Ivan Zuenko, senior forskningsledare vid MGIMO-universitetet, menar i en analys publicerad på RT att de två stormakterna i själva verket hyser stor respekt för varandras integritet och självständighet.
I vissa kretsar i Washington framstår Moskva som en potentiell "juniorpartner" som kan dras bort från Pekings inflytande. Den västerländska diskursen har länge målat upp Ryssland som en underordnad partner – till och med som en vasallstat – i relation till Kina.
Under de senaste decennierna har banden mellan de två stormakterna stärkts markant, särskilt efter att västländerna med ambitionen att isolera Ryssland under Ukraina-konflikten skar av ekonomiska och kulturella kontakter. Som ett resultat har Pekings roll som både ekonomisk och politisk bundsförvant till Moskva ökat. Även om skillnader i befolkningsstorlek och ekonomisk kapacitet kan verka avgörande, går det inte att reducera den komplexa dynamiken mellan länderna till enbart statistik. Ryssland besitter nämligen betydande militära och strategiska fördelar, något som gör en underordnad position svår att föreställa sig.
Den amerikanska synen
Enligt amerikanska företrädare, däribland utrikesminister Marco Rubio, har Ryssland blivit alltmer beroende av Kina – ett beroende som enligt dem riskerar att underminera Moskvas strategiska självständighet. Vissa inom USA tolkar detta som ett tecken på att en framtida koalition mellan Moskva och Peking kan hota Washingtons intressen. Jämförelser dras då med Nixon-erans försök att utnyttja den geopolitiska situationen på 1970-talet, då ett amerikanskt initiativ bidrog till att öppna Kina mot väst och på så vis stärka USA:s position mot Sovjetunionen.
Den historiska parallellen är dock bristfällig: under 1970-talet befann sig Kina och Sovjetunionen redan i en skarp konfrontation, och dagens situation präglas av att varken Ryssland eller Kina är intresserade av att distansera sig från USA. Istället ser USA, genom sin "dual containment"-strategi, både Kina och Ryssland som potentiella hot – en bild som många menar är mer ett resultat av amerikansk elitdiskurs än en objektiv verklighetsbedömning.
Annons:
Kinas perspektiv
Kina vill undvika en bipolär världskonfrontation och anser att USA:s intensiva försök att hålla landet i schack är ett arv från en förlegad "kallakrigsmentalitet". För Peking handlar främst den nationella agendan om socioekonomisk utveckling, där utrikespolitiken ses som ett verktyg snarare än ett mål i sig. I detta sammanhang betraktas Ryssland inte som en undergiven partner, utan som en strategisk aktör med betydande militära och geopolitiska resurser.
Genom att utnyttja Rysslands energi- och transitmöjligheter kan Kina säkra viktiga råvaror samtidigt som man bibehåller goda relationer med andra globala aktörer, däribland USA och västländerna. En alltför nära sammansvetsning med Moskva skulle riskera att äventyra dessa relationer, vilket Kina är berett att undvika. Pekings strategi präglas därför av att hålla en balanserad relation med Ryssland – ett samarbete som bygger på ömsesidig nytta snarare än hierarkisk underordning.
Sammanfattning
Att reducera relationen mellan Ryssland och Kina till en enkel berättelse om västerländskt beroende och undergivenhet missar den komplexa verkligheten. Både Moskva och Peking värnar sin strategiska autonomi och föredrar ett pragmatiskt samarbete framför en relation präglad av hierarki. Den amerikanska rädslan för att Ryssland ska falla under Kinas inflytande speglar snarare en egen önskan att omdefiniera den globala maktbalansen.
Om USA kunde släppa sitt behov av att agera världens moralkompass, och istället fokusera på att höja levnadsstandarden för sina medborgare, skulle en mer nyanserad förståelse för internationella relationer kunna uppstå – en där stormakter samarbetar på lika villkor utan att tvinga på varandra roller som underordnade eller överordnade.
