MORGONDAGENS DAGSTIDNING – onsdag 16 april 2025

onsdag 16 april 2025

Stjärnornas Krig – ett oöverträffat pojkboksäventyr

För cineaster finns det filmer man håller kärt, filmer man vill spola ner i avloppet och allt däremellan. Sedan finns det filmer som präglat ens uppväxt och kanske hela livet. George Lucas intergalaktiska epos Stjärnornas Krig tillhör för egen del den sistnämnda kategorin. En evig berättelse för alla med Äventyr i hjärta, själ och sinne.

publicerad 3 februari 2024
– av Jan Sundstedt
Stjärnornas Krig
Darth Vader är inte att leka med i "Stjärnornas Krig".

Stjärnornas Krig – originalfilmen från 1977 – behöver egentligen ingen närmare presentation som film. De flesta av oss känner till den. En stor del av jordens befolkning har sett den. Det är enskilt den film som för mig personligen bär huvudansvaret för min fascination av konstformen film. Min mamma visste inte vad hon ställde till med när hon tidigt 1978 på ett fiffigt sätt bluffade med sin son till biografen Rigoletto i Stockholm, för att där göra en 10-årig pojke till Sveriges lyckligaste grabb.

Bakgrunden till hur Stjärnornas Krig såg dagens ljus är minst lika fascinerande som filmen i sig. Att redogöra i detalj för denna skulle uppta alldeles för lång tid, och det finns dessutom en uppsjö av böcker, artiklar och annan lektyr i ämnet, så låt oss hålla det kort. För er som önskar en mer djupgående redogörelse rekommenderas denna bok.

George Walton Lucas Jr. (f. 1944), är mannen vi har att tacka för allt. Han har alltsedan Bumbibjörnarna i (den då tredje filmen) Jedins Återkomst gjorde en något utskälld entré, som jag ser det erhållit alldeles för mycket kritik. Visst har den gode herr Lucas även i mina ögon gjort några märkliga val och suspekta krumbukter vad gäller exempelvis handling och kontinuitet, men faktum kvarstår; utan George Lucas – inget Stjärnornas Krig överhuvudtaget.

George Lucas med dåvarande hustrun Marcia
George Lucas med dåvarande hustrun Marcia under inspelningen. Marcia Lucas bidrog med idéer till filmens manus och jobbade med redigeringen (editing). Foto: Imdb

George Lucas började utforska idén till Stjärnornas Krig i början av 1970-talet. Han erhåll i tidig ålder en passion för mytologi och hjälteepos, och önskade skapa ett modernt rymdäventyr med tydliga influenser från klassiska berättelser och episka äventyr. Lucas inspirerades av serietidningar, äldre äventyrsfilmer som Flash Gordon och Buck Rogers, samt Joseph Campbells bok The Hero with a Thousand Faces – en bok som behandlar den så kallade ”Hjältens resa-motiv”. Idén om Kraften och Jedin som riddare och fanbärare av rättvisa och viljan att göra gott samt dess antagonist Galaktiska Imperiet, har båda sina rötter i alla dessa influenser.

Kraften, ljussvärd och Sith-lorder

Filmen inleds med att den så kallade Rebellalliansen, i en numera ikonisk inledningsscen, är på flykt undan det Galaktiska Imperiet. Ombord på skeppet befinner sig Prinsessan Leia Organa (Carrie Fisher), dotter till en högt uppsatt senator, samt även planerna/ritningarna till Imperiets ultimata vapen – den dödsbringande rymdstationen Dödsstjärnan.

Imperiets Stormtrupper, ledda av den mäktige Sith-lorden Darth Vader, bordar skeppet och tillfångatar Prinsessan. Hon hinner emellertid gömma planerna för Dödsstjärnan i den något uppkäftiga astromech-droiden R2-D2:s minnesbank, som med hjälp av en räddningskapsel lyckas fly till den närliggande ökenplaneten Tatooine tillsammans med sin pratglade droidkompis C-3PO. Darth Vader inser dock snabbt vad Prinsessan har i görningen och beordrar raskt ner sina stormtrupper till ökenplaneten för att leta reda på droiderna och de stulna ritningarna.

Stjärnornas Krig
Den ikoniska inledningsscenen i ”Stjärnornas Krig”. Foto: Faksimil

Luke Skywalker (Mark Hamill), en ung bondpojke på Tatooine, hamnar i besittning av R2-D2 (Artoo) och C-3PO (Threepio) när hans farbror Owen och faster Beru köper dessa från gårdfarihandlarna och skrotletarna som är Jawa-folket. Bångstyrige Artoo rymmer emellertid från ranchen och beger sig mitt i natten ut i öknen för att leta upp den mystiske Jedi-riddaren Obi-Wan Kenobi (Alec Guiness), den man som Prinsessan Leia instruerat Artoo att försöka finna och överlämna planerna på Dödsstjärnan till.

