Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Nordbor kunde mycket väl ha åkt regelbundna båtfärder mellan Danmark och Norge på öppet hav. Detta enligt en ny studie från Göteborgs universitet, som med utförliga simulationer testat hur hårt sjöväder en båt från bronsåldern skulle kunna tänkas klara.
En del historiker har tidigare trott att nordborna åkte nära kusten vid färder mellan Danmark och Norge under bronsåldern, eller mer specifikt perioden omkring 2350-1500 före Kristus, i södra Skandinavien. Den resan skulle ha tagit flera veckor och man skulle även ha varit tvungna att stanna för att skaffa mat, men ändå ha gjort det för att man inte kunde ta sig rakt över öppet hav på Skagerrak mellan de två länderna.
Att döma av tester från gamla båtar visar det sig att även båtar från bronsåldern mycket väl klarar av den resan. Detta enligt en ny studie publicerad i PLOS One, där man med forskningsprogrammet Maritime Encounters och med hjälp av avancerad teknik på olika sätt har simulerat båtfärder i Skandinavien. Där har man med tekniken kunnat använda data om väder, vind, vattenströmmar i kombination med data om hur en båt rör sig genom vattnet.
En meter höga vågor
För att klara av båtfärder över Skagerrak behövde båtarna ha haft kapacitet att navigera i upp till en meter höga vågor och i vindar på upp till 10 knop, men man måste också ha haft väderprognoser av hög kvalitet och betydande navigationsfärdigheter. Det bedömer dock forskarna att nordborna hade även på bronsåldern.
− Studien ’”Seafaring and navigation in the Nordic Bronze Age” är resultatet av flera års forskning där vi nu haft möjlighet att simulera förhistorisk sjöfart genom att applicera båtprestanda på Hjortspringsbåten, den äldsta plankbyggda båten i Skandinavien, säger Boel Bengtsson vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande och fortsätter:
− Vi tror också att färderna på öppet hav gjordes under sommarhalvåret.
Bakgrunden till att man har valt att studera dessa skandinaviska båtfärder är att man tidigare konstaterat att bronsålderssamhällena i norra Danmark och sydvästra Norge har slående likheter, där arkeologer har gjort fynd av många liknande artefakter, begravningsplatser och arkitektur.
− Vi har försökt förstå och förklara de nära kontakter det arkeologiska materialet tyder på att de båda regionerna hade under bronsåldern. Därför har vi använt simuleringsverktyget på båtresor mellan norra Danmark och sydvästra Norge, säger Bengtsson.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Thor Heyerdal: På seglats genom mänsklighetens dolda historia
Med en omättlig nyfikenhet och våghalsiga expeditioner skulle Thor Heyerdahl utmana sättet vi ser på vårt förflutna. Här är berättelsen om en av Nordens mest kända vetenskapsmän.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Den 6 oktober 1914 föddes Thor Heyerdahl i kuststaden Larvik i Norge. Fadern, som även han hette Thor, var ölbryggare medan modern Alison hade ett starkt intresse för naturvetenskap, särskilt för Charles Darwins för tiden relativt nya evolutionsteorier.
Exponeringen för vetenskapliga idéer under uppväxten väckte en djup nyfikenhet hos den unge Thor, något som skulle ta honom hela vägen till studier av zoologi och geografi vid universitetet i Oslo. En av hans kurskamrater var dotter till Alfred Wegener, mannen som lade fram de för tiden kontroversiella teorierna om kontinentalförskjutning som kraftigt stred mot vetenskapens dåvarande konsensus.
Den här artikeln publicerades ursprungligen den 8 december 2024 på Nya Dagbladet.
– Hon blev förtvivlad när nån nämnde fadern, för alla skrattade åt honom för att han kunde tro att kontinenterna rörde på sig. Han blev till åtlöje överallt på den tiden. Idag är det ett erkänt faktum. Alla vet att det är så. Kontinenterna rör sig, hans teori höll. Det finns många sådana händelser, reflekterade Heyerdahl senare i en intervju med svensk tv år 1991.
Även Heyerdahls eget liv skulle i allra högsta grad komma att gå i Alfred Wegeners fotspår och handla om att ge sig ut på nya områden – i både bildlig och bokstavlig bemärkelse. År 1937 begav han sig ut på sitt egna första stora forskningsprojekt på en resa till Polynesien, något som skulle komma att spela en avgörande roll för att forma hans banbrytande vetenskapliga teorier.
Resan till paradiset
Nygift, med Liv Coucheron-Torp, och inspirerad av romantiska idéer om att lämna civilisationens stress, begav sig Thor Heyerdahl iväg med sin fru till Fatu Hiva, en av Marquesasöarna i den polynesiska delen av Stilla havet. För det unga paret framstod platsen närmast som ett paradis för deras ambitioner att studera naturen och utforska främmande kulturella traditioner.
Planen var i sin enkelhet att leva av jorden, studera öns flora och fauna samt fördjupa sig i den polynesiska kulturen. Med minimala förnödenheter försökte de anamma en mer primitiv och naturlig livsstil som skulle likna hur människor hade levt tusentals år tillbaka i historien.
