Därför ökar antalet cancerfall i Sverige

Beror den ökande cancerförekomsten bara på att vi blir äldre? Det frågar sig Lars Bern i sin senaste krönika i cancerdebatten.

publicerad 22 juni 2018

Vinna eller försvinna för Nordens viktigaste dagstidning!


19 462 kr av 100 000 kr insamlade. Stöd kampanjen via swish 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Den andel av det växande antalet svenskar som får cancer och som dör av sin cancer inom 10 år har minskat några procent sedan 1970, detta trots enorma forskningsinsatser för att hitta bättre behandlingsmetoder och läkemedel. Samtidigt ökar den totala sjukligheten och dödligheten eftersom allt fler får cancer. Sedan 1970 har antalet incidenser ökat totalt sett med ca 30 procent medan antalet fall av prostatacancer ökat med 240 procent och i bröstcancer med 147 procent.

Varannan man och var tredje kvinna måste nu räkna med att bli cancersjuk under sin livstid, vilket är ett stort misslyckande för cancerforskningen.

Många lever i föreställningen att cancer i huvudsak drabbar äldre människor och att den stigande cancerförekomsten mest beror på att vi blir äldre, eftersom detta är den officiella förklaringen. Det var möjligen riktigt under den första halvan av 1900-talet, men det stämmer inte idag. En studie från 2014 visar att till exempel kolon- och rektumcancer tränger allt längre ner i åldrarna och att man räknar med nästan en dubblering av fallen i åldersgruppen 20 till 34 år de närmaste tolv åren.

Mellan åren 1999 och 2001 var risken att utveckla en cancer före 40 års ålder i USA 1 på 61 enligt USA:s cancerstatistik. Den siffran steg mellan åren 2006 och 2008 till 1 på 57. Om den trenden fortsatt borde risken nu 2018 ha ökat till ca 1 på 50. Risken i denna åldersgrupp är störst för kvinnor, vilket skiftar när vi blir äldre, då män löper störst risk. I USA har barncancern ökat stadigt sedan 1975, och bara mellan 2004 och 2008 ökade den med 2 procent.

Barncancer kan börja utvecklas redan innan ett barn föds. Om modern är exponerad för cancerogena kemikalier och toxiner kan cellerna i fostret börja påverkas redan i moderslivet. Det blir allt svårare att komma undan miljörisker som kan leda till cancer, ta till exempel ökande strålning, kvicksilver i vacciner, arsenik i mat, pesticider och andra gifter i praktiskt taget all mat om man bortsett från ekologiska produkter. Vi kan således räkna med att pandemin fortstatt ökar barncancern.

Skolmedicinens nonchalanta inställning till orsakerna bakom den ökande cancersjukligheten framgår av följande uttalande från Cancerfonden:

“De olika föroreningar som släpps ut i miljön har i allmänhet troligen inte särskilt stor betydelse för uppkomsten av cancer. Sambanden är dock svåra att överskåda och beräkna.”

Och från Karolinska Sjukhuset har man i skriften Råd om Vård uttalat att:

“Ibland kan man få föreställningen att cancer är en ny sjukdom som hänger ihop med vår moderna livsstil och en försämrad miljö. Men det är inte sant.”

Hur i hela friden har skolmedicinen mage att påstå något sådant, när ett barn kan se att det måste finnas ett tydligt samband mellan cancerns ökning och just dagens kost, livsstil och allt giftigare miljö. Vad skulle det annars bero på? Varför sprider dessa institutioner denna typ av försåtligt falska lugnande föreställningar?

Cancerutveckling kan givetvis utöver miljögifter också provoceras av genetiskt arv, virus, svamp, parasiter och dåliga bakterier men det är den ackumulerade effekten av gifter i maten, miljön, i jorden och i kroppen plus den ökande strålningen i livsmiljön som utgör den stora cancerrisken i dagens värld. De flesta cancerbehandlingar som erbjuds på sjukhusen utgör tyvärr också en stor belastning på kroppen och är synnerligen giftiga, både cellgifter och strålning. Det är dessa förändringar som skett samtidigt som cancern fortsätter att öka oroväckande i alla åldrar.

Statistiken över canceröverlevnaden är ofta vilseledande eftersom den föga skonsamma behandlingen väldigt ofta skadar patienterna livslångt och leder till följdkomplikationer som i sin tur förkortar patientens livslängd. Dessa komplikationer leder inte sällan till att patienten dör av någon annan direkt orsak än sin cancer och hon blir då inte registrerad i cancerns dödsstatistik. Detta kommer aldrig med i sjukvårdsetablissemangets förskönade beskrivningen av vad de menar är deras framgångar. Jag talar här av egen erfarenhet.

Dagens skolmedicin blundar som citaten ovan visar, för de miljöfaktorer som orsak till cancer och ägnar sig därför nästan bara åt att hålla cancerpatienter vid liv med dyrbara vårdmetoder som kraftigt försämrar patienternas livskvalitet. Det finns knappt på kartan hur man skall kunna förhindra att patienter överhuvudtaget blir sjuka, möjligen med undantag för kampanjen mot rökning. Jag kan inte frigöra mig från iakttagelsen att den valda prioriteringen inom skolmedicinen råkar passa de globala industriintressena inom livsmedel och läkemedel helt.

Svaret på den rubricerade frågan är nej!

 

 

Lars Bern

 

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene


Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!