På morgonen beger sig Luke och Threepio ut för att leta reda på Artoo och efter diverse palaver finner man rymlingen och hamnar även i kontakt med Obi-Wan Kenobi. Luke får av den kloke och sansade men åldrande Jedin vetskap om sin (enligt Obi-Wan) döde far och dennes öde samt den mytomspunna Kraften. Kenobi förmår, efter en tragisk händelse som inte avslöjas här, Luke Skywalker att duon, tillsammans med droiderna, söka finna den av Imperiet tillfångatagna Prinsessan och försöka frita henne, samt leverera ritningarna på Dödsstjärnan till ledningen för Rebellerna.

I rymdhamnen Mos Eisley kommer man i kontakt med den kaxige men charmige superpiloten och smugglaren Han Solo (Harrison Ford) och hans wookiee-partner Chewbacca (Peter Mayhew). Med hjälp av monetär lockelse övertalar man den dynamiska smugglarduon att hjälpa sällskapet. Under resans gång upplever de mängder av faror och prövningar. Konfrontationer med Imperiets trupper på Dödsstjärnan och, inte minst, Darth Vader…

Stjärnornas Krig
På jakt efter Prinsessan Leia och planerna på Dödsstjärnan i ”Stjärnornas Krig”. Foto: Faksimil

En knock-out

Det har sagts ideliga gånger och det tål att sägas igen: Stjärnornas Krig är en makalös film på många olika plan. Grundkonceptet må vara lika urminnes som grekisk mytologi, men presentationen är – framför allt för sin tid – revolutionerande. Specialeffekterna, filmens design, kläder, vapnen och skeppen samt inte minst filmens musikaliska palett, tog Hollywood och biopubliken världen över med storm.

Manuset har som sagt sin bas i legender, berättelser, skrifter, filmer och tv-serier från vitt skilda perioder, men som mangrant har som främsta mål att underhålla sin publik på igenkännande sätt i ny kostym. Dialogen har anklagats för att vara något teknokratisk och emellanåt svårbegriplig, men den kritiken har jag aldrig riktigt förstått. Enligt mig passar sättet som karaktärerna pratar på perfekt, sett till var dessa befinner sig. Filmen utspelar sig ju trots allt ”För länge sedan i en galax långt, långt borta…”

George Lucas är måhända inte den mest våghalsige och banbrytande regissören vad gäller bildkomposition och innovativa kameraåkningar, men gör absolut ett fullgott arbete med att pussla ihop sitt eget manus till den fullödigaste av äventyr. Han guidar oss långsamt genom berättelsen och låter oss lära känna karaktärerna på ett sätt som knappt återfinns idag. Tålamod är här ett nyckelord. Som exempel kan nämnas att det tar över 40 minuter innan Luke Skywalker och Obi-Wan Kenobi möter Han Solo och Chewbacca. Otänkbart i dagens snuttefieringssamhälle och Cirkus ADHD.

Rollbesättningen är likt filmen även denna smått legendarisk. Mark Hamill är mycket bra som den inledningsvis naive och otålige (”Like his father…”) Luke Skywalker, som i filmen får personifiera Hjälten som påbörjar sin resa mot något enormt mycket större än han någonsin kan ana. Carrie Fisher och dennes tolkning av den unge men redan erfarne och viljestarka Prinsessan Leia Organa sitter som en smäck från första till sista bildrutan.

Harrison Ford som Han Solo; vad kan man säga? Likt genidraget att välja Sean Connery som den förste James Bond är Lucas beslut att låta Ford spela fansens favoritsmugglare och kaxpelle Han Solo ett av dessa beslut vi kan lägga i mappen ”Det var menat att bli”. Före detta snickaren Harrison Ford var ödesbestämd att bli filmstjärna och det var här det började (1973 års American Graffiti får ursäkta).

Stjärnornas Krig
Luke Skywalker, Prinsessan Leia Organa och Han Solo i ”Stjärnornas Krig”. Foto: Imdb, Lucasfilm Ltd, Walt Disney Studios

Övrig casting är likaledes perfekt. Att Lucas lyckades håva in de brittiska karaktärsskådespelarna Alec Guiness och Peter Cushing i bärande roller – förstnämnde i den oumbärliga nyckelrollen som Obi-Wan Kenobi – får ses som snudd på ett scoop, för en då förhållandevis ung och okänd amerikansk regissör.

Darth Vader: Sithlord Supreme, hårding deluxe och Imperiets nummer två, anses av mången filmkritiker och biobesökare som Nummer Ett av filmhistoriens ”bad guys”. Jag kan trots hård konkurrens inte säga emot. Spelad av ex-tyngdlyftaren Dave Prowse samt med dubbad röst – den rösten – av afroamerikanske James Earl Jones.

Filmens specialeffekter, inklusive dess fantasirika världar och allsköns häftiga, läskiga och annorlunda varelser, väsen och existenser är banbrytande. Idag kan vem som helst med hjälp av en skärm, AI och några snabba knapptryck knåpa ihop ett monster (eller vad det nu må vara) men på den gamla goda tiden fick man hålla till godo med sin egen hjärna, penna, papper och exempelvis modellera, för att försöka skapa något. Gör en notering, dagens generation.