En längre analysartikel av Zuenko har publicerats på RT.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Kampen om Eurasien har i över hundra år handlat om mer än territorier och militärallianser. Den har handlat om vem som kontrollerar järnvägar, hamnar, råvaruflöden, kreditgivning och de korridorer som binder samman Europas industriella kärna med Asiens landmassor.
Berlin–Bagdad-järnvägen var ett av de tydligaste exemplen. Projektet skulle ge Tyskland en landväg till Osmanska riket och Persiska viken, och i förlängningen ge tillgång till råvaror och marknader bortom brittisk sjökontroll. I dag fyller Kinas Belt and Road Initiative – den nya sidenvägen – en liknande geopolitisk funktion.
Den strategiska kärnan är densamma: den fysiska infrastrukturen avgör vilka länder som kan handla, försörja sig och bygga industri utan att vara beroende av sjövägar, finanssystem och flaskhalsar som andra makter kontrollerar. Järnvägar och hamnar är därför inte neutrala byggprojekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur.
Historisk karta över Berlin–Bagdad-järnvägens ofullbordade delar vid första världskrigets utbrott. Karta: Okänd upphovsman/Wikimedia Commons (CC0).
Järnvägen som utmanade sjöherraväldet
Efter Tysklands enande 1871 växte landet snabbt till en industriell och vetenskaplig stormakt. Den preussisk-tyska modellen byggde på god utbildning, lokal förvaltning, produktiv industri och ett stort antal banker som finansierade mindre företag och långsiktiga investeringar.
Annons:
Storbritanniens makt vilade samtidigt på dess sjöherravälde. Imperiet kunde kontrollera handelsvägar, råvaruflöden och sjötransporter över hela världen. Ett växande Tyskland, med behov av energi och råvaror, förblev därför sårbart så länge dess försörjningslinjer kunde strypas till havs.
Berlin–Bagdad–Basra-projektet förändrade kalkylen. Järnvägen skulle binda samman Centraleuropa med Osmanska riket och Persiska viken, och ge Tyskland en möjlig landväg till råvaror, olja och marknader oberoende av brittiskt kontrollerade sjövägar. Uppslagsverket Britannica beskriver Bagdadjärnvägen som ett tyskfinansierat järnvägsprojekt genom Osmanska riket, med stor strategisk betydelse i upptakten till första världskriget.
Ekonomen Richard Werner beskriver i en intervju med Tucker Carlson järnvägen som en nyckel till att förstå konflikten mellan sjömakt och kontinentalmakt. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att på 1990-talet ha myntat begreppet ”kvantitativa lättnader” (quantitative easing).
— Planen utvecklades på investerings- och ingenjörssidan av Siemens och finansierades av Deutsche Bank – alltså planen att bygga järnvägen Berlin–Bagdad–Basra, säger Werner.
Kontroll över landmassan
Berlin–Bagdad-järnvägen blev därmed mer än ett transportprojekt. Den hotade själva mekanismen bakom det brittiska imperiets makt: möjligheten att via sjövägar, blockader och kontroll över de globala handelsflödena påverka andra länders utveckling.
Sjömakter kontrollerar hamnar, sund och farleder och kan upprätthålla blockader. Kontinentalmakter försöker i stället skapa järnvägar, landkorridorer och regionala handelsnätverk som inte lika enkelt kan stoppas från haven. Den brittiska blockaden mot Tyskland efter vapenvilan i första världskriget visade hur sårbart ett industriland blir när försörjningen kan strypas från havet.
— Om den hade färdigställts i tid skulle den i praktiken ha neutraliserat den brittiska sjödominansen, säger Werner om Berlin–Bagdad-järnvägen.
Karta från Halford Mackinders Democratic Ideals and Reality, 1919. Karta: Halford Mackinder/Wikimedia Commons
Den brittiske geografen Halford Mackinder formulerade i början av 1900-talet tanken att kontrollen över Eurasiens inre delar kunde bli avgörande för global makt. Hans Heartland-teori satte ord på samma grundfråga: den makt som kan binda samman Europas industriella kärna med Eurasiens råvaror och landmassor får ett strategiskt övertag som sjömakter måste försöka förhindra.