Vid ankomsten bosatte sig paret i en dal omgiven av tät djungel och palmer. De levde på frukt, fisk och det lilla de kunde odla själva där de även undvek moderna material och levde i närmsta möjliga symbios med naturen. Drömmen om det enkla livet förvandlades dock snart till en kärv verklighet i det intensiva klimatet, med farliga insekter och parasiter där de båda insjuknade i tropiska sjukdomar.
Efter ungefär ett år på Fatu Hiva insåg paret Heyerdahl att de inte längre kunde stanna kvar på grund av att deras hälsotillstånd försämrades och andra svårigheter radades upp, vilket föranledde att de återvände till Norge.
Efterhand skulle Heyerdahl komma att få ett allt starkare intresse för människans historia och komplexa antropologiska frågor. Parallellt med de svåra utmaningarna på Fatu Hiva hade han samtidigt bland annat fått upp ögonen för flera biologiska och kulturella kopplingar som han kunde notera mellan Polynesien och Sydamerika. Bland annat lade han märke till att vissa växtarter som sötpotatis och bomull, som tycktes ha sitt ursprung i Sydamerika, återfanns i Polynesien.
Kopplingarna fick honom att börja ifrågasätta den etablerade historiska teorin vid tiden, som var att Polynesien hade befolkats enbart från Asien. Heyerdahl utvecklade istället en hypotes om att forntida kulturer från Sydamerika mycket väl kunde ha seglat över Stilla havet och nått Polynesien. Han började samla information om lokala traditioner och myter för att testa sin hypotes, och han kunde också konstatera att man ibland även refererade till människor som kom från öster, något som han tolkade som ett stärkt belägg för sin tes.
Efter att ha laddat om batterierna i Norge skulle den unge forskaren nu bege sig till den andra sidan av Stilla havet.
Kanada
År 1939 reste den 24-årige Heyerdahl till British Columbia i Kanada, där han studerade de lokala ursprungsbefolkningarnas kultur och konst. Särskilt fokus fick deras totempålar och traditioner där han sökte efter mer information om hur forntida kulturer kunde ha utvecklats och influerat varandra.
Forskarens omfattande fältanteckningar och fotografier skulle bli viktiga underlag för hans idéer om kulturella kopplingar mellan avlägsna regioner. Heyerdahl noterade bland annat att ursprungsbefolkningarnas myter och legender ofta innehöll berättelser om sjöfart och havsresor, något som stärkte hans tro på att havet snarare än landvägar var en bärande faktor för kulturellt utbyte långt tillbaka i historien.
När andra världskriget bröt ut anmälde sig Heyerdahl hos de norska styrkorna i Kanada och utbildades sedan till fallskärmsjägare i England. Under den sista krigsvintern 1944-1945 fick han ägna sig åt underrättelsearbete och tjänstgjorde också som löjtnant i Finnmark. Efter krigsslutet var det dags för ett äventyr som skulle komma att dra världens blickar till sig.
Kon-Tiki
Efter Heyerdahls observationer av Amerika och Polynesien lade han nu öppet fram en mer detaljerad hypotes om att forntida sydamerikanska folk, möjligen från inkakulturen, kunde ha seglat västerut över Stilla havet och nått Polynesien. Som bekant med forskarvärlden förstod han samtidigt att det skulle krävas något särskilt för att övertyga fältet om att hans hypotes var värd att ta på allvar.
1947 byggde han sin berömda flotte av balsaträ som han döpte till Kon-Tiki, uppkallad efter en gammal inkagud. Flotten byggde han med hjälp av verktyg och material som rimligen bör ha varit tillgängliga för forntidens sydamerikanska folk.
Heyerdahl var säker på sin sak. Med hjälp av flotten, helt utan hjälp av moderna navigationsmedel, skulle han visa att Kon-Tiki kunde ta honom längs Stilla havets strömmar västerut, hela vägen till Polynesien.
Kon-Tiki på museet i Oslo. Montage. Foto: Bahnfrend/CC BY-SA 4.0
Med fem besättningsmedlemmar lämnade han Callao i Peru den 28 april 1947. Efter att ha överlevt 101 dagar och tillryggalagt 7 000 kilometer nådde Kon-Tiki slutligen Raroia-atollen i Tuamotuöarna trots våldsamma stormar, hajar som följde flotten, begränsade matförråd och den ständiga risken att den primitiva båten skulle falla isär. Nu hade man bevisat att det var tekniskt potentiellt möjligt för forntida kulturer i Sydamerika att färdas från till Polynesien.
Den spektakulära expeditionen gjorde Heyerdahl till en global symbol för djärva äventyr och forskande upptäckaranda. Heyerdahls egen bok om expeditionen, Kon-Tiki, skulle bli en internationell bästsäljare och dokumentären som gjordes om resan vann en Oscarsstatyett 1951.
Expeditionerna över Atlanten
Kon-Tiki-expeditionens upplägg var för Heyerdahl inget undantag, utan något han ämnade tillämpa på sina teorier om forntida sjöfart och kulturella kontakter även på andra håll i världen. Med Ra och Ra II genomförde han två ytterligare expeditioner över Atlanten, inspirerade av egyptiska, afrikanska och mesopotamiska civilisationers potential att ha haft kontakter med Amerika långt före Columbus.
