Annons:
Annons:
Ur arkivet

Röda Arméns åländske general

Den unge ålänningen Eyolf Mattsson trodde på den kommunistiska utopin och flydde efter inbördeskriget till Ryssland för att sedermera bli general och medarbetare till Lenin. Det samhälle han kämpat för att upprätta skulle dock på många sätt bli ett skräckvälde, där Mattsson var en av de många som drabbades av Stalins utrensningar.

Uppdaterad 27 april 2025, Publicerad 25 december 2024 · Återpublicerad 26 april 2025 – av Isac Boman
En av få tillgängliga bilder på Eyolf Mattsson.

Det faktum att många svenska frivilliga deltog i det finska inbördeskriget för att bekämpa kommunisterna, och vad man betraktade som de rödas hot mot Norden och hela Europa, är väldokumenterat och har berättats om i otaliga böcker och dokumentärserier.

Även på motståndarsidan fanns det dock svenskar som stred för det de trodde på – den kommunistiska revolutionen. En av dessa var ålänningen Eyolf Mattsson som med tiden att avancera och bli general i den röda armén och anförtrodd medarbetare till Lenin själv.



Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet.

Sonen skulle dock komma att välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.

Annons:

Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna

1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån.

De initiala frontlinjerna mellan röda och vita i Finland i februari 1918. Ville Virrankoski/CC BY-SA 3.0

När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.

Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet

Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland.

Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 1918 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt.

Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten.

Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.

Röda fanans order

Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”.

Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare.

Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.

Fick uppdrag av Lenin

Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn.

Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva.

När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland.

Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.

Finsk jägarbataljon blev impopulär

Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades.

På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna.

Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén.

Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.

Omplacerad på nytt

Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid.

Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende.

1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.

Stalins utrensningar

Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar.

Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag.

Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin.

Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.

Tio års straffarbete

Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson.

Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för.

Bilder inifrån lägret Vorkuta, ett av de många straffarbetslägren i Sibirien. Foto: Ryska statsarkiv

Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna.

Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven.

– Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.

Utopin blev ett skräckvälde

Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum.

1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd.

Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen.

Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:
Ur arkivet

Teaterkungens dramatiska revolution av Sverige

  • Under flera flera decennier hade de två partiblocken Hattarna och Mössorna drivit en politik som kört Sverige i sank.
  • I början av 1770-talet hade man tömt statskassan och i det närmaste helt sålt ut landet till främmande makter. Missnöjet i det svenska riket kokade under ytan.
  • En av dem som allra djupast föraktade det tillstånd Sverige försatts i var den nye konungen Gustav III, som blott 25 år gammal besteg tronen år 1771.
  • Bara ett år senare skulle partiblockens korrupta välde möta ett hastigt slut när "teaterkungen" nu iscensatte en välregisserad revolution.
Publicerad 31 maj 2025 · Återpublicerad 14 november 2026 – av Redaktionen
Konungaporträtt av Gustav III från 1777.

Efter Karl XII:s död år 1718 försvagades den svenska monarkin kraftigt. Förfallet gick så långt att makten skulle glida i händerna på en riksdag styrd av två partier; Hattarna och Mössorna; där båda fraktioner öppet finansierades av utländska makter. Under Hattarnas och Mössornas välde omvandlades Sverige från en självständig nation till att i praktiken bli en marionettstat för stormakternas geopolitik.

Hattarna, som dominerade riksdagen under 1740–1760-talen, mottog direkta mutor från den franska ambassaden. Arkiv från Versailles uppger att partiets ledande företrädare mottog stora summor pengar bland annat för att driva en anti-rysk politik. Detta ledde också till katastrofala krigsinsatser för Sverige, först i Hattarnas misslyckade ryska krig 1741–1743, där Sverige led stora förluster och som ironiskt nog istället skulle stärka det ryska inflytandet över svensk politik. Det Pommerska kriget mellan 1757 och 1762, där svenska soldater skickades att kämpa för franska intressen i Tyskland, blev en konflikt som tömde den svenska statskassan.

Detta bäddade för att partiblocket Mössorna, som å sin sida var finansierade av Ryssland och Storbritannien, övertog makten i Sverige år 1765. Rådgivare till Katarina II av Ryssland ska ha också ha argumenterat öppet för att Sverige var lättare att kontrollera genom den lätt manipulerade riksdagen än genom en kung. Omgående efter att man tagit över makten av Hattarna beslutade Mössorna 1765 – delvis efter ryska påtryckningar – att minska den svenska armén till 17 000 man – något som var en betydande säkerhetsrisk för ett land som för inte länge sedan varit en militär stormakt och nyligen förlorat ytterligare territorium till sina fiender.

Den svenska regeringen blev så korrupt att utländska ambassadörer i praktiken kunde köpa röster i riksdagen. Brittiska diplomater ska under 1760-talet ha glatt sig åt att det gick att driva igenom i princip vilken motion man än önskade – så länge man bara betalade tillräckligt bra. Sveriges utrikespolitik styrdes i praktiken inte längre från Stockholm, utan från London, Sankt Petersburg och från Paris.

Annons:

Gustav III gör revolution

I början av 1770-talet hade Sverige kommit att bli ett land som var bankrutt, splittrat och internationellt marginaliserat. Den så kallade frihetstidens maktkamp mellan hattar och mössor hade lämnat landet försvagat och föraktat – både av folket och omvärlden. Riksdagen var förlamad av fraktionsstrider, armén var förnedrad och underfinansierad, och makten låg i händerna på ett parlament som mer liknade ett kacklande hov än en statsbärande institution. Riksdalern var i stort sett värdelös och den dominerande adeln vägrade samtidigt att bidra till statskassan.

Under ytan kokade det folkliga missnöjet. En av dem som allra djupast föraktade det tillstånd Sverige försatts i var den nye, blott 25 år gamle svenske konungen Gustav III som besteg tronen år 1771. Under sin uppväxt hade han noterat och upprörts över hur de utländska makterna systematiskt utnyttjade den svenska regeringens svaghet och förfasade sig över att det svenska riket förvandlats till en politisk marknad där främmande ambassadörer kunde köpa lagar och förordningar som gynnade deras herrar.

En ung Gustav III och hans bröder Karl och Fredrik Adolf. Illustration: Alexander Roslin (1771)

Hans far, Adolf Fredrik, hade inte haft varken styrkan eller förmågan att bryta partiernas korrupta välde, men Gustav, skulle det visa sig, var av en helt annan kaliber. Sitt smeknamn, "teaterkungen", fick han senare i historieböckerna för sitt djupa kulturella intresse för teater, opera och konst, och det var också med en teaterkungs känsla för regi som han bara ett drygt år efter sitt tillträde iscensatte en spektakulär revolution som radikalt skulle förändra Sveriges politiska kurs.

Tidigt på morgonen den 19 augusti 1772 samlades lojala officerare i huvudstaden och under den unge Gustavs ledning intog de slottet, arresterade motsträviga riksråd och tog kontroll över rikets institutioner. Allt skedde hastigt och utan att en enda droppe blod spilldes.

Redan dagen därpå trädde en ny regeringsform i kraft, som noggrant hade formulerats redan på förhand av den nye konungen. Denna avskaffade riksdagens dominans över politiken och återförde nu istället den yttersta verkställande makten till kungen – som nu återtog kontrollen över att stifta lagar, utse ministrar och styra över utrikespolitiken.

