Sommaren 2021 levde 19-åriga Jennifer ett aktivt liv och var van att klara det mesta själv. Som så många andra svenskar tog hon under denna tid sin första dos covidvaccin, något som skulle visa sig bli ödesdigert.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 april 2024.
Efter injektionen fick hon snabbt ont i armen, men tänkte att det var en ”vanlig” biverkning. Två dagar senare tappade hon dock känseln i händerna, fick balansproblem och domningar i fötterna. Snart spred sig symptomen vidare till det ena benet och hon behövde hjälp att förflytta sig. Efterhand blev det så illa att hon snart behövde rullstol för att kunna ta sig fram.
– Jag sitter fortfarande i rullstol men jag har inte gett upp trots den långa tid som gått, berättar hon.
NyD har tidigare uppmärksammat Jennifers berättelse och hur vården vägrat ta ansvar – eller ens erkänna att det är vaccinet som orsakat hennes skador. Istället kom man med undanflykter och hävdade att det var en ”slump” att skadorna uppstod kort efter injektionen.
När hon sedan intervjuades om sina erfarenheter, av Bonnierägda Sundsvalls Tidning, klipptes allt hon sa om vaccinet bort. Ansvariga motiverade detta med att det inte var vaccinet som var det centrala i historien de ville förmedla.
”När vi träffade Jennifer låg tyngdpunkten i hennes berättelse på de symtom som hon drabbats av och det bemötande hon fått av vården, spekulationer kring orsaker var inte på något sätt centralt”, påstods det bland annat.
Drömmer om sitt gamla liv
Nästan tre år senare tar NyD kontakt med Jennifer för att höra hur hennes liv utvecklats och hur hon idag ser på det hon drabbades av.
– Jag tränar två gånger i veckan på sjukhuset eftersom jag har kvar hoppet om att jag ska kunna gå igen och få tillbaka det liv jag hade innan sprutan – mitt unga liv som jag varje dag drömmer om att få tillbaka, berättar hon.
I början av 2024 fick hon äntligen börja arbetsträna och det gick så pass bra att hon nu den 1 april också fick en anställning – något hon är mycket tacksam över.
– Framförallt att jag kan få behandlas som en vanlig person, då jag ofta känt när jag är ute att jag får blickar och kan bli behandlad annorlunda, vilket gjort att jag ibland väljer att stanna hemma.
– Vissa dagar är jag inte lika stark och kan strunta i deras blickar eller deras beteende så ibland blir jag ledsen över hur annorlunda jag kan bli behandlad bara på grund av rullstolen, förklarar hon.
”Tog tid att acceptera”
Hon berättar vidare att hon än idag lever med konstanta och kroniska nervsmärtor och att hon tar medicin för att minska dessa och göra vardagen mer uthärdlig.
– Jag försöker se det positiva i detta och att jag en dag ska kunna gå igen, vilket har varit min dröm ända sen jag blev sjuk.
Något stöd eller ersättning från vaccintillverkarna eller myndigheter har hon inte fått för skadorna – trots att det har gått flera år. Överhuvudtaget tycks ingen riktigt vara villig att ta ansvar för det hon drabbats av eller medge att det var vaccinet som gjorde henne rullstolsburen.
– Det gör mig väldigt besviken och ledsen då jag hade så mycket planerat i mitt liv och sådant jag ville göra. Istället fick jag sätta allt på paus och acceptera att det jag så gärna ville göra inte längre var någonting som var möjligt. Det tog lång tid att acceptera och det har varit tufft, konstaterar Jennifer.
”Det är din kropp”
När hon berättar sin historia är reaktionerna blandade, men många uttrycker stöd och uppmuntran och berättar själva att de känner till fler som drabbats av vaccinernas biverkningar. Jennifer betonar att hon tidigare levde ett aktivt liv fullt av aktiviteter och att hon sällan var den som bad om hjälp.
– Sedan blev jag någon som måste ha hjälp med det mesta, vilket gjorde denna tid väldigt tuff. Idag är jag ganska självständig ändå om man tänker tillbaka på hur det var i början, men jag måste än idag ha hjälp med vissa vardagliga saker.
Tre år efter sprutan betraktar hon med sina erfarenheter samhället på ett helt annat sätt än tidigare och menar att det är mycket som behöver förändras.
– Jag kände mig tvungen och ta vaccinet och skulle det ske något liknande igen så skulle jag säga ifrån och säga att jag vill gärna hjälpa samhället och stötta alla men om jag måste riskera mitt liv igen skulle jag hellre avböja tills jag har fakta på hur vaccinet hjälper och vad finns det för biverkningar.
Jennifer vill också passa på att tacka för allt stöd hon fått på sociala medier som Instagram och Facebook, och förklarar att det gett henne styrka under de perioder då det varit särskilt tufft.
– Du bestämmer själv över din kropp och du ska aldrig känna dig tvingad till något du är osäker på, betonar hon.
