Med vingar av stål och hjärta av guld: Carl Gustaf von Rosens äventyr

Greve, flyghjälte och hjälparbetare. På många sätt är Carl Gustaf von Rosen en av Sveriges mest fascinerande historiska gestalter under 1900-talet och hans liv präglades av äventyr, självuppoffring och en brinnande övertygelse om att försvara dem han ansåg vara förtryckta.

Von Rosen föddes 1909 på Rockelsta slott i Södermanland som son till den kände upptäcktsresanden och etnografen Eric von Rosen och hans maka Mary. Hans familj hade en stark tradition av äventyr och samhällsengagemang av olika slag som djupt kom att påverka den unge Carl Gustaf.

Han fascinerades starkt av teknik och särskilt av flygning. Efter att ha gått på Lundsbergs internatskola valde han att studera vidare vid AB Aeromateriels flygskola och tog också sitt flygcertifikat 1929. Åren därefter ägnade han bland annat åt att verka som flyguppvisningspilot och trafikflygare, tills han begav sig ut på några mycket omskrivna äventyr med första anhalt i Haile Selassies Abessinien.

Selassies Etiopien

1935, när Italien under Benito Mussolini invaderade Etiopien, eller Abessinien som kejsardömet även kallades under den mytomspunne Selassies styre, erbjöd sig von Rosen att hjälpa Röda Korset som ambulans- och sambandsflygare. Han anslöt sig till Svenska Röda Korsets Abessinienambulans och flög under stor personlig fara på uppdrag i ett land som kämpade mot en övermäktig fiende.

Under denna tid bevittnade Carl Gustaf bland annat de italienska styrkornas användning av senapsgas och bombningar av civila mål, vilket gjorde ett djupt intryck på honom som stärkte hans övertygelse om vikten av att stå upp mot förtryck av olika slag.

Von Rosen såg sitt arbete som ett sätt att hjälpa till att försvara Etiopiens självständighet och erfarenheten från tiden under 1930-talet skapade ett livslångt band mellan honom och landet i fråga.

Vinterkriget

1939 blev von Rosen åter av sin fria vilja en del av en kamp mellan en på pappret svag nation och en stor aggressor när Sovjetunionen invaderade Finland.

För egna pengar beslutade han sig att köpa en DC-2, ett tvåmotorigt transportplan från bolaget KLM, med vilket han genomförde ett antal bombuppdrag mot sovjetiska mål. Det var med livet som insats han gjorde detta, och bland de finska trupperna kom han att ses som något av en hjälte.

”Jag kunde inte sitta stilla och se en liten nation kämpa ensam mot en sådan koloss. Jag var tvungen att göra något”, kommenterade von Rosen själv beslutet att försöka hjälpa Finland.

Andra världskriget tog slut till sist, men det innebar inte någon ro för Carl Gustaf von Rosen. På inbjudan av Etiopiens kejsare Haile Selassie bjöds han in till landet och ägnade åren mellan 1946 och 1952 åt att bygga upp det etiopiska flygvapnet.

Under von Rosens ledning förvandlades det föråldrade etiopiska flygvapnet till en med afrikanska mått mycket modern militär gren, då han bland annat tog hjälp av svenska instruktörer och Saab-flygplan för att uppnå detta mål.

För sitt arbete belönades von Rosen med officersgraden överste. Han arbetade närmast outtröttligt med att träna etiopiska piloter och med att bygga upp en hållbar struktur för flygvapnet – men betonade även flygets potential för civila ändamål, som transport och kommunikation. Han betraktade sitt arbete med Etiopiens flygvapen, vilket han såg som en viktig symbol för landets självständighet, som mycket viktigt.

Samarbetet med den etiopiska regimen skulle komma att störas av politisk oenighet, en framväxande personkult kring kejsaren och förändrade prioriteringar som föranledde konflikter och gjorde att von Rosens roll skulle komma att minska. När han under 1950-talet lämnade Etiopien hade hans insatser samtidigt hunnit lägga grunden för Etiopiens moderna flygvapen.

Biafrakriget

Under det nigerianska inbördeskriget skulle den svenske flygaren åter igen riskera liv och lem när han bestämde sig för att involvera sig i den självutropade staten Biafras kamp för självständighet. Regionen i sydöstra Nigeria hade brutit sig loss på grund av etniska och ekonomiska spänningar, särskilt kontrollen över landets oljeinkomster. Den nigerianska regeringen svarade inte bara med vapenmakt utan också med en blockad som ledde till en omfattande svältkatastrof.

Von Rosen blev illa berörd av alla rapporter om svält och lidande i Biafra och organiserade genom internationella humanitära nätverk flygningar med hjälpsändningar till den isolerade utbrytarrepubliken som han ofta personligen genomförde. Hans nattliga flygningar var många gånger mycket farliga för honom själv då han riskerade att skjutas ned av nigerianska styrkor, men skulle för många människor komma att vara en livlina under krigets gång.

För att hjälpa Biafra inte bara humanitärt, utan även militärt, skapade von Rosen ett litet men effektivt ”privat flygvapen” med hjälp av några andra svenskar. För ändamålet köpte han fem MFI-9B Militrainer-flygplan från Malmö Flygindustri i Sverige. Dessa små flygplan, ursprungligen konstruerade för civila ändamål, utrustades med raketer och användes sedan i precisionsattacker mot nigerianska styrkor.

Flygplanen var små, snabba och svåra att upptäcka, vilket gjorde dem idealiska för operationer mot större och långsammare nigerianska bombplan. Von Rosen flög själv i flera av dessa farliga uppdrag, som han såg som nödvändiga för att skydda Biafras befolkning från förföljelse och svält.

Von Rosen ska ha betraktat inbördeskriget som ett David mot Goliat-scenario och även om hans insatser gav Biafra vissa militära framgångar, ett antal fientliga flygplan förstördes samt drog internationell uppmärksamhet till konflikten, kunde han inte ändra utgången av kriget. 1970 besegrades Biafra slutgiltigt och återintegrerades i Nigeria. Von Rosens engagemang uppfattades av många som ett lysande exempel på hjältemod, offervilja och en beslutsamhet att hjälpa utsatta och förtryckta mot en hotande övermakt. Andra, kritiska röster, menade att hans insatser bidrog till att förlänga kriget – och därmed även lidandet.

Återkomsten till Etiopien

På 1970-talet återvände den något åldrande von Rosen ännu en gång till Etiopien för att arbeta med humanitärt arbete under Ogadenkriget mellan Etiopien och Somalia. Där ägnade han sig bland annat åt att koordinera hjälpinsatser för de många flyktingar som tvingats fly sina hem under konflikten.

Den 13 juli 1977 dödades Carl Gustaf von Rosen, 67 år gammal, i ett somaliskt artillerianfall mot staden Gode. En granat träffade huset där han vistades, och han omkom omedelbart. Enligt den somaliske befälhavare som ledde anfallet hade von Rosen stupat som en god soldat efter hård strid. I Sverige beskrevs han vid tiden bland annat som en “krigare för mänskligheten”, medan han i Etiopien och andra delar av Afrika hedrades som en vän.

Av många blev Carl Gustaf von Rosen ihågkommen som en idealist som levde för sina övertygelser och även omsatte dem i handling. Hans mod och humanitära insatser skulle inspirera andra att följa i hans fotspår, och hans arbete i Etiopien, Biafra och Finland stärkte mångas tro på att det faktiskt är möjligt att göra något – även under de mest extrema omständigheter.