Vad är Globalism?
Med globalism menas här ett nätverk mellan många enheter lokaliserade på ett flertal kontinenter, vilka samverkar i något avseende i ett system. Globalisering innebär då en större geografisk spridning och ökning av denna samverkan. På det ekonomiska området har – vid sidan av ren global handel – företagens räckvidd successivt ökat, och många har utvecklats från etablering i ett land till att driva – inte bara försäljning – utan producerande dotterbolag i alltfler länder och på många kontinenter. Multinationella och därefter globalt verkande företag har på ett antal sätt kraftigt omskapat världen. Med Politisk Globalism (PoG) avses hur olika länder samverkar politiskt i global skala, och globalisering hur samverkan ökar främst genom att ett centralt organ övertar alltmera av ländernas politiska funktioner och beslutsrätt.
Begreppet har snabbt blivit ytterst viktigt genom att tidigare politiska skiljelinjer, som baserades på klasser, demokrati vs diktatur, staters andel av medborgarnas inkomster och så vidare nu fått en lägre relativ betydelse. Frågorna är fortfarande vitala, men försöket att förskjuta länders beslutsrätt till regionala eller globala organ har istället tagit tätplatsen bland stridsfrågorna. Det finns mellanstadier av globalism; när nationer lämnar över beslutsrätten avseende vissa funktioner till ett regionalt organ som EU, kan det ofta ses som en variant av och också ett mellansteg till fullständig PoG.
Varför och hur har detta vuxit fram?
Ett långvarigt arbete att föra in och stödja initiativ, som främjar internationellt samarbete och globalisering i många dimensioner, har skett sedan slutet av andra världskriget. Organisationer som FN med ett flertal underorgan bildades då samt IMF, Världsbanken och OEEC (senare OECD) med mera. Viktiga pådrivande organisationer har bland annat varit Bilderberggruppen (bildades 1954), Romklubben (1968), Trilaterala Kommissionen (1973), Council of Foreign Relations, World Economic Forum och så vidare. Ett flertal stora stiftelser såsom Carnegie Endowment for International Peace (CEIP), Rockefeller- och Ford stiftelserna har spelat en ytterst viktig roll för att finansiera sådana organisationer och olika initiativ för att främja och stödja en ny världsordning och PoG.
Den tekniska utvecklingen är till glädje för hela världen och bryter ned många hinder och gränser. Gällande information/kommunikation, media, underhållning (till exempel Hollywood), sport, transporter och så vidare har en rad tekniska revolutioner inträffat under efterkrigstiden, och utbytet mellan olika länder har vuxit enormt. Det har allmänt skett en dramatisk ökning av kunskapen om och kontakterna mellan länder och oftast med utnyttjande av det globala språket engelska. Sådan utveckling och dessa krafter medför dock på inget sätt, att PoG är nödvändig.
Många multinationella företag har under de senaste decennierna skaffat sig ett stort övertag över lokala/nationella konkurrenter genom sin verksamhet i många länder eller globalt. Genom stora finansiella resurser och kraftfull lobbying kan de även i industrialiserade länder nå fördelar framför sämre finansierade inhemska företag. Olika nationella organisationer – i USA till exempel den amerikanska handelskammaren – fungerar som en förlängd arm för de multinationella företagen och främjar deras politik till nackdel för många nationellt baserade företag. Deras negativa inverkan på amerikanska arbetare och tjänstemän i vissa regioner är mycket kraftig, samtidigt som den är positiv i andra. Många multinationella företag anser sig kunna nå ytterligare ekonomiska framgångar genom att stödja PoG. Men ekonomisk internationalisering kräver på intet sätt PoG.
Globala och regionala organisationer som FN, EU, GATT/WTO och många typer av internationella organisationer är ett uttryck för och leder nu aktivt utvecklingen mot PoG. De innehåller också betydande byråkratier av internationella tjänstemän. Nationella politiker ser detta som en karriärmöjlighet vid ett eventuella kommande nederlag i det egna landet. Det utgör då också ett skäl för politikers stöd av sådana organisationer.
En annan kraft bakom försöken till minskning av den nationella självbestämmanderätten är en sedan decennier framväxande klass, där den största komponenten består just av ägarna, företagsledarna och de högre tjänstemännen i multinationellt eller globalt verksamma företag. Det gäller en klass av personer numera ofta utan nämnvärda nationella preferenser byggd på företagande, kapital och som vanligen är klart meritbaserad. Personerna har kanske fått sin utbildning helt eller delvis utomlands, bor och arbetar genomgående i andra länder, och hemlandet betyder inte längre så mycket för dem. Det är en delvis avnationaliserad och rotlös över- eller högre medelklass, som vanligen tror, att PoG är bra för deras intressen, och de ser ner på de annorlunda, som är "bundna" till ett visst land. De har globalistiska värderingar och känner en betydligt större samhörighet med sina jämlikar i utländska företag eller sin likvärdiga umgängeskrets på de utländska bostadsorterna.