Den första båten, Ra, byggdes i maj 1969 i Safi, Marocko, med hjälp av erfarna hantverkare från Chad och Egypten. Papyrus till båten hämtades från Tchadsjön, där materialet fortfarande användes för att bygga traditionella båtar. Heyerdahl samlade en internationell besättning för att symbolisera globalt samarbete. Besättningen bestod av sju män från olika länder, inklusive Norge, Egypten, Italien, Mexiko och USA där gruppens medlemmar alla hade olika bakgrunder och kompetenser.
Ra lämnade Safi den 25 maj 1969 men drabbades av stora svårigheter. Inte bara upptäcktes det att båten hade allvarliga strukturella brister – den började också ta in vatten och de strömmar som i resans inledning var så gynnsamma försvann vilket gjorde resan allt svårare att genomföra. Efter 56 dagar och cirka 5000 kilometer till havs tvingades besättningen att överge båten nära Barbados kust.
Trots misslyckandet gav expeditionen värdefulla lärdomar om hur båten kunde förbättras och att papyrusbåtar kunde vara havsdugliga under rätt omständigheter.
1970 byggde Heyerdahl en ny papyrusbåt – Ra II – denna gång med hjälp av irakiska hantverkare och en starkare konstruktion som var bättre anpassad till havsresor.
”Ra II” uppnådde mer än vad många förväntade sig. Foto: Pedro Ximenez/ CC BY-SA 3.0 DE
Denna gång hade man betydligt större lycka och den 12 juli 1970 nådde den internationella besättningen Barbados efter en 57 dagar och 6100 kilometer lång resa. Således kunde man konstatera att det var tekniskt möjligt för forntida människor att segla över Atlanten med hjälp av förhållandevis simpla båtar.
Ra-expeditionerna bidrog ytterligare till Heyerdahls redan globala kändisskap och hans budskap att omvärdera mänsklighetens historia. Dokumentationen från resorna, inklusive en film och en bok, blev återigen internationella succéer.
Brände sin båt i protest
Och på det spåret fortsatte det. 1977 byggde Heyerdahl en annan båt av vass – nämligen Tigris, där syftet var att undersöka om civilisationer i Mesopotamien kunde ha haft kontakt med Indusdalen och Egypten.
Upptäcktsresanden och hans besättning seglade från Irak genom Persiska viken och Arabiska havet, men resan fick ett abrupt slut när Heyerdahl valde att bränna båten i Djibouti – ett symboliskt beslutet som var en protest mot de pågående krigen i regionen.
– Till de oskyldiga massorna i alla industrialiserade länder riktar vi vår vädjan. Vi måste vakna upp till vår tids vansinniga verklighet … Vi är alla oansvariga, om vi inte kräver av de ansvariga beslutsfattarna att moderna vapen inte längre får ställas till förfogande för människor vars forna stridsyxor och svärd våra förfäder en gång fördömde, deklarerade han bland anat i samband med protesten.
Också Galapagosöarna och den mytomspunna Påskön skulle få besök av Heyederdahl under 1950-talet med syftet att studera öarnas kultur, arkeologi och vilken roll de kan ha spelat i den forntida sjöfarten. Den norske upptäcktsresandens upptäckter på Galapagos bekräftade att inte heller dessa till synes isolerade öar nödvändigtvis var otillgängliga för forntida sjöfarare och hans forskning på Påskön bidrog till en fördjupad förståelse av öns kultur och historia, vilket skulle inspirera till många kommande studier av de mystiska stenstatyerna och även bedöms ha bidragit till att skydda öns unika kulturarv.
Statyerna på Påskön fascinerade Heyerdahl mycket. Foto: Bjørn Christian Tørrissen/CC BY-SA 3.0
Drömmen om Atlantis
Även sent i sin karriär pekade Heyerdahl på behovet av att se på människans historia med nya ögon. Utgående från sin egna forskning pekade han bland annat på hur slående det var att civilisationerna i det gamla Egypten, Mesopotamien och Indusdalen alla till synes hade uppstått plötsligt och ungefär samtidigt på sin högsta kulturhöjd omkring 3100 före Kristus.
– Man måste absolut betrakta det ur en annan synvinkel än vetenskapen hittills har gjort. Varje gång man finner en parallell så förkastar man den med argumentet att det kan vara en slump. Det kan det vara, om man betraktar de här parallellerna var för sig. Men vi kan idag lägga fram över hundra sådana paralleller som alltid upptäcks i samma två begränsade områden: i Mellanöstern på ena sidan och på den andra sidan ett smalt landområde från Mexiko till Peru, menade Heyerdahl i en intervju med svenska SVT 1991.
Den norske forskaren menade bland annat på att det vore ett misstag att utesluta att mänsklighetens kända historia föregåtts av betydligt äldre kulturer med global spännvidd, i linje med Platons skrifter om att det en gång i tiden fanns en kontinent i Atlanten varifrån en avancerad civilisation hade sin utgångspunkt, enligt uppgifter från den egyptiske prästen Solon.
– Jag anser att det vore fel att skratta bort hela Atlantismyten innan man har bevis åt något håll. Vi vet att det på botten av Atlanten, på den mittatlantiska ryggen, som det heter, har man tagit upp rullsten från havsdjupen. Det hade aldrig funnits om det inte varit land där en gång. Vi vet också att det gjorts pollenprovtagningar, bland annat av den svenska Albatrossexpeditionen. Där fick man upp pollen från sötvatten från botten av Atlanten. Det hade heller aldrig funnits om det inte varit land där en gång för det innebär att det varit en insjö där, och därmed även fast mark.
