NATO – ett monster på katastrofkurs

Om någon fortfarande tror att NATO är en fredsbevarande organisation för de nationer som är medlemmar, så är det hög tid att läsa Hans Myrebros bok NATO – ett monster på katastrofkurs. Det är bara att konstatera att något mindre fredsbevarande sannolikt inte finns.

NATO, North Atlantic Treaty Organization, bildades år 1949. Syftet var då att bilda ett försvarsförbund och att varje land som ingick solidariskt skulle ställa upp för de andra om något av dem blev hotat. Udden var riktad mot Sovjetunionen, som man uppfattade som en aggressiv fiende. Man ville förhindra Sovjets utbredning. Författaren konstaterar dock att NATO:s medlemsstater aldrig behövt utkämpa något försvarskrig. Omkring 1990 ändrades NATOs syfte. Warszawapakten som slöts år 1955 började genom det politiska läget att alltmer förlora sin kraft och den upplöstes 1991, efter Sovjetunionens upplösning.

Hans Myrebro skriver att NATO då var tvunget att börja tänka om. Fanns det andra fiender, ”påhittade eller verkliga” (s. 5) som gjorde att NATO fortfarande behövdes. NATO:s helt dominerande medlem har hela tiden varit USA. Dr Paul Craig Roberts är en amerikansk nationalekonom som var biträdande finansminister under Ronald Reagans presidentperiod. Han har också varit biträdande redaktör för Wall Street Journal och Business Week. Numera driver han en samhällskritisk blogg som har miljoner följare över hela världen. Han har sagt följande:

−  NATO är den farligaste kraften på Jorden för varje europeiskt land och för hela världen. Om NATO fortsätter att existera tillsammans med den neokonservativa amerikanska ideologin blir ett kärnvapenkrig
oundvikligt.¹

Efter att ha läst boken är det inte svårt att hålla med Roberts – och Myrebro.

Inflytandet över NATO

Den här modellen som jag hittade på internet visar skillnaderna när det gäller ekonomin och därmed inflytande över NATO mellan de olika medlemsländerna. Den säger en hel del.

Så vad skulle de nu hitta på, när det kalla kriget var över? Hans Myrebro berättar om ett samtal som general Wesley Clark hade med en general i Pentagon 10 dagar efter katastrofen den 11 september 2001. Denne berättade att USA planerade krig mot Irak. General Clark frågade varför? ”Jag vet inte”, svarade den andre, som fortsatte ”jag gissar att de inte har nåt annat för sig” (s. 15).

Inte nog med det. General Clark fick veta att USA planerade att invadera sju länder på fem år, Afghanistan, Irak (inleddes i mars 2003), Syrien, Libanon, Libyen, Somalia och Iran. När det gäller Irak berättar Hans Myrebro att det skapades en särskild avdelning på försvarsdepartementet som hade som uppdrag att ”presentera all information som antydde att Irak hade massförstörelsevapen, var lierad med al-Qaida och utgjorde ett hot mot USA och världsfreden” (s. 39). Ett avgörande moment bakom attacken var också ”trycket från Israel och dess lobby”.

Hans Myrebro går ingående in på kriget mot Syrien. Man hade två syften med krigen mot Irak och Syrien, dels att kraftigt reducera befolkningen genom krig och terror och dels att skapa så kaotiska förhållanden att det skulle leda till en massutvandring. Därmed skulle befolkningen i arabländerna reduceras kraftigt.

Författaren menar att det bakomliggande syftet var att skapa ett Storisrael (s. 48). Han skriver att flera judiska miljardärer och ideologer har ”kraftigt agerat för en islamisering av Europa” och han nämner den judiske miljardären George Soros, som anser att ”EU måste ta emot en miljon asylsökande per år” (s. 48).

Georges Soros roll i det som händer i världen blir alltmer skrämmande. I augusti i år publicerades en artikel där Soros menar sig uppleva att han är skaparen av allting, ”the creator of everything” och att han sen barnsben fantiserade om att han var ”en slags Gud”. ”Om sanningen ska fram så bar jag på ganska höga messianska fantasier … när jag kände att jag behövde ha kontrollen, i annat fall skulle jag få problem.”²

USA:s viktigaste uppgift blev att med NATO som ”torped med alla medel motverka att någon stat blev så stark att den kunde stå emot USA:s imperialism” (s. 19). År 1992 utarbetade den ledande nyliberale ideologen Paul Wolfowitz, som beskrivits som ”den mest aggressiva höken i administrationen” (s. 39), det dokument som kommit att kallas Wolfowitz-doktrinen. Där klargjordes att det främsta målet var att förhindra att en ny rival till USA:s herravälde skulle uppstå igen. Doktrinen fortsätter att styra USA:s politik och därmed NATO:s agerande (s. 25).

