Nordbor kunde mycket väl ha åkt regelbundna båtfärder mellan Danmark och Norge på öppet hav. Detta enligt en ny studie från Göteborgs universitet, som med utförliga simulationer testat hur hårt sjöväder en båt från bronsåldern skulle kunna tänkas klara.
En del historiker har tidigare trott att nordborna åkte nära kusten vid färder mellan Danmark och Norge under bronsåldern, eller mer specifikt perioden omkring 2350-1500 före Kristus, i södra Skandinavien. Den resan skulle ha tagit flera veckor och man skulle även ha varit tvungna att stanna för att skaffa mat, men ändå ha gjort det för att man inte kunde ta sig rakt över öppet hav på Skagerrak mellan de två länderna.
Att döma av tester från gamla båtar visar det sig att även båtar från bronsåldern mycket väl klarar av den resan. Detta enligt en ny studie publicerad i PLOS One, där man med forskningsprogrammet Maritime Encounters och med hjälp av avancerad teknik på olika sätt har simulerat båtfärder i Skandinavien. Där har man med tekniken kunnat använda data om väder, vind, vattenströmmar i kombination med data om hur en båt rör sig genom vattnet.
En meter höga vågor
För att klara av båtfärder över Skagerrak behövde båtarna ha haft kapacitet att navigera i upp till en meter höga vågor och i vindar på upp till 10 knop, men man måste också ha haft väderprognoser av hög kvalitet och betydande navigationsfärdigheter. Det bedömer dock forskarna att nordborna hade även på bronsåldern.
− Studien ’”Seafaring and navigation in the Nordic Bronze Age” är resultatet av flera års forskning där vi nu haft möjlighet att simulera förhistorisk sjöfart genom att applicera båtprestanda på Hjortspringsbåten, den äldsta plankbyggda båten i Skandinavien, säger Boel Bengtsson vid Göteborgs universitet i ett pressmeddelande och fortsätter:
− Vi tror också att färderna på öppet hav gjordes under sommarhalvåret.
Bakgrunden till att man har valt att studera dessa skandinaviska båtfärder är att man tidigare konstaterat att bronsålderssamhällena i norra Danmark och sydvästra Norge har slående likheter, där arkeologer har gjort fynd av många liknande artefakter, begravningsplatser och arkitektur.
− Vi har försökt förstå och förklara de nära kontakter det arkeologiska materialet tyder på att de båda regionerna hade under bronsåldern. Därför har vi använt simuleringsverktyget på båtresor mellan norra Danmark och sydvästra Norge, säger Bengtsson.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den unge ålänningen Eyolf Mattsson trodde på den kommunistiska utopin och flydde efter inbördeskriget till Ryssland för att sedermera bli general och medarbetare till Lenin. Det samhälle han kämpat för att upprätta skulle dock på många sätt bli ett skräckvälde, där Mattsson var en av de många som drabbades av Stalins utrensningar.
Det faktum att många svenska frivilliga deltog i det finska inbördeskriget för att bekämpa kommunisterna, och vad man betraktade som de rödas hot mot Norden och hela Europa, är väldokumenterat och har berättats om i otaliga böcker och dokumentärserier.
Även på motståndarsidan fanns det dock svenskar som stred för det de trodde på – den kommunistiska revolutionen. En av dessa var ålänningen Eyolf Mattsson som med tiden att avancera och bli general i den röda armén och anförtrodd medarbetare till Lenin själv.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 25 december 2024.
Mattsson föddes 1897 på Åland med förmögna föräldrar av svensk härkomst, där fadern M.G. Mattsson var bankdirektör och således tillhörde samhällets societet.
Sonen skulle dock komma att välja en betydligt mer radikal bana. Efter studentexamen 1915 flyttade han till Helsingfors för att börja studera elektroteknik och maskinbyggnad vid Tekniska högskolan. Han anslöt sig till Teknologföreningen inom vilken har var aktiv i något år innan han via studiekamrater kom i kontakt med vänsterradikala politiska grupperingar som vid tidpunkten hade stort stöd bland studenterna.
Öppnade bankvalvet åt rödgardisterna
1918 hade den unge Mattsson anslutit sig till Studenternas socialdemokratiska förening och arbetade vid dess finansavdelning, som delade lokaler med Finlands Bank. När Mattsson en dag beordrades att öppna bankens valv för revolutionärerna gjorde han också det och blev därmed snart åtalad i sin frånvaro för bankrån.