Betydelsen av musiken för filmens dundersuccé kan heller inte överskattas. John Williams genidrag att, likt Wagners operor, ge huvudkaraktärerna samt viktiga skeenden och händelser i filmen unika teman (”leitmotif”) var närmast revolutionerande. Säg den som inte kan nynna på filmens ledmotiv?

Stjärnornas Krig
Darth Vader – Sithlord supreme. Foto: Faksimil

Flit och envishet segrade

Under den problematiska produktionen av Stjärnornas Krig tog George Lucas in element från olika genrer och lyckades skapade en unik mix av science fiction, fantasy och äventyr. Trots tidiga motgångar och skepticism från diverse filmstudior, blev Stjärnornas Krig inte bara en enorm framgång som sällan skådats vare sig före eller efter, utan även ett kulturellt fenomen, som för all tid och evighet förändrade inte bara filmindustrin utan även populärkulturen som sådan.

George Lucas vision, kreativitet, envishet och under många år hårda arbete för att till slut få sin skapelse uppe på vita duken, har haft en varaktig kulturell påverkan. Inte minst av den anledningen är Stjärnornas Krig en film som det är nära inpå den allmänbildades plikt att beskåda.

Notera att det är originalfilmen samt uppföljarna Rymdimperiet Slår Tillbaka och Jedins Återkomst jag åsyftar med ordet plikt. Inte McDonalds-produktionerna från profithungriga Disney som på senare år tyvärr sett dagens ljus. Filmer och tv-serier som man, om en önskar behålla sitt förstånd, bör undvika (Rogue One ett undantag). De tre prequelfilmer som George Lucas 16 år efter Jedins Återkomst påbörjade får däremot tummen upp från mig. Inte minst för att dessa åtminstone försökte göra något nytt och inte enbart apa efter originaltrilogin.

Tack för allt

Jag önskar avsluta denna alldeles för långa artikel med en personlig hyllning till min nyligen bortgångne mor. Det är nämligen henne jag har att tacka för att ha väckt mitt numera smått maniska intresse för filmkonsten, vilket senare i livet möjliggjort att jag nu sitter här på NyD-redaktionen och författar små filmrecensioner och modesta filmkrönikor.

Det var mamma som tidigt på vintervåren 1978 fintade med en då glosögd 10-årig grabb till Rigoletto på Kungsgatan i Stockholm, för att där ”titta på filmaffischen och bilderna från filmen”. Något som hade räckt gott för mig. Jag minns att det enda vi småkisar i kvarteret pratade om var ”den där nya filmen” och att den bara måste ses! Vem skulle bli först, var tävlingen sinsemellan.

Den glädjen och hjärtvärmande lyckan jag där kände, när mamma går fram till biljettluckan och köper två biljetter till den fullsatta eftermiddagsföreställningen, denna soliga lördag, kan inte beskrivas med ordens hjälp. Där och då var jag inte bara Sveriges lyckligaste pojke, utan också son till världens bästa mamma. Tack, älskade mamma, för att du med buller och bång kickstartade mitt filmintresse med Stjärnornas Krig. Denna artikel tillägnas dig.

 

Jan Sundstedt

Stjärnornas Krig Star Wars
Star Wars - 1977 US One Sheet style 'C'.

Regi och manus: George Lucas
Producent: Gary Kurtz
Musik: John Williams
Längd: 121 minuter
Svensk premiär 16 december 1977

I rollerna (urval).
Mark Hamill
Harrison Ford
Carrie Fisher
Alec Guiness
Peter Cushing
David Prowse
Anthony Daniels
Kenny Baker
Peter Mayhew

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Krigets första offer är oskyldigheten

Den 30 april 1975 föll Saigon för nordvietnamesiska styrkor och USA lämnade därmed sin direkta inblandning i den långa och blodiga konflikten som var Vietnamkriget. Otaliga filmer om kriget har sedan dess sett dagens ljus, men ingen har skildrat den enskilde amerikanske infanteristens umbäranden så starkt och så gripande som Oliver Stones ”Plutonen”.

publicerad 12 april 2025
– av Jan Sundstedt
Plutonen
"Plutonen" kretsar till stor del kring menige Chris Taylor (Charlie Sheen) och dennes upplevelser i Vietnams krigshärjade djungler.

Med 1986 års hyllade mästerstycke Plutonen tar Hollywood-rebellen och politiskt medvetne regissören Oliver Stone oss med på en resa genom ett av de mest omtumlande kapitlen i modern historia – Vietnamkriget.

Det är nu 50 år sedan Saigon föll och kriget fick sitt slut. Sedan dess har ingen annan film lyckats förmedla den enskilde soldatens verklighet som Stones oerhört gripande och ofta hjärtskärande film från 1986, en filmupplevelse som samtidigt informerar och berör på djupet.