Hur lyckas USA och NATO klara av kritiken från omvärlden? Hans Myrebro menar att man lyckades genom att dagligen, med hjälp av sitt ”massmedia-monster”, basunerar ut att ”krigshotet från öst är överhängande” (s. 61). Författaren refererar till den tyske journalisten Udo Ulfkotte (s. 62), som i en bok, Gekaufte Journalisten (Köpta journalister³), och på YouTube⁴ avslöjat att han under många år varit betald av CIA för att sprida de nyheter de ville ha ut. Han säger att han vågar berätta nu eftersom han inte är gift och inte har några barn. Han vet att han berättar med livet som insats. Han hävdar bland annat att de amerikanska och tyska underrättelsetjänsterna (CIA och BND) mutar journalister för att få dem att sprida propaganda för Nato – något som enligt Ulfkotte drabbade honom själv under tiden på Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ). Han har kallats medievärldens Snowden.⁵

Krigen i världen

Hans Myrebro beskriver initierat om de olika krigen som pågår i många länder i världen. Han berättar om det som hände i Jugoslavien och Bosnien-Hercegovina. Han berättar om förstörelsen av Irak i ett kapitel.
Vintern 2011 började människor i Nordafrika ropa på förändringar och utveckling, det som kom att kallas ”den arabiska våren”.

Hans Myrebro menar att dessa rop inte var spontana utan att de dirigerades av Israel-USA. Han beskriver den israeliska Yinon-planen från 1982 (s. 50). Det är en israelisk strategisk plan för att säkerställa israelisk regional överlägsenhet. Den föreskriver att Israel måste forma om den geopolitiska miljön genom balkanisering av de omgivande arabstaterna i mindre och svagare stater, en uppsplittring till mindre, ömsesidigt fientliga småstater eller autonoma områden, som ett led i en stormaktsrivalitet.

Under läsningen blir jag nyfiken på vilka områden som då skulle vara aktuella för Storisrael och hittar flera kartor som tolkar Bibelns uttalanden, bland annat denna.

De röda linjerna ovan anger en minimum-tolkning av Israels gränser. De blå linjerna anger en maximum-tolkning av Israels gränser.⁶ Enligt sionismens fader Theodore Herzl ska den judiska staten sträcka sig “from the Brook of Egypt to the Euphrates”, d.v.s. från Nilen i Egypten till Eufrat i Syrien. Det verkar ju överensstämma med den blå linjen i kartan.

Libyen

Även attackerna mot Libyen har fått ett eget kapitel. I februari 2011 började den ”arabiska våren” att märkas i Libyen genom att stora folkskaror demonstrerade fredligt i Benghazi (s. 50). Men nu dök revolutionära våldsmän upp ”med vapen i hand”. Det ledde till att USA ansåg sig kunna ingripa enligt doktrinen Responsibility to protect, d.v.s. skyldigheten att ingripa vid fara för folkmord. Libyen var vid den här tiden ett framgångsland i Afrika, med guldreserver och olja.

Enligt Hans Myrebro hade Libyen 143 ton guld och lika mycket i silver. Det var när Hillary Clinton fick veta detta som det ”började hända saker” (s. 57).

Dessutom hade Libyens president Muammar Gaddafi utvecklat en välfärdsstat där alla hade rätt till bostad, till gratis sjukvård, gratis utbildning och mycket mera. Gaddafi försökte ena och stärka hela Afrika. Anders Leander har på sin blogg gjort en kort och talande sammanfattning av Gaddafis politik och arbete.⁷

Han skriver att det har sagts att gulddinaren var den verkliga orsaken till det NATO-ledda upproret, för att störta den frispråkiga ledaren Gaddafi. Han är inte ensam om den teorin. USA var inte intresserade av att Gaddafi skulle skapa en självständig valuta och en statsägd bank.