Den nya regeringsformen formulerade sig särskilt starkt mot den lobby i Sverige som slagit klorna i landets institutioner.

”Främmande utlänningar – vare sig furstar, prinsar eller andra personer – ska hädanefter varken användas eller utses till några av rikets ämbeten, vare sig inom det civila eller militära ståndet, med undantag för Kunglig Majestäts hov, såvida de inte genom lysande och stora egenskaper kan göra riket stor heder och påtaglig nytta”, deklarerades det bland annat i texten.

Gustav III inleder sin statskupp. Illustration: Pehr Hillerström (1732-1816)

Det omvälvande maktskiftet förde in Sverige i vad historieböckerna beskriver som den gustavianska eran.

"Hat och splittring har slitit sönder riket"

I sitt strafftal till riksdagens ständer, två dagar efter att statskuppen genomförts, kritiserade Gustav hur landet hade styrts av Hattarna och Mössorna. Han betonade med eftertryck att det inte var friheten han hade för avsikt att avskaffa genom revolutionen, utan att bryta det vanstyre Sverige lidit så illa av under lång tid.

”Det är en sorglig, men allmänt känd sanning att hat och splittring har slitit sönder riket. Nationen har sedan lång tid tillbaka varit uppdelad i två partier, vilka i praktiken gjort den till två olika folk, förenade enbart i att slita sönder sitt fädernesland. Ni vet hur denna splittring födde agg, hur agget ledde till hämnd, hur hämnden ledde till förföljelser, och hur förföljelserna i sin tur ledde till nya revolutioner – något som till slut blivit som en återkommande sjukdom, som sargat och förnedrat hela samhället”, förkunnade kungen och fortsatte:

”Dessa omvälvningar har skakat riket på grund av några få personers maktbegär. Strömmar av blod har flutit – ibland utgjutna av det ena partiet, ibland av det andra – och folket har alltid blivit offer för motsättningar som knappt berörde dem, men vars olyckliga följder de först och mest fick känna av. Att befästa sitt välde har varit de styrandes enda mål; allt har anpassats efter det – ofta på andra medborgares bekostnad, alltid på rikets”.

Att befästa sitt välde har varit de styrandes enda mål.

När lagarna inte hade passat de styrande, förvrängdes och ignorerades de, argumenterade Gustav III, som slog fast att ”inget har varit heligt för en folkförsamling uppretad av hat och hämnd” som till slut varit övertygad om att den stod över lag och rätt.

”Så har friheten – den ädlaste av människans rättigheter – förvandlats till ett outhärdligt aristokratiskt förtryck i händerna på det rådande partiet, som självt varit kuvat och styrt efter godtycke av några få män inom detsamma. Man har bävat inför varje nytt riksmöte, och i stället för att tänka på hur rikets angelägenheter bäst kunde skötas, har man endast sysselsatt sig med att skaffa sitt eget parti majoritet – för att skydda sig mot det andra partiets laglösa övergrepp och våld”.

"Ett aristokratiskt ok - outhärdligt för varje svensk"

”Född som svensk och Sveriges konung, borde det för mig vara otänkbart att tro att främmande intressen skulle kunna råda över svenska män – än värre, att de lägsta och mest förnedrande medel därtill skulle ha använts. Ni vet vad jag syftar på, och min blygsel räcker för er att förstå i vilken skam era inbördes strider sänkt riket”, fortsatte den unge kungen och beklagade hur svenska politiker lockats av såväl ”utländskt guld” som ”inhemskt hat och självrådighet”.

Kungens revolutionsuniform finns än idag bevarad på Livrustkammaren i Stockholm. Montage. Illustration: Lorens Pasch d.y. (1733-1805), foto: LSH

Han pekade vidare på hur han tidigare försökt få makthavarna att ändra riktning – men utan resultat, och att de ”dygdigaste, mest värdiga och främsta medborgarna” som försökt stoppa vanstyret på olika sätt bekämpats och offrats.

”Ja, till och med folket har förtryckts – deras klagomål har setts som uppror, och friheten har till slut förvandlats till ett aristokratiskt ok, outhärdligt för varje svensk”.

”En del av folket har burit oket med suckar och klagomål, men utan att göra motstånd – de visste inte var räddningen fanns, eller hur den kunde nås”, fortsatte kungen och pekade på andra som istället ”förlorade hoppet och grep till vapen”.

Idag vakar Gustav III över Skeppsbrokajen i Stockholm - om än i orörlig form. Foto: Manfred Werner/CC BY-SA 4.0

Gustav Vasa och Engelbrekt

Enligt Gustav III befann sig inte bara medborgarnas frihet och säkerhet utan själva rikets fortsatta existens i stor fara – och det var enligt honom själv skälet till att han ”tog till de medel som hjälpt andra modiga folk, och som en gång hjälpte Sverige självt under Gustav Vasas fana, att resa sig mot ett outhärdligt förtryck”.

”Gud har välsignat mitt verk. Jag har sett hur kärleken till fosterlandet återväckts hos folket – samma glöd som en gång brann i Engelbrekts och Gustav Erikssons hjärtan. Allt har gått väl, och jag har räddat både mig själv och riket – utan att en enda medborgare kommit till skada”, fortsatte han och slog fast att Sverige bara kan styras av en ”orubblig lag – vars ord inte får förvrängas”.

”Stora och odödliga kungar har burit den spira jag nu håller i min hand. Det vore verkligen djärvt av mig att försöka likna dem på något sätt – men i iver och kärlek till er tävlar jag med dem alla, och när ni bär samma hjärta för fosterlandet, hoppas jag att det svenska namnet åter ska få den ära och respekt som det en gång vann under våra förfäders tid”, avslutade han sitt berömda tal.

Kultur - och krig

På många sätt lade Gustav III snart grunden för en svensk kulturskatt som än idag finns närvarande i Sverige. Han grundade inte bara Svenska Akademien (1786) för att främja svenska språket och litteraturen, utan även Kungliga Operan (1773). Hans passion för teater och konst gjorde Stockholm till något av ett nordiskt kulturcentrum.

Gustav III lät grunda Kungliga Operahuset i Stockholm. Foto: Frankie Fouganthin/CC BY-SA 4.0

Kungen var samtidigt ingen klassisk aristokrat utan snarare inspirerad av franska upplysningsideal där han införde tidiga versioner av tryckfrihet och avskaffade tortyr som förhörsmetod – reformer som stärkte medborgarnas rättigheter.

Han såg samtidigt ofta tillbaka på det Sverige som en gång varit och drömde om att återupprätta Sverige som stormakt. Med förhoppningen att återta tidigare förlorade svenska områden samt hindra vidare rysk inblandning i svensk politik, förklarade han Ryssland krig 1788.

Enligt vissa samtida vittnesmål och senare historiker ska Gustav III ha låtit svenska soldater ikläda sig ryska uniformer eller kosackliknande kläder och iscensatt ett angrepp för att skapa ett legitimt och folkligt accepterat skäl till krig – påståenden som dock inte kunnat beläggas och som av andra historiker avfärdats som ren smutskastning och propaganda.