Thor Heyerdahl i en intervju med Sveriges Television, 1991.
Själv spekulerade Heyerdahl kring att det kan ha funnits en koppling till en geologisk katastrof som kunnat dateras på Island.
– Och tar man till exempel sprickan som går tvärs igenom Island, där det första alltinget hölls, har man lyckats fastslå en datering tack vare att en timmerstock som suttit fast i lavan kom i dagen. Den är daterad till cirka 3000 före Kristus. Den sprickan fortsätter ut i mittatlantiska ryggen, så vi vet att det inträffat en större geologisk katastrof för cirka 5000 år sedan. Så vi kan inte avfärda tanken på att det kan ha funnits landområden där.
Jakten på Oden
Mot slutet av sitt liv fördjupade Heyerdahl sitt intresse för nordisk mytologi, och då för Oden i synnerhet. Heyerdahl spekulerade i att Oden inte bara var en mytisk gestalt, utan att det handlar om en historisk person som med tiden hade gudaförklarats efter att ha lett ett folk från ett område öster om Skandinavien och sedan utvandrat därifrån.
Denna teori tog honom på en djup resa genom historia och arkeologi, där han sökte fysiska bevis för Odens existens och ursprung i den ryska Azov-regionen. Under utgrävningarna strax efter millennieskiftet hittade hans team också lämningar av forntida bosättningar, men inga avgörande bevis för att dessa hade en direkt koppling till Oden eller den nordiska mytologin.
Själv betraktade Heyerdahl expeditionen som en del av sitt livsprojekt att utforska mänsklighetens kulturella och historiska sammanhang.
Thor Heyerdahl fortsatte helhjärtat med de frågor han brann för långt upp i 80-årsåldern och när han den 18 april 2022 avled vid 87 års ålder hedrades han av den norska regeringen med en statsbegravning.
En åldrande Heyerdahl och en minnessten nära italienska Colla Micheri, där han avled. Montage. Foto: UlrichHeither, John Matthew Smith/CC BY-SA 2.0
”Man lär sig mest av att lyssna”
Med sin orädda inställning skulle Heyerdahl under hela sin levnadstid förbli kontroversiell i vissa akademiska kretsar, samtidigt som han också hann ta emot ett stort antal utmärkelser och flera hedersdoktorat för sina fynd och expeditioner. Av många har även hans egen livshistoria kommit att bli en symbol för kraften i den sanne forskarens orädda nyfikenhet och beredvillighet att utmana auktoriteter och konventionella teorier.
– Man lär sig mer av att lyssna än av att prata. Och både vinden och de människor som fortfarande lever nära naturen har mycket att berätta för oss som vi inte kan höra inom universitetets väggar, sammanfattade norrmannen själv sina oortodoxa metoder.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Bara sedan andra världskriget har de amerikanska krigen uppskattats ha orsakat mellan 20 och 30 miljoner civilas död. Det aggressiva kriget är inte ett undantag i USA:s historia, det är normen.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
USA:s självbild som ”frihetens land” och demokratins yttersta försvarare har länge varit en central del av landets politiska retorik och kulturella självförståelse. Inte så långt bakom denna fasads alltmer ihåliga yta finns dock en blodig historia av militär expansion, interventioner och krig som få, om ens något annat imperium i modern tid, kan mäta sig med.
Redan under 1800-talet tog USA sina första imperialistiska steg genom doktrinen om ”manifest destiny”, föreställningen att landet hade ett gudagivet uppdrag att expandera över hela den nordamerikanska kontinenten. Detta rättfärdigade våldsamma angrepp på indianstammar – ofta i form av etnisk rensning – samt ett krig mot Mexiko 1846–1848 som resulterade i annekteringen av Texas, Kalifornien och andra stora territorier. Från den inledande expansionen över den amerikanska kontinenten har USA:s historia i själva verket varit en historia av närmast oavbrutet krig, sedan 2000-talet med helt öppna anspråk på global militär dominans.
Expansionen har alltså inte bara varit territoriellt utan också ideologiskt motiverad, med en föreställning om att den amerikanska modellen skulle exporteras till omvärlden – även med vapen om så bedöms nödvändigt.
Slaget vid Río San Gabriel under den amerikanska erövringen av Kalifornien. Målning: James Walker (1819-1889)
Amerikansk fred – ett sällsynt undantag
Den som inte följde amerikanernas överhöghet hotades med krut och död – något som Japan bland många andra nationer fick erfara när kommendören Matthew Perry anlände till önationen med tungt beväpnade krigsfartyg med uppdraget att tvinga landet att öppna sina hamnar för handel. Under hot om militärt våld pressades Japan sedan att skriva under Kanagawa-fördraget året därpå, en händelse som markerade slutet på Japans 200-åriga isoleringspolitik och början på USA:s inflytande i regionen.
Under 1900-talet växte USA:s militära anspråk till globala proportioner. Sedan andra världskrigets slut har landet genomfört direkta militära insatser i minst 37 länder, enligt oberoende forskning. Sammanlagt har USA varit i krig över 93 procent av sin existens sedan 1776 – endast omkring 20 av dessa år har präglats av faktisk fred. Man har involverat sig i minst 130 större väpnade konflikter och bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda – siffror som vida överstiger de civila dödsoffren i något annat lands samlade krig under samma tidsperiod.
