Rött kött på rätt sätt

Thorsten Laxvik har skrivit en bok om ekologisk köttproduktion: Rött kött på rätt sätt, för hälsa, miljö och en levande landsbygd. Recension av Hans Sternlycke.

Kapitlet om slakt är omfattande och det illustreras med 24 sidor färgbilder där allt ingående illustreras. Det kan ge anledning till en hel del filosofiska betraktelser, men det mest intressanta med boken är hans visioner om hur man kan väcka äkta demokrati till liv och återskapa landsbygden.

En ”massafabrikör”, Åke Wikström flyttade tillbaka till Ramsele och bidrog till den kooperativa utvecklingen. Förfärad över skogsbruket blev han ”trädkramare” och vill se kontinuitetsskogsbruk, Det vackra niplandskapet, branterna av sand som eroderats ut av älven, höll på att växa igen. Nipakademin grundades. För att återställa behövdes betande djur. Norrbete bildades.

Alla är med i styrelsen för att skapa delaktighet. Man vill inte att några kryper undan ansvar och därmed skapar hiearkier och centralisering till en viljestark eldsjäl, eller att som för bondekooperationen att makten glider över till anställda. Förskolekooperativet i Edsele hade problemet med att nya föräldrar bara ville vara underordnade. Därför tillämpas kontinuerlig rekonstitution, att ständigt återupprepa sitt grundläggande beslut i hur man skall fatta beslut. Man försöker nå konsensus. För att inte få det som i Skogsnäskollektivet, nordost om Ramsele, där en ensam avvikande kunde blockera beslut, finns en möjlighet att fatta beslut efter två gånger med kvalificerad majoritet.

Rafnaslakt startades för att inget slakteri i närheten fyllde de kriterier som Norrbete ställde. Förra året kunde man flytta in i ett finskt modulbygge. Man kräver att djuren behandlas med respekt. För att minska stresshormonet kortisol och få bättre köttkvalité får djuren vistas tre dagar i en ligghall bredvid innan de slaktas. Den lilla skalan är viktig.

Livsmedelsverket fortsätter med sina tvivelaktiga råd. Det räcker inte med att ha gjort svenska folket fetare och sjukare med fettskräck och propaganda för stor andel kolhydrater. Man fortsätter med att med klimatskäl avråda från kött. Djurproduktionen skulle stå för 15 procent av världens växthusgasutsläpp. Laxvik ger andra fakta.

Det är den industriella djurproduktionen som ger stora utsläpp och kräver mycket energi. Sveriges självförsörjning med mat är mindre än 40 procent. Vi har 2,7 miljoner hektar åker, men till det kommer två miljoner hektar i skuggareal för import av majs och soja till foder. 400.000 ton soja kommer från Brasilien, med ett av världens högsta giftförbrukningar. Vi har bara 300.000 hektar äng kvar av ursprungliga två miljoner.

Det krävs samma mängd energi för att producera ett kilo naturbeteskött som ett kilo bönor. På ett hektar ängsbete binds ett ton kol (3,7 gånger så mycket i koldioxid). Sverige släpper ut 60 miljoner ton växthusgaser, mätt som koldioxid. Ängsbete hade alltså kunnat kompensera för en stor del av det. Det metan som kor rapar ut hör till den korta kolcykeln, som snart binds in igen. Det bidrar alltså inte till växthuseffekten (som även forskare påstår). Det vi behöver vara rädda för är när det fossila metanet släpps ut av klimatet.

Djur bidrar med sitt betande och trampande till biologisk mångfald. Människan behöver animaliska omega-3-fettsyror. Skillnaden i andel mellan omega-3 och omega-6 bör inte vara för stor. Med kraftfoderuppfödning får köttet samma dåliga proportioner som vår andra mat. Det kan vara 1:20 när beteskött kan ha 1:1,2.

Thorsten Laxvik vill ha en massiv återflyttning till landet, ett miljonprogram för landsbygden. Det behövs för klimatet, den biologiska mångfalden och självförsörjningen med mat. Utbildning behövs. Naturenligt jordbruk är arbetsintensivare. Därför måste grundavdraget höjas. Regelverken skall förenklas för att passa småskalighet. Lokala sparkassor bör återuppstå.

Thorsten Laxviks bok är välskriven och tankestimulerande. Många behöver läsa den och bli mer optimistiska om att ett annat samhälle är möjligt.

Hans Sternlycke