De initiala frontlinjerna mellan röda och vita i Finland i februari 1918. Ville Virrankoski/CC BY-SA 3.0
När inbördeskriget väl bröt ut blev Mattssons primära uppgift att säkerställa evakueringen av flyktingar till sovjetiska Petrograd – huvudsakligen socialister och familjemedlemmar till dessa som av olika skäl inte var kapabla att delta i striderna mot den konservativa ”vita” sidan.
Språkkunskaperna imponerade ledarskiktet
Väl framme i Petrograd började Mattsson utföra dagsverken i hamnen för att försörja sig, men då han hade stora språkliga talanger och inte endast talade svenska och finska utan även ryska, tyska och engelska erbjöds han möjligheten att utbilda sig till officer i Moskva, tillsammans med tre andra vänner som flytt från Finland.
Officerskursen avklarades och Mattsson anslöt sig i augusti 1918 till det styrande bolsjevikpartiet – något som i praktiken var närmast obligatoriskt.
Sedan var det dags för Mattsson och hans kamrater att bli de första lärarna vid de sovjetisk-finska kurserna för officerare i den röda armén – Mattsson kunde ju inte bara de båda språken flytande, han hade också stora kunskaper om Finland som land och samhälle som kunde komma till stor nytta för den sovjetiska krigsmakten.
Han hann dock bara tjänstgöra en kort period vid krigsskolan i Petrograd – i april 1919 var det dags för ett nytt uppdrag. Mattsson utnämndes till bataljonschef vid sjätte finska regementet och ledde blodiga strider mot den vita armén i Karelen under det ryska inbördeskriget.
Röda fanans order
Eyolf Mattsson ledde bland annat landstigningen i Lizjma där man anföll de vita trupperna och dess engelska allierade i ryggen. Hans insatser under denna drabbning blev värdefulla och efter landstigningen kunde Röda armén påbörja en omfattande offensiv genom vilken de på flera håll tryckte tillbaka ”de vita”.
Ålänningen skadades under striderna och fick under en period vårdas på sjukhus. För sina insatser tilldelades han också Röda fanans orden – som vid tidpunkten var den högsta utmärkelsen som fanns att få innan Leninorden instiftades 11 år senare.
Den unge ålänningens skador var dock inte livshotande och han kunde snart återigen delta i kommunisternas strider – bland annat i Petrograds försvar mot general Nikolaj Judentijs misslyckade offensiv i september 1919.
Fick uppdrag av Lenin
Det ryska inbördeskriget fortsatte, men Mattsson påbörjade en treårig utbildning vid krigsakademin i Moskva. Han fick kombinera utbildningen med officiella uppdrag för den bolsjevikiska eliten, och fick exempelvis följa med som tolk när en diplomatisk delegation skulle besöka Köpenhamn.
Noterbart är att Lenin personligen också gav Mattsson uppdraget att eskortera den välkände amerikanske krigskorrespondenten och kommunisten John Reeds änka ut ur landet, efter att hennes make avlidit av Tyfus i Moskva.
När studierna klarats av utnämndes Mattsson till kompanichef för gränstrupperna på Karelska näset, där hans insatser imponerade på den sovjetiska ledningen, och året därpå blev han utsedd till regementschef i Vitryssland.
Ålänningen trivdes enligt uppgift dock inte särskilt bra i Vitryssland och återfördes därför istället till Karelen där han nu fick i uppdrag att utforma jägarbataljonen, han tog här inspiration av hur preussiska jägarsoldater utrustats, utbildats och organiserats.
Finsk jägarbataljon blev impopulär
Hösten 1925 grundades även en självständig karelsk bataljon under ledning av Eyolf Mattsson där grundtanken var att soldaterna skulle vara så lätt beväpnade och utrustade att de själva skulle kunna operera effektivt i skogar och vinterlandskap, även om vägnät och annan infrastruktur saknades.
På kort tid hade Mattsson blivit en värdefull tillgång för den sovjetiska militären, men hans planer och visioner skulle också göra honom djupt impopulär och omöjliggöra de riktigt stora karriärframgångarna.
