De sex partierna som jag gått igenom i de två första delavsnitten här och här har undantagslöst övergivit flera av sina grundläggande värderingar för att istället ansluta sig till de globala företagens och bankernas politiska agenda. I några fall har det inneburit en total brytning med partiernas ideologiska rötter. Det som lockat har varit löften om att den globalistiska politiken maximerar tillväxten av det ytterst diskutabla BNP måttet på ekonomisk aktivitet. Att BNP på intet sätt beskriver välståndsnivån för vanligt folk tycks inte besvära politikerna i dessa partier. Så har t.ex. BNP-tillväxten under senare decennier mest tillfallit de redan rika, medan den fattigaste halvan av befolkningen inte fått någon del av den. Detta vidgar klyftorna i samhället och leder till ökande politisk instabilitet och ett segregerat samhälle.
Vänsterpartiet
Vänsterpartiets är det som en gång var Sveriges Kommunistiska Parti. Eftersom Sovjetkommunismen sågs som det stora hotet mot landets säkerhet efter andra världskriget och man systematiskt motarbetades av socialdemokraterna, hade partiet en svag utveckling. Man bytte 1967 namn till Vänsterpartiet Kommunisterna för att sedan helt försöka tvätta bort kommunismen ur namnet. Det har dock inte hindrat att partiets förra partiledare beskrev sig som troende kommunist.
Vänsterpartiet har på flera punkter motsatt sig den globalistiska agendan. Man har dock inte förstått globalisternas underliggande syfte med skrämselpropagandan om klimatet och med de öppnade gränserna för fri migration. Där är partiet, likt de tidigare nämnda partierna, en av globalismens främsta nyttiga idioter. Man tycks inte förstå att man med sina politiska ståndpunkter blivit, den i vänsterns ögon förhatliga monopolkapitalismens goda tjänare. Att den migrationspolitik som globalisterna förordar är ett dödligt hot mot arbetarklassen och medelklassen och att klimatpolitikens egentliga syfte är att upprätta en elitistisk överstatlig styrning av samhället tycks inte besvära Vänsterpartiet.
Globalisternas första stora misstag
Globalismen har under hela efterkrigstiden kunnat skjuta fram sina maktpositioner utan synbart politiskt motstånd. Man har som jag visat med stor skicklighet sålt in sina löften till främst västvärldens politiker om ständig ekonomiska tillväxt, bara de följer den uppställda agendan. Den här utvecklingen bröts när man på allvar började driva agendans punkt som gäller öppna gränser och fri migration. Flyktingströmmarna som utlöstes i samband med USA/NATO:s anfallskrig i Mellanöstern och Nordafrika, har av globalisterna underblåsts och styrts mot Europa. På liknande sätt har globalisterna i USA underblåst migrantströmmar från Sydamerika in i USA.
Denna politik har av allt att döma varit ett stort misstag från globalisternas sida, eftersom det utlöst en stark folklig motreaktion som gett upphov till framväxten av en rad politiska rörelser som starkt motsätter sig politiken med fri migration. I Europa har det lett till den snabba framväxten av en lång rad nationalistiska politiska partier som på bara några år seglat upp som stora partier och som nu är på väg att helt rita om den politiska kartan. Nu senast i EU:s tredje största land Italien. I USA förde denna folkliga opposition mot globalismen, Donald Trump till makten 2016.
Det politiska etablissemang som stått bakom globalisternas agenda har synbarligen tagits på sängen. Huvudstrategin för att möta den anstormande folkliga oppositionen har varit att försöka skrämma med att de partier som vill ha en återgång till nationell demokrati är lätt förklädda nazister. En som gett den desperata strategin ett ansikte är socialdemokraternas ledare Stefan Löfven. Självklart är det fel att sätta likhetstecken mellan nationalism och nazism/fascism.
Det finns en lag som kallas Godwins lag och som säger att den som först anklagar en politisk motståndare för att vara nazist, har likt Löfven indirekt erkänt att han förlorat debatten. Ser man till den politiska opinionens utveckling verkar lagen stämma ganska väl. Strategin är ju därtill ytterst riskabel med tanke på flera av de etablerade partiernas egen rasistiska historia.
Genom den s.k. Decemberöverenskommelsen har det politiska etablissemanget i praktiken visat att man driver en gemensam politisk linje – nämligen globalismens. Att man med denna misslyckade överenskommelse försökt sätta demokratin ur spel har blivit en svår belastning. Resultatet är att man i praktiken har gjort det nya nationalistiska partiet Sverigedemokraterna till det enda alternativet för dem som motsätter sig den globalistiska agendan.
