Krönikor

Är det lögnerna som är värst eller är det oförmågan att hantera sanningen?

Publicerad 19 augusti 2017
Uppdaterad 23 juli 2019

Sommar med postsanning och alternativa fakta på P1

Det är numera sällan något fångar mitt genuina intresse från konventionella medier. Den intellektuella stimulansen som kan förväntas därifrån är normalt sett ungefär i nivå med att tömma en sexpack fulöl på kort tid. Under årets sommarsemester rattade jag likväl in P1 på radioknappen under en bilfärd för att lite pliktskyldigt uppdatera mig om vad som för närvarande ekar i etablissemangets mediala kammare. I etern snurrade en repris från filosofiska rummet på tema ”Postsanning och alternativa fakta”.

Deltagarna bestående av Lena Andersson, Roland Paulsen och Lasse Dencik ska ha viss credit för att deras diskussion överträffade den sedvanliga prepubertala nivå som i övrigt är standard för statlig media. Programledaren Lars Mogensen öppnade programmet med den sammanfattande frågan i relation till framförallt sociala och alternativa mediers framväxt – är det lögnerna som är värst eller är det oförmågan att hantera sanningen?

Samma fråga ställde jag mig själv som tonåring när den stora massan av medier och journalister både i Sverige och utomlands helt okritiskt förde fram lögnerna om Saddam Husseins påstådda massförstörelsevapen som angavs som förevändning till det andra Irakkriget. Idag, över 14 år efter krigets inledning, kan jag konstatera att även det filosofiska rummets deltagare tydligen har accepterat det som ett faktum att Irakkriget byggdes på falska nyheter. Samtidigt kan något som tidigare varit kätterskt med tiden omvandlas till att bli fullt accepterat, och ibland kan det vara svårt att hänga med i svängarna. Ett ytterligare exempel på det var att man nu även förde fram invandrades överrepresentation i brottsstatistik som kalla fakta.

Diskussionen kretsade kring varför det förs fram ”alternativa fakta” av underförstått vilseledda extremister som i grund och botten kan sammanfattas som illvilliga människor med skumma motiv. Antagligen, antar jag, åsyftande exempelvis skribenter på Nya Dagbladet och andra liknande medieplattformar. En motfråga jag skulle vilja ställa programmets medverkande deltagare är om de inte kan se att svaret på den frågan ligger i just det förhållningssätt som deras egna mediala prästkast hade vid upptakten av Irakkriget, liksom i oräkneliga andra sammanhang. Alternativ information och kritiska röster förkastades under lång tid som extrema och omoraliska, och istället för att pröva argument i en öppen diskussion såg man mellan fingrarna på ett krig som startades med hundratusentals oskyldiga döda som följd. Det har knappast undgått någon ärlig själ att exakt samma dynamik även utspelat sig under den långdragna och fortsatt pågående diskussionen om det mångkulturella samhälle som eldats på i Sverige och andra västländer med en nästintill nyreligiös frenesi, men vars negativa konsekvenser sakteligen nu inte längre kan hållas helt utanför diskursen.

Den tyske filosofen Arthur Schopenhauer menade att all sanning går igenom tre stadier. Först förlöjligas den, sedan motarbetas den våldsamt och slutligen accepteras den som självklar. Den processen tycks till stora delar vara naturlig och är måhända även till viss del hälsosam då idéer kan behöva gå igenom en viss prövning och eftertanke före de anammas på bredare front. Ett allvarligt problem uppstår däremot när etablerade institutioner hetsar till häxbränning av oliktänkare, som den katolska kyrkan gjorde i historisk tid, eller som i dagens läge när massmedia driver klappjakter på den moderna tidens kättare. Dagens mediala etablissemang har ännu inte lyckats få till en häxbränning av avvikare, även om de ibland ger intryck av att sträva mot det. Däremot är de skyldiga till att omoraliska krig har startats, till att storebrorssamhället etablerats och till att storföretag försämrat kosten med kortsiktigt jordbruk och genmanipulerade grödor. De är skyldiga till att europeiska befolkningar är på väg att marginaliseras i sina hemländer, till att ungdomar inte längre kan fungera normalt på grund av vaccinskador och till att penningmaktens samhälleliga inflytande inte granskas i sina grundvalar. Mot den bakgrunden är det lätt att ställa sig samma fråga som ställdes av filosofiska rummets programledare Lars Mogensen – är det lögnerna som är värst eller är det oförmågan att hantera sanningen?

Dagens diskurs påminner om sovjetiska Pravda (ry. “sanningen”), där avvikare från partilinjen betecknas som lögnare.

Den nysovjetiska skrämselpropagandan att all information som inte kommer från konventionella mediakanaler är ”falska nyheter”, kväser det senhistoriska faktum att det är ur den alternativa mediefloran som många lösningar potentiellt kunnat hämtas för att undvika många av de konsekvenser som samtidens förljugna dogmer fört med sig. En av de mer klarsynta kvarvarande journalister som ännu verkar inom konventionella arenor – Janne Josefsson – har förhållit sig positiv till konkurrensen från alternativa medier, och påtalat ett möjligt scenario där dessa helt kommer att ta över om så kallade gammelmedier inte klarar av att se sig själva i spegeln. Även om ett sådant scenario ännu är relativt långt ifrån att fullbordas, är likväl det faktum att anknytande teman till denna problematik åtminstone diskuteras i ett program som filosofiska rummet i P1 – ett tydligt symptom på att det innevarande etablissemangets kanaler inte längre kan styra debatten med järnhand på samma sätt som man tidigare gjort. Det filosofiska rummets deltagare satte också med sällsynt skarpsyn fingret på västvärldens sammanfattande problem i dagsläget – nämligen det faktum att politiken i praktiken gått till att bli ett sorts instrumentellt förvaltarskap för ekonomiska intressen. Man är inte kapabel att beröra frågor av samhällsavgörande betydelse på ett meningsfullt sätt. Istället behandlas samhällets ödesfrågor snarast administrativt med lösningar tillgängliga endast inom snäva ramar som åsiktskorridoren anger.

Det säger även något om tidsandan att programmets deltagare uttrycker en förståelse för varför de senaste årens etablissemangskritik vunnit så mycket mark att den tagit sig hela vägen in i deras tidigare tryggare ekokammare. Sannolikt är det inte sista gången Sveriges Radio kommer att lyfta samma tema. Frågan är inte om, utan snarare hur snabbt och på vilket sätt den utvecklingen kommer att fortgå under de kommande åren. Ju snabbare vi går den utvecklingen till mötes desto bättre.

 

Isac Boman

Liknande artiklar:

isac-boman

Åländske Isac Boman är krönikör på Nya Dagbladet med en bred samhällelig bakgrund från media, föreningslivet, banksektorn och politiken.

Till utbildningen är han nationalekonom och är aktuell som författare till Penningmakten som är utgiven av Arktos Media.

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!