Kriget inleddes med växlande resultat, och missnöje bland officerare ledde till att det så kallade Anjalaförbundet bildades 1788 – en grupp befäl som motsatte sig kriget och krävde fred med Ryssland. Striderna fortsatte dock, framförallt till sjöss där den svenska flottan vann en viktig seger i slaget vid Svensksund 1790, vilket stärkte Sveriges förhandlingsposition.

Freden i Värälä slöts samma år och innebar att gränserna förblev oförändrade. Sverige lyckades behålla sin territoriella integritet men återfick inte några tidigare förlorade områden. Trots detta försökte kungen ändå framställa krigets utgång som en politisk framgång, men hans tveksamma krigsprojekt hade också satt hans maktposition i gungning.

Stockholm. Svenska fartyg utrustas för krig. Illustration: Louis Jean Desprez (1788)

Adeln konspirerar

Spänningarna mellan Gustav III och adeln tilltog – inte minst på grund av förenings- och säkerhetsakten 1789, där adeln bland annat förlorade sin ensamrätt till högre ämbeten och privilegier, och kungen fick ännu större befogenheter att fatta beslut i utrikes- och krigsfrågor utan att behöva riksdagens godkännande. Förändringarna stöddes dock av såväl präster som borgare och bönder.

Missnöjet inom adeln fortsatte att växa i takt med att Gustav III stärkte sin makt på deras bekostnad. Kritiken mot kungens styre, hans hantering av utrikespolitiken och hans försök att reformera samhället utan adelns samtycke hade skapat djup splittring inom de högre samhällsskikten.

Den 16 mars 1792 nådde konflikten sin kulmen då Gustav III sköts vid en maskeradbal på operan i Stockholm. Attentatet utfördes av kapten Jakob Johan Anckarström, men planeringen bakom mordet omfattade en vidare konspiration bland missnöjda adelsmän. Bland de inblandade fanns framträdande personer som Adolf Ribbing, Claes Horn och Carl Fredrik Pechlin – samtliga med kopplingar till oppositionella kretsar inom adeln.

Pechlin, som betraktas som en av hjärnorna bakom sammansvärjningen, hade under längre tid bedrivit politiskt intrigerande mot kungen och agerade förmedlare mellan konspiratörerna. Sammanträden hölls i hemlighet där kungens avsättning – och i förlängningen död – diskuterades som den enda lösningen på vad man beskrev som ett hot mot rikets styre och adelns rättigheter.

De officiella motiven till dådet var politiska: kungens styre ansågs av konspiratörerna ha brutit mot 1720 års regeringsform, hotat rikets konstitutionella ordning och underminerat adelns traditionella maktposition. Genom att undanröja kungen hoppades sammansvärjningen kunna återupprätta den gamla maktbalansen och sätta stopp för det gustavianska enväldet.

Anckarström som syndabock?

Gustav III överlevde det initiala skottet, men drabbades av en infektion och avled av sina skador den 29 mars samma år.

Efter mordet följde ett omfattande rättsligt och politiskt efterskalv. Jakob Johan Anckarström greps redan dagen efter dådet, efter att ha blivit identifierad av flera vittnen. Under förhören erkände han sin roll som attentatsman men vägrade först avslöja andra inblandade. Med tiden pekade dock indicier och vittnesmål ut det vidare nätverket av konspiratörer som låg bakom mordet.

Samtida tysk tolkning av mordet där kungen omringas och skjuts av en grupp maskerade konspiratörer. Illustration: Abraham Wolfgang Küfner (cirka 1792)

Adolf Ribbing och Claes Horn greps och förvisades, medan den politiskt inflytelserike Carl Fredrik Pechlin – som många betraktar som den egentliga organisatören – undgick hårdare straff genom att undanhålla direkta bevis. Han dömdes av Högsta domstolen att hållas i förvar i syfte att utreda hans eventuella delaktighet, först på Karlstens fästning och därefter på Varbergs fästning, där han enligt källor fick röra sig relativt fritt och förblev till sin död fyra år senare.

Trots att flera personer bevisligen varit inblandade i planeringen valde myndigheterna att fokusera på Anckarström som den huvudsaklige gärningsmannen. Anckarström dömdes till döden och blev offentligt avrättad den 27 april 1792 efter att ha genomgått en utdragen och symboliskt hård bestraffning: han pryglades dagligen i tre dagar på olika platser i Stockholm innan han halshöggs och hans högra hand höggs av. Kroppen styckades och delar spikades upp som en varning till andra.

I efterhand har många historiker i regel betraktat Anckarström just som en syndabock, en man som visserligen avlossade skottet men som agerade på uppdrag av mäktigare krafter. Rättsprocessen präglades också av en vilja att snabbt återställa ordningen snarare än att helt blottlägga den politiska konspirationen bakom mordet.

Kopparstick föreställande Jacob Johan Anckarström samt den mask, kniv och pistoler han bar under mordnatten. Montage. Foto: LSH/CC BY 3.0, Illustration: Okänd

Ju mer man grävde, desto fler namn dök upp i utredningen, men flera av de övriga inblandade undgick helt åtal, vilket också bidrog till bilden av att Anckarström i själva verket offrades för att dölja ett bredare uppror inom rikets absoluta toppskikt.

Populärkulturell upprättelse

Den gustavianska eran tog slut i och med mordet, men Gustav III:s reformer, nya institutioner och kulturpolitiska initiativ hade på kort tid satt ett avtryck som skulle prägla Sverige långt efter hans bortgång.

Även om Gustav III av mer konservativa analytiker ofta hyllats som en stark ledare och en nationens försvarare som bekämpade korruption och vanstyre, är han inte heller helt okontroversiell bland fosterlandsvänner. Liksom många andra av tidens upplysningsvänliga furstar var han nämligen frimurare, precis som fadern Adolf Fredrik och ordens högste beskyddare i Sverige. Enligt källorna var flera av hans närmaste allierade också med i samma ordensnätverk. Bevekelsegrunderna är inte helt klarlagda, men frimureriet gav av allt att döma inte bara Gustav en viktig plattform och ett nätverk av inflytelserika män och internationella kontakter – och hans försvarare menar att hans medlemskap snarare var en strategi för att övervaka och påverka den framväxande frimurarrörelsen i Sverige, och se till att denna inte blev en oberoende maktfaktor.

Vissa kritiker har med detta i åtanke påpekat att Gustav III, trots sin uttalade vilja att minska det utländska inflytandet över Sverige, själv de facto var starkt präglad av den franska kulturen och politiska modellen. Han var djupt fascinerad av det franska hovet och sökte både diplomatiskt och ekonomiskt stöd från Frankrike, som han såg som ett föredöme för hur den svenska kungamakten kunde se ut och riket moderniseras inspirerat av upplysningsideal.

I modern historieskrivning lyfts sällan historiska gestalter fram som inte överensstämmer med de samtida regnbågspartiernas idéer. Gustav III har trots sin inspiration från den franska upplysningstiden ofta uppfattats tillhöra denna kategori och har av vissa snarare beskrivits som en demokratifientlig despot eller rentav en tyrann.

Teaterkungens närvaro består dock i samtidens populärkultur. Ett framstående exempel är Stefan Andersson historiska konceptalbum Teaterkungen kronologiskt i text och musik som beskriver hans revolution år 1772 fram till hans död år 1792.