”Rejoice O young man in thy youth…”

Manuset skrev Stone utifrån sina egna erfarenheter som infanterisoldat i Vietnam, där han tjänstgjorde 1967–68, i 25:e infanteridivisionen (Tropic Lightning).

Ursprungligen försökte han få filmen gjord redan under 1970-talet, men Hollywood var vid tiden ovilligt att satsa på en sådan rå och kompromisslös skildring av kriget. Legenden säger bland annat att Jim Morrison, sångaren i The Doors, hade en kopia av manuset i sin ägo när han avled i Paris 1971.

Plutonen är inte bara en återgivning av Vietnamkrigets brutala realiteter, utan också ett djupt personligt vittnesbörd om hur historiska skeenden lämnar bestående ärr i de små människornas liv. Här möts vi av en film där varje skott, varje tyst minut och varje blick på duken talar om den råa sanningen – den sanning som inte bara kan berättas utan också kännas.

”Jag ville visa kriget som det verkligen var, med alla dess fasor och det personliga lidandet – en verklighet som ofta göms bakom de stora politiska besluten.”

Denna syn på kriget, som varken idealiserar eller demoniserar, ger filmen en extra dimension av trovärdighet. Genom att använda sina egna erfarenheter som grund, lyckas Stone skapa en atmosfär där varje ögonblick är laddat med både känslor och historisk tyngd.

Plutonen Oliver Stone
Regissören Oliver Stone, i mitten med regnrock, eldar på sitt manskap. Foto. Imdb

Vietnam, 1968…

Filmen inleds med att den unge rekryten Chris Taylor (Charlie Sheen), en idealistisk universitetsstudent, anländer till en amerikansk bas i Vietnam. Taylor har frivilligt tagit värvning för att strida i kriget, men hans naiva förhoppningar om att tjäna sitt land grusas snart av den brutala verkligheten i djungeln.

Chris kastas snart in i en skoningslös konflikt, inte bara mot fienden utan även mellan sina egna befäl i form av den brutale och cyniske sergeant Barnes (Tom Berenger) samt den mer empatiske sergeant Elias (Willem Dafoe), som kan sägas representera två motsatta sidor av det amerikanska militära ledarskapet. Så småningom delas plutonen i två grupper, där hälften följer Barnes och den andra Elias.

Manskapet söndras än mer efter det att plutonen – ute efter hämnd – begått fruktansvärda övergrepp i en liten vietnamesisk by, inklusive mord och misshandel av civila. Något som ytterligare spänner relationerna mellan soldaterna och förstärker motsättningarna mellan Barnes och Elias…

Plutonen
St. Sgt. Barnes (Tom Berenger) på gränsen till galenskap i ”Plutonen”. Foto: Imdb/MGM/UA

Visuellt och emotionellt slående

Filmfotografin av Robert Richardson bidrar starkt till filmens autenticitet. Den vietnamesiska djungeln är både vacker och hotfull, en labyrint där döden kan lura bakom varje träd. Samtidigt förstärks intensiteten av Georges Delerues gripande filmmusik och det oförglömliga användandet av Samuel Barbers ”Adagio for Strings” – som skapar en nästan sakral stämning i filmens mest hjärtskärande scener.

Skådespelarinsatserna är en annan av filmens stora styrkor. Charlie Sheen lyckas träffsäkert förmedla Taylors gradvisa förfall från oskyldig yngling till härjad soldat. Men det är Tom Berenger och Willem Dafoe som verkligen lyser. Berenger är skrämmande i sin skildring av Barnes, en man vars ansikte är lika sargat som hans själ. Dafoe, å sin sida, ger oss en Elias fylld av tragisk skörhet och moralisk styrka. Duon gestaltar sina respektive roller så förnämligt att realismen emellanåt nästan blir för påtaglig.

Även om Chris, Sgt. Elias och St. Sgt. Barnes är filmens centrala pelare, förtjänar även resten av rollistan att uppmärksammas. Skådespelare som Keith David, Kevin Dillon, Forest Whitaker, Francesco Quinn, John C. McGinley med flera, tillför varje karaktär en unik nyans som tillsammans skapar en mosaik av känslor och erfarenheter. Varje prestation är en pusselbit i den större bilden av ett krig som inte bara handlar om strider och segrar, utan om människans kamp för att behålla sin identitet mitt i kaoset.

Plutonen
2nd Platoon, Bravo Company, 3rd Battalion, 25th Infantry Division, i ”Plutonen”. Foto: Imdb

Moralisk kamp

Inför inspelningen genomgick alla skådespelare en intensiv tvåveckors militär grundutbildning på Filippinerna, under överinseende av den militäre rådgivaren och Vietnamveteranen Dale Dye. Oliver Stones avsikt var dock inte att få männen att knyta an till varandra och agera som en enhet, utan att beröva dem sömn och göra dem helt utmattade, och därigenom få dem att leva upp till sina roller.

