”Nato: Fredsduva eller en ulv i fårakläder?”

Den 26 mars år 2026 klockan 6 på kvällen avlivade spanska staten en 25-årig kvinna, Noelia Castillo Ramos. Hennes organ skördades omgående till vad som ansågs var mer behövande personer. Hennes föräldrar var fattiga och skiljde sig. Noelia hamnade på ett statligt hem för ungdomar. Där blev hon gruppvåldtagen och trakasserad upprepade gånger. Förövarna gick fria. Hon försökte ta sitt liv genom att hoppa från ett hus, men hon överlevde och blev delvis förlamad. Hon hamnade i svår depression och som så många andra deprimerade ville hon dö.

Författaren Albert Camus skrev att varje normal människa har någon gång i livet funderat på självmord. Väldigt många människor, särskilt unga människor hamnar i depressioner i vår tid. Det är inte konstigt med all den förvirrade och manipulativa desinformation de utsätts för av omgivningen. Noelias situation var ovanligt svår, och särskilt för en ung människa kan det vara svårt att se att även den mest hopplösa situation kan vända och livet kan trots allt – hemskt nog – bli värt att leva igen.

Men det kan ta tid, många gånger åratal, ibland decennier. Den svenska författaren Pär Lagerqvist beskrev ungdomen som den absolut värsta tiden i sitt liv. Utan ett vidare perspektiv och en längre livserfarenhet kan livet vara svårt i sig, även utan påtagliga trauman. Men att påstå att det kan vara bra att avsluta sitt eget liv, för att slippa problem och lidande innebär en premiss: att livet i sig inte har något inneboende värde. Livet blir villkorat av yttre faktorer och omständigheter, som värderas subjektivt. Detta öppnar dörren för en farlig relativisering – de skäl som skulle kunna rättfärdiga assisterat självmord kan i förlängningen även innebära andra former av rättfärdigande för att släcka ett människoliv. I slutänden blir de "tillräckliga orsakerna" för att legitimera döden godtyckliga: fattigdom, handikapp, arbets- och bostadslöshet, o.s.v. Den kanadensiska staten har redan avlivat 100 000 människor på sådana godtyckliga grunder.

I slutänden blir de "tillräckliga orsakerna" för att legitimera döden godtyckliga: fattigdom, handikapp, arbets- och bostadslöshet.

Eutanasi säljs i våra dagar in som något frihetligt. "Du har rätt att dö, det är din kropp, du bestämmer själv när du ska dö." Som om detta inte redan var en grundläggande mänsklig rättighet! Det vädjar till människors vilja till autonomi. Men det är bedrägligt. Som om jag inte visste att jag har rätt att ta mitt liv. Det är rent Orwellskt nyspråk att påstå att jag inte har rätt att ta mitt liv men staten har det, och kan i sin altruism hjälpa mig om jag vill dö. Den svenske författaren August Strindberg hade alltid gift hemma, så att han på ett enkelt vis skulle kunna avsluta sina dagar om han så önskade. Detta är något helt annat än att säga att staten har rätt att ta ditt liv.

Vi minns den hemska så kallade pandemin, då anhöriga inte fick träffa sina äldre på sjukhus. Det finns gott om uppgifter om vanvård, experimentella och tvivelaktiga behandlingsmetoder under de åren i global skala. Men de anhöriga kunde inget göra. Allt skedde bakom stängda dörrar. Det är knappast något som ingav förtroende för vården, och borde vara skäl nog att absolut inte tillåta att samma vårdapparat får befogenheter att ta våra medmänniskors liv.

Det är rent Orwellskt nyspråk att påstå att jag inte har rätt att ta mitt liv men staten har det, och kan i sin altruism hjälpa mig om jag vill dö.

Vad skulle då kunna hända bakom stängda dörrar? Tänk dig själv att du hamnar i en olycka, eller blir sjuk. Fullproppad med morfin och smärtstillande droger spelas det in en film där du säger att du inget hellre önskar än att få somna in. Detta tas som bevis på att du vill bli avlivad. Eller så är det en lätt sak att göra en video med hjälp av AI-teknik där du intygar att du inget hellre vill än att dö.

För guds skull! Detta är raka vägen till helvetet! Och den är som vanligt kantad av goda föresatser: ditt välmående, din frihet, din rätt att inte behöva lida och så vidare.

Basunera ut rätten att leva istället för att tala om rätten att dö. Men den här dödskulten har smugit sig på inom flera områden. Idag är det i det närmaste en "självklarhet" att man avlivar hunden om den anses lida. Detta har programmerats in i folks huvuden. Lider ditt husdjur så ska det avlivas. Precis som att lidande är något onaturligt främmande som inte är en naturlig men sorglig del av jordelivet. Nästa gång din vän klagar på återkommande migrän, ska vi då erbjuda vederbörande en dödsspruta så hen slipper lida?

Fler länder inför nu eutanasi. Ingen kan förneka att det är en agenda, och den agendan syftar inte till ditt bästa, utan till staternas rätt att avliva sina medborgare utifrån variabla kriterier. Om den inte redan finns där, så låt oss dra en tjock röd linje här, och säg ett villkorslöst nej till detta. Staten får under inga omständigheter ta livet av våra medborgare.

Markus Andersson