Sverige förlorade Finland och sonen avsattes

I praktiken hade Gustav III:s idé om en upplyst kungamakt med den yttersta makten gått under med honom själv. Trots att Gustav III stärkt sitt inflytande genom 1772 års regeringsform och 1789 års förenings- och säkerhetsakt, lyckades han inte lägga grunden för ett varaktigt kungligt envälde i Sverige, och hans drömmar om en handlingskraftig monarki som kunde stå över partistrider och adelns privilegier blev aldrig verklighet i längden.

Hans son Gustav IV Adolf var bara 13 år vid faderns död, vilket innebar att makten övergick till en förmyndarregering ledd av Gustav III:s bror, hertig Karl (senare Karl XIII). Förmyndarregeringen styrde mer försiktigt och återgav viss makt till riksdagen och adeln, vilket innebar ett första steg bort från den modell som Gustav III eftersträvat.

Gustav IV (här avbildad som tonåring) var en betydligt svagare monark än hans far. Illustration: Per Krafft d.ä. (1724-1793)

När Gustav IV Adolf tog över styret som myndig 1796, visade han sig vara en svag och bland många impopulär regent, där hans misslyckade utrikespolitik – särskilt konflikten med Napoleon – ledde till ett katastrofalt nederlag: förlusten av Sveriges östra rikshalva (Finland) till Ryssland 1809. Gustav IV Adolf avsattes efter detta i en statskupp, och Sverige antog samma år en ny regeringsform som innebar en tydlig maktdelning mellan kung och riksdag. Kungen skulle visserligen fortfarande regera, men inte längre ensam.

Hans son förlorade både tronen, folkets och sina viktiga allierades förtroende, och hans ätt ersattes till sist av den franska ätten Bernadotte, som kom till makten med Karl XIV Johan 1818. Därmed gick Sverige in i en ny politisk era – fortfarande med monarki, men nu i konstitutionell form och där kungen idag fyller en närmast symbolisk och politiskt betydelselös roll.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Så sådde USA regn i hemlighet över Laos för att sabotera Nordvietnams försörjningsleder

Uppdaterad 3 oktober 2026, Publicerad 3 oktober 2026 – av Markus Andersson
Två Douglas DC-6 från USA:s väderbyrå flyger sida vid sida.
Plan från USA:s väderbyrå, senare NOAA, från den tid då myndigheten flög molnsådd. Popeye flögs med andra flygplan.

Dokument från amerikanska arkiv visar att USA:s militär redan på 1960-talet sådde moln över Laos för att förstärka regnet och sabotera Nordvietnams försörjningsleder. Testet hölls hemligt även för laotiska myndigheter, och försöken följdes av flera års operationer – en föga känd krigföring som finns dokumenterad i öppna amerikanska arkiv.

Med Operation Popeye ville Pentagon förlänga de hinder som regnperioden skapade för försörjningen mellan Nord- och Sydvietnam. Vägar skulle mjukas upp, jordskred utlösas längs vägsträckorna och flodövergångar spolas bort. Genom att hålla marken vattenmättad ville militären försvåra transporterna längs infiltrationslederna även efter att regnen normalt avtog. Lastbilstrafiken var det omedelbara målet, men operationens syfte var att slå mot försörjningen genom att göra transportvägarna obrukbara.

Planen beskrivs i ett memorandum till utrikesminister Dean Rusk den 13 januari 1967. Försvarsdepartementet begärde då tillstånd att övergå från försök till löpande operationer. Testet hade genomförts i oktober 1966 i Se Kong-flodens dalgång öster om Bolovensplatån i södra Laos, utan att landets myndigheter tillfrågades. USA:s ambassadör William Sullivan hade däremot känt till och godkänt försöket. Enligt memorandumet var projektet fortfarande okänt utanför en mycket begränsad krets amerikanska tjänstemän.

Författarna framhöll själva att beslutet skulle skapa ett prejudikat: vädermodifieringen skulle användas operativt, inte bara experimentellt, och för militära ändamål snarare än ekonomiska eller för människors välfärd. I Nordvietnam skulle extra regn förstärka flaskhalsar vid vattendrag där broar och färjeanläggningar redan hade bombats. I Laos ville Pentagon hålla marken nära mättnadspunkten under torrperioden, som normalt sträckte sig från november till april eller maj, och hindra transporter genom grunda vadställen.

Annons:

Memorandumet redovisade mer än 50 molnsåddsförsök. Enligt försvarsdepartementets bedömning gav 82 procent av de behandlade molnen regn kort efter sådden, och nederbörden ansågs ha bidragit väsentligt till att göra vägarna obrukbara. Underlaget beskrev också en ytterligare militär fördel: avbruten vägtrafik kunde tvinga lastbilar att samlas vid flaskhalsar och göra dem mer sårbara för flyganfall. Försöket hade dock gjorts under regnperioden och gav inte säkra besked om hur väl samma förhållanden kunde återskapas under normalt torra månader.

Regnet stannade inte alltid inom målområdet. Vid ett tillfälle drev ett behandlat moln österut över gränsen till Vietnam och fortsatte att ge nederbörd. Ett amerikanskt specialförbandsläger fick då nio tum regn, omkring 23 centimeter, på fyra timmar. Författarna konstaterade att varken regnmängden eller det påverkade områdets utsträckning kunde förutsägas exakt. Den enda absoluta kontrollen var att avbryta såddflygningarna.

Över 2 600 uppdrag med molnsådd

När Pentagon redovisade programmet inför senaten 1974 angavs 56 sådder under testet och en gynnsam reaktion hos över 85 procent av de behandlade molnen. Det är den senare redovisningens uppgifter, medan memorandumet från januari 1967 angav mer än 50 försök och 82 procent som gav regn. Enligt Pentagon började den operativa fasen den 20 mars 1967 och avslutades med den sista flygningen den 5 juli 1972. Totalt genomfördes 2 602 uppdrag och förbrukades 47 409 såddenheter. Årskostnaden uppgick till cirka 3,6 miljoner dollar.

Flygningarna utgick från Thailand och utfördes med väderspaningsplan av typen WC-130 och spaningsplan av typen RF-4C. Besättningarna sökte upp stigande luftströmmar i enskilda moln och släppte såddmaterial i dem. Materialet fick underkylda vattendroppar att frysa, vilket frigjorde värme och förstärkte molnets tillväxt. När molnet sedan föll samman utvecklades en regnskur. Planen användes inte uteslutande för molnsådden utan flög också väder- och fotospaningsuppdrag.

Ett amerikanskt WC-130J Hercules väderspaningsplan i luften
Pentagon uppgav 1974 att molnsådden flögs med väderspaningsplan av typen WC-130. Bilden visar ett senare exemplar, inte ett uppdrag från kriget. Foto: USA:s flygvapen

Såddenheterna utvecklades vid Naval Weapons Center i China Lake i Kalifornien. Enligt Pentagon var enheterna och tekniken samma som i offentliga regnprojekt och orkanforskningsprogrammet Stormfury. Metoden krävde lämpliga moln och vindförhållanden; felplacerad eller alltför omfattande sådd kunde i stället skingra molnen. Effekten var normalt omkring en halvtimme och som mest omkring sex timmar under nästan ideala förhållanden. Militära underrättelsemyndigheten DIA uppskattade upp till 30 procent mer regn i begränsade områden, men programmets samlade effekt på nederbörden och försörjningen är inte exakt kvantifierad.