Historiskt handlade detta om Tyskland, Osmanska riket och Ryssland. I dag handlar det om Kina och de korridorer som knyter samman Asien, Europa, Mellanöstern och Afrika.
Vår tids Berlin–Bagdad-järnväg
Belt and Road Initiative är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Precis som Berlin–Bagdad-järnvägen utmanade en ordning byggd på sjöherravälde, skapar den nya sidenvägen alternativa vägar genom världsekonomin.
Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. I ett skarpt konfliktläge kan sådana flaskhalsar utnyttjas för att störa kinesisk handel och energiförsörjning. Landbaserade rutter genom Centralasien, Ryssland, Iran och andra regioner minskar därför sårbarheten mot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden.
— Vad är den moderna Berlin–Bagdad-järnvägen? Svaret är Belt and Road Initiative, den nya sidenvägen, säger Werner.
Godståg vid Alashankou-stationen vid gränsen mellan Kina och Kazakstan. Foto: Republiken Tatarstans representation i Kazakstan/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).
Kina som strategisk huvudfråga
Dagens konflikt med Kina bör därför ses som en fortsättning på ett historiskt mönster. Frågan är inte bara vem som exporterar mest eller vem som har störst militärbudget, utan vem som bygger de transportleder, kreditsystem och försörjningsvägar som andra länder blir beroende av.
Flera av dagens konfliktlinjer bör därför förstås mot bakgrund av Kinas uppgång. Amerikanska makthavare betraktar Kina som den främsta strategiska utmaningen, på liknande sätt som brittiska imperieplanerare tidigare såg Tyskland som hotet mot den egna världsordningen.
— Jag tror att det slutgiltiga målet är Kina, säger Werner.
Kina har blivit den makt som kan utmana USA ekonomiskt, teknologiskt och infrastrukturellt. Konkurrensen behöver i sig inte vara ett problem. Tvärtom skulle handel och samarbete kunna gynna båda sidor. Konflikten uppstår när Kinas uppgång tolkas som ett strategiskt hot som måste begränsas.
Industrin som byggde rivalen
En avgörande del av utvecklingen är USA:s egen roll i Kinas industriella uppgång. Under flera decennier flyttades produktion, kapital och teknik till Kina. Företag tjänade på lägre kostnader, men den amerikanska industribasen försvagades samtidigt som Kina byggde upp den kapacitet som i dag gör landet till en självständig konkurrent.
Werner jämför utvecklingen med amerikanska investeringar i Tyskland under 1920- och 1930-talen. I båda fallen byggdes en blivande motståndare upp ekonomiskt genom kapital, kunnande och tekniköverföring.
— USA hade egentligen inte behövt flytta merparten av sin produktion till Kina överhuvudtaget, säger Werner.
På kort sikt var utvecklingen lönsam för företag och finansintressen. På längre sikt stärkte den Kina till en nivå där landet inte längre behöver utländsk teknik på samma sätt, samtidigt som amerikanska arbetare, medelklass och industriell självständighet försvagades.
Krediter, banker och nationell utveckling
Infrastrukturfrågan är även kopplad till bankväsendet. Tysklands, Japans och Kinas historiska framgångar byggde i hög grad på decentraliserad kreditgivning: lokala banker som finansierade små och medelstora företag, industri och produktiva investeringar.
I ett sådant system styrs krediter mot verklig produktion och långsiktig utveckling. I ett centraliserat system hamnar pengarna lättare i spekulation och tillgångsbubblor, samtidigt som kontrollen uppifrån ökar. Skillnaden avgör vilka samhällen som kan bygga självständig industri och vilka som blir beroende av externa finanscentra.
— Man behöver tusentals små lokala banker som lånar ut till små företag. Modellen bygger på decentraliserat beslutsfattande, säger Werner.
