock alla människors lika värde. Det är bra, men försöker man sig på att skildra också de ”ovärdiga” offrens öden blir man lätt misstänkliggjord. Av etablissemangets tempeltjänare anklagas man för revisionism. Förr i världen hade detta begrepp en positiv klang. Då talades det med förakt om hovhistoriker, de som smickrade de mäktiga. I positiv motsats till dem framhölls revisionisterna, som kritiskt granskade vedertagna sanningar och ibland korrigerade dem.

Det antyds också att man tar den ”onda” sidans parti eller att man försöker relativisera dess ogärningar. Den östtyska teologen Norbert Buske har skrivit en liten bok om den nordtyska staden Demmin, vars hemska öde i slutet av andra världskriget han upplevde som liten pojke. Där skriver han:

Skuld och elände låter sig icke kvittas mot varandra, de adderar sig, de hopar sig. Den som beträffande dödandet skiljer på rättfärdiga och orättfärdiga offer har ännu inte förstått mycket av krigets egentliga elände”

1993 utkom boken Tie Tampereelle (Vägen till Tammerfors), skriven av Heikki Ylikangas, professor i historia vid Helsingfors’ universitet. Den handlar om det finska inbördeskriget 1918, då de ”vita” besegrade de ”röda”. Det var från båda sidor precis så grymt som de flesta krig brukar vara.

Slutkapitlet i boken har rubriken “Ett kollektivt trauma”. Ylikangas menar, att inbördeskriget ända till i dag efterlämnat djupa ärr:

”Den svåraste bitterheten förorsakas av hemlighållandet, av att den segrande parten försöker skyla över de våldsdåd dess soldater gjort sig skyldiga till. Bara om och när dessa våldshandlingar visas i öppen dager på samma sätt som den förlorande partens alla brott har visats, och de skyldiga i och med avslöjandet så att säga får sitt straff och våldsdådens offer sin upprättelse, tynar traumat bort. I annat fall blir det bestående –trots tidens gång.”

Ylikangas påstår att “samtliga brott som den röda sidan begick har grävts fram och visats upp”, medan den segrande vita sidan för att tysta sitt dåliga samvete har “byggt en befästning av hemlighetsmakeri och smussel”. Som en förklaring till att den vita sidan begick flera våldsdåd än den röda nämner han, att den segrade och därmed tog långt flera fångar än den röda.

Det behövs röster som vågar ge motbilder till de stora mediernas ängsligt trendiga skildringar av krigen och dess följder, låt vara att det är i segrarnas tross som de lockande köttgrytorna finns. Att krigen fortsätter är bland annat en följd av att segrarnas bild av dem dominerar. Få saker har varit så krigsframkallande som den svart-vita beskrivningen av avskyvärda besegrade och goda, rättfärdiga segrare.

 

Per Petreas

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!