Iran har ändrat sin militära doktrin från försvar till offensiv och öppnar för föregripande angrepp mot amerikanska tillgångar. Beskedet kommer samtidigt som armén uppger att dess krigsskadade vapensystem har återställts.
Brigadgeneral Mohammad Akraminia, talesman för Irans reguljära armé, beskriver kursändringen i en intervju med den iranska nyhetsbyrån Mehr.
Enligt Akraminia ska armén hädanefter reagera snabbare, använda nya stridsmetoder och kunna slå till föregripande när Iran anser att ett motståndarangrepp förbereds.
Den nya hållningen innebär också att Iran kan svara på ett enskilt angrepp med flera attacker mot olika mål. Han nämner amerikanska militära tillgångar, energianläggningar, undervattenskablar och strategiska områden kring Bab al-Mandab som möjliga mål i en framtida konflikt.
I ett separat uttalande i iransk statlig tv hävdade Akraminia att samtliga vapensystem som skadades under kriget med USA och Israel har byggts upp på nytt.
Irans försvarsindustri och armé ska ha tillfört ny materiel, medan andra system enligt honom har importerats från utlandet.
Uppgifterna saknar fullständig insyn
Akraminia anger varken antal, modeller eller leverantörsländer. Offentlig information kan därför inte styrka påståendet att armén har ersatt varje förlorat system.
Uttalandet gäller dessutom den reguljära armén, Artesh, och behöver inte omfatta all materiel inom Revolutionsgardet. Flera uppgifter pekar samtidigt på att Iran försöker återställa sin militära förmåga.
Reuters rapporterade i juli att Teheran väntades köpa mellan 300 och 400 kinesisktillverkade bärbara luftvärnssystem av typerna QW-12 och FN-16.
Tre källor med insyn uppgav att systemen skulle stärka skyddet mot lågt flygande flygplan, helikoptrar och drönare. Kinas utrikesdepartement avfärdade uppgifterna som grundlösa.
Doktrinförändringen tog enligt Mohammad Akraminia form under tolvdagarskriget 2025 och det senare 40-dagarskriget. Armén vill nu avskräcka USA och Israel genom att göra ett snabbt och geografiskt utvidgat svar mer trovärdigt.
Följderna kan bli särskilt stora i Persiska viken, där flera amerikanska baser och centrala energiflöden ligger nära Iran. Kursändringen höjer samtidigt risken för att ett hot eller en felbedömning utlöser nya angrepp i en redan hårt pressad region.
