Krönikor

Är Tulsi Gabbard demokraternas egen Donald Trump?

Publicerad 19 maj 2019

Vid en första anblick kunde kontrasten inte vara större.

Han en permanent superkändis, lika bekväm i New Yorks jetsetliv som i sitt eget vardagsrum. Ett eko av 80-talets yuppie-version av den amerikanska drömmen när den moderna kapitalismen ännu hade kvar något av sin forna gloria. Grovhuggen och samtidigt flamboyant, som en sorts cirkusversion av Uncle Sam själv. En man som allas strålkastare riktas mot oavsett de älskar eller hatar honom. Ingen undgår Donald Trump.

Hon en okänd ung kvinna, lika mild i sin framtoning som i sitt mjuka yttre. Med sitt ursprung i det polynesiska Söderhavets Samoa och på Hawaii, och med en hinduisk tro inspirerad av Gandhi och Bhagavad Ghita – verkar den amerikanska östkustens materialism vara henne främmande. Medan Trump gjorde dokusåpa-karriär och sålde fastigheter på Manhattan, var hon fältsjukvårdare på marken i Irak och befordrades till major i Hawaii Army National Guard.

Även den politiska profileringen skiljer sig mellan Tulsi Gabbard och Donald Trump, men de har gemensamt att vara iögonfallande uppstickare i det amerikanska presidentvalet. Trumps kampanj 2016 vände upp och ner på den politiska debatten bland annat genom att lyfta migrationsfrågan till debattens centrum och förespråka ett diplomatiskt förhållningssätt till Ryssland. Gabbards fredliga utrikespolitiska linje för sin kampanj till 2020 går på ett liknande sätt på konfrontationskurs inte bara med krigshökar inom sitt eget demokratiska parti, utan även med det globalistiska etablissemangets heliga linje att driva oinskränkt imperialistisk politik i penningmaktens tjänst under amerikansk flagg.

Trump har efter sitt tillträde till presidentämbetet tragiskt nog svikit sin valkampanj och tydligt slukats upp av de neokonservativa hökar som manifesterar den linjen inom det republikanska partiet. Den osynliga handens inflytande fortsätter bevisligen att hålla det amerikanska statsmaskineriet i ett järngrepp. Om Tulsi Gabbard nu inte själv råkar vara en av Vishnus sista avatarer som inkarnerat för att göra slut på mörkrets tidsålder Kali Yuga, är det fullständigt osannolikt att hon på egen hand skulle lyckas bryta upp den djupa statens korrupta strukturer – även i det mirakulösa fall hon skulle lyckas bli vald till USA:s första kvinnliga president.

Gabbard må vara varken gudomlig eller ens felfri och har bland annat tidigare vikt sig för den demokratiska partipiskans allt mer urspårade identitetspolitik. Dock är varken gudomlighet eller felfrihet förutsättningar för att kunna göra en viktig tjänst för mänskligheten. Hennes centrala budskap att stoppa USA:s roll som världspolis är en frisk fläkt och står i närmast karikatyrmässig kontrast till demokraternas senaste kandidat Hillary Clinton. Den senares krigstörst som utrikesminister släcktes inte ens av den förödande bombningen av Libyen och försöket till blodig statskupp genom sponsrad terrorism i Syrien. Istället förespråkade Clinton en liknande linje gentemot Ryssland, med potentiella konsekvenser som är hisnande att försöka föreställa sig. Gabbard har nyligen fått utstå hård kritik av konventionell media för sitt milt sagt annorlunda sätt att behandla Syrienkonflikten, där hon istället för att understödja ytterligare vapenleveranser personligen besökt landet för att möta lokalbefolkningen och tackade ja till en diplomatisk inbjudan av den syriske presidenten Bashar Al-Assad för att bilda sig en egen uppfattning av läget.

Gabbards kampanj har tagit inspiration av Bernie Sanders fokus på gräsrotsfinansiering, men hennes kandidatur bär på betydligt större sprängstoff än Sanders. Hon har med integritet stått upp för yttrandefriheten på sociala medier som grundläggande princip för ett civiliserat samhälle i en tid när den aldrig varit mer attackerad i västerlandet, med en tilltagande censur från dominerande aktörer som gradvis drar åt snarorna för det öppna samtalet. På hennes CV finns dessutom att hon var en av dem som stod emot penningmaktens försök till legal maktexpansion genom handelsavtalet TPP, samt att hon är en av de lätträknade offentliga profiler som tagit visselblåsare som Assange och Snowden i försvar och även givit uttryck för en tydlig kritik av övervakningssamhället.

I en tid när politiker som lyfter frågor av verklig relevans är lika sällsynta som genuint nyfikna journalister, är det inte förvånande att hon redan vunnit sympatier som går bortom demokratiskt och republikanskt. Det faktum att en profil som Tucker Carlson på “högerkanalen” Fox visat Gabbard en respekt som många republikanska politiker bara kan drömma om, visar att den gemensamma nämnaren för oppositionen i vår tid inte är beroende av vänster eller höger. Snarare finns den ytterst hos dem som har öppenhet, hjärta och fantasi nog att föreställa sig högre ideal än totalitär globalism, och som har tro och tillförsikt nog att försöka tjäna dem enligt förmåga. Carlson tillhör en lika ovanlig typ av journalist som Gabbard tillhör en ovanlig typ av politiker, och det är knappast en högoddsare att en journalistkår – som i övrigt generellt tycks förakta egenskaper som hon visar – kommer att behandla henne orättvist.

Enligt hinduismens syn på karmisk lag är ingen handling någonsin förgäves, och förr eller senare skördar vi också själva frukten av våra handlingar. Måhända tar jag fel, men mitt intryck är att Gabbard tillhör den ovanliga typ av politiker som utgår från att karma är verkligt och handlar från en uppriktig övertygelse att göra det rätta. Valkampanjer är samtidigt en sak, och handling i politiskt ämbete givetvis något helt annat. Det verkliga karaktärsprovet väntar ännu för Gabbard, men om hon håller den inslagna kursen kan hon genom sin kampanj under de kommande två åren, likt Donald Trump, bidra till att ytterligare blottlägga korruptionens mörka ansikte som idag antar en allt svartare skepnad i väst. Med det i åtanke finns alla förutsättningar för henne att sluta med positivt slutsaldo på sitt karmakonto.

 

Isac Boman

 


Liknande artiklar


isac-bomanÅländske Isac Boman är skribent och redaktör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, banksektorn, politiken och föreningslivet. Till utbildningen är han nationalekonom och är författare till boken Penningmakten som ursprungligen var hans magisteravhandling vid Åbo Akademi.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styres inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 0727220172, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!