Den preussiska modellen för lokal kreditgivning fördes enligt Werner vidare till Japan och därefter till Kina under Deng Xiaoping. Resultatet blev fyra decennier av snabb ekonomisk utveckling, industriell uppbyggnad och att hundratals miljoner människor lyftes ur fattigdom.
Kampen om världsekonomins vägar
Det som binder samman Berlin–Bagdad-järnvägen och den nya sidenvägen är därför kampen om världsekonomins vägar. Om en kontinental industrimakt kan bygga egna landvägar till råvaror, energi och marknader minskar sjömaktens förmåga att styra världshandeln.
Transportleder och banker blir därmed politiska vapen. Järnvägar, hamnar och kreditsystem avgör vilka samhällen som kan utvecklas självständigt och vilka som förblir beroende av externa maktcentra.
Att den nya sidenvägen väcker sådan oro beror på att den binder samman länder, öppnar alternativa försörjningsvägar och skapar ett eurasiskt nätverk utanför den gamla sjömaktens fulla kontroll. Den utgör vår tids Berlin–Bagdad-järnväg – och en av nycklarna till att förstå stormaktspolitiken kring Kina.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Belt and Road är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och nya transportkorridorer mellan världsdelar.
Initiativet beskrivs ofta som infrastrukturpolitik, men handlar också om handel, finansiering, försörjningssäkerhet och geopolitisk självständighet.
Genom nya land- och sjövägar bygger Kina ett parallellt nätverk för handel och utveckling, vid sidan av västligt dominerade strukturer.
I denna fördjupning går Nya Dagbladet igenom vad Belt and Road är, varför satsningen väcker motstånd och hur den förändrar maktbalansen i världsekonomin.
Belt and Road är Kinas stora satsning på handelsvägar, hamnar, järnvägar, energiprojekt och transportkorridorer mellan Asien, Europa, Afrika och Mellanöstern. Initiativet handlar inte bara om byggprojekt, utan om hur handel, finansiering och geopolitisk självständighet hänger samman.
Kinas president Xi Jinping lanserade Belt and Road Initiative 2013. Världsbanken beskriver satsningen som ett omfattande program för handel, investeringar och regional integration, med stora konsekvenser för infrastrukturen och utvecklingen i berörda länder.
Den strategiska betydelsen ligger i att fysisk infrastruktur avgör vilka länder som kan handla, investera och försörja sig utan att vara beroende av de kanaler som domineras av andra makter. Vägar, järnvägar, hamnar och energikorridorer är därför inte neutrala tekniska projekt, utan delar av världsekonomins maktstruktur.
Karta över kinesiska Belt and Road-projekt 2018. Karta: Lena Appenzeller, Sabine Hecher, Janine Sack/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).
En parallell väg genom världsekonomin
Kina är starkt beroende av sjövägar som går genom trånga passager som Hormuzsundet och Malackasundet. Sådana flaskhalsar kan utnyttjas för att störa kinesisk handel i ett skarpt konfliktläge. Landbaserade rutter genom Centralasien, hamninvesteringar och järnvägar minskar därför sårbarheten gentemot sjömakter med förmåga att kontrollera handelsflöden.
I en längre intervju med Tucker Carlson fördjupar ekonomen Richard Werner denna analys. Werner är professor i bank- och finansfrågor och är bland annat känd för sin forskning om kreditgivning och för att ha myntat uttrycket ”quantitative easing” på 1990-talet.
Han beskriver Belt and Road som Kinas moderna svar på en världsordning där USA:s valuta, finansinstitutioner och sjömilitära makt länge har gett Washington ett avgörande inflytande över andra länders utvecklingsvägar.
— Det handlar å ena sidan om logistik för att säkra stabila och effektiva försörjningsvägar mellan Kina och resten av världen, säger Werner i intervjun.
Vägen bort från dollarn
Den andra delen av frågan rör dollarn. Sedan USA 1971 övergav dollarns direktkoppling till guldet – den så kallade Nixonchocken – växte ett system fram där dollarn behöll sin centrala roll genom oljemarknaden, amerikanska statspapper och Bretton Woods-institutionernas efterkrigsordning.
Kina tjänade länge stora summor i dollar på sin export och placerade en betydande del av reserverna i amerikanska statspapper. Det passade USA, men innebar samtidigt att Kina hamnade i en strategisk beroendeställning: landets överskott bands till ett finansiellt system där Washington behöll den institutionella kontrollen.
— Projektet fungerar även som ett sätt för Kina att göra sig oberoende av dollarn, säger Werner om Belt and Road.
Petrodollarsystemet knöt oljehandeln, särskilt via Saudiarabien, till dollarn och ledde till att överskott återinvesterades i amerikanska statspapper. Denna ordning utmanas i dag av Kina, BRICS-länderna och andra stater som söker alternativ till dollardominansen.
Federal Reserve Bank of New York i New York. Foto: Kidfly182/Wikimedia Commons (CC BY 4.0).
Statspapper som ett löfte
Ett av de mest tekniska men centrala resonemangen rör amerikanska statspapper. Utländska stater som köper amerikanska statsobligationer får inte nödvändigtvis en fysisk tillgång. Federal Reserve Bank of New York beskriver själv sina förvarings- och kontotjänster åt centralbanker, regeringar och internationella institutioner.
Om statspapper och reserver hålls i amerikanska system blir de inte bara finansiella tillgångar, utan också möjliga verktyg för kontroll.
— När andra länder köper amerikanska statspapper får de i praktiken bara ett löfte om framtida betalning, säger Werner.
Denna insikt växte fram i Kina. Landet kunde inte i längden samla på sig dollaröverskott och återinvestera dem i ett system där USA samtidigt behöll den institutionella kontrollen över infrastrukturen. Belt and Road erbjöd en annan användning av dollarreserverna: att finansiera konkreta projekt i länder som Kina vill knyta närmare sig.
IMF-systemet som kontrollmekanism
Belt and Road måste också förstås mot bakgrund av IMF:s och Världsbankens roll i utvecklingsländer. Dessa institutioner har i praktiken ofta tvingat länder till åtstramningar, skuldsättning och utförsäljningar, snarare än att bidra till genuint självständig utveckling.
Som exempel tar Werner upp Asienkrisen 1997–1998 och Thailand, där han själv säger sig ha analyserat läget på uppdrag av Asiatiska utvecklingsbanken. Thailand drogs in i ett dollarberoende genom fast växelkurs, kortfristig upplåning i dollar och efterföljande valutakris. När landet sedan blev sårbart kom IMF in med villkor om åtstramningar och försäljning av tillgångar.
— Det var uppenbart ett system för att sänka landet, säger Werner.
Mönstret fungerar som en kontrollmekanism: först skapas en skuldfälla, sedan kommer krisen, därefter krävs åtstramningar och försäljningar till utländska aktörer. Ur det perspektivet blir Belt and Road ett alternativ till den västerländska institutionella modellen.
— Belt and Road-initiativet har erbjudit, och erbjuder fortfarande, ett alternativ till detta rovaktiga system, säger Werner.
Containerterminal i Yangshan-hamnen utanför Shanghai. Foto: Bruno Corpet/Wikimedia Commons (CC BY-SA 3.0).
Infrastruktur som finansiellt oberoende
Infrastruktur är därför en väg till finansiellt oberoende. Genom Belt and Road kan Kina både hjälpa mottagarländer att bygga fysisk infrastruktur och använda sina reserver på ett sätt som minskar beroendet av amerikanska statspapper.
För mottagarländerna kan projekten erbjuda vägar, broar, hamnar och järnvägar som stärker den egna ekonomin. För Kina blir de en väg till försörjningssäkerhet, inflytande och minskat dollarberoende.
— Inom ramen för initiativet lånade Kina ut pengar till andra länder, men för specifika projekt som bygger upp infrastruktur och därför också hjälper dessa länder, säger Werner.
Satsningen har samtidigt mött motåtgärder. Länder som velat ansluta sig har utsatts för politiskt tryck från USA och EU. Italien, som under en period var anslutet till Belt and Road, är ett exempel på hur kontroversiellt det är när västländer knyter tätare band till Kina genom infrastruktur.
Iran och flaskhalsarna kring Kina
Iran ingår i samma större mönster. Landet är en strategisk energipartner för Kina, och konflikter kring Iran handlar inte enbart om regional säkerhetspolitik. De berör också försörjningsvägar, energiflöden och försöken att störa Kinas eurasiska nätverk.
— Ett krig mot Iran skulle kunna ses som en del av de motåtgärder som egentligen riktas mot Kina, säger Werner.
Den som kontrollerar pengar, skulder, handelsvägar och transportflöden kan också påverka andra länders politiska handlingsutrymme. Belt and Road framstår därmed inte enbart som ett kinesiskt prestigeprojekt, utan som ett försök att skapa en parallell infrastruktur för handel, finansiering och utveckling.
Frågan är därför större än Kina. Den handlar om huruvida utvecklingsländer även i framtiden ska vara beroende av dollar, IMF-program och sjövägar kontrollerade av USA:s allierade – eller om de ska kunna välja andra finansiella och fysiska vägar in i världsekonomin.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Kinas president Xi Jinping och Rysslands president Vladimir Putin undertecknar ett gemensamt uttalande efter sina samtal i Folkets stora hall i Peking den 20 maj 2026.
BEIJING (Xinhua). Kinas president Xi Jinping och Rysslands president Vladimir Putin hyllade på onsdagen en ”ny fas” i de bilaterala relationerna, när de enades om att ytterligare förlänga ett kinesisk-ryskt vänskapsfördrag och lovade att samarbeta för en mer rättvis och jämlik världsordning.
Putins två dagar långa statsbesök var hans 25:e resa till Kina. Xi och Putin höll samtal, drack te tillsammans, besökte en fotoutställning och bevittnade undertecknandet av en rad samarbetsdokument i Peking.
Mot bakgrund av ett föränderligt och turbulent internationellt läge har de två länderna utvecklat ett omfattande strategiskt samordningspartnerskap för en ny era, grundat på jämlikhet, ömsesidig respekt, god tro och ömsesidigt gynnsamt samarbete, sade Xi under samtalen.
Det politiska ömsesidiga förtroendet har fördjupats ytterligare, samarbetet inom handel, investeringar, energi, vetenskap och teknik samt mellanfolkliga och regionala utbyten har gått stadigt framåt, och banden mellan de två folken har stärkts, tillade han.
— Relationen mellan Kina och Ryssland har gått in i en ny fas med större framsteg och snabbare utveckling, sade Xi.
I år är det 30 år sedan det kinesisk-ryska strategiska samordningspartnerskapet etablerades och 25 år sedan fördraget om god grannsämja och vänskapligt samarbete mellan Kina och Ryssland undertecknades.
Enligt den kinesiske presidenten lade fördraget den institutionella grunden, i lag, för långsiktig god grannsämja, vänskap och omfattande strategisk samordning mellan de två länderna.
Sedan fördraget undertecknades har de bilaterala relationerna utvecklats språngartat, sade Xi.
När de två presidenterna enades om att ytterligare förlänga fördraget sade Putin att det har blivit allt mer relevant under rådande omständigheter.
Putin sade att relationerna mellan Ryssland och Kina genom båda sidors gemensamma insatser har nått en ”aldrig tidigare skådad nivå”, präglad av täta utbyten på hög nivå och starkt politiskt ömsesidigt förtroende.
Relationerna mellan Ryssland och Kina har stått emot prövningar och stärkts med tiden, och har blivit ett föredöme för omfattande strategisk samordning, sade han.
Praktiskt samarbete
Xi bekräftade de långvariga banden och sade att ett orubbligt främjande av en långsiktig, sund, stabil och högkvalitativ utveckling av relationen mellan Kina och Ryssland är ett strategiskt val som de två sidorna gör utifrån ländernas grundläggande intressen och de globala trenderna.
Han sade att båda länderna bör uppgradera det praktiska samarbetet inom handel, investeringar, energi, transporter samt vetenskaplig och teknisk innovation, utvidga samarbetet inom framväxande områden och skapa nya tillväxtmotorer.
Enligt Kinas handelsministerium översteg handeln mellan de två länderna 200 miljarder dollar för tredje året i rad 2025. Kina har varit Rysslands största handelspartner i 16 år i följd.
Xi uppmanade också båda sidor att föra vidare den traditionella vänskapen mellan de två folken, utöka utbyten inom utbildning, kultur, film, turism och idrott samt stärka det folkliga stödet för vänskapen.
I år inleds Kina–Rysslands utbildningsår, det tionde nationella temaåret mellan de två länderna. De två presidenterna deltog i öppningsceremonin på onsdagen.
Xi och Putin undertecknade och utfärdade också ett gemensamt uttalande om att ytterligare stärka den omfattande strategiska samordningen och fördjupa god grannsämja och vänskapligt samarbete.
Samma dag meddelade det kinesiska utrikesministeriets talesperson Guo Jiakun att Kina har beslutat att förlänga den viseringsfria politiken för ryska medborgare till den 31 december 2027, som ett led i att fortsätta underlätta personutbyten mellan de två länderna.
Mer rättvis global styrning
Som permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd och som stora länder i världen bör Kina och Ryssland anlägga ett strategiskt och långsiktigt perspektiv och arbeta för att göra det globala styrningssystemet mer rättvist och jämlikt, sade Xi till Putin.
Xi uppmanade båda sidor att fördjupa den multilaterala samordningen, stärka samarbetet på multilaterala plattformar, orubbligt upprätthålla efterkrigstidens internationella ordning och folkrättens auktoritet, ena det globala syd och styra reformen av det globala styrningssystemet i rätt riktning.
De två ledarna utbytte också synpunkter om viktiga internationella och regionala frågor.
Om situationen i Gulfregionen i Mellanöstern sade Xi att alla fientligheter omedelbart måste upphöra. Han tillade att ett tidigt slut på konflikten skulle bidra till att minska störningar i energiförsörjningen, industri- och leveranskedjor samt den internationella handelsordningen.
I ett instabilt internationellt läge fungerar samarbetet mellan Ryssland och Kina som en viktig stabiliserande faktor, sade Putin.
Han tillade att Ryssland är redo att fortsätta stärka den multilaterala samordningen med Kina, stödja Kina som värd för Apec-ledarnas ekonomiska möte, gemensamt stärka Shanghai Cooperation Organizations ställning och inflytande samt stärka enheten och samordningen inom Brics-mekanismen.
Putin lovade också att tillsammans med Kina försvara FN:s auktoritet, främja civilisationernas mångfald och verka för en mer rättvis och jämlik internationell ordning.
Under Putins besök utfärdade Kina och Ryssland också ett gemensamt uttalande om att förespråka en multipolär värld och en ny typ av internationella relationer.
I dagens globala turbulens och växande blockkonfrontation utgör de två länderna en avgörande kraft för stabilitet, sade Li Ziguo, chef för avdelningen för europeiska och centralasiatiska studier vid China Institute of International Studies.
De bilaterala relationernas stabilitet och förutsägbarhet är ett betydande bidrag till global fred och utveckling, sade Li.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Kinas president Xi Jinping håller välkomstceremoni för USA:s president Donald Trump utanför Folkets stora hall inför samtalen i Peking den 14 maj 2026.
När Donald Trump togs emot av Xi Jinping i Peking valde Kina att ge mötet en historisk inramning. Den kinesiske presidenten varnade för att USA och Kina står inför ett vägval: att skapa en ny modell för sina relationer – eller fastna i den så kallade Thukydidesfällan.