Riskerna för civila fanns med redan i planeringen. Memorandumet varnade för att regn under torrperioden kunde störa odlingar samt växt- och djurliv, och att intensiva, långvariga operationer kunde orsaka allvarliga lokala översvämningar. Bönder som normalt färdades genom torra flodbäddar eller grunda vadställen kunde möta oväntat högt vatten. Författarna såg ett direkt samband mellan militär framgång och risken för oönskade följder: ju närmare operationen kom målet att hålla försörjningslederna oframkomliga, desto större blev deras oro för effekterna utanför målområdena.

Offentlig forskning blev hemligt vapen

Ambitionen att påverka vädret hade också uttryckts offentligt. Den 27 maj 1962 talade dåvarande vicepresidenten Lyndon B. Johnson vid Southwest Texas State University om den makt som kontroll över vädret skulle innebära.

— Den som kontrollerar vädret kommer att kontrollera världen, sade Johnson.

Stormfury, som använde samma typ av såddenheter och teknik enligt Pentagon, hade ett annat syfte än krigsoperationen. Programmet pågick mellan 1962 och 1983 och skulle försvaga orkaner genom sådd med silverjodid utanför ögonväggen, skriver den amerikanska havs- och atmosfärsmyndigheten NOAA. Försök gjordes i fyra orkaner under åtta dagar. Under fyra dagar minskade vindarna med 10 till 30 procent, men resultaten kunde inte skiljas från naturliga förändringar. Senare forskning visade att orkanerna innehöll för mycket naturlig is och för lite underkylt vatten för metoden.

Den 3 juli 1972 skrev New York Times att USA använde regnmakeri som vapen. Två dagar senare flögs enligt Pentagons redovisning det sista uppdraget i Operation Popeye. Senatsredovisningen 1974 gav därefter en offentlig beskrivning av hur regnet hade använts för att angripa försörjningslederna.

Konventionen ENMOD öppnades för underskrift den 18 maj 1977 och trädde i kraft den 5 oktober 1978, sex år efter New York Times-artikeln. Den förbjuder fientlig miljömodifiering med vittomfattande, långvariga eller svåra effekter.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Frisernas gåta

  • Manuskriptet Oera Linda kom i dager år 1867, när en holländsk man vid namn Cornelis over de Linden visade det för en bibliotekarie i Friesland, Nederländerna.
  • De mystiska dokumenten hänvisar till händelser som går så långt tillbaka som 2000 f.Kr. och förtäljer en tidigare okänd historia om ett germanskt folk som beskrivs som "Fryas folk", friserna, över en period som omfattar flera årtusenden.
  • Om verket är äkta kan det i grunden förändra förståelsen av vårt förflutna och skriva om några av de mest centrala delarna av historien som vi känner den idag.
Publicerad 26 december 2025

"Akki, min son. Du måste bevara dessa böcker med kropp och själ. De innehåller hela vårt folks historia, såväl som våra förfäders".

Så inleds Oera Linda, ett av de mest förunderliga och explosiva dokument som kommit fram i ljuset i modern tid.


Artikeln publicerades ursprungligen den 28 september 2023.


Dokumenten kom i dagern år 1867, när en man vid namn Cornelis Over de Linden överlämnade dem till en bibliotekarie i Friesland, Nederländerna. Han uppgav att de hade kommit i hans ägo genom hans farfar, som i sin tur hade fått dem från en moster som fört dem vidare i släkten i många generationer.

Annons:

Manuskriptet överlämnades först till Eelco Verwijs, en forskare som därefter studerade dokumentet och bekräftade dess äkthet. Något märkligt nog drog han senare tillbaka denna slutsats, enligt vissa för att rädda sin karriär. Dokumenten hamnade dock i händerna på Jan Ottema, som var en framstående medlem av det frisiska sällskapet för historia och kultur. Han skulle bli den förste översättaren och utgivaren av Oera Linda-boken, år 1872.

"Vi kan alltså konstatera att vi i denna handskrift, vars första del tillkom på 600-talet före vår tideräkning, äger den europeiska litteraturens äldsta produktion efter Homeros och Hesiodos. Här finner vi i vårt fosterland ett mycket gammalt folk i besittning av utveckling, civilisation, industri, navigation, handel, litteratur och rena, upphöjda idéer om religion, vars existens vi aldrig ens gissat", sade Ottema för att betona vikten av verket.

Cornelis over de Linden och Jan Ottema uppmärksammade allmänheten på det gåtfulla manuskriptet.

Manuskriptet återger inte bara en tidlös andlig och filosofisk visdom, utan berör också många viktiga händelser och inflytelserika historiska personer. De detaljerade sammanhang som redogörs för har gjort att kritiker kallat texten "för bra för att vara sanna" eller "lite för perfekt i förståelsen". Jesus från Nasaret verkar nämnas, liksom krigarkungarna Oden och Alexander den store, tillsammans med avgörande historiska händelser i Indien och Grekland. Den faktiska årtalsräkningen i manuskriptet är relaterad till en global kataklysmisk händelse kopplad till sänkningen av ett område som benämns som "Atland".

Trots den häpnadsväckande och enorma omfattningen av innehållet och dess potentiella konsekvenser, menade Ottema i sina sista uttalanden att de motargument som hittills framförts mot dokumentets äkthet inte hade hållit för en närmare granskning.

"Sju års kontinuerliga studier av boken och allt som skrivits om den har alltid bekräftat denna övertygelse", sade han.

En storm av kontroverser

I en tid då Europa försökte att bättre förstå sina rötter och klargöra sin historiska resa skapade verket en storm av kontrovers och debatt, med lika passionerade försvarare som motståndare. År 1922 publicerade den holländsk-tyske historikern och forskaren i forntida religion och symboler, Herman Wirth, Oera Linda Chronik på tyska. Diskussionen om verket sägs ha varit en ledande drivkraft för bildandet av det tyska Ahnenerbe 1935, som beskrivs som ett "sällskap för studier av de ursprungliga idéernas historia" – i huvudsak en elitforskningsinstitution som samlade några av dåtidens bästa forskare från en rad olika akademiska områden, med fokus på att pussla ihop en historisk bild, naturligtvis med särskilt fokus på den roll de germanska folken spelade. Den livliga debatten om verkets äkthet fortsatte under hela den nationalsocialistiska perioden i Tyskland och SS-ledaren Heinrich Himmler blev så småningom en av verkets ivrigaste försvarare. Detta är också den främsta anledningen till att verket fått en extremt ensidigt negativ behandling efter andra världskriget.

Trots kontroverserna är debatten om manuskriptet och dess äkthet fortfarande öppen i allra högsta grad. Vad som står klart är att det är skrivet i en stil som är nästan lika fascinerande i sig själv som själva innehållet, och som verkar hämta inspiration från tidlösa filosofier som för tankarna till andra gamla verk i den indoeuropeiska traditionen såsom persernas Avesta, hinduernas Vedaskrifter och de nordiska sagorna. Den talar om händelser som sträcker sig så långt tillbaka som 2000 f.Kr. och beskriver historien under flera årtusenden för ett europeiskt folk eller nation som kallas Fryas folk - friserna.

Inledningen till en kopia av Bhagavad Gita från tidigt 1800-tal.