Den centrala konflikten i Plutonen står att finna i maktkampen mellan just Barnes och Elias, där deras motsatta sätt att se på kriget och sina soldater speglar en större moralisk kamp. Barnes representerar en kall, pragmatisk syn på krigets nödvändigheter, medan Elias står för en humanistisk ära som håller på att gå förlorad.

Scenerna av våld och krigsbrott – såsom de svårtittade scenerna i den vietnamesiska byn – är skildrade med en rå och osentimental realism. Det är denna realism som gör Plutonen så kraftfull. Stone låter oss inte vika undan från krigets fasor; vi tvingas konfrontera dem, precis som soldaterna själva.

Oscarsbelönad och tidlös

Vid Oscarsgalan 1987 belönades Plutonen med fyra prestigefyllda statyetter, inklusive Bästa film och Bästa regi. Det var en triumf för Oliver Stone som med hjälp av sina egna erfarenheter som Vietnamveteran som grundbult hade skapat film som inte bara underhöll, utan utbildade och skakade om.

Filmens succé kan också ses som en belöning för Stones hårda slit efter hemkomsten från Vietnam. Under många år kämpade han som (dock framgångsrik) manusförfattare, innan han till sist nådde sitt mål som framgångsrik regissör.

Dess betydelse för genren kan knappast överskattas – den bröt med tidigare, mer patriotiska Vietnamfilmer och lade grunden för senare realistiska krigsskildringar som Rädda menige Ryan och Black Hawk Down.

Plågsam men nödvändig

Nästan 40 år efter premiären står Plutonen fortfarande som en av de mest realistiska och kraftfulla krigsfilmerna någonsin. Filmen är en smärtsam skildring av krigets brutala verklighet, men också en påminnelse om den mänskliga själens styrka och svaghet.

Plutonen är en film som lämnar spår, inte bara i filmhistorien, utan i varje tittares medvetande. Det är en upplevelse som är lika plågsam som den är nödvändig.

Valfri fysisk version står att finna förslagsvis här samtidigt som streamaren förslagsvis kan kika in på denna plats.

”Tillägnad de män som kämpade och dog i Vietnamkriget”.

 

Jan Sundstedt

Plutonen
Plutonen - 1986 US One Sheet

Regi och manus: Oliver Stone
Producenter: Arnold Kopelson och A. Kitman Ho
Musik: Georges Delerue
Längd: 120 minuter
Svensk premiär 20 mars 1987

I rollerna (urval).
Charlie Sheen
Willem Dafoe
Tom Berenger
Keith David
Kevin Dillon
Francesco Quinn
Forest Whitaker
Mark Moses
John C. McGinley
Johnny Depp

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Der Baader Meinhof Komplex imponerar med sin realism

Ännu ett mästerverk patenterat tyska Constantin Film såg 2008 dagens ljus i form av "Der Baader Meinhof Komplex". En semi-uppföljare till 2004 års fenomenala "Der Untergang". Denna gång med fokus på 60- och 70-talets vänsterterror i form av tyska Röda Armé-fraktionen.

publicerad 29 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Der Baader Meinhof Komplex
RAF:s våldsspiral skenar i 2008 års förnämliga "Der Baader Meinhof Komplex".

I ljuset av den minst sagt surrealistiska samtid vi bevittnar, med nästintill hysteri för normalfarliga luftvägsinfektioner, ultraglobalism inklusive hyperkapitalism, ett återuppväckt kallt krig samt nedmonterande av såväl nations- som välfärdsstater, är det på sin plats att ta del av 2008 års tyska filmpärla Der Baader Meinhof Komplex.

Filmen är producerad av modiga filmbolaget Constantin Film. Samma bolag som några år tidigare bjöd biopubliken mästerverket Er Ist Wieder Da. Här visar man återigen att det faktiskt går att göra film med djup, realism, nyans och samtidigt leverera god underhållning.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 26 februari 2022.


Gudomligt befriad från Hollywoods trötta dogmer, agendor och allehanda Budskap om vad vi i publiken ska tycka och tänka.

Der Baader Meinhof Komplex

Som filmens titel antyder utspelas handlingen mot bakgrund av 60- och 70-talets oroliga och dramatiska tidsperiod i dåvarande Västtyskland. En tid som präglades av en gryende vänsterrörelse och i synnerhet den radikala och extremt våldsbenägna Röda armé-fraktionen (RAF) eller som rörelsen heter på tyska: Rote Armee Fraktion.

Röda armé-fraktionen är sprungen ur den vänsterradikala studentrörelsen som var på stark frammarsch i Västtyskland i slutet av 1960-talet. Startskottet för Röda armé-fraktionens verksamhet kan sägas vara den 14 maj 1970, då Andreas Baader fritogs ur ett fängelse i Berlin av Ulrike Meinhof och Gudrun Ensslin.