Amerikanska soldater i Korea 1950. Foto: U.S Army
Ljög om massförstörelsevapen
Motiveringarna som angivits till dessa krig har varierat, men gemensamt är att de ofta vilat på vad som senare kunnat konstateras vara lögner, överdrifter eller cyniska manipulationer. I fallet Vietnam användes exempelvis den så kallade Tonkinviken-incidenten 1964 som svepskäl för en massiv upptrappning av kriget. Den påstådda attacken mot amerikanska krigsfartyg visade sig i efterhand vara helt och hållet fabricerad. Resultatet blev ett 20 år långt krig där USA släppte över 76 miljoner liter kemikalier över det vietnamesiska landskapet, bland annat den fruktade substansen Agent Orange. Uppemot sju miljoner civila dog, och ännu fler drabbades av genetiska skador och cancersjukdomar.
Bara under de senaste 80 åren har dessa krig uppskattats ha föranlett mellan 20 och 30 miljoner civila döda
Irakkriget 2003 är ett annat exempel där lögner användes som drivkraft för aggression. USA:s president George W. Bush hävdade i detta fall att Irak besatt massförstörelsevapen och hade kopplingar till terrorgruppen al-Qaida. Inga sådana vapen hittades någonsin, och några bevis för någon allians mellan Saddam Hussein och islamistiska terrornätverk kunde heller aldrig presenteras. Trots detta genomfördes invasionen av landet, vilket resulterade i över en miljon döda irakier – varav merparten civila – samt en enorm förödelse av infrastruktur, sjukvård och utbildningssystem. Samtidigt omvandlades Irak till en grogrund för de terrorgrupper USA påstod sig bekämpa, exempelvis Islamiska Staten. De ansvariga amerikanska beslutsfattarna har aldrig åtalats för sitt agerande.
Amerikanska bomber lastas på flygplan för att användas mot irakiska mål. Foto: U.S Air Force/Staff Sgt. Lee F. Corkran
Miljoner döda i Korea
Ett tredje fall bland många andra som kan nämnas är Afghanistan, där USA under två decennier försökte krossa talibanerna och installera en västvänlig regering. Istället försvann mångmiljardbelopp i korruptionshål, innan talibanerna efter 20 års krig kunde återta makten 2021. Mer än 100 000 civila dödades under krigets gång, och opiumproduktionen – en central inkomstkälla för olika väpnade grupper – fördubblades under samma period. USA:s egen krigsapparat skapade de förutsättningar den sade sig vilja förhindra.
Samma mönster har upprepats gång på gång genom historien. I Korea (1950–1953) dödades uppemot tre miljoner civila under ett krig som förvandlade Nordkorea till ruiner – där så mycket som 85 procent av alla landets byggnader bombades sönder. I Kambodja (1969–1973) genomförde USA hemliga B-52-bombningar som dödade över en halv miljon människor och skapade den instabilitet som möjliggjorde Pol Pots senare folkmord med sina Röda khmerer. I Jemen har USA, via militärt stöd till Saudiarabien, nyligen medverkat till en av världens värsta humanitära katastrofer med hundratusentals döda, där omkring 70 procent av offren är kvinnor eller barn.
Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet. Företag som Lockheed Martin och Raytheon har tjänat biljoner (det vill säga tusentals miljarder) dollar på de konflikter USA driver eller understöder. Landets militärbudget bara för 2025 uppgår till cirka 886 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär 36 procent av världens samlade militärutgifter. Det är mer än vad de tio nästa största militära aktörerna lägger tillsammans.
USA står för nästan 40 procent av världens samlade militärkostnader. Här hangarfartygen USS Gerald R. Ford och USS Harry S. Truman. Foto: U.S Navy
Samtidigt har USA byggt upp ett världsomspännande nätverk av över 800 militärbaser i 80 länder – ett mönster som tydligt signalerar att man upprätthåller ett imperiums krigsmakt, inte en försvarsmakt. Många av dessa baser ligger i direkt närhet till USA:s geopolitiska rivaler, som Ryssland och Kina. Denna militära närvaro, ofta i strid med lokalbefolkningars vilja, har varit ett ledande medel för att försöka befästa en global hegemoni som i praktiken fråntar andra nationer deras suveränitet.
Krig blir politikens drivkraft
USA:s ändlösa krig kan inte förklaras som enskilda eller isolerade händelser. Snarare har kriget och hotet om det dödliga våldet i sig självt utgjort en central drivkraft i det amerikanska imperiets politiska DNA. Denna politik understöds av ett sofistikerat propagandamaskineri där amerikanska soldater hyllas som hjältar, där filmer och nyhetskanaler legitimerar våldet, och där kritik av den militära makten avfärdas som illojalt eller naivt. Enligt det amerikanska systemets logik är det alltid USA som är det egentliga offret – trots att man i princip alltid varit den faktiska angriparen.