Jag citerar Anders Leander: ”Libyen var det enda landet i världen att ha en bank som ägdes av staten vilket innebär att de skulle kunna ge lån till medborgarna till noll procents ränta enligt lag och de hade ingen utlandsskuld”. Dessa självständighetsidéer skulle ha kunnat sprida sig till övriga afrikanska stater och det ville USA förhindra.

Hans Myrebro berättar att bakom planerna att attackera Libyen fanns namn som Samantha Power, Condoleezza Rice och Hillary Clinton. Hillary Clinton var då USA:s utrikesminister och hade personligen gett order om att döda Gaddafi (s. 56). Med facit i hand vet vi att Hillary Clinton, när hon fick veta att Libyen förlorat med tydlig stolthet sa: ”Vi kom! Vi såg! Han dog!” (s. 58).

Det som följde i Libyen blev kaos, elände, flyktingströmmar och nöd. Banditgäng skapar skräck och oro i landet som nu styrs laglöst. ”De enda som kan applådera det inträffade är israelerna, som nu ser den gamla Yinon-planen delvis förverkligad”, skriver Hans Myrebro (s. 60).

Krim

Även Krim har fått ett eget kapitel i boken. Det är intressant att följa mainstreammedias rapportering om Rysslands ”annektering” av Krim. Ryssland såg att paramilitära förband försökte införa en terrorregim mot Krim är 2014 och ingrep. Hans Myrebro skriver att ”skrikiga röster” började höras från USA och utrikesminister John Kerry fördömde den ”ryska interventionen”. Historielösa verkar ha glömt att Krim tillhört Ryssland i cirka 200 år. Författaren berättar att Nikita Chrusjtjov ett par år efter det att han kom till makten, ”vid en våt fest” i Kiev, beslöt att skänka Krim till Ukraina (s. 108).

Gåvan var olaglig, men eftersom ingen vågade gå emot Chrusjtjov, så blev det så. Rysslands återtagande av Krim år 2014 skedde fredligt och Krimborna, som till stor del är rysktalande, var positiva.

Krim har ett strategiskt viktigt läge för Ryssland. Det är bara där som det vissa tider finns isfria hamnar (s. 111). Hans Myrebro tror att om Krim hade varit kvar ”i Ukrainas dunkla källare” så hade NATO med sannolikhet tagit över Krim.

Ukraina

Ukraina är ytterligare ett utsatt land som Hans Myrebro berättar om. Han skriver att Ukraina med sina ”sextio miljoner invånare, väldiga jordarealer, höga utbildningsnivåer och mineraltillgångar samt sitt strategiska läge var högintressant för både EU (läs USA) och Ryssland” (s. 94). Här började väst med propagandan att Vladimir Putin startat krisen i Ukraina eftersom han ville återta de forna sovjetterritorierna. Författaren menar dock att det finns ingen rysk president tidigare som lämnat ifrån sig så mycket territorium som Putin (s. 96), och han berättar om landområden som Putin lämnat tillbaka till andra länder eller som fått bli självständiga.

Även i Ukraina startade upploppen på gator och torg och det som började som fredliga demonstrationer trappades upp och blev allt våldsammare. Nynazistiska milismän uppmanade folket att störta presidenten.

Hans Myrebro skriver:

Den 20 februari (2013, mitt tillägg) uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden, Janukovitj att dra tillbaka polisen när våldet trappades upp på Maidantorget. USA:s vicepresident Jo Biden sprang omkring på det
centrala torget i Ukrainas huvudstad Kiev och uppmanade folk att störta den folkvalde ukrainske presidenten. Nästa gång kommer han väl att springa omkring på Hötorget i Stockholm och uppmana folk att störta vår
statsminister, om han vägrar gå med i NATO (S. 98).

Attackerna mot Ukraina ledde till att presidenten flydde och att en nazistisk regim tillsammans av USA. Hans Myrebro redovisar många citat ur media om händelserna. Och västvärldens media förmedlar en snedvriden bild av det som hände och händer.

Syrien

Självklart får det ohyggliga kriget i Syrien ett eget kapitel i boken. USA ställde två krav år 1949 till Syrien, att landet skulle erkänna Israel och att man skulle tillåta att en pipeline för gas skulle få dras genom landet. Dåvarande presidenten gick inte med på kraven. Då installerade USA en militärdiktatur i landet. Det följdes av flera statskupper. Författarens historieskrivning är intressant. Hur CIA med olika knep försökte få orsaker att attackera Syrien. Hans Myrebro berättar att NATO-trupper ”enligt en läckt rapport från en analytiker i mycket hög position” opererar under täckmantel sedan flera år olagligt i Syrien ”trots att ansvariga regeringar nekar” (s. 80).