Under andra halvan av 1977, vilken kom att kallas den Tyska Hösten (Deutscher Herbst), genomförde RAF ett antal våldsamma aktioner i Västtyskland. Ett av de mest kända dåden det året, är den av andra generationen RAF planerade och genomförda kidnappningen av dåvarande chefen för den västtyska arbetsgivareföreningen samt västtyska industriförbundet, Hanns Martin Schleyer.

Många av RAF:s medlemmar kunde dock relativt snabbt gripas och häktas. Ett flertal av dessa dog senare under sin tid i det beryktade Stammheimfängelset, under omständigheter som är baserade på olika mer eller mindre trovärdiga teorier.

Man brukar dela in RAF:s aktiviteter, aktioner och medlemmar i tre generationer och Der Baader Meinhof Komplex fokuserar primärt på första och andra generationen.

Der Baader Meinhof Komplex
Västtyskland var på 1970-talet skådeplats för våldsamma demonstrationer. Här manifesterat i en scen ur ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Realism och våld

Detta kan vara den bästa film som gjorts på ämnet i fråga. Producerad på en budget på mellan 13–20 miljoner euro är detta en förstklassig produktion där varenda cent syns i slutresultatet. Allt från handlingens olika tidsepoker; kläder, cigarrettpaket, fordon och arkitektur, med mera, är noggrant genomtänkta. Produktionsdesigner med manskap har således gjort det gedignaste av arbeten.

Tillsammans med filmens utsökta foto griper realismen snabbt tag i tittaren på ett smått trollbindande sätt. Man blir ett med filmen. Trovärdigheten känns total, närvarande och påtaglig. Dialogen är hela tiden trovärdig och autentisk. Regin av Uli Edel är klanderfri och styrs med väloljad finess genom hela filmen. Skådespelarna är sin europeiska vana trogen genialt rollbesatta. Tag Lärdom, Hollywood…

Om Der Baader Meinhof Komplex har något problem så är det att den vill visa praktiskt taget alla händelser från boken (några ”mindre” händelser såsom Mahler-fängslandet, inbrotten på olika registreringskontor för att stjäla blanka pass saknas), med facit att filmen försöker pressa in 10 års historia på 150 minuter.

Resultatet är en film med halsbrytande hastighet. I vissa scener (träningslägret i Jordanien eller rättegången i Stammheim) hämtar filmen andan, lugnar ner sig och tar sig tid för skådespelarna att glänsa. Vilket de gör med bravur och den äran.

Der Baader Meinhof Komplex
RAF utför ett attentat på öppen gata i ”Der Baader Meinhof Komplex”.

Helgar ändamålen medlen?

Mot bakgrund av mina modesta kunskaper i ämnet som sådant, känns manuset helgjutet och väl utmejslat. Som ofta med verklighetsbaserade filmer infinner sig givetvis en och annan historisk kullerbytta samt konstnärliga friheter med sanningen, men inget som fick mitt blodtryck att i frustration rusa till oanade höjder.

Filmen innehåller många scener med starkt våld och explicita sexscener, så den känslige är härmed förvarnad. Filmer likt denna är emellertid obligatoriska att om man önskar få en inblick i hur långt vissa människor är villiga att gå för en viss sak.

Oavsett om man sympatiserar med kampen ifråga eller inte går det enligt mig inte att komma undan det faktum att just detta med att verkligen vilja åstadkomma genuin förändring, trots allt förtjänar en viss form av respekt. Även då ändamålen för att nå målet är smaklösa och ibland direkt avskyvärda.

I enlighet med stolt tysk filmtradition, är Der Baader Meinhof Komplex en fröjd att beskåda. Oavsett om det gäller den mer politiskt intresserade betraktaren eller den som önskar se en välgjord dramathriller med alla de ingredienser som inbjuder till ett par timmars underhållande och tankeväckande tidsfördriv.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa på denna plats samtidigt som streamingentusiasten här finner lystmäte.

 

Jan Sundstedt

Der Baader Meinhof Komplex - 2008 tysk filmaffisch.

Regi: Uli Edel
Manus: Bernd Eichinger och Uli Edel, efter en bok av Stefan Aust
Producenter: Bernd Eichinger, m. fl.
Musik: Peter Hinderthür och Florian Tessloff
Längd: 150 minuter
Svensk premiär 17 oktober 2008

I rollerna (urval).
Martina Gedeck
Moritz Bleibtreu
Johanna Wokalek
Jan Josef Liefers
Nadja Uhl
Alexandra Maria Lara
Heino Ferch
Stipe Erceg
Bruno Ganz

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Fem förnämliga filmer med Gene Hackman

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten kring Gene Hackman och hustrun Betsy Arakawas död, önskar kulturredaktionen hedra minnet av skådespelarlegenden med en gott-och-blandat-påse innehållande fem utsökta alster med Hackman i bärande roller.

publicerad 15 mars 2025
– av Jan Sundstedt
Gene Hackman The Royal Tenenbaums
Gene Hackman (1930 - 2025), i en av sina många paradroller: "The Royal Tenenbaums".