Sverigedemokraterna
Sverigedemokraterna (SD) har vuxit fram ur olika ganska betydelselösa nationalistiska politiska rörelser som tidigt motsatt sig delar av den globalistiska agendan. Bl.a. var man väldigt kritisk till det överstatliga EU och den liberala invandringspolitiken. Partiet bildades 1988 i Stockholm. Bland partiets grundare och tidiga medlemmar fanns flera personer som tidigare varit verksamma i Framstegspartiet, Sverigepartiet och Bevara Sverige Svenskt varav många med främlingsfientliga rötter. Det var den snabbt ökande invandringen som gav näring till dessa rörelser och resulterade i den snabba framväxten av partiet. År 2005 valdes den relativt obefläckade Jimmie Åkesson till partiledare och han har tagit över de gamla etablissemangspartiernas folkdräkter och svenska fanborgar.
Den starkt globalistiska regeringen Reinfeldt som bildades 2006 blev en perfekt storm för SD. I riksdagsvalet 2010 kom partiet därför in i Riksdagen med 5,7 % av rösterna och man blev vågmästare mellan Alliansen och vänsterblocket. Reinfeldtregeringens strategi för att möta SD:s framgång, var att med hjälp av Miljöpartiet försöka straffa de som röstat på partiet genom att ytterligare liberalisera invandringen. Den strategin misslyckades fullständigt. I valet 2014 mer än dubblerades SD och fick då 12,9 % av rösterna och blev landets tredje största parti och Reinfeldt gav upp regeringsmakten. I stället bildades i praktiken, med hjälp av den nämnda Decemberöverenskommelsen, en regering byggd på den globalistiska agendan som leddes av det största partiet socialdemokraterna med stöd av det extremt invandrarvänliga Miljöpartiet. Den borgerliga alliansen lade ner all opposition och har indirekt hållit regeringen under armarna under den innevarande mandatperioden.
Det är uppenbart att den traditionella svenska blockpolitiken med ett höger och ett vänsterblock är på väg ut för att ersättas av ett globalistiskt och ett nationalistiskt block. Detta har lett till att SD fått en ytterst stark sits som det de facto enda partiet som står i opposition till den globalistiska agendan. Väljare som motsätter sig den agendan får det allt svårare att hitta något att rösta på bland de gamla etablerade partierna, varför vi ser en fortsatt överströmning av oppositionella väljare till SD. Partiet ligger redan sannolikt över 20% och mycket talar för att man i valet i september kommer att bli det största partiet i Riksdagen. Därmed cementeras den nya blockpolitiken med ett nationalistiskt och ett globalistiskt block. Man kan heller inte utesluta att ytterligare ett nationalistiskt parti tar sig in i Riksdagen vid höstens val, jag tänker då på Allternativ för Sverige som består av utbrytare från SD. Blir det så kan man inte utesluta ett nationalistiskt block som kommer nära 30%.
Det enda som kan stoppa den här totala förvandlingen av landets politiska karta är att något eller några av de gamla etablissemangspartierna överger sin katastrofala strategi att försöka frysa ut nationalisterna i Riksdagen. Nu spekulerar man mest i det lägret över en s.k. stor koalition mellan S och M, men det tåget har enligt min uppfattning redan gått. S och M kommer helt enkelt inte att bli tillräckligt stora efter valet, av allt att döma kommer båda att på sin höjd hamna runt 20%. Därutöver lever fortfarande S med en grandios självbild av att vara landets viktigaste parti, vilket hindrar dem att se verkligheten. Inte heller något av de gamla höger/vänster blocken kommer att kunna forma en handlingskraftig regering.
Alternativet till att börja samarbeta med nationalisterna som högern t.ex. gjort i Österrike, är att de sex globalistpartierna erkänner sin nära samhörighet och fortsätter Decemberöverenskommelsen och går samman i en stor antinationalistisk koalition. Då kan man forma en regering, men man brygger samtidigt för att SD i nästa val 2022 återigen dubblerar sin valmanskår.
Det som förvånar mig mest är den halsstarrighet med vilken det gamla politiska etablissemanget fortsätter en strategi som i val efter val visat sig icke framgångsrik. Utfrysningen av en femtedel av folkviljan leder till att man begränsar valfriheten för oss väljare. De av oss som vill se en politik som både driver positiva delar av globalismen och slår vakt om viktiga nationella värden lämnas utan vettiga alternativ. Och skall jag döma av människor i min omgivning så gynnar det ensidigt SD. Därför blir svaret på den rubricerade frågan – JA!
Lars Bern
Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene
Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.
Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene
