Våldsamma rekryteringsräder skakar Ukraina – familjer försöker stoppa bortföranden

En hustru klamrar sig fast vid sin man med hela kroppen medan uniformerade män försöker slita honom ur hennes armar. I andra filmer sparkas en man på marken innan han släpas till en skåpbil, medan en annan dras ur sin bil och bärs bort av fyra rekryterare. Här blottas den mänskliga verkligheten bakom Ukrainas allt brutalare mobilisering.

Kvinnan inne i bilen har slagit armarna kring mannens hals och axlar. Han har panik i blicken. Händer sträcks in från dörrarna och drar i paret, men hon vägrar släppa. Frågan gäller inte ett abstrakt ”manskapsbehov”. Framför oss står en familj som i ett enda ögonblick riskerar att slitas sönder.

För de anhöriga är rekryteringsbussen ingen neutral transport. Den kan föra maken, pappan eller sonen vidare till ett slagfält där små drönare jagar människor över öppna fält och ned i skyttegravar. Ingen kan lova familjen att mannen kommer hem. I deras ögon kan kallelsen därför framstå som en dödsdom.

Zelenskyjregeringen bär det direkta ansvaret för hur mobiliseringen genomförs. Samtidigt har västliga regeringar i åratal lovat att stödja kriget ”så länge som krävs”, medan de ukrainska familjerna står för det ojämförligt högsta priset i människoliv.

Hon vägrar låta dem ta honom

Scenen inne i bilen är hjärtskärande just därför att den visar vad krigets stora ord betyder när de når den enskilda människan. Mannen är inte en siffra i en mobiliseringskvot. Han är någons livskamrat. Kvinnan håller honom som om hennes egen kropp vore det sista hindret mellan honom och fronten.

I ett annat klipp syns en civilklädd man ligga på marken omgiven av flera personer, varav några bär uniform. Han får sparkar och släpas därefter över gatan mot en mörk skåpbil med öppen dörr.

Filmen visar större delen av ingripandet på nära håll. Mannen hålls nere, utsätts för upprepade sparkar och dras sedan mot fordonet medan människor står runt omkring.

Dras ur bilen och bärs bort i Ternopil

En tredje film, som uppges vara från Ternopil i västra Ukraina, är inspelad ovanifrån. Fyra män närmar sig en parkerad bil, öppnar förardörren och drar ut mannen bakom ratten. Därefter bär de honom i armar och ben mot en väntande skåpbil.

En kvinna vid bilen försöker ingripa och följer efter gruppen medan mannen förs bort. Sekvensen gör det fysiska tvånget synligt från det att bildörren öppnas tills mannen har burits fram till rekryterarnas fordon.

Ett system som vänder sig mot den egna befolkningen

Våldet är inte längre möjligt att avfärda som några enstaka övertramp. Ukrainas människorättskommissionär registrerade över 6 000 klagomål mot rekryteringspersonal under 2025 – dubbelt så många som året före, rapporterar BBC. Anmälningarna gäller bland annat misshandel, olagliga frihetsberövanden och bristfälliga förhållanden på rekryteringscentren.

Amnesty International slår fast att TCC-personal har fortsatt att gripa män med tvång på offentliga platser. Organisationen hänvisar till videor av våld, rapporter om fysisk misshandel och dödsfall. Roman Sopin fördes till ett rekryteringscenter i Kiev och avled senare av en svår huvudskada. Något redovisat resultat av utredningen fanns inte vid årets slut.

Motreaktionen har också blivit våldsam. Ukrainas nationella polis har registrerat fler än 600 angrepp på rekryteringspersonal sedan 2022. I Lviv omringade omkring 200 personer nyligen rekryterare, slog sönder deras fordon och välte det. Händelsen visar hur TCC-personalen själv har blivit måltavla för det växande missnöjet.

Det ukrainska uttrycket ”busifiering” används om hur människor stoppas, hålls fast och förs in i fordon. Myndigheterna beskriver insatserna som mobilisering, medan anhöriga och kritiker ofta liknar dem vid bortföranden.

