Äldre hundägare löper mindre risk att drabbas av demens, visar en ny japansk studie. Kattägare å andra sidan visades inte ha fått samma skydd mot sjukdomen.
Forskare vid Tokyo Metropolitan Institute of Gerontology har genomfört en studie på 11 194 personer, 65 år och äldre, boende i Tokyo. Under en fyraårsperiod, mellan 2016 och 2020, observerades deltagarnas demensrisk utifrån deras relation till husdjur. Forskarna tittade också på deltagarnas fysiska aktivitet, hälsohistoria, kön och utbildning. Deltagarna, med en genomsnittsålder på 74 år, kategoriserades baserat på om de tidigare eller för närvarande ägde en hund, samt om de ägde en katt.
Resultatet, som publicerats i den vetenskapliga tidskriften Preventive Medicine Reports, indikerar att de som ägde hundar hade 40 procent lägre risk att utveckla demens.
Demens är ett samlingsnamn för åtskilliga sjukdomar där Alzheimer är bland de vanligaste. Över 55 miljoner människor i världen har någon typ av demens, enligt WHO.
Annons:
Mådde bättre under coronakrisen
Studien avslöjade att äldre hundägare var mer benägna att lämna hemmet, vilket ledde till ökad social interaktion jämfört med de utan hund eller med enbart katt.
"Hundägare med motionsvanor och utan social isolering hade en betydligt lägre risk att drabbas av invalidiserande demens", står i studien.
Katter hade däremot ingen inverkan mot demens, menar forskarna. Det beror på att kattägare inte "sammanför människor socialt på samma sätt som hundar gör".
Vidare upptäckte man att hundägare rapporterade in ett bättre välmående under coronakrisen, än de utan husdjur, mest troligen beroende på den fysiska aktiviteten samt även det sociala utbytet.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Armhålorna, magen och fotsulorna hör till kroppens mest kittliga områden. En ny studie visar att samma mönster återkommer hos unga vuxna från tre olika kulturer – och ger nytt stöd åt en idé som Charles Darwin lanserade redan på 1800-talet.
De flesta känner igen reaktionen: ett finger mot fotsulan eller sidan av magen kan utlösa både skratt och en omedelbar vilja att komma undan. Men varför vissa kroppsdelar reagerar så starkt har länge varit något av en gåta.
För att komma närmare svaret lät forskarna 448 personer mellan 18 och 30 år beskriva sina erfarenheter av kittling. Deltagarna hade kinesisk, nederländsk eller grekisk kulturell bakgrund och fick färglägga kroppskartor för att visa var de var mest kittliga.
Resultatet var förvånansvärt samstämmigt. Halsen, armhålorna, magen och fotsulorna återkom som särskilt känsliga områden i alla tre grupperna.
Annons:
— Det som förvånade oss var inte bara att samma områden var kittliga, utan också hur starkt detta kroppsliga mönster återkom mellan kulturer och till och med mellan individer. Detta tyder på att kittlighet har en igenkännbar kroppslig organisation, säger Konstantina Kilteni, forskare vid Karolinska institutet och Radboud Universiteit, i ett pressmeddelande.
Kittlighet har ett eget kroppsmönster
Deltagarna fick också markera var på kroppen de var känsliga för vanlig beröring, smärta och njutning. När forskarna jämförde kartorna gick kittligheten att skilja från de andra upplevelserna.
Armhålorna, sidorna av bålen och fotsulorna var särskilt viktiga för mönstret. När deltagarna beskrev kittling från en intim partner tillkom även ljumskarna och insidan av låren.
Forskarna använde maskininlärning för att kontrollera om mönstret höll även när modellen testades på deltagare som inte ingått i träningen. Det gjorde det. Resultatet talar för att kittlighet inte bara är en starkare form av vanlig beröringskänslighet, utan en egen kroppslig upplevelse.
Darwins gamla idé fick stöd
I studien, som publicerats i Nature Human Behaviour, prövades fem olika förklaringar. Forskarna undersökte bland annat om kittlighet kunde kopplas till tunn hud, många känselnerver, kroppens mest sårbara områden eller platser som förknippas med njutning.
Ingen av dessa förklaringar räckte på egen hand. Starkast stöd fick i stället Darwins tanke att kroppsdelar som sällan berörs tenderar att vara mer kittliga. En möjlig förklaring är att oväntad kontakt framkallar en kraftigare reaktion.
Sambandet kan också förstärka sig självt: ett område kanske berörs mer sällan eftersom det är kittligt, samtidigt som den glesa beröringen gör det ännu känsligare. Forskarna bedömer därför att kittlighet sannolikt formas av flera saker samtidigt – kroppens känselsystem, tidigare beröring och det sociala sammanhanget.
Gåtan är inte löst
Studien bygger på en nätbaserad enkät och självrapporterade kroppskartor. Forskarna kittlade alltså inte deltagarna i ett laboratorium. Gruppen bestod dessutom enbart av unga vuxna från tre kulturella bakgrunder, vilket gör att resultaten inte utan vidare kan överföras till alla åldrar och kulturer.
Inte heller avsikt och samtycke undersöktes. Det är en viktig begränsning eftersom samma beröring kan uppfattas som lekfull i ett sammanhang och påträngande i ett annat.
Liknande kittlingsbeteenden och skrattliknande läten har observerats hos människoapor. Det är förenligt med att reaktionen kan ha mycket gamla evolutionära rötter, men studien visar varken att kittlighet är medfödd eller vilken funktion den i så fall fyller.
— Vi vet fortfarande inte exakt vilken funktion kittlighet har, men likheterna stöder tanken att den är en evolutionärt bevarad egenskap, säger Konstantina Kilteni.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Det är inte bara vad vi äter som kan ha betydelse för hälsan. En stor amerikansk studie pekar på att även tiden på dygnet kan hänga samman med hur länge vi lever.
Matdebatten handlar oftast om innehållet på tallriken – fett, socker, kalorier och näring. Forskare vid Huazhong University of Science and Technology i Wuhan ville i en studie som publicerats i European Journal of Clinical Nutrition i stället veta om också klockan spelar roll.
De följde 31 044 amerikaner från 40 års ålder som deltagit i en nationell hälsoundersökning. Deltagarna följdes i median 8,6 år. Under den tiden avled 7 129 personer.
Deltagarna fick uppge när de hade ätit under det senaste dygnet. Forskarna tog sedan hänsyn till skillnader i bland annat ålder, inkomst, rökning, motion, kost och hälsa.
Annons:
Dagens första måltid stack ut
När forskarna jämförde grupperna framträdde ett tydligt mönster: ju senare den första måltiden intogs, desto högre var dödligheten. Gruppen som åt mellan klockan sju och åtta användes som utgångspunkt. Skillnaden var 10 procent för dem som åt mellan åtta och tio och 19 procent för dem som åt mellan tio och tolv. För dem som väntade till efter klockan tolv var dödligheten 29 procent högre.
Även dagens sista måltid verkade spela roll. Lägst risk sågs bland dem som åt mellan klockan 19 och 20. En måltid före klockan 19 var kopplad till 13 procent högre dödlighet, medan en måltid efter midnatt var kopplad till 27 procent högre dödlighet.
Forskarna räknade också på den förväntade livslängden från 50 års ålder. En första måltid efter klockan tolv var då kopplad till omkring 2,5 år kortare beräknad livslängd. För den som åt dagens sista måltid efter midnatt var skillnaden omkring 2,4 år.
Sen middag gav osäkrare resultat
En svaghet är att de flesta deltagarna bara fick redovisa ett dygn. Forskarna gjorde därför en extra analys av dem som hade lämnat uppgifter vid två tillfällen.
Sambandet med en sen första måltid fanns fortfarande kvar, om än något svagare. Resultatet för måltider efter midnatt blev däremot mer osäkert. Studiens tydligaste resultat gäller därför tiden för dagens första måltid.
Ett samband – inte ett facit
Resultaten visar att måltidstider och livslängd hänger samman, men inte att det ena påverkar det andra. Skillnader i skiftarbete, sömn och hälsa kan också ha påverkat resultatet.
Kroppens dygnsrytm kan vara en del av förklaringen, eftersom hormoner och ämnesomsättning förändras under dygnet. Forskarna undersökte dock inte varför sambandet uppstod.
Det går därför inte att slå fast vilka tider alla bör äta. Resultaten tyder däremot på att tidpunkten kan ha betydelse – inte bara vad och hur mycket vi äter.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En ny studie visar att glyfosat kan bromsa honungsbins födosök och påverka ämnen i deras hjärnor – trots att medlet länge ansetts vara mindre riskfyllt för bina.
Glyfosat är ett av världens mest använda ogräsmedel och den verksamma substansen i flera bekämpningsmedel. Medlet verkar genom att blockera shikimatvägen, en process som växter behöver för att växa. Eftersom honungsbin saknar den processen har glyfosat länge ansetts vara mindre riskfyllt för dem.
Forskare vid Virginia Tech har nu undersökt hur honungsbin påverkas när de får i sig ämnet. Studien genomfördes med bin från samma kupor, som tränades att hämta sockerlösning från två konstgjorda matare.
Den ena mataren innehöll en sockerlösning utan tillsats, medan den andra innehöll glyfosat. Forskarna följde binas besök under tre dagar och analyserade även hjärnvävnad från en mindre grupp.
Annons:
Resultaten, som publicerats i Journal of Experimental Biology, visar att bina som exponerats för glyfosat gjorde 13,4 procent färre födosök än bin i kontrollgruppen. Forskarna såg samtidigt förändringar i ämnen i binas hjärnor som har betydelse för deras beteende.
Färre födosök och förändrad hjärnkemi
Forskarna mätte bland annat tyramin, oktapamin och dopamin – signalämnen som är kopplade till insekters aktivitet och beteende. I den exponerade gruppen såg de förändringar i tyramin och ett samband mellan oktapamin och dess förstadier som inte fanns i kontrollgruppen.
Försöket omfattade 86 bin och genomfördes under kontrollerade förhållanden, så det visar inte ensamt hur en hel bikupa påverkas ute i landskapet. Men det ger ett konkret mått på en beteendeförändring som kan få följder i större skala.
— För en koloni kan en minskning av födosöket med omkring 13 procent få betydelse. Om hela kolonin exponerades skulle det kunna minska pollineringseffektiviteten och honungsproduktionen och hota den långsiktiga stabiliteten, säger Margaret Couvillon, universitetslektor i entomologi vid Virginia Tech, i ett uttalande.
Att bina saknar shikimatvägen utesluter dock inte andra effekter. Forskarna hänvisar till tidigare studier om bland annat smak, inlärning, minne och orienteringsförmåga hos honungsbin efter exponering för glyfosat.
Det nya arbetet tillför enligt forskarna en möjlig koppling mellan binas födosök och förändringar i hjärnans signalämnen. Mekanismen är ännu inte fastslagen, och författarna efterlyser fler studier om hur medlet påverkar andra organismer än de växter det är avsett att slå ut.
— Att förstå hur ogräsmedel påverkar nyttiga insekter som pollinatörer hjälper oss att fatta mer strategiska beslut om när och var de ska användas, säger Laura McHenry, studiens huvudförfattare.
När födosöket störs kan det påverka både bisamhällets egen försörjning och den pollinering som odlingar, trädgårdar och vilda växter är beroende av.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
En amerikansk långtidsstudie visar att hälsan i medelåldern kan få avgörande betydelse för hur länge människor lever utan demens. I studien skilde det nära 13 år i beräknad tid utan demens.
Forskarna analyserade 12 409 deltagare i ARIC-studien – en omfattande amerikansk befolkningsstudie som sedan 1980-talet har följt deltagare över lång tid. Vid undersökningens start var deltagarna i genomsnitt 56 år gamla och ingen hade demens. Därefter följdes de i genomsnitt 26 år.
Forskarna undersökte främst tre riskfaktorer som är vanliga i medelåldern: högt blodtryck, typ 2-diabetes och rökning.
Under uppföljningen utvecklade 3 008 personer demens, medan 5 238 avled utan att ha fått diagnosen. Resultaten, som har publicerats i tidskriften Neurology, visar att de tre riskfaktorerna i medelåldern kan påverka hur länge människor lever utan demens.
Stor skillnad mellan grupperna
Deltagarna delades in efter hur många av riskfaktorerna de hade i medelåldern. De som saknade samtliga tre beräknades i genomsnitt ha 30,1 år kvar utan demens. Med en riskfaktor sjönk tiden till 26,3 år, med två till 21,0 år och med alla tre till drygt 17 år.
Mellan deltagarna utan riskfaktorer och dem med samtliga tre skilde det alltså nästan 13 år i beräknad tid utan demens. Det är under åren mellan 45 och 65 som flera av riskfaktorerna ofta etableras. Enligt forskarna kan de under lång tid påverka blodkärlen och därmed också hjärnans åldrande.
— Våra resultat talar för att människor behöver förebygga dessa faktorer i medelåldern som en strategi för att bevara hjärnhälsan i mer än ett decennium, säger Josef Coresh vid NYU Langone Health till The Guardian.
Inte ett bevis för att demens kan förebyggas
Resultatet visar ett samband och kan inte i sig slå fast att en förändring av en enskild riskfaktor ger ett visst antal extra år utan demens. Högt blodtryck, diabetes och rökning är dessutom kopplade till andra sjukdomar och till risken att dö tidigare, något som påverkar beräkningen av demensfri överlevnad.
Men forskarnas slutsats är att riskfaktorer som ofta uppkommer i medelåldern bör upptäckas och hanteras tidigt.
— Förhoppningsvis kan resultaten uppmuntra människor att sluta röka och följa sin kärlhälsa noga från 45 års ålder, säger Coresh.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