Gene Hackman må nu ha lämnat oss, men hans minne och prestationer lever vidare. Med ett häpnadsväckande cv bestående av 101 (!) rollprestationer har han få motsvarigheter i Hollywood – en karriär lika imponerande som mångsidig.

Hackman var en av de där sällsynta skådespelarna som aldrig förlitade sig på yviga manér eller teatraliska överdrifter. Hans förmåga att gestalta komplexa, ofta motstridiga manliga karaktärer var närmast oöverträffad. Han kunde vara brutal och sårbar, självsäker och plågad – ibland i en och samma scen. Oavsett genre rörde han sig obehindrat mellan rollerna och gjorde dem alltid trovärdiga.

Mot bakgrund av den tråkiga nyheten är det således på sin plats att hedra minnet av Gene Hackman med ett ödmjukt tips på fem filmer, som samtliga kan ses som essentiell tittarupplevelse vad gäller skådespelaren men också människan Gene Hackman.

Gene Hackman
Gene Hackman – kamelont och mångsidig som få. Foto: kollage/X/@il0venostalgia

Fem godbitar

En lista av detta slag är, som den kloke läsaren givetvis inser, högst subjektiv. Man bör dock inte bli alltför tagen på sängen av några av titlarna här nedan, då ett par av dem tenderar att dyka upp i liknande sammanhang.

Filmerna presenteras i kronologisk ordning, snarare än en rangordning – ett rättvist grepp när det gäller en så gedigen filmografi.

1. The French Connection – Lagens våldsamma män (1971) – regi: William Friedkin

Ska man se endast en kriminalfilm innan ridån går ner, torde The French Connection vara given. I rollen som den kompromisslöse, hårdföre polisen Jimmy ”Popeye” Doyle levererar Hackman en oslagbart intensiv och realistisk prestation, vilket också gav honom hans första Oscar.

William Friedkins polisthriller satte en ny standard för genren vid premiären 1971. Filmen belönades med fem Oscars, däribland Bästa film och Bästa manliga huvudroll för Hackman. Hans insats som Doyle är en av karriärens mest oförglömliga – en rollfigur med skit under naglarna och en brutal hårdhet som kändes äkta.

Denna råa och dokumentärt skitiga skildring av New Yorks undre värld är än idag ett kraftprov i genren.

The French Connection hade svensk premiär 28 augusti 1972.

2. Superman: The Movie (1978) – regi: Richard Donner

Richard Donners superhjälte-epos är nog bekant för de flesta, men få superhjältefilmer hade varit lika minnesvärda utan Hackmans smått ikoniska skurkporträtt. Som den självgode och diaboliskt charmiga Lex Luthor stjäl han scener med en kombination av komisk finess och hotfull intelligens.

Med en mix av humor och hotfullhet lyckas Hackman göra Luthor till en oförglömlig skurk. Det sades att han till en början inte ville raka huvudet för rollen, men kompromissen blev att Luthor bar olika peruker – ett drag som adderade till rollfigurens excentriska karaktär – en antagonist med karisma, långt ifrån dagens CGI-stinna skurkar.

Richard Donners mästerstycke satte dessutom ribban för alla framtida superhjältefilmer.

Superman The Movie hade svensk premiär 19 februari 1979.

3. Självmordspatrullen (Uncommon Valor, 1983) – regi: Ted Kotcheff

Det må kanske överraska någon att denna något udda fågel ur Hackmans långa karriär har letat sig in. Dock inte för undertecknad. Här gestaltar han en Vietnamveteran som samlar en grupp gamla soldater för att frita sin son ur ett vietnamesiskt fångläger.

Filmen, producerad i efterdyningarna av Vietnamkriget, har med åren växt till något av en kultklassiker. Hackmans insats är fylld av mänsklig värme och beslutsamhet, vilket lyfter filmen långt över dess genrekonventioner.

En hårdkokt men känslosam krigsfilm, där Gene Hackman visar varför han var mästare på att förmedla både auktoritet och djup mänsklighet i en och samma roll.

Självmordspatrullen hade svensk premiär 13 april 1984.

4. De skoningslösa (Unforgiven, 1992) – regi: Clint Eastwood

Västernfilmernas västernfilm? Det kan en absolut, med gott fog, anse om Clintans enastående anti-vålds-opus från tidigt 90-tal. Hackman spelar den sadistiske sheriffen ”Little Bill” Daggett, en man vars moraliska kompass är lika skev som hans våldskapital är hänsynslöst.

Filmen belönades med fyra Oscars, varav Hackman vann sin andra Oscar för Bästa manliga biroll. Hans porträtt av Daggett är på en gång karismatiskt och fruktansvärt skrämmande, en av de mest minnesvärda antagonistrollerna i modern filmhistoria.

Rollen bekräftade än en gång Gene Hackmans unika förmåga att gestalta komplexa skurkar som inte bara var onda, utan också mänskliga.

