Flyktingkrisen är över och antalet asylsökande minskar, får vi höra varje gång vår statsminister Stefan Löfven talar om flyktingsituationen i Sverige. Statsministerns tillkännagivande grundar sig antagligen på Migrationsverkets senaste rapport, som säger att endast 21 502 personer har sökt asyl i Sverige under år 2018, jämfört med krisåret 2015 då motsvarande siffra var 162 887.
Med åberopande av dessa siffror går det naturligtvis inte att säga emot vår statsminister, för antalet asylsökande har verkligen minskat – men vad Stefan Löfven inte nämner är att antalet immigranter sedan 2015 har ökat lavinartat. Bara under förra året 2018 har Migrationsverket beviljat 132 686 uppehållstillstånd, vilket är cirka 20 procent fler än under krisåret 2015.
Förklaringen är ganska enkel. Nyinflyttade personer från världens alla hörn, vilka på olika vägar tar sig in i Sverige, benämns inte längre som asylsökande. Samma företeelse kallas numera för anhöriginvandring, papperslösa, kvotflyktingar, personer i behov av specialvård och mycket annat, men verkligheten kvarstår – antalet invandrare ökar oavbrutet, oberoende vad den rödgröna regeringen eller Stefan Löfven vill kalla det för.
Migrationskrisen är långt ifrån över, hur gärna vår statsminister vill än ge sken av motsatsen. Det vi hitintills har bevittnat är bara en försmak på en mycket allvarligare kris, oavsett vad vår statsminister vill inbilla oss om den saken. Enligt de flesta rapporter från en rad sakkunniga, nationalekonomer med flera, har situationen i landet enhälligt bedömts som ohållbar och kommer onekligen leda till ett totalt sammanbrott av hela den svenska ekonomin ifall den ohämmade och okontrollerade invandringen inte stoppas i tid.
Den främsta orsaken till att regeringen inte vill, eller inte längre kan, stoppa det ständigt ökande antalet invandrare, är att socialdemokraterna håller på att förlora eller har redan förlorat majoriteten av sina traditionella väljare, som nu snabbt måste ersättas av immigranter. I de invandrartäta områdena, förorterna till storstäderna, röstar nästan åttio procent av invånarna på socialdemokraterna. Som tack för sina röster premieras dessa grupper med olika förmåner, inte minst genom särlagstiftning, till exempel lagen om fri tandvård, förtur i bostadskön, muslimska skolor till deras barn, lagen för tiotusen afghanska män utan flyktingskäl att få stanna i Sverige, tillgång till subventionerade arbeten på den öppna arbetsmarknaden, immunitet inför vissa lagar, allt lösare regler för anhöriginvandring med mera.
Hitintills har de rödgröna lyckats väl att med hjälp av den nya strategin klamra sig fast vid regeringsmakten. Till och med för att säkra ett fortsatt regeringsinnehav har socialdemokraterna lovat – vilket vår statsminister inte så gärna vill tala om – att utöka mottagandet av invandrare från icke-europeiska länder, och att årligen även under de näst kommande åren ta emot ytterligare fem tusen så kallade kvotflyktingar framförallt från muslimska länder (märk väl ”kvotflyktingar” ), vilka för nuvarande befinner sig i olika FN-s finansierade uppsamlingsläger i Nigeria, Sudan och Somalia. Antalet kvotflyktingar 2018, anhöriga ej inräknade uppgick till 5 218 personer. De enorma kostnaderna i samband med förflyttningen av den väldiga folkmassan får vi svenska skattebetalare stå för, utan att ens har blivit tillfrågade ifall vi vill vara med och stå för notan eller ej.
Med tanke på den kortsiktiga röstfiskarstrategin som de rödgröna ägnar sig åt, får man väl ändå ställa den oundvikliga frågan vad som kommer att hända den dagen då alla dessa cirka en och en halv miljon immigranter – mestadels från muslimska länder – beslutar sig för att bilda ett eget politiskt parti och inte längre ska rösta på socialdemokraterna? Vilka ytterligare förmåner är socialdemokraterna beredda att erbjuda dem för att få dem att återigen rösta på den rödgröna regeringskoalitionen?
Nu är det inte så att jag är speciellt bekymrad över socialdemokraternas väljarsiffror, snarare tvärtom, men det blir ändå spännande att se Stefan Löfven och Annie Lööfs sura miner då det – istället för socialdemokrater och centerpartister, och trots ännu flera löften om ännu flera privilegier – är muslimernas egna representanter som ska stå framför riksdagsdörren iklädda trendiga burkor enligt det senaste modet från Iran, yrkande på att få inta sina egna platser bland våra folkvalda i Sveriges Riksdag.
Scenariot kommer sannolikt inte att inträffa redan efter nästa riksdagsval, men vi får vara förberedda på att det kommer att bli verklighet inom en inte så avlägsen framtid, det är jag fullständigt övertygad om.
Till sist, så nära till valet till EU parlamentet:
Lyssnar man på valdebatten eller läser Aftonbladet, Expressen, eller tittar på SVT – får man intrycket att Sveriges största problem idag är ifall Peter Lundgren efter en blöt fest eventuellt på ett olämpligt sett har ofredat en partikamrat.
Att svenska kvinnor våldtas av importerade brottslingar, att kommun efter kommun går i konkurs på grund av ständigt ökade socialbidrag till arbetsskygga immigranter, så kallade no-go-zoner ökar för varje dag, att 300 000 pensionärer lever under fattigdomsgränsen, skolbarn misshandlas, lärare våldtas på sina arbetsplatser – det har inget nyhetsvärde längre i det Nya Sverige.
Det är priset vi betalar för att maktgalna politiker till varje pris vill hålla sig kvar vid makten, men det är ingen nyhet längre för SVT eller för Aftonbladet. Framförallt inte så nära inför valet till EU-parlamentet.
Josef Csiba