Enligt Oera Lindas egen kronologi sammanställdes den första delen av boken till stor del genom kopiering av korta historiska fragment som bevarats i skrift på väggarna i borgar och citadeller omkring år 600 f.Kr. Dessa fragment lades sedan till med jämna mellanrum under tiden som dokumenten fördes vidare genom en lång släktlinje. Det ursprungliga manuskriptet använder vad som nu kallas fonetiska tecken som urskiljs från en cirkel – soltecknet – med ett vertikalt I och X som korsar denna. På så sätt används ett hjul med sex ekrar för att formulera varje bokstav, som till största delen är bekanta och läsbara för talare av moderna indoeuropeiska språk. Vissa har hävdat att skriften kan vara ett av de äldsta rotskriftspråken i den indoeuropeiska familjen, och att språket utgör ett centralt inflytande och inspiration för många andra indoeuropeiska språk.

Fryas folk

Den folkgrupp den talar till, och som manuskriptet hänvisar till som ansvariga för dess tillkomst, uppkallas efter deras folkmoder Frya som Fryas folk, vilket motsvarar friser på svenska. Den talar till en kultur som hyllar dygd, karaktär, ärlighet och rättvisa samt självdisciplin långt högre än materiell vinning. En stark motvilja mot korruption är inbäddad i dess kärnbudskap, och mot präster som kan försöka använda andliga praktiker som en kontrollmekanism för korrupta syften.

"Det kommer från öster, från prästernas bröst. Det kommer att andas så mycket ondska att jorden inte kommer att kunna dricka blodet från sina dödade barn. Det kommer att sprida mörker över människornas sinnen som stormmoln över solljuset. Överallt skall hantverk och bedrägeri strida mot frihet och rättvisa. För våra älskade förfäders skull, och för vår dyrbara frihets skull, ber jag dig tusen gånger, käraste, att aldrig låta en munks ögon gå över dessa skrifter.

De talar i vackra ord, men obemärkt lägger de sig i allt som rör oss friser. De samarbetar med utländska kungar som betalar dem väl. De vet att vi är deras största fiender eftersom vi vågar tala om frihet, rättvisa och kungliga skyldigheter. Därför vill de utplåna alla spår av våra förfäders arv och vad som finns kvar av vår moral. Mina kära, jag har besökt deras palats, och om Wralda tillåter det, och om vi inte stärker oss själva, kommer de att utrota oss alla", står det bland annat att läsa i manuskriptet.

Det har spekulerats i om det finns ett samband mellan den nordiska gudinnan Freja och frisernas "Stora Moder". Här avbildas den nordiska gudinnan i John Bauers oljeskiss "Freja".

Frisernas trossystem är rakt igenom monoteistiskt på ett sätt som liknar det hos skyterna som beskrivs av Herodotos, eller de gamla tyskarna som beskrivs av Tacitus, och bär tydliga ekon av budskap från Jesus, Buddha och vedornas Bhagavad Gita. Wralda är den titel de använder för det gudomliga, även "Allfadern" eller "Allfödaren" – det singulära väsen från vilket allt annat ytterst springer eller flödar. Jan Ottema hävdade att denna filosofiska betoning faktiskt stämde överens med andra rön om de forntida germanska folken.

"Allfader, den nordiska forntidens högste Gud och bevis på att de folk som bebodde Sverige, Norge och halva Tyskland hade erkänt den renaste dyrkan av Gud som grunden för sin religion, ty i honom finner vi alla ädla egenskaper som de mosaiska traditionerna fäste vid det outsägliga och den kristna religionen vid den ende Guden, utan någon av de egenskaper som förvränger den sublima bilden av Gud, såsom mänskliga passioner, vrede, hämnd och avundsjuka", betonade Ottema.

Den eviga lagen

Ett exempel på hur det högsta väsendet beskrivs i Oera Linda-manuskriptet är som "allestädes närvarande" och "evigt varande", tillsammans med många andra esoteriska attribut.

"Wralda är den allra äldsta eller ursprungligaste, över äldst, för Han skapade allting. Wralda är allt i alla, ty Han är evig och evigt varande. Wralda är allestädes närvarande men ändå osynlig, därför kallas varelsen ande. Allt vi kan se av Honom är de skapade varelser som kommer och går genom Hans liv. För från Wralda föregår saker och ting och till Honom återvänder de. Ur Wralda kommer både början och slutet. Alla ting smälter samman i Honom. Wralda är den enda allsmäktiga varelsen, eftersom all annan kraft lånas från Honom och återvänder till Honom. Från Wralda härleds alla krafter och alla krafter återvänder till Honom igen. Därför är Han ensam den skapande varelsen och ingenting skapas utanför Honom".

Baserat på manuskriptet finns det också tydliga indikationer på att friserna delade den vediska förståelsen av Dharma, konceptet som syftar på en kosmisk ordning som inkluderar, men också överskrider, lagarna i den materiella verkligheten som vi känner den.

"Wralda etablerade eviga principer, eller Aewa, i allt som skapades, och regleringar kan bara vara bra om de grundas på dessa principer. Även om allt är en del av Wralda, är människornas ondska inte av Honom. Ondska kommer från lathet, slarv och dumhet, och därför kan den skada människorna, men aldrig Wralda. När hjulet snurrar förändras och förändras hela skapelsen, men bara Gud är oföränderlig.

Eftersom Wralda är Gud kan Han inte förändras och eftersom Han består är det bara Han som existerar och allt annat som uppstår. Men eftersom Hans liv ständigt fortskrider kan ingenting förbli stillastående. Därför ändrar alla varelser sin position och sin form, liksom sina sinnen. Därför kan varken jorden själv eller någon varelse någonsin säga "jag är", utan snarare "jag var". På samma sätt kan ingen människa någonsin säga 'jag tänker', utan bara 'jag tänkte'."

Dharmachakra, 'Dharmas hjul', vid Jokhangtemplet i Tibet.

Människans överträdelser mot denna allomfattande naturlag får negativa konsekvenser, men det lidande som blir följden är inte i sig Guds vilja, förklarar manuskriptet.

"Aewa hänvisar till de regler som är lika inpräntade i alla människors hjärtan, för att de skall veta vad som är rätt och vad som är fel, och genom vilka de kan bedöma sina egna och andras gärningar, det vill säga i den mån de har uppfostrats väl och inte är korrumperade.

Det finns också en annan betydelse. Aewa, relaterar också till ae-liknande, det vill säga vattenliknande. Jämnt och slätt som vatten som inte störs av storm eller något annat. Om vatten störs blir det ojämnt, orättvist, men det har alltid en tendens att bli jämnt igen.

Det är dess natur, precis som böjelsen för rättvisa och frihet finns hos Fryas barn. Vi hämtar denna benägenhet från vår anfader, Wraldas ande, som talar starkt i Fryas barn, och för evigt kommer att göra det", fortsätter manuskriptet.

Minervas möte med prästerna

En av de mest dramatiska händelserna som beskrivs i manuskriptet är en grupp mäktiga men korrupta prästers och prinsars möte med Helena, även känd som oraklet Minerva, som testar hennes syn på gott och ont – och på Gud. Minerva säger:

"Jag känner bara till en Gud, och det är Wraldas ande, och eftersom Gud betyder "god", gör han inte heller något ont".

"Var kommer då ondskan ifrån?", frågade prästerna.