Vid ett militärläger, sommaren 1927, förkunnade Mattsson hur han framför sig såg en jägarutbildning av finsk typ och att jägarbataljonen i allt väsentligt skulle vara en finsk sådan, vad gällde såväl språk som disciplin och militära traditioner, och han förkunnade att målsättningen var att göra jägarbataljonen till det främsta förbandet i Röda armén.
Detta uppskattades emellertid inte alls av de ryska officerarna som öppet anklagade honom för diskriminering och krävde att Mattsson skulle förflyttas och ersättas med en mer ”ryssvänlig” officer.
Omplacerad på nytt
Så blev det. 1928 förflyttades Mattsson till Novgorod och blev avdelningschef vid staben för det vitryska militärområdet. Få saker är dock eviga, och 1931 återkom han till Karelen och utnämndes på nytt till jägarbrigadens kommendant, en position han innehade under tre års tid.
Under denna tid var Mattsson också medlem av den karelska distriktskommittén inom Sovjetunionens kommunistiska parti och var således en politisk kommissarie som sågs som ideologiskt rättrogen och hade Sovjetledningens förtroende.
1934 var det dags för nästa förflyttning. Nu blev den 37-årige Mattsson befälhavare för en infanteridivision vid Volga innan han efter ytterligare två år utnämndes till chef för institutionen för allmän taktik vid krigsakademin – samtidigt befordrades Mattsson till brigadchef, vilket idag närmast motsvarar brigadgeneral.
Stalins utrensningar
Stalins paranoia skulle dock komma att påverka Mattsson precis som så många andra sovjetiska militärer, politiker och tjänstemän. Flera av ålänningens nära förtrogna och allierade i Röda armén föll offer för Stalins utrensningar.
Vice försvarsministern, Michail Tuchatjevskij, som hade ett gott öga till Mattsson, fängslades och avrättades 1937. Chefen för krigsakademin där Mattsson arbetade dödades också, så även chefen för det vitryska militärområdet och chefen för Volgas militärområde, där Eyolf tidigare haft officersuppdrag.
Eyolf Mattsson blev djupt påverkad när han såg hur många av hans personliga eller ideologiska vänner avrättades eller sattes i läger under Stalins skräckvälde – och även om det innebar risker för honom personligen, kunde han inte låta bli att vädra sitt missnöje på krigsakademin.
Efter att han diskuterat utrensningarna med sina officerselever angav någon av dessa honom till den ökända säkerhetstjänsten NKVD. När dessa sedermera inledde en ”förundersökning” mot Mattsson för kontrarevolutionär verksamhet grävde man också fram hans gamla uttalanden om att upprätta en finsk jägarbataljon i Karelen.
Tio års straffarbete
Under Stalins styre var yttrandefriheten obefintlig och det räckte att på minsta sätt avvika (och ofta inte ens det) för att stämplas som förrädare och avrättas. Dödsdomen var också mycket nära för Eyolf Mattsson.
Till slut slapp han ändå undan med livet i behåll – i en politisk skenrättegång dömdes han istället till 10 års fängelse (straffarbete) för spioneri och antirevolutionär verksamhet, och kom efter detta att få en mycket bitter syn på den kommunistiska statsbildning han offrat så mycket för.
Bilder inifrån lägret Vorkuta, ett av de många straffarbetslägren i Sibirien. Foto: Ryska statsarkiv
Ironiskt nog kanske domen räddade livet på general Mattsson. Under andra världskriget var dödssiffrorna för den sovjetiska armén extremt höga och det uppskattas att mellan åtta och 12 miljoner sovjetiska soldater dog under kriget. Då Mattsson var sysselsatt med straffarbete i kolgruvorna deltog han dock aldrig i de blodiga striderna.
Efter sin tid i straffläger levde Mattsson en undanskymd tillvaro som byggnadsarbetare och förman inom oljeindustrin. Fyra år efter Stalins död år 1953 deklarerade Sovjetledningen att Mattsson var ”rehabiliterad” och han återfick då sitt medlemskap i kommunistpartiet. Ålänningen återupptogs också i militären – men degraderas till överste i reserven.
– Först grämde jag mig över att jag tilldelats en lägre militärgrad. När jag fick veta att beteckningen överste är lika respekterad samtyckte jag. I samma dagordning sägs uttryckligen att jag har beviljats rätt att bära militäruniform. Jag tilldelades också en bra personlig pension, kommenterade han själv.