Krigens lidande bärs främst av civilbefolkningar i andra länder – medan vinsterna ofta hamnar hos det amerikanska militärindustriella komplexet
Trots att inget land i modern tid direkt har hotat USA:s territorium, har landet fortsatt sin militära aggression i en lång rad konflikter. I Jemen bombar USA:s drönare just nu Huthirebeller som vägrat kompromissa i att ta ställning för palestiniernas rättigheter. I Somalia pågår sedan 1990-talet ett lågintensivt krig där specialstyrkor och drönare dödar misstänkta utan rättegång. I Ukraina har USA, istället för genuina försök att medla fred, konsekvent drivit en aggressiv linje och fortsatt pumpa in mångmiljardbelopp i vapenleveranser till proxykriget där Ukraina använts som en ”murbräcka” mot ärkefienden Ryssland – i vanlig ordning med civilbefolkningen som den största förloraren.
Även under Trumps presidentskap har kriget fortsatt. Foto: Sgt. Thomas Scaggs/U.S Army
Politiska analytiker har länge pekat på att det cyniska agerandet inte handlar om att försvara det amerikanska folkets intressen, utan om ett uttryck för maktambitionerna hos landets de facto styrande oligarki. USA har insisterat på att man ska behandlas som en moralisk stormakt och ”demokratins sista bastion” samtidigt som det blivit alltmer uppenbart att det oupphörliga kriget mot världen inte handlar om frihet, utan om kontroll.
Retoriken står i alltmer magstark kontrast till verkligheten, där USA gång på gång konstateras ha agerat systematiskt för att underminera demokratier, stöttat jihadister och gett stöd till brutala diktaturer över hela världen. Underrättelsetjänsten CIA:s inblandning i statskupper, tortyrprogram och politiska mord är vid det här laget mycket väldokumenterad – men någonting som sällan problematiseras eller ifrågasätts i den amerikanska maktsfären där även Sverige numera tydligt inkluderats.
Notan: 8000 miljarder dollar
Omkring 100 000 amerikanska soldater har dött i väpnade konflikter sedan Vietnamkriget, en siffra som dock bleknar i jämförelse med de 20–30 miljoner civila som dödats som en konsekvens av USA:s militära operationer sedan 1945. Den ekonomiska kostnaden är närmast ogreppbar: över 8000 miljarder dollar har spenderats på krig bara under 2000-talet. Det är pengar som istället hade kunnat finansiera sjukvård, skuldfri utbildning eller på andra sätt göra livet bättre för det amerikanska folket – men som istället gött krigsindustrins oligarker.
Innan Trumps tillträde som president talade i princip hela det svenska politiska etablissemanget om USA som vår allra viktigaste allierade – så nödvändig för Sveriges säkerhet, att man inte bara gick med i den amerikanska militärpakten Nato, utan också gav amerikanska trupper tillgång till svenskt territorium och svenska armébaser genom DCA-avtalet.
Tack vare svenska makthavare har amerikanska soldater idag tillgång till en rad svenska militärbaser. Foto: U.S Army Europe
Detta har skett trots uppenbara men förträngda faktum att kriget inte är ett undantag i USA:s historia – utan normen. De militaristiska kampanjerna är ett slags grundfundament i den amerikanska ”ordningen” där våldet normaliseras så länge ”rätt” sida utövar det – oavsett vilka fasansfulla konsekvenser det får. Flyktingströmmar, terrorism och sammanfallande stater är direkta konsekvenser av den amerikanska politik som säger sig försvara ”demokratiska värderingar”, men i praktiken försvarar oljekällor, geopolitiska intressen och den oligarkiska storfinansens omättliga vilja till makt och profit.
Även om det amerikanska imperiet på flera sätt befinner sig i en kris idag är dess krigsapparat fortfarande intakt – och den är mycket aktiv. Det handlar heller inte bara om att rebeller i Jemen eller somaliska islamister som sprängs till döds med amerikanska drönare – man lägger också stora resurser på att möjliggöra andra staters dödande.
50 000 ton vapen till Israel
USA har också varit helt avgörande för det israeliska folkmordet i Gaza – där omfattande militära, diplomatiska och ekonomiska stöd från Washington i praktiken har möjliggjort invasionen och bombningarna. Uppskattningar gör gällande att USA levererat över 50 000 ton vapen till Israel bara sedan oktober 2023 – inklusive 15 000 bomber och 50 000 artillerigranater – och trots att Gaza ligger i ruiner med ofattbara konsekvenser för civilbefolkningen tycks det gränslösa stödet för kriget aldrig ta slut.
Gaza ligger idag i ruiner – till stor del tack vare amerikanska bomber. Foto: Al Araby/CC BY-SA 3.0
Trots att bara cirka 4,2 procent av världens befolkning bor i USA står man ensamt för drygt 37 procent av de globala militärutgifterna – långt mer än något annat land, och den trenden ser i nuläget heller inte ut att vara på väg att brytas.
Kriget är inte är ett undantag i USA:s historia, det är normen.
Flera analytiker har genom åren pekat på att det bara krävs en historisk medvetenhet för att kunna utmana den amerikanska bombimperialismen – det är också nödvändigt med ett folkligt motstånd mot militarismen som bärande ideologi. Ett motstånd som inte bara behöver synas och höras i omvärlden – utan kanske ännu mer bland det amerikanska folket.