"All ondska kommer från er själva och från dumheten hos de människor som går i er fälla", svarade hon.

"Så om ert högsta väsen är så gott, varför avvärjer han då inte ondskan?", frågade prästerna.

Minerva berättade för dem:

"Frya har visat oss vägen, och bäraren som är tiden måste göra resten. För alla katastrofer finns råd och hjälp att få, men Wralda vill att vi ska söka oss själva, så vi ska bli starka och visa. Om vi vägrar låter Han oss klämma ut våra egna tumörer, så att vi ska få uppleva resultatet av kloka och dumma handlingar".

En skulptur av Minerva i München. Till höger, ruinerna av ett romerskt tempel tillägnat Minerva i Tunisien. (Montage. Foto: Rufus46/Bernard Gagnon/CC BY-SA 3.0)

En prins svarade:

"Jag skulle tro att det är bättre att helt enkelt avvärja katastrofer".

"Naturligtvis", svarade Minerva, "för då skulle människor förbli som tama får. Du och prästerna vill skydda, men också klippa och slakta dem. Men det är inte vad vår Högste Varelse vill. Han vill att vi skall hjälpa varandra, men också att alla skall bli fria och visa sig kloka".

Om Oera Linda-manuskriptet inte har förts vidare genom otaliga generationer, som det påstås, är det ändå ett verk med tidlös visdom och djupa livsläxor. Om verket en dag definitivt visar sig vara en tillförlitlig källa kommer det i grunden att omforma förståelsen av vårt förflutna och potentiellt skriva om några av de mest centrala delarna av mänsklighetens historia som vi känner den.

Om artikeln

Artikeln är baserad på del 5.1 av dokumentärserien "Conspiracy? Our Subverted History" producerad av Asha Logos. Du kan ta del av kanalen här.

Ett särskilt erkännande ska i sammanhanget också ges till Jan Ott från Oera Linda-stiftelsen, som fortgående publicerar forskning om Oera Linda. Stiftelsen tillhandahåller en av de mest unika nya översättningarna av manuskriptet, som du kan hitta här.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

När Israels mordkommando spred skräck i norska idyllen

Den norska småstaden Lillehammer hade inte upplevt ett mord på 36 år innan kyparen Ahmed Bouchiki sköts ihjäl framför sin gravida hustru. Den israeliska mordstyrkan hade dock identifierat fel måltavla och fiaskot skulle exponera Mossads mordkampanjer över hela Europa.

Publicerad 8 november 2025 – av Isac Boman
"Vi visste att vi dödade fel man", har en av agenterna senare avslöjat om mordet på Ahmed Bouchikhi

Den 21 juli 1973 bröts lugnet i Lillehammer på det mest brutala sätt. Ahmed Bouchikhi, en 30-årig marockansk servitör som levt ett stilla liv i Norge sedan 1966, gick hem från biografen tillsammans med sin sju månader gravida norska hustru Torill. Klockan var halv elva på kvällen när ett mordkommando från Israels säkerhetstjänst Mossad klev ur sina bilar.

Två agenter steg fram mot paret. Med ljuddämpade pistoler av kaliber .22 öppnade de eld. Tretton kulor träffade Bouchikhi medan hans fru stod bredvid och bevittnade det hela. Mannen, vars enda "brott" var att ha mörkt hår, Mellanösternbakgrund och tala franska, avled nästan omedelbart.

Det skulle bli Lillehammers första mord på 36 år. Men för Israel var det bara ytterligare ett namn på en mycket lång lista.

Brittiska ministrar och svenska kungligheter

Lillehammer-mordet var långt ifrån någon isolerad incident. Redan innan staten Israel grundades 1948 hade judiska paramilitära grupper och terrorister etablerat lönnmord som sitt modus operandi. Terrorgruppen Lehi mördade den brittiske ministern Lord Moyne i Kairo 1944 – två unga judiska terrorister sköt honom när han kom hem till lunch.

Annons:

Två år senare, 1946, sprängde terrorgruppen Irgun King David Hotel i Jerusalem, där den brittiska administrationen hade sin bas. 91 människor dödades, många av dem civila hotellgäster och personal. Ledaren för Irgun, Menachem Begin, skulle senare bli Israels premiärminister.

Men det kanske mest ökända mordet skedde 1948, när samma Lehi-grupp lönnmördade FN:s medlare Folke Bernadotte på Jerusalems gator. Den svenske greven, ironiskt nog hyllad för att han ansågs ha räddat tusentals judar från tyska koncentrationsläger, sköts ihjäl med en tysk kulsprutepistol för att hans fredsplan ansågs hota drömmen om "Stor-Israel".

Folke Bernadotte och Storbritanniens Mellanösternminister Walter Guinness, 1:e baron Moyne – två av de mest prominenta offren för 40-talets judiska terrorvåg. Montage. Foto: Okänd

Mördarna blev aldrig straffade – terrorledaren Yitzhak Shamir blev istället Israels premiärminister på 1980-talet, medan skytten Yehoshua Cohen kom att bli David Ben-Gurions (även han israelisk premiärminister) livvakt.

Sverige har aldrig fått någon officiell ursäkt och det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan dess.

Global mordlista

Efter statens grundande institutionaliserades lönnmorden. Mossad skapades 1949 och började snart genomföra "riktade dödanden" världen över – en eufemism för statssanktionerade mord där offren långt ifrån alltid var militära mål.

Vetenskapsmän eliminerades systematiskt. Tyska raketforskare som arbetade för Egypten på 1960-talet mördades eller skadades i brevbomber. Den egyptiske kärnfysikern Yahya al-Mashad dödades i sitt hotellrum i Paris 1980 och iranska kärnforskare har lönnmördats på Teherans gator så sent som i år.

I Europa genomfördes mord som om kontinenten var Mossads privata jaktmark. Mahmoud Hamshari sprängdes i luften via en bomb i sin telefon i Paris 1972. översättaren Wael Zwaiter sköts ned i sin trappuppgång i Rom samma år och Basel al-Kubaisi dödades på en gata i Paris 1973.

I Sydamerika jagades gömda nationalsocialister, men också palestinska aktivister. Letten Herbert Cukurs torterades och mördades i Montevideo 1965 och palestinska studenter och intellektuella dödades i Buenos Aires och São Paulo under 1970- och 80-talen.

Listan kan göras lång: Tunis, Malta, Cypern, Dubai, Damaskus. Ingen plats var för avlägsen, ingen gräns för helig. Israel hade gjort hela världen till sitt jaktrevir för vedergällning.

Norge – den osannolika jaktmarken

När Mossad fick tips om att Ali Hassan Salameh, "Den röde prinsen" som anklagades för OS-massakern i München 1972, gömde sig i Lillehammer, skickades ett 15 man starkt team till Norge. Underrättelsen var dock helt fel, men detta spelade ingen roll – Israels hämndbegär efter München var gränslöst. Operation Guds vrede hade redan krävt många liv, men i Lillehammer skulle operationen sluta i katastrof.

Främlingarna i den lilla staden med färre än 20 000 invånare stack ut omedelbart. Hyrbilar, walkie-talkies, konstiga rörelsemönster – allt noterades av den nyfikna lokalbefolkningen. Men Mossad-agenterna, vana vid att operera med straffrihet, ignorerade varningssignalerna.