Den andra delen av klassen – tjänstemännen i internationella organisationer – nämndes ovan. Dessa två typer av kosmopoliter kan vara inflytelserika i politiska sammanhang i sina "hemländer". Ett annat etablissemang är de etablerade ledarna inom andra samhällssektorer. De är ofta starkt påverkade av samhällets dominerande ideologi (och därmed idag i Sverige också till viss del influerade av kulturmarxism). PoG har numera ofta ett väsentligt stöd från dem.
Men ingen av dessa grupper eller andra anhängare av PoG har förstått, att deras globalistiska ideologi till stor del är utan grund. I den utsträckning den till exempel vilar på en skuldbelastad syn gällande Västs förflutna, gäller detta överhuvudtaget inte majoriteten av västländer, som aldrig hade några kolonier i Afrika, Mellanöstern eller Asien. Och förespråkarna undantar samtidigt länder som till exempel Ryssland, Japan och Turkiet (vilka är skyldiga till oerhörda brott) från motsvarande ansvar. Och i den utsträckning de västerländska kolonialländerna allmänt – efter en analys – orsakade mycket mer elände än de stoppade (1), har kanske deras senare enorma vetenskapliga bedrifter och bidrag till det moderna livet, nu tillgängliga utan kostnader för alla utvecklingsländer, kompenserat för det. I alla fall har dagens invånare i f d kolonialländer inte en gnutta ansvar för vad deras förfäder gjorde.
En mycket viktig globaliserande kraft är media- och de akademiska sektorerna i många länder, vilka höjer regionala/globala organisationer till skyarna, medan nationalism och nationella värden hånas och förlöjligas. Inom mediasektorn i ett land finner vi också inflytelserika dotterbolag i globalt verksamma koncerner, som driver samma globalistiska åsikter över hela världen. Dessa två sektorer har ett stort inflytande på befolkningen och då särskilt på unga människor. Indoktrinering sker för att få medborgarna att se en kommande värld med svaga nationer, höggradig integration och ett starkt och avgörande – först regionalt, senare globalt – maktcentrum som naturligt, förmånligt och tryggt. Men det finns inget skäl att tro, att så skulle bli fallet.
De större politiska partierna till vänster och höger i många demokratiska länder har samtidigt förvandlats till förespråkare av globalisering. Socialismens nederlag i valen i många länder sedan millennieskiftet har fått europeiska socialistiska politiker och fackföreningsmän att istället för den tidigare skepticismen se möjligheten att genom lagstiftning i EU nå sina mål. EU är därför nu socialisternas främsta stora projekt, och nästa kommer att bli en världsregering. Socialisterna i Väst skulle i den senare samarbeta med utvecklingsländerna för att ytterligare – efter mellansteget EU – kunna nå sin dröm att kraftigt kunna kollektivisera och omstrukturera de fria västerländska samhällena.
Miljöpolitik har blivit en kraft, som förenar politiker på alla kontinenter, och genom sin natur drar denna politik ofta nytta av samarbete över landsgränserna och PoG. Det gäller särskilt den nu mest prioriterade delen av miljöpolitik, nämligen den ej belagda hypotesen om global uppvärmning och de konkreta policys denna föranlett. Man använder sig därvid ofta av skrämseltaktik beträffande klimatet med hårresande prognoser om en kommande katastrof, vilket då av många människor ses som ett viktigt skäl att stödja PoG.
Rädslan för en allmän klimatkatastrof har till och med förmått en del eljest förnuftiga personer i Väst att tappa sansen och önska en global diktatur för att undvika katastrofen. För att undvika den prognostiserade stora olyckan för världen föreslås ibland åtgärder, som skulle leda till ett av staten styrt och närmast socialistiskt samhälle. Det är troligen också många aktivisters dolda men primära syfte med att stödja hypotesen. Under alla förhållanden används den som en mycket effektiv och kraftfull metod att på olika sätt främja PoG. Ytterligare krafter än de ovan nämnda finns självfallet.
Dan Ahlmark
(1) "MENA-invånare inga offer för vit överhöghet och dominans"