Trots att inflytandet av amerikanska påverkanskampanjer är enorm i USA:s vasallstater så som Sverige går det ändå inte att förneka det uppenbara. USA:s historia visar inte hur friheten spridits till omvärlden – utan snarare hur den krossas under stövlarna från världens mäktigaste krigsmakt. Så länge det dödliga våldet fortsätter att vara USA:s kanske allra främsta exportvara, kommer världen också att förbli en instabil och mycket farlig plats.
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Det är ett flygplan, det är en cykel!
1955 kliver en man upp på en minst sagt udda konstruktion som har rotorblad likt en helikopter med handtag som på en motorcykel. Stående på mackapären drar mannen i ett startsnöre och rotorbladen börjar snurra under honom. Sedan lyfter han från marken.
Artikeln publicerades ursprungligen 12 mars 2023
Mannen som flyger inför kamerorna heter Lewis C. McCarty och är den som utvecklat och designat mackapären som nu flyger runt med honom i det öppna landskapet. Fötterna är fästa i plattformen under likt på nutidens motionscyklar och runt midjan sitter ett bälte som hindrar honom från att ramla av plattformen. Han flyger lågt ovanför marken med stolthet i blicken när han vinkar till kamerorna. Sedan släpper han handtagen och sträcker ut händerna i luften. Scenen avslutas med att han landar likt en helikopter i ett vattendrag.
Detta är den första prototypen av ”flygcykel” och kallades DH-4 Heli-Vector. Systemet är utvecklat så att piloten ska kunna styra med hjälp av att skifta sin vikt, som man också använder sig av vid exempelvis cykling eller surfning. Den beskrevs som en ”personlig helikopter”, men lanserades dock aldrig på den allmänna marknaden.
Senare utvecklade företaget de Lackner Helicopters en egen prototyp av flygcykeln som kallades DH-5 Aerocycle där tanken spann vidare på att den skulle användas inom den amerikanska armén.
Det byggdes tolv stycken HZ-1 Aerocycle till den amerikanska armén under 1956, där man snabbt insåg att otränade soldater kunde lära sig att använda flygcykeln på under 20 minuter, vilket man ansåg var otroligt tidsbesparande. Samtidigt visade det sig att HZ-1 var snabbare än andra plattformsflygmaskiner som armén hade vid tidpunkten. Den kunde köra i 121 km/h och vara operativ i cirka 45 minuter och kunde flyga upp till 1 500 meters höjd.
Däremot fick man snabbt inse att flygcykeln inte var så lätt att flyga som man tidigare trott. Under testflygningar kraschade två av de tolv fordonen, varpå man senare beslöt att avsluta projektet. Det är oklart om någon soldat kom till skada under krascherna.
Av dessa tolv som armén beställde av De Lackner Helicopters överlevde enbart en, som idag står på U.S. Army Transportation Museum i Fort Eustis, Newport News, Virginia. Hur läget är med den första prototypen, DH-4 Heli-Vector, är oklart.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!
35 250 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.
Greve, flyghjälte och hjälparbetare. På många sätt är Carl Gustaf von Rosen en av Sveriges mest fascinerande historiska gestalter under 1900-talet och hans liv präglades av äventyr, självuppoffring och en brinnande övertygelse om att försvara dem han ansåg vara förtryckta.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 24 november 2024.
Von Rosen föddes 1909 på Rockelsta slott i Södermanland som son till den kände upptäcktsresanden och etnografen Eric von Rosen och hans maka Mary. Hans familj hade en stark tradition av äventyr och samhällsengagemang av olika slag som djupt kom att påverka den unge Carl Gustaf.
Han fascinerades starkt av teknik och särskilt av flygning. Efter att ha gått på Lundsbergs internatskola valde han att studera vidare vid AB Aeromateriels flygskola och tog också sitt flygcertifikat 1929. Åren därefter ägnade han bland annat åt att verka som flyguppvisningspilot och trafikflygare, tills han begav sig ut på några mycket omskrivna äventyr med första anhalt i Haile Selassies Abessinien.
Selassies Etiopien
1935, när Italien under Benito Mussolini invaderade Etiopien, eller Abessinien som kejsardömet även kallades under den mytomspunne Selassies styre, erbjöd sig von Rosen att hjälpa Röda Korset som ambulans- och sambandsflygare. Han anslöt sig till Svenska Röda Korsets Abessinienambulans och flög under stor personlig fara på uppdrag i ett land som kämpade mot en övermäktig fiende.
En ung Carl Gustaf von Rosen flög för Röda Korset i Etiopien. Foto: SVT
Under denna tid bevittnade Carl Gustaf bland annat de italienska styrkornas användning av senapsgas och bombningar av civila mål, vilket gjorde ett djupt intryck på honom som stärkte hans övertygelse om vikten av att stå upp mot förtryck av olika slag.
Von Rosen såg sitt arbete som ett sätt att hjälpa till att försvara Etiopiens självständighet och erfarenheten från tiden under 1930-talet skapade ett livslångt band mellan honom och landet i fråga.
Vinterkriget
1939 blev von Rosen åter av sin fria vilja en del av en kamp mellan en på pappret svag nation och en stor aggressor när Sovjetunionen invaderade Finland.
För egna pengar beslutade han sig att köpa en DC-2, ett tvåmotorigt transportplan från bolaget KLM, med vilket han genomförde ett antal bombuppdrag mot sovjetiska mål. Det var med livet som insats han gjorde detta, och bland de finska trupperna kom han att ses som något av en hjälte.