Utopin blev ett skräckvälde
Under alla år i Ryssland höll Mattsson kontakt med släktingar i Finland och i början av 1960-talet skrev han och önskade att åter få se sitt gamla hemland innan han dog. Denna önskan införlivades dock aldrig – till stor del eftersom Eyolf av oklar anledning hade dödförklarats i Finland och därmed inte kunde beviljas något visum.
1963 blev Eyolf Mattsson sjuk i tuberkulos och fick läggas in på sjukhus. Två år senare avled han i staden Krasnokamsk, där han också ligger begravd.
Mattsson var bara 40 år när han föll i onåd hos Stalin, och det är omöjligt att svara på hur långt Sovjetunionens ende svenskspråkige general annars kunnat klättra på den militära karriärstegen.
Samtidigt skulle den kommunistiska utopi som den initiativrike ålänningen så länge kämpat för i verkligheten komma att bli ett totalitärt skräckvälde, och det var endast med nöd och näppe som han själv slapp arkebuseras. Till slut fick han – åtminstone delvis – upprättelse, men det hemland han en gång flydde från fick han aldrig mer återse.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Trots dess avlägsna belägenhet har Gotska Sandön en rik och dramatisk historia. Nya fynd tyder på att ön fungerat som mötesplats för såväl fredliga som krigiska syften.
Tillsammans med kollegor från Uppsala universitet, Gotlands museum och Västerviks museum har Johan Rönnby, professor i arkeologi vid Södertörns högskola undersökt Gotska Sandön och kartlagt fynd under fyra års tid.
– Gotska Sandön har under flera årtusenden spelat en roll som mötesplats och korsväg för sjöfarare i Östersjön. Ön har fungerat som en plats för att söka skydd eller fylla på proviant, och kanske även ibland för handel och varuutbyte. Det finns också starka skäl att tro att öns långa historia även handlat om sjöröveri och plundring, förklarar han i ett pressmeddelande.
Man har vid Säludden bland annat påträffat lämningar efter medeltida bebyggelse, gravar och ett större fynd av silvermynt och vapen från slutet av 1300-talet. De sistnämnda föremålen har väckt misstankar om att sjörövare kan ha vistats på ön – en tes som stärks av observationer av fullständiga skelett som gjordes under 1920-talet.
”Vitaliebröderna härjade i Östersjön”
– Det här var en tid då sjöröveri och fartygskapningar var vanligt förekommande på Östersjön. Vi vet till exempel att de ökända och fruktade Vitaliebröderna härjade i Östersjön vid den här tiden, att de använde vapen och hade mynt av den typ vi har hittat, säger Rönnby och fortsätter:
– Vi har också påträffat rester av ett medeltida skepp, en kogg, kanske en förlisning som har samband med vad som hände på platsen.
Rester från skeppsvrak längs Gotska Sandöns stränder undersöks av professor Johan Rönnby. Foto: Susanne Rönnby
Syftet med projektet har varit att studera människans närvaro på ön ur ett längre historiskt perspektiv och få en bättre bild av de fynd som gjorts genom åren. Senast någon arkeologisk undersökning gjordes av Gotska Sandön var för 100 år sedan.
Ön, som sedan länge är en nationalpark, ligger cirka 40 kilometer norr om Fårö, och är 3600 hektar stor. Arkeologiprofessorn argumenterar för att passagen mellan Fårö och Sandön historiskt varit den mest naturliga vägen förbi Gotland för sjöfarare och bedöms ha varit en viktig plats för att söka skydd vid oväder.
”Kommer närmare historien”
Intresset för projektet och fynden har också varit stort, och Rönnby tror att det är något särskilt med vår äldre historia som fängslar många.
– Jag tror att människor fascineras av gamla mynt och skeppsvrak. Fynd och föremål gör att man kommer närmare historien.
Själv tycker han om att undersöka öar eftersom dessa innebär en tydligt avgränsad yta som går att överblicka – vilket inte är fallet när man söker igenom områden på fastlandet.