Den folkvalde presidenten, Bashar al-Assad, håller emot attackerna och beskrivs i mainstream media i väst som en diktator och Hillary Clinton skriver i mejl att det är bra om uppviglande rebeller kan åstadkomma kaos för att få presidenten att avgå. Om han inte förstår det så är det lämpligt att bruka våld. ”Hillary Clinton har alltså tagit aktiv del i förstörelsen och lemlästandet av Syrien, på samma sätt som hon stolt visar upp sig som Libyens baneman”, skriver Hans Myrebro (s. 70).

Hot mot Ryssland

I skrivande stund kommer nyheter om att hundratusentals Nato-trupper kommer att inta en högre beredskap och därmed öka spänningarna med Ryssland. Det har chefen för NATO, Jens Stoltenberg, uppgett för några dagar sedan.⁸

Hans Myrebro visar i kapitel efter kapitel hur ”russiofobin” fått och fortsätter att få utgöra grundstenen för mycket av NATO:s verksamhet. Det innebär att det är viktigt att regeringar och massmedia fortsätter att peka ut Ryssland och Putin som fienden nummer ett, vilket en snabbtitt på mainstreammedia direkt visar att det pågår.

En neokonservativ agenda

I slutet av boken diskuterar Hans Myrebro sionismens och de neokonservativas roll och agenda när det gäller det som sker i världen. En ruskig information handlar om det ständiga utvecklandet av vapen, smartare, mer effektiva vapen. För att kunna testa dessa behövs oroshärdar i världen. Människor får bli offer för vapenforskarnas och det militärindustriella komplexets galenskaper.

Man kan förstå USA/NATO:s totala besvikelse, när Putin, istället för att knyta handen, sträcker ut en öppen hand och öppnar för samtal

Författaren nämner bland att man planerar att framställa ”en mindre och säkrare atombomb” (s. 131). ”Alltså mindre kärnvapen men desto flera”. De neokonservativa har på flera sätt visat sig vara krigshetsare. Om de samtidigt, som författaren – och han är inte ensam – hävdar, att de neokonservativa också är sionister, d.v.s. strävar efter världsherravälde – eller åtminstone ett Storisrael, och om de fortsätter att vara lika totalt hänsynslösa som historien visar, så står vi inför en skrämmande framtid.

Författaren visar hur NATO, CIA och krigshetsarna i Washington ständigt provocerar Ryssland för att få Putin att reagera och agera och därmed kan de få släppa loss NATO och starta det tredje världskriget. I ett avslutande stycke skriver Hans Myrebro:

Dagens perversa situation är alltså den, att USA har kommenderat ett stort antal NATO-länder att släpa fram en massa krigsmateriel samt trupper, inklusive kärnstridsspetsar till ryska gränsen. Man hade tydligen hoppats på att denna provokation skulle vara tillräcklig för att få Ryssland att tappa kontrollen och vidta stridsåtgärder. Man kan förstå USA/NATO:s totala besvikelse, när Putin, istället för att knyta handen, sträcker ut en öppen hand och öppnar för samtal (sid. 145).

Mitt råd är: Läs boken och gör dig mentalt förberedd på de galenskaper som kan komma!

Pia Hellertz, fil.dr., socionom

Referenser:

1. Citatet är hämtat från en artikel på NewsVoice, Västledare måste stå upp mot USA, lämna NATO för att undvika kärnvapenkrig – av Paul Craig Roberts, 1 febr. 2016, länk

2. George Soros: I am a God, I Created Everything – 21 augusti 2016 - länk

3. Boken kommer på engelska med titeln Journalists for Hire: How the CIA Buys the News under 2017.

4. European media writing pro-US stories under CIA pressure – Udo Ulfkotte berättar vad han och andra journalister gjort och gör, länk

5. Erkänd tysk journalist avslöjar hur västmedia styrs av underrättelsetjänster och finansintressen - länk

6. Från Abram till Abraham – kristen blogg - länk

7. Tio saker du inte visste om Libyen under Gaddafis så kallade diktatur - Anders Leander - 3 april 2015

8. NATO gratulerar Donald Trump – Amerikansk militär vill ha Trump hellre än Clinton - 12 november 2016 - länk