År 2003 avslöjades att Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) anlitat pr-byrån KREAB för att bedriva en kampanj vars syfte var att få allmänheten, beslutsfattare och tjänstemän, politiker, journalister att tro att det skulle saknas risker med strålning från trådlös teknik. Strålskyddsstiftelsen publicerar idag den offentliga handlingen från SSM som beskriver kampanjplanen och som fick arbetsnamnet “vaccinera mot myter”. De största telekombolagens pr-byrå lade upp riktlinjerna för vilka besked SSM skulle lämna gällande risker med strålning från trådlös teknik och vilka besked och slutsatser som SSM i sin tur skulle få tjänstemän och journalister att tro på.
Här är hela den offentliga handling, dnr 842/932/03 som Strålskyddsstiftelsen erhållit från Strålsäkerhetsmyndigheten gällande PR-kampanjen “vaccinera mot myter” från KREAB.
KREAB arbetade samtidigt bland annat för telekombolagen Ericsson och 3. I referenslistan i anbudet nämndes även Telia som tidigare uppdragsgivare. I den handling som KREAB lämnade till SSM (som då hette Strålskyddsinstitutet, SSI) skrev pr-byrån:
”Så länge journalister och allmänhet föds med de vanliga myterna som har sin grund i ”de svåra frågorna” kommer SSI ha svårt att ta initiativet. Erfarenheten är att myterna måste bemötas för att kunna stoppas”.
“Stoppa” och “avliva” myterna
Handlingen beskriver de åtgärder som KREAB ansåg att SSM (SSI) måste vidta för att stoppa alternativt “avliva” “myterna” om att det finns risker med strålning från trådlös teknik samt för att återupprätta förtroendet för myndigheten efter ett program i SVT (Uppdrag Granskning). SVT:s journalist hade ställt lite kritiska frågor till myndighetens vice Gd gällande dess hantering av frågan. KREAB skrev:
“Programmet resulterade i att SSI schavotterades offentligt och att trovärdigheten för myndigheten fick sig en allvarlig knäck. Det akuta problemet efter programmet sönderfaller för SSI:s del i två delar.
1. SSI behöver återvinna förtroendet genom att agera tydligare och fastare….Detta kräver en kommunikativ strategi som siktar på att SSI kan välja tid och plats.
2. SSI måste omedelbart täppa till de öppningar för spekulationer som “Uppdrag Granskning” gav de opinionsbildande grupperna. Även om programmet inte innehöll några felaktigheter så var formen vald så att tittarna bringas i osäkerhet och börjar fundera på vad som egentligen gäller. M a o debatten är inte avslutad.”
KREAB ansåg att det brådskade “om inte SSI fortsatt ska vara i underläge.”
PR-byrån föreslog att SSI behövde formulera två, högst tre budskap som genomgående skulle återkomma i all kommunikation internt och externt under en längre tid framöver. SSM skulle också se till att förankra budskapet hos övriga myndigheter så att SSM inte blir motsagt av ”aktörer med motsvarande avsändarlegitimitet”.
Planen var att SSM (då SSI) skulle “elitutbilda” journalister och tjänstemän:
”När basen för SSI:s budskap och kommunikation är lagd i och med att SSI har ett budskap att driva och kan svara på svåra frågor så rekommenderar vi SSI att ”elitutbilda”. Med ”elit” menar vi handläggande tjänstemän i kommuner och landsting, samt specialiserade journalister och journalister i länens lokalpress.”
KREAB författade svar till ”svåra frågor” som det var tänkt att myndigheten skulle upprepa vid all kontakt med media och beslutsfattare. De “svåra frågorna” var kritiska frågor som dök upp i media och de som myndigheter hade svårt att ge svar på. De var ”problemets kärna”. När väl de manipulativa svaren formulerats och upprepats med auktoritet från expertmyndigheten skulle kritiken upphöra var det tänkt.