”Jag kunde inte sitta stilla och se en liten nation kämpa ensam mot en sådan koloss. Jag var tvungen att göra något”, kommenterade von Rosen själv beslutet att försöka hjälpa Finland.
Andra världskriget tog slut till sist, men det innebar inte någon ro för Carl Gustaf von Rosen. På inbjudan av Etiopiens kejsare Haile Selassie bjöds han in till landet och ägnade åren mellan 1946 och 1952 åt att bygga upp det etiopiska flygvapnet.
Carl Gustaf von Rosen tillsammans med sin son Eric under matbombningarna i Etiopien 1975. Foto: faksimil/SVT
Under von Rosens ledning förvandlades det föråldrade etiopiska flygvapnet till en med afrikanska mått mycket modern militär gren, då han bland annat tog hjälp av svenska instruktörer och Saab-flygplan för att uppnå detta mål.
För sitt arbete belönades von Rosen med officersgraden överste. Han arbetade närmast outtröttligt med att träna etiopiska piloter och med att bygga upp en hållbar struktur för flygvapnet – men betonade även flygets potential för civila ändamål, som transport och kommunikation. Han betraktade sitt arbete med Etiopiens flygvapen, vilket han såg som en viktig symbol för landets självständighet, som mycket viktigt.
Samarbetet med den etiopiska regimen skulle komma att störas av politisk oenighet, en framväxande personkult kring kejsaren och förändrade prioriteringar som föranledde konflikter och gjorde att von Rosens roll skulle komma att minska. När han under 1950-talet lämnade Etiopien hade hans insatser samtidigt hunnit lägga grunden för Etiopiens moderna flygvapen.
Biafrakriget
Under det nigerianska inbördeskriget skulle den svenske flygaren åter igen riskera liv och lem när han bestämde sig för att involvera sig i den självutropade staten Biafras kamp för självständighet. Regionen i sydöstra Nigeria hade brutit sig loss på grund av etniska och ekonomiska spänningar, särskilt kontrollen över landets oljeinkomster. Den nigerianska regeringen svarade inte bara med vapenmakt utan också med en blockad som ledde till en omfattande svältkatastrof.
Von Rosen blev illa berörd av alla rapporter om svält och lidande i Biafra och organiserade genom internationella humanitära nätverk flygningar med hjälpsändningar till den isolerade utbrytarrepubliken som han ofta personligen genomförde. Hans nattliga flygningar var många gånger mycket farliga för honom själv då han riskerade att skjutas ned av nigerianska styrkor, men skulle för många människor komma att vara en livlina under krigets gång.
För att hjälpa Biafra inte bara humanitärt, utan även militärt, skapade von Rosen ett litet men effektivt ”privat flygvapen” med hjälp av några andra svenskar. För ändamålet köpte han fem MFI-9B Militrainer-flygplan från Malmö Flygindustri i Sverige. Dessa små flygplan, ursprungligen konstruerade för civila ändamål, utrustades med raketer och användes sedan i precisionsattacker mot nigerianska styrkor.
Flygplanen var små, snabba och svåra att upptäcka, vilket gjorde dem idealiska för operationer mot större och långsammare nigerianska bombplan. Von Rosen flög själv i flera av dessa farliga uppdrag, som han såg som nödvändiga för att skydda Biafras befolkning från förföljelse och svält.
Biafras flygvapen i all sin prakt. Foto: Privat
Von Rosen ska ha betraktat inbördeskriget som ett David mot Goliat-scenario och även om hans insatser gav Biafra vissa militära framgångar, ett antal fientliga flygplan förstördes samt drog internationell uppmärksamhet till konflikten, kunde han inte ändra utgången av kriget. 1970 besegrades Biafra slutgiltigt och återintegrerades i Nigeria. Von Rosens engagemang uppfattades av många som ett lysande exempel på hjältemod, offervilja och en beslutsamhet att hjälpa utsatta och förtryckta mot en hotande övermakt. Andra, kritiska röster, menade att hans insatser bidrog till att förlänga kriget – och därmed även lidandet.
Återkomsten till Etiopien
På 1970-talet återvände den något åldrande von Rosen ännu en gång till Etiopien för att arbeta med humanitärt arbete under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia. Där ägnade han sig bland annat åt att koordinera hjälpinsatser för de många flyktingar som tvingats fly sina hem under konflikten.
Den 13 juli 1977 dödades Carl Gustaf von Rosen, 67 år gammal, i ett somaliskt artillerianfall mot staden Gode. En granat träffade huset där han vistades, och han omkom omedelbart. Enligt den somaliske befälhavare som ledde anfallet hade von Rosen stupat som en god soldat efter hård strid. I Sverige beskrevs han vid tiden bland annat som en ”krigare för mänskligheten”, medan han i Etiopien och andra delar av Afrika hedrades som en vän.
Carl Gustaf von Rosens grav i Addis Abeba 2015 Foto: David Castor
Av många blev Carl Gustaf von Rosen ihågkommen som en idealist som levde för sina övertygelser och även omsatte dem i handling. Hans mod och humanitära insatser skulle inspirera andra att följa i hans fotspår, och hans arbete i Etiopien, Biafra och Finland stärkte mångas tro på att det faktiskt är möjligt att göra något – även under de mest extrema omständigheter.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