– Nu ser jag fram emot etapp två, gå längre tillbaka och undersöka de platser där vi även har vissa fynd från förhistorisk tid. Stenåldersjägare, bronsåldersskepp och vikingar besökte alla Gotska Sandön. Men klart jag vill se om det ligger mer av sjörövarkoggen där också, det är ett märkligt fynd, avslutar han.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Överraskande fynden avslöjar mer av legenden om kung Arthur
Ett medeltida fragment av Arthurlegender har återupptäckts – gömt i bokpärmen till en 1500-talshandling från Cambridges universitetsbibliotek. Fyndet kastar bland annat ett nytt ljus över trollkarlen Merlins äventyr och även över det europeiska kulturarvets dolda gömmor.
Två porträtt av kung Arthur till vänster samt i mitten med tre kronor tydligt synliga som sitt heraldiska vapen. Till höger skildras trollkarlen Merlin som förälskat sig hopplöst i kvinnan Viviane som gav Arthur svärdet Excalibur.
Kung Artur var enligt gamla texter en brittanisk ledare på 500-talet som blev legendarisk i den dramatiska eran efter att Romarriket tappat greppet om Britannien. Den återfunna texten tillhör Suite Vulgate du Merlin – en fortsättning på folksagorna om kung Arthur som nedtecknades på 1200-talet som en del av den så kallade Vulgatcirkeln – en medeltida fransk prosacykel som bland annat omfattar berättelserna om riddaren Lancelot, den heliga Graal och trollkarlen Merlin.
Vulgatcirkeln består av flera sammanlänkade riddarromaner och berättelser om den heliga Graal, skrivna på fornfranska. Vem som författade dessa verk är okänt, men mycket tyder på att de uppstod genom samarbete mellan flera handskrivare. Suite Vulgate du Merlin utgör cykelns andra del och skildrar hur Arthurs rike expanderar, hur de första riddarna av Runda bordet etablerar sig och hur barden och siaren Merlin träder fram som kungens profetiske rådgivare. Den fungerar som en brygga till Lancelot-delen av cykeln och väver in Merlin i berättelsen om den heliga Graal.
Under sin tid var dessa berättelser medeltida storsäljare som spreds via handkopierade manuskript. Idag finns färre än 40 bevarade handskrifter av Suite Vulgate du Merlin, och varje exemplar är unikt eftersom de skrevs för hand av olika personer.
Det nu aktuella fragmentet har identifierats som nedskrivet omkring 1275–1315 och är nedtecknad på fornfranska, det språk som användes av aristokratin och vid hovet i England efter den normandiska erövringen. Små variationer i texten – till exempel ett namnfel i en av karaktärerna – kan hjälpa forskarna att spåra dess släktskap med andra versioner.
Arthur-legendernas prosa riktade sig ofta till en adlig publik, och den dekorativa utformningen av manuskriptet tyder på att även denna text var avsedd för en sådan miljö.
Amélie Deblauwe, fotografitekniker på Cambridge demonstrerar tekniken hon använde för att dokumentera det uppfunna manuskriptet vilket vi ser återgivet i 3D-renderad form till höger i bild. Foto: University of Cambridge
Medeltida pergament återanvändes som bokomslag
Det aktuella fragmentet upptäcktes 2019 under en omkatalogisering av ett 1500-talsregister i Cambridges universitetsbibliotek. Bland dessa handlingar fanns bland annat ett domstols- och jordregister från godset Huntingfield Manor i Suffolk. När forskare bläddrade i den slitna volymen upptäckte de dock att pärmens insida bestod av sidor från en mycket äldre handskrift. Pergamentet hade återanvänts och vikts, skurits till och sytts fast i bokbandet.
Till en början var det svårt att avgöra vad texten handlade om. Forskarna trodde först att det rörde sig om en 1300-talsberättelse om riddaren Gawain, men vid en närmare granskning insåg bibliotekets medeltidsspecialist Dr. Irène Fabry-Tehranchi att det rörde sig om Suite Vulgate du Merlin.
Textfragmentet innehåller två scener. Den första skildrar ett avgörande slag mellan britter och saxare: slaget vid Cambénic, där kung Arthurs brorson Gawain strider vid sin fars sida och besegrar fyra saxarkungar. Den andra scenen utspelar sig vid hovet under Jungfru Marie himmelsfärds dag, då Merlin dyker upp förklädd till en blind harpspelare. Berättelsen visar bland annat tydligt hur magi, kristen symbolik och hovetikett sammanflätades i den medeltida fantasin.