Donald Trumps statsbesök kulminerade i samtal med Xi Jinping i Folkets stora hall i Peking den 14 maj. Enligt Kinas utrikesministerium hölls mötet mot bakgrund av en ”turbulent” internationell situation och stora förändringar i den globala maktbalansen.
Xi Jinping och Donald Trump vid välkomstceremonin utanför Folkets stora hall i Peking. Foto: Xie Huanchi/Xinhua
Xi Jinping sade att länderna har ett historiskt ansvar.
”Kan Kina och USA övervinna Thukydidesfällan och skapa en ny modell för sina relationer?”, frågade Xi enligt den officiella kinesiska sammanfattningen av samtalen.
Begreppet Thukydidesfällan används inom internationell politik för att beskriva risken att en etablerad stormakt och en växande stormakt drivs mot konflikt. Det syftar på den antika maktkampen mellan Sparta och Aten, där Atens växande makt väckte fruktan i Sparta och bidrog till det peloponnesiska kriget.
För Peking var budskapet tydligt: relationen mellan USA och Kina behöver inte leda till en oundviklig konfrontation.
Xi sade att han var redo att tillsammans med Trump ”styra det stora skeppet” i relationen mellan länderna och göra 2026 till ett ”historiskt” år som öppnar ett nytt kapitel i de bilaterala förbindelserna.
Kina betonar strategisk stabilitet
Den kinesiska sidan lyfte särskilt fram vad Xi kallade en ny vision om en ”konstruktiv och strategiskt stabil relation” mellan Kina och USA. Enligt Peking innebär detta inte bara en frånvaro av konflikt, utan en relation där samarbete står i centrum, konkurrens hålls inom rimliga gränser och meningsskiljaktigheter förblir hanterbara.
”Att bygga en konstruktiv och strategiskt stabil relation mellan Kina och USA är inte bara tomma ord”, sade Xi enligt den officiella redogörelsen.
Kina betonade också handelns betydelse. Xi sade att de ekonomiska banden mellan länderna gynnar båda parter och att överläggningar på lika villkor är ”det enda rätta valet” vid motsättningar.
Enligt den kinesiska sammanfattningen hade ländernas handelsdelegationer nått ”generellt balanserade och positiva resultat” dagen före samtalen. Xi sade också att Kina ska fortsätta öppna sin marknad och välkomna fler amerikanska företag.
De amerikanska och kinesiska delegationerna möts i Peking. Foto: Li Xiang/Xinhua
Trump, som hade med sig flera amerikanska företagsledare, talade varmt om sin relation till Xi. Han kallade den kinesiske presidenten en ”stor ledare” och sade att USA och Kina tillsammans kan göra ”många stora och goda saker” för båda länderna och världen.
Taiwan pekas ut som den största risken
Samtidigt varnade Xi för att Taiwanfrågan är den mest känsliga punkten i relationen. Enligt Kinas utrikesministerium sade han att frågan är ”den viktigaste” i relationen mellan länderna.
Om Taiwanfrågan hanteras rätt kan relationen förbli stabil, sade Xi. Annars riskerar länderna ”sammandrabbningar och till och med konflikter”, något som enligt Xi skulle kunna äventyra hela relationen.
Peking betraktar Taiwan som en del av Kina och motsätter sig varje steg mot formell självständighet. Xi beskrev enligt den kinesiska redogörelsen ”Taiwans självständighet” och fred över Taiwansundet som ”lika oförenliga som eld och vatten”.
USA har samtidigt länge försett Taiwan med militärt och politiskt stöd, även om Washington formellt inte erkänner ön som en självständig stat. Frågan är därför en av de mest känsliga punkterna i relationen.
Xi framställde därmed mötet som ett vägval för två stormakter: kontrollerad rivalitet eller en farligare utveckling där Taiwan, handel och säkerhet riskerar att dra relationen mot öppen konflikt.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
