Hyllade The Thing, anno 1982, är en av filmhistoriens mest inflytelserika science fiction- och skräckfilmer. Med en supporterskara som spänner över generationer och nationsgränser. Samtidigt var den en flopp av monumentala mått vid tiden för sin premiär och var nära att ända karriären för dess legendariske regissör John Carpenter.

När det i rundabordssamtal världen över diskuteras topplistor inom ovan nämnda genrer, hamnar allt som oftast detta makalösa och hårresande alster på många analoga eller för den delen digitala pappersark och undra på det.

John Carpenters The Thing är dels inspirerad av Howard Hawks klassiker The Thing From Another World (1951), samt än mer av inspirationen till den filmen; kortromanen Who Goes There, av science fiction-författaren John W. Campbell Jr.

Who Goes There, Mr. Carpenter?

Filmbolaget Universal Studios hade sedan mitten av 70-talet planerat en nyinspelning av Hawks film. Man hade under en tid febrilt sökt en regissör villig att ta sig an det utmanande projektet. Någon kapabel att hantera genrer som science-fiction och skräck. En regissör som var bekant med såväl Hawks film samt källmaterialet och dess författare.

Denna regissör blev sedermera, som ersättare till Universals ursprungliga val av Tobe Hooper (The Texas Chain Saw Massacre), skräckmaestro supreme: John Carpenter.

I kölvattnet av sina tre-i-rad succéer med Halloween (1978), The Fog (1980) och Escape From New York (1981), var John Carpenter i början av 80-talet en vad som i Hollywood kallas för ”hot property”. En ung regissör de stora elefanterna till filmbolag så sakteliga började bli villiga att anförtro produktioner med högre budgetar (läs; någon som kan dra in kosing till filmbolagen).

Det första större filmbolaget att satsa på Carpenter blev således Universal Pictures med dess plan avseende en nyinspelning av The Thing from Another World.

John Carpenter är en erkänt stor beundrare av Howard Hawks samt ett fan av John Campbells kortroman. Vilket gjorde att den unge och framgångsrike regissören inte var alltför svårövertalad. Han hade dock två krav: Full artistisk frihet samt ’final cut’. Till hans förvåning gick Universal Studios med på båda kraven – vilket vi ska vara väldigt tacksamma för. Han gjorde tidigt klart för att hans avsikt var att göra novellen rättvisa och inte en renodlad nyinspelning av Hawks film.

Carpenter var också vokal med att i hans version skulle det inte bli någon morrande jättegrönsak till à la James Arness Fantomen Från Mars. I hans version skulle publiken få uppleva något den aldrig tidigare upplevt…

US Outpost No. 31

Efter inledande turer med manuset föll Carpenter, producenterna Turman/Foster och Universal för Bill Lancasters (son till Burt Lancaster) slutgiltiga version. Budgeten sattes till omkring 15 miljoner dollar och man hade efter intensiv scouting valt tre platser att spela in filmen på. Etableringsscener och övergripande glaciärscener spelades in långt norrut, i Alaska. Där spelades bland annat den berömda inledningsscenen in, med norrmännen som med helikopter jagar en viss hund.

Forskarbasen US Outpost 31 byggdes sommaren 1981 intill ett gruva ett par mil från staden Stewart, British Columbia, nära gränsen mellan USA och Kanada. Lägret byggdes komplett och fullt nästintill fullt fungerande. Färdigbyggt och klart fick lägret sedan sex månader på sig att bli gosigt insnöat. Allt för att få scenerna vid och omkring basen så verklighetstrogna och realistiska som möjligt.

Den tredje och sista övergripande inspelningsplatsen blev Universal Studios. Här spelades lejonparten av interiörscenerna in och det var även här som specialeffektsmagikern Rob Bottin med personal höll hov och uppfann det som The Thing kanske främst är ihågkommen för; de lika delar galna som genialiska makeup-effekterna.

Antarktis, 1982

Handlingen utgår från Antarktis, vintern 1982. En norsk helikopter jagar av okänd anledning en slädhund över de ändlösa och iskalla vidderna. Plötsligt befinner sig vi oss vid en en amerikansk forskningsstation.