Ny teknik avslöjade texten
Efter upptäckten inleddes ett samarbete mellan bibliotekets konservatorer och dess laboratorium för kulturarv och bildanalys (CHIL). Syftet var att möjliggöra avläsning av texten utan att skada pergamentet. Med hjälp av multispektral avbildning kunde forskarna fotografera texten i olika våglängder, från ultraviolett till infrarött ljus, för att få fram blekta och dolda partier. Så kallad minimalbrusfiltrering användes för att förstärka svaga skriftlager. Marginalanteckningar och gamla stämplar, till exempel med ordet ”Huntingfield”, framträdde på så vis på nytt.
För att studera pergamentets struktur användes datorbaserad tomografi (CT-skanning), samma teknik som används inom medicin och paleontologi. Genom att ”röntga” bokbandet kunde forskarna skapa en tredimensionell modell av pergamentets vikningar, sytrådar och lager. Slutligen togs hundratals fotografier ur olika vinklar för att skapa en digital modell som gjorde det möjligt att följa textens ordningsföljd – även där text låg dold under flikar eller stygn. Resultatet blev en digital rekonstruktion där handskriften kunde analyseras som om den vore utfälld.
Denna multispektrala bild, bearbetad med minimalbrusmetoden, avslöjar tidigare osynliga anteckningar i marginalen – bland annat stämpeln ”Huntingfield” från 1500-talet, då manuskriptet återanvändes som bokomslag.
Med hjälp av denna arsenal av tekniker lyckades forskarna återskapa en text som har legat dold i över 500 år. För litteraturvetare innebär fyndet att ett nytt fragment av Arthurlegenden har blivit tillgängligt för analys och även en teknisk inblick i hur äldre manuskript återanvändes och bäddades in i nya volymer.
Dr. Irene Fabry-Tehranchi betonar i sammanhanget att projektet i praktiken inte bara handlar om att man har upptäckt en enskild text, utan även om att man i samband med detta också utvecklat en metodik kunna återupptäcka dolda fragment i arkiv även i andra delar av i världen.
Kung Arthurs heraldiska vapen: Tre kronor
Kung Arthur porträtteras, precis som sedermera Sverige, med tre kronor som ett av sina främsta kännetecken som han uppges ha burit på sitt heraldiska vapen (se huvudbild). Huruvida någon historisk koppling till Sveriges statsvapen finns utgör ren spekulation, men faktum är att ursprunget till Sveriges kronor fortfarande är höljt i historiens dunkel. Tre kronor har av historieforskare spårats tillbaka åtminstone till kung Magnus Eriksson och 1330-talet, alltså ungefär åttahundra år efter kung Arthurs levnadstid.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En 2000 år gammal halsring har hittats i Trollhättan. Fyndet beskrivs som ”unikt” och mycket värdefullt.
Det var under ett schaktningsarbete hos företaget GKN Aerospace i Trollhättan som halsringen upptäcktes på två meters djup. Halsringen har en kärna av ädelmetall med en lindad guldtråd runt. Den har även knoppar i vardera ände och sex utanpåliggande massiva guldringar. Vikten ligger nästan på ett kilo, det vill säga 916 gram, och som bredast är den 23,5 centimeter. Fyndet beskrivs som ytterst ovanligt, enligt Länsstyrelsen.
– Det här är ett mycket unikt och värdefullt fornfynd, säger Niklas Ytterberg, antikvarie på Länsstyrelsen Västra Götaland i ett pressmeddelande. Varken jag eller mina kollegor har upplevt något liknande.
Dessa typer av halsringar, som kallas torques, började uppträda under bronsåldern, för över 3000 år sedan. De fungerade som väldigt exklusiva smycken och blev vanligare att bära kring järnåldern, för 2000 år sedan, som är den ålder man bedömer att smycket har. Ofta är dessa typer av halsringar helgjutna och i brons, och de återfinns ofta på brittiskt-franskt område. Däremot tror man att detta smycke är gjort i Norden.
– Halsringen är antagligen tillverkad i Skandinavien. De man hittat på brittisk-franskt område har oftast inte en lindad guldtråd runt.
Nästa steg är för Länsstyrelsen att rapportera fornfyndet till Riksantikvarieämbetet, som bland annat ska besluta om åtgärder för konservering samt vilket museum som ska få ta emot halsringen. Vidare ska man besluta om det kan bli aktuellt med en arkeologisk undersökning vid fyndplatsen.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