De skoningslösa hade svensk premiär 11 september 1992.

5. Enemy of the State (1998) – regi: Tony Scott

”Du är övervakad, medborgare, och det går inte att undkomma.” Det är temat för Tony Scotts actionladdade och dystopiska konspirationsthriller. En film som var långt före sin tid i sin kritik av massövervakning och digital kontroll. Hackman spelar en ex-NSA-agent, en paranoid och desillusionerad man som vet lite för mycket om maktens mörka sidor.

Gene Hackmans roll kan också ses som en slags andlig uppföljare till hans karaktär i Francis Ford Coppolas Avlyssningen (1974), och han ger filmen tyngd med sitt luttrade och paranoida uttryck. Enemy of the State förutspådde dessutom det moderna massövervakningssamhället långt innan det blev en realitet.

En påminnelse om att Gene Hackman, trots sin status i Hollywood, aldrig var rädd för att låna sitt namn till filmer med ett budskap.

Enemy of the State hade svensk premiär 18 december 1998.

En legend lever vidare

Så där har vi dem – fem förnämliga Gene Hackman-godbitar att njuta av, återupptäcka eller uppleva för första gången. Ett axplock ur en karriär som få kan mäta sig med och en skådespelare vars avtryck på filmhistorien är lika oförglömligt som hans roller.

Gene Hackman Mississippi Brinner
Foto: Imdb

Gene Hackman var en av Hollywoods mest respekterade skådespelare, en man som med sin närvaro kunde lyfta vilken film som helst. Oavsett genre, oavsett roll, så fanns det alltid en ärlighet i hans skådespeleri. Hans arv är odödligt, och hans filmer kommer fortsätta att inspirera i generationer framöver.

 

Jan Sundstedt

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Storkäftade klassikern med mod och morske män

Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen Jaws är mer tidlös än många känner till. I Hajen ges bland annat prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot korruption.

publicerad 28 februari 2025
– av Jan Sundstedt
JAWS Hajen
Terror griper tag i ortsbefolkningen.

Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchley och dennes oväntade kioskvältare Jaws (Hajen), gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar. Två saker han inte räknat med kan ha varit vilken utomjordisk succé filmen skulle komma att bli och att inspelningen skulle bli en mardröm modell redig hjärtsnörp.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.


Boken – förlagan

Romanen Jaws växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet. Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.

Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt (under en kortare period) som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv ”sista försök att försörja mig som författare”.

Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en ”mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle”. Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.

Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.

Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar. Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör…

JAWS Hajen
Romanen Jaws – pocketbok 1975.

Enter Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för Jaws-producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.

Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duel (Duellen, 1971), genom att båda handlar om ”bjässar som urskiljningslöst attackerar människor”.

Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han ”inte såg skillnad på val och vithaj”, föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar. Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så.

Steven Spielberg JAWS
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av ”Jaws”.

Marthas’s Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha’s Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen ”behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi”.

Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Detta gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.

Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar – när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
– Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen ”less is more” för scener som involverade hajen.
– Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
– Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).

En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha’s Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.

JAWS Hajen
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i ”Jaws”.

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia – tack och lov för det.

Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.

Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord. Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Filmens handling torde för gemene man – såvida en inte sovit under en sten i 47 år – vara välkänd. Därav endast några rader om denna.

Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att invånarna i den lilla sömniga orten Amityville passar utmärkt som måltider. Filmens inledande scen och tillika hajattack, föranleder stadens polischef att söka stänga badstränderna. Något han motarbetas från att göra av stadens kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna puts väck.

Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker varpå man till slut bestämmer sig för att ha ihjäl besten. Det blir nu upp till trion Brody, Hooper och Quint att oskadliggöra det dödliga hotet.

Braksuccé

Jaws hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar. På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar – oöverträffat för sin tid.

Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak – spikrakt uppåt.

Jaws är, justerat för inflation, till dags dato fortfarande på topp tio-listan över mest inkomstbringande filmer någonsin.

Box office JAWS

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Jaws. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på slutprodukten. Det är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.

Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Jaws visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I filmen med oskyldiga dödsoffer som följd.

I motsats till detta får vi prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma. Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften – utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet. I Jaws finns ingen plats för sojadrickande och feminiserade män.

Dah-dah-dah-dah…

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Regissör Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida. Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.

De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer… historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce.

 

 

En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams. Steven Spielberg har sagt att ”filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för ’Johnnys’ geniala ledmotiv och exceptionella musik”. Jag kan bara instämma med föregående talare.

Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus. Den går att finna via denna länk. Jag pysslar inte med streaming så det får en själv leta upp.

Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Jaws är en typ av film som inte längre produceras, så passa på och njut innan det är försent. Avslutningsvis vill jag passa på och säga att… Vi kommer att behöva en större båt…

 

Jan Sundstedt

Hajen JAWS
JAWS - 1975 US One Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975

I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.