De “svåra frågorna”
Vilka var de svåra frågor som telekombolagens PR-byrå hjälpte SSM att formulera? På sidorna 77-86 i den offentliga handlingen från SSM finns KREABs bidrag till frågor och svar som testades vid en “pilotutbildning” av tjänstemän från olika kommuner som SSM arrangerade den 25 juni 2003:
Ett exempel på en sådan ”svår fråga” var det faktum att onormalt många barn (fyra) vid en skola i Spanien med 60 basstationer i närheten (40 meters avstånd) fått cancer enbart inom loppet av ett år. Svaret från KREAB var:
”Även människor som bor i närheten av mobilmaster drabbas av cancer, även barn, det är tyvärr inget konstigt med det…Det är dock osannolikt, i praktiken uteslutet, att cancerfallen skulle bero på strålning från mobilbasstationer eftersom det inte finns några vetenskapliga belägg för hälsoeffekter som beror på elektromagnetiska fält vid mobiltelefoni”
I själva verket ansåg spanska cancerexperter att skolan i Spanien bekräftade att mobilstrålning orsakar cancer. Läkaren och epidemiologen Julio Ordax San José hävdade att det rör sig om ovanliga cancerformer som normalt uppträder mycket sporadiskt. När de uppträder grupperat i både tid och rum (s. k. kluster) bör man misstänka en gemensam, utlösande faktor. Han pekade på flera studier som tidigare visat på ökad risk för leukemi och lymfom efter exponering för radiofrekventa fält, bland annat en studie av Repacholi et al. 1997. Han befarade att skolan skulle utvecklas till ett experimentlaboratorium som visar vilka effekter strålning från mobilbasstationer i verkligheten har på barn.
Fakta är att upprepade undersökningar visat förhöjd risk för cancer i djurförsök och i studier av yrkesexponerade människor eller i undersökningar av människor boende i närheten av radio/TV-master. År 2016 vid ett seminarium hos SSM, redovisade Martin Röösli från SSM:s egen expertgrupp, att alla studier utom en, fram till år 2003 visat förhöjd risk för barnleukemi i närhet av radio/TV-master. Radio/TV-master sänder ut radiofrekvent strålning som SSM anser liknar den vid högre frekvenser som sänds ut från mobilbasstationer.
Ett annat exempel på svar på svår fråga som KREAB författade och som testades vid “pilotutbildningen” var om det kunde förhålla sig på samma sätt med strålning som med neurosedyn, dvs att det först var ofarligt för att senare bli jättefarligt?
Svaret: “Exemplet är inte jämförbart. Det har bedrivits forskning om elektromagnetiska fält sedan mer än 50 år tillbaka. Hittills har man inte fått fram något vetenskapligt belägg att elektromagnetiska fält vid de frekvenser och nivåer som används vid mobiltelefoni utgör en hälsorisk”
Svaret är uppenbart falskt. Skadliga hälsoeffekter hade redovisats i den vetenskapliga litteraturen sedan 50 år tillbaka. De beskrevs redan på 1960 talet som “mikrovågssyndromet” eller “radiofrekvenssjukan”. Förhöjd risk för cancer hade visats i både djurförsök och i studier av yrkesexponerade och i studier av människor boende i närhet av radio/TV-master.
Exempelvis visade en studie år 1992 förhöjd förekomst av tumörer bland djur som långtidsexponerats för WiFi-liknande strålning (2,4 GHz) under längre tid. 1997 visades fördubblad förekomst av lymfom i ännu ett djurförsök. Under 1990-talet visades även att mikrovågsstrålning orsakar DNA-skador i djurförsök.
Vidare författade KREAB följande svar gällande frågor om de egna gränsvärdena (referensvärden):
“Våra gränsvärden för elektromagnetiska fält är satta med stor försiktighet och omsorg. Man kan förenklat säga att de är så försiktigt satta att försiktighetsprincipen från Miljöbalken redan är tillämpad.. Våra gränsvärden är satta till mindre än en 1/50-del av värdet där elektromagnetiska fält kan ge biologiska effekter (värme) och de har ännu större marginal till eventuella skadliga effekter. När marginalen är så stor och det inte finns vetenskapligt grundad misstanke om skadliga hälsoeffekter vid gränsvärdenas nivåer eller därunder så kan man inte tillämpa Försiktighetsprincipen”
Samarbetet med mobilindustrins PR-firma avslöjades efter ett granskningsarbete av Mona Nilsson och Marica Lindblad, i Aftonbladet i augusti 2003. I och med det måste det tvärt avbrytas. ”Det blev stopp i kampanjen”, förklarade dåvarande informationschefen på SSM, Britt Ekman för Mona Nilsson.
Att SSM samarbetade med Ericssons och 3:s PR-firma stärkte förstås inte bilden av en myndighet som utåt skulle ge sken av att vara oberoende från industrin och inte i praktiken var/är telekombolagens förlängda arm, som skyddar telekombolagens intressen, i stället för att skydda folket mot skadliga effekter av strålning, vilket myndigheten påstår.