Lillehammer. Foto: Stian Rognhaugen/CC BY-SA 4.0

Det som gör Lillehammer särskilt anmärkningsvärt är att flera av agenterna kände på sig att de skulle döda fel man. Agenten Sylvia Rafael rapporterade tvivel till sina överordnade och Marianne Gladnikoff hörde mannen tala norska och sa att han inte matchade beskrivningen.

En kvinnlig agent hoppade till och med i poolen för att avlyssna honom och hörde honom tala franska – vilket ironiskt nog "bekräftade" den felaktiga identifieringen eftersom den egentliga måltavlan Salameh var flerspråklig. Men alla andra signaler pekade åt fel håll: mannen var för lång, för smal, och saknade Salamehs karakteristiska drag.

Men operationsledaren Michael Harari – en Mossad-veteran som orkestrerat mord över hela världen – vägrade lyssna. "Jag vet bättre," uppges han ha sagt.

Dan Arbel, en av de gripna agenterna, avslöjade 50 år senare sanningen till norska NRK: "Vi visste att vi dödade fel man". De sköt ändå. Order var order. En oskyldig mans liv betydde mindre än att okritiskt följa kommandokedjan.

— Jag såg mannen i Lillehammer tydligt, och jag sa till Mike (Harari) att 'det här är inte rätt person, det här är inte Salameh', upprepade Arbel.

Mordkampanjen "Guds Vrede" godkändes av Israels dåvarande premiärminister Golda Meir Foto: Willem van de Poll/ CC BY-SA 3.0

Nio flydde till Israel

Den norska polisen behövde bara 12 timmar för att gripa de första agenterna. Dan Arbel och Marianne Gladnikoff togs på flygplatsen med samma hyrbil de använt vid mordet – amatörmässigt även för Mossads låga standarder i Norge.

Arbel, som led av klaustrofobi, bröt samman omedelbart. Han gav upp adressen till det säkra huset i Østerås. Razzian avslöjade ett helt nätverk: nycklar till säkra hus över hela Europa, förfalskade pass, mordplaner.

Sex agenter greps. Nio flydde till Israel, inklusive mördarna och Mossadchefen Zvi Zamir. Som vanligt skulle de faktiska mördarna aldrig ställas till svars.

Symboliska straff

Rättegången i Oslo 1974 blev en parodi. De gripna dömdes till symboliska straff, men behövde inte ens sitta av dessa. Sylvia Rafael dömdes till 5,5 års fängelse, Abraham Gehmer till 5 år och Dan Arbel och Marianne Gladnikoff till 2,5 år vardera.

Efter bara 15 månader släpptes dock alla fria och skickades hem till Israel efter politiska påtryckningar. Rafael kom senare att gifta sig med sin norske försvarsadvokat.

Israel betalade så småningom ett symboliskt skadestånd 1996 – 23 år senare. De uttryckte "sorg" men erkände aldrig någon skuld för dådet. För dem var Bouchikhi mest ett pinsamt misstag.

— För mig är den här kompensationen blodspengar, har sonen Jamal Terje Rutgersen kommenterat i en tv-intervju.

— De sa uttryckligen att de inte tog ansvar för detta, men att de ville betala kompensation för att bevara de goda relationerna mellan Israel och Norge.

Den israeliske journalisten Ronen Bergman, som skrivit omfattande om Mossads hemliga operationer, förklarar att när agenterna i Lillehammer såg Bouchiki ta emot ett paket från en misstänkt kontaktperson blev de övertygade om att han var terrorist – och resonerade att även om han inte var "storterrorist" så var han säkert en "liten terrorist" och borde således ändå likvideras.

Paketet visade sig senare bara innehålla LP-skivor, men då hade den oskyldige kyparen redan skjutits ihjäl.

Den verkliga måltavlans öde

Medan en oskyldig man låg död i den norska skidorten fortsatte Ali Hassan Salameh att leva vidare. Först 1979 lyckades Mossad mörda honom i Beirut med en bilbomb som också dödade fyra livvakter och fyra civila förbipasserande. Det ansågs vara ett acceptabelt pris för att döda en misstänkt terrorist.

Bouchikhi förväxlades med palestinske agenten Ali Hassan Salameh. Den senare mördades 1979 i en israelisk bilbomb som också skördade flera civila offer.. Montage. Foto: Okänd

Lillehammer-fiaskot avslöjade också Mossads europeiska nätverk. Nycklar hittade på gripna agenter ledde till razzior i Paris, Rom, Bryssel. Säkra hus, vapengömmor, flyktvägar – allt exponerades.

För första gången kunde världen se omfattningen av Israels mordapparat. Avslöjandet att ett stort antal västerländska underrättelsetjänster assisterat Mossad chockerade till och med Israels allierade.

Men var detta verkligen en "katastrof" för Israel? Eller bara ett tillfälligt bakslag i en mordkampanj som fortsatt oförminskat i årtionden?

Ett mönster som fortsätter

Israeliska underrättelsetoppar har hävdat att de lärt sig av Lillehammer. Att de infört striktare protokoll och bättre verifiering – men lönnmorden har aldrig upphört.

Hotellrum i Dubai där misstänkta stryps av agenter med förfalskade pass. Bilar som exploderar på Teherans gator. Forskare som skjuts med fjärrstyrda vapen eller palestinska aktivister som "försvinner" från europeiska huvudstäder. Mystiska "olyckor" som drabbar utpekade fiender till Israel från Kairo till Kuala Lumpur.

Årtionde efter årtionde fortsätter samma mönster. Tekniken har förbättrats – från kulsprutepistoler till drönare och AI-styrda vapen. Försiktigheten har ökat – team som en gång lämnade spår överallt arbetar nu i skuggorna. Men den fundamentala principen – att Israel har rätt att mörda vem som helst, var som helst – består.

Pågående israelisk policy

Ahmed Bouchikhi sköts ned den 21 juli 1973 framför sin hustru som väntade deras barn. Hans mördare flydde till Israel där de levde i frihet resten av sina liv. Michael Harari, mannen som beordrade mordet trots varningar om att de hade fel person, belönades med fortsatt karriär inom underrättelsetjänsten och ingen straffades egentligen för att ha dödat en oskyldig servitör i en liten norsk småstad.

Detta är inte historisk kuriosa utan fortfarande en pågående israelisk policy. Den apparat som mördade Bouchikhi – och Folke Bernadotte innan honom – opererar fortfarande, bara mer sofistikerad och försiktigare med att lämna spår.

Under Benjamin Netanyahus ledarskap har Israels lönnmordskampanjer eskalerat. Foto: Benjamin Netanyahu/FB

Lillehammer exponerade en sanning som många föredrar att ignorera: att Västvärldens främsta allierade i regionen och "den enda demokratin i Mellanöstern" inte bara systematiskt använder mord som politiskt verktyg utan även opererar med förakt för andra nationers suveränitet, och betraktar oskyldiga liv som acceptabla förluster. När internationell lag står i vägen för hämnd är det lagen som får vika – och Israels allierade i Väst fortsätter att se mellan fingrarna.

Den norska regeringen producerade en omfattande rapport om Lillehammer-affären år 2000. Israels egen dokumentation om operationen förblir dock hemligstämplad – vissa sanningar är tydligen för besvärande att offentliggöra även efter ett halvt sekel.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.