Drönare orsakar en växande andel av förlusterna

Rädslan för fronten är inte feghet. Det moderna slagfältet i Ukraina har blivit ett elektroniskt övervakat dödslandskap. En rapport från det franska utrikespolitiska institutet IFRI, återgiven av Reuters, bedömde att andelen förluster som orsakas av drönare hade stigit från under tio procent 2022 till uppemot 80 procent under 2025.

Små FPV-drönare kan bevaka tillfartsvägar, följa enskilda soldater och slå ned i skyttegravar. Det har gjort området kring fronten betydligt farligare även utanför de traditionella stridslinjerna, eftersom förflyttningar kan upptäckas och angripas från luften.

Carnegie Endowment konstaterar att rekrytering med tvång ofta ger mindre motiverade och sämre lämpade soldater, ökar disciplinproblemen och belastar redan hårt pressade befäl. En sådan mobilisering kan därmed ge fler soldater på papperet utan att lösa förbandens problem med utbildning, motivation och uthållighet.

En av de mest profilerade amerikanska förespråkarna för fortsatt militärt stöd har varit senatorn Lindsey Graham. Vid sitt möte med Zelenskyj i Kiev i juli diskuterade han bland annat ytterligare vapenstöd, sanktioner och Ukrainas militära behov.

Väst pressade Ukraina att sänka mobiliseringsåldern

USA och europeiska länder tillhandahåller vapen, pengar och underrättelser, medan Ukraina står för soldaterna och de militära förlusterna. Skillnaden har bidragit till kritik mot att västliga ledare kan förespråka fortsatt krigföring utan att möta samma mobiliseringstryck i sina egna länder.

Hösten 2024 uppmanade den dåvarande amerikanska regeringen Kiev att sänka mobiliseringsåldern från 25 till 18 år. Zelenskyj avvisade kravet och svarade att de brigader som redan fanns först behövde utrustas. Kravet visade samtidigt hur central tillgången på ukrainska ungdomar hade blivit i Washingtons bedömning av kriget.

Uttrycket ”krig till den siste ukrainaren” har blivit en återkommande formulering bland kritiker som pekar på skillnaden mellan de politiska besluten i väst och de förluster som bärs av den ukrainska befolkningen.

Västliga regeringar har fortsatt att prioritera vapenleveranser och sanktioner, medan den direkta dialogen med Moskva har varit begränsad. Kritiker menar att fredsförhandlingar alltför ofta har bundits till förhandskrav som gör kompromisser svårare. Förespråkarna för den västliga linjen hävdar i stället att militärt stöd ska stärka Ukrainas ställning inför framtida samtal.

Kiev har i huvudsak följt samma inriktning. Så länge förhandlingarna inte ger något resultat kvarstår behovet av nya soldater, vilket i sin tur ökar trycket på mobiliseringssystemet och de familjer som berörs.

Ukrainarna betalar priset

Just denna sida döljs så ofta i den polariserade krigsdebatten. Ukrainare reduceras till symboler för hjältemod eller brickor i en geopolitisk kamp. Deras rädsla får bara synas när den passar den västliga berättelsen. När en hustru håller fast sin man eller ett barn ser sin pappa föras bort blir bilden obekväm, eftersom den visar kostnaden i den andra änden av parollerna.

För den ukrainska befolkningen förenas därmed tre former av press: riskerna vid fronten, rekryteringssystemets tvång och västmakternas krav på fortsatt uthållighet. Debatten om mobiliseringen gäller därför inte bara hur många soldater armén behöver, utan också familjernas rättssäkerhet, förtroendet för staten och möjligheterna att nå en förhandlingslösning.

De tre filmerna har kunnat hämtas och deras synliga händelseförlopp har granskats. Huvudklippets exakta plats och personernas identiteter har inte kunnat fastställas oberoende; de två övriga platsuppgifterna bygger på publicisternas uppgifter. Reservationen gäller detaljerna i enskilda klipp – inte det större mönstret, som stöds av Ukrainas människorättskommissionär, Amnesty International, ukrainska vittnesmål och omfattande internationell rapportering.