Amerikanarna bevittnar förundrat hur de två norrmännen skjuter vilt efter hunden och sedan, efter att ha landat, gapar och skriker hetsigt på norska, varvid den ena av norrmännen av misstag spränger helikoptern och sig själv i luften. Norrman två fortsätter att jaga efter hunden och råkar i kaoset vådaskjuta basens meteorolog. Stationsbefälet Garry (Donald Moffat) känner sig då nödgad att besvara elden, varpå även norrman två dör. En något annorlunda dag att vakna upp till.

Efter att inledande kaos och förvirring lagt sig och hunden tagits om hand, samlas karlarna för att analysera den udda inledningen på dagen. Man beslutar sig för att försöka ta reda på varför man fått påhälsning från Norge. Helikopterpiloten R.J. MacReady (Kurt Russell) och Dr. Copper (Richard Dysart) åker således iväg för att undersöka den norska basen. Bland de förkolnade ruinerna och de frusna liken hittar man där bland annat brända rester av en missbildad humanoid-liknande massa. En äckel-gucka som de för tillbaka till den stationen.

Lägrets huvudansvarige läkare, Dr. Blair (Wilford Brimley), utför obduktioner på resterna och tycks initialt finna en normal uppsättning mänskliga organ. Inget konstigt här. Det kommer dock att visa sig att den initiala analysen är marginellt feltolkad. Visst ja, hunden… Vad hände med den? Efter att ha fått strosa runt i lägret och bekantat sig med omgivningen i ungefär 24 timmar, sätts Pluto äntligen in i lägrets kennel av lägrets hundansvarige Clark (Richard Masur) för att där bekanta sig med de andra hundarna och varva ner en aning. Nu blir det inte riktigt så …

Ofelbar

Jag kunna skriva en bok om vad som enligt mig är John Carpenters bästa film alla kategorier. Regin är ofelbar och hanterar Campbells källmaterial med vördnad och den äran. Fotot av Carpenters fotograf-musa Dean Cundey är briljant. Glaciärisen är ömsom snövit bländande och ömsom blåaktig gnistrande. Interiörscenerna har ett naturligt skimmer över sig och faller väl in filmens ton.

Rob Bottins specialeffekter är häftigt fasansfulla, nyskapande och till dags dato närmast oöverträffade. Nämnas kan att den då 22-årige Bottin, som en konsekvens av tidspress och stress, drabbades av utmattningsdepression och lades in på sjukhem under ett par veckor för konvalescens. Detta fick till följd att specialeffektsgurun Stan Winston tackade ja till att slutföra arbetet med specialeffekterna. Winstons bidrag till The Thing kan beskådas i det som kallas ”kennelscenen”.

Lika berömda som makeup-effekterna är den fantastiska skådespelarensemblen. Här sparas det inte på vare sig talang eller krut. Om jag under förhör får frågan ”Nämn tre favoritfilmer vad gäller perfekt rollbesättning”, hamnar The Thing alltid på den listan. Tolv utsökta skådespelare som var och en ska lovprisas för sina insatser.

Ennio Morricone

Musiken av ikonen Ennio Morricone är utsökt otäck och nedslående och man kan verkligen höra att jordens undergång är nära förestående. Det suggestiva ledmotivet går helt i linje med Carpenters dåtida klassiska stil. Faktum att John Carpenter tillsammans med sin då nyfunna parhäst Alan Howarth, också bidrog till filmens soundtrack. Detta i form av vad som i branschen kallas ”cues”.

Då ett antal av Morricones kompositioner av olika anledningar inte kom med i den färdiga filmen (men återfinns på filmens soundtrack), gav det The Thing-dyrkande regissören Quentin Tarantino snilleblixten att inkludera tre av dessa spår i hans egen mästerliga film från 2015, The Hateful Eight. En film som för övrigt är lite av en hyllning till Carpenters film. Mer om det i annan krönika.

Avslutningsvis kan jag inte göra annat än råda er som inte sett The Thing att raskt göra detta. Det är inte enbart en klassiker inom sin genre utan överlag ett praktexempel på vad som kännetecknar ett mästerverk – kärlek till konstformen film kombinerat med stil och klass. Se och njut.

Jan Sundstedt