Annons:

NATO – ett monster på katastrofkurs

Uppdaterad juli 1, 2017, Publicerad januari 15, 2017

Om någon fortfarande tror att NATO är en fredsbevarande organisation för de nationer som är medlemmar, så är det hög tid att läsa Hans Myrebros bok NATO – ett monster på katastrofkurs. Det är bara att konstatera att något mindre fredsbevarande sannolikt inte finns.

NATO, North Atlantic Treaty Organization, bildades år 1949. Syftet var då att bilda ett försvarsförbund och att varje land som ingick solidariskt skulle ställa upp för de andra om något av dem blev hotat. Udden var riktad mot Sovjetunionen, som man uppfattade som en aggressiv fiende. Man ville förhindra Sovjets utbredning. Författaren konstaterar dock att NATO:s medlemsstater aldrig behövt utkämpa något försvarskrig. Omkring 1990 ändrades NATOs syfte. Warszawapakten som slöts år 1955 började genom det politiska läget att alltmer förlora sin kraft och den upplöstes 1991, efter Sovjetunionens upplösning.

Hans Myrebro skriver att NATO då var tvunget att börja tänka om. Fanns det andra fiender, ”påhittade eller verkliga” (s. 5) som gjorde att NATO fortfarande behövdes. NATO:s helt dominerande medlem har hela tiden varit USA. Dr Paul Craig Roberts är en amerikansk nationalekonom som var biträdande finansminister under Ronald Reagans presidentperiod. Han har också varit biträdande redaktör för Wall Street Journal och Business Week. Numera driver han en samhällskritisk blogg som har miljoner följare över hela världen. Han har sagt följande:

−  NATO är den farligaste kraften på Jorden för varje europeiskt land och för hela världen. Om NATO fortsätter att existera tillsammans med den neokonservativa amerikanska ideologin blir ett kärnvapenkrig
oundvikligt.1

Annons:

Efter att ha läst boken är det inte svårt att hålla med Roberts – och Myrebro.

Inflytandet över NATO

Den här modellen som jag hittade på internet visar skillnaderna när det gäller ekonomin och därmed inflytande över NATO mellan de olika medlemsländerna. Den säger en hel del.

Så vad skulle de nu hitta på, när det kalla kriget var över? Hans Myrebro berättar om ett samtal som general Wesley Clark hade med en general i Pentagon 10 dagar efter katastrofen den 11 september 2001. Denne berättade att USA planerade krig mot Irak. General Clark frågade varför? ”Jag vet inte”, svarade den andre, som fortsatte ”jag gissar att de inte har nåt annat för sig” (s. 15).

Inte nog med det. General Clark fick veta att USA planerade att invadera sju länder på fem år, Afghanistan, Irak (inleddes i mars 2003), Syrien, Libanon, Libyen, Somalia och Iran. När det gäller Irak berättar Hans Myrebro att det skapades en särskild avdelning på försvarsdepartementet som hade som uppdrag att ”presentera all information som antydde att Irak hade massförstörelsevapen, var lierad med al-Qaida och utgjorde ett hot mot USA och världsfreden” (s. 39). Ett avgörande moment bakom attacken var också ”trycket från Israel och dess lobby”.

Hans Myrebro går ingående in på kriget mot Syrien. Man hade två syften med krigen mot Irak och Syrien, dels att kraftigt reducera befolkningen genom krig och terror och dels att skapa så kaotiska förhållanden att det skulle leda till en massutvandring. Därmed skulle befolkningen i arabländerna reduceras kraftigt.

Författaren menar att det bakomliggande syftet var att skapa ett Storisrael (s. 48). Han skriver att flera judiska miljardärer och ideologer har ”kraftigt agerat för en islamisering av Europa” och han nämner den judiske miljardären George Soros, som anser att ”EU måste ta emot en miljon asylsökande per år” (s. 48).

Georges Soros roll i det som händer i världen blir alltmer skrämmande. I augusti i år publicerades en artikel där Soros menar sig uppleva att han är skaparen av allting, ”the creator of everything” och att han sen barnsben fantiserade om att han var ”en slags Gud”. ”Om sanningen ska fram så bar jag på ganska höga messianska fantasier … när jag kände att jag behövde ha kontrollen, i annat fall skulle jag få problem.”2

USA:s viktigaste uppgift blev att med NATO som ”torped med alla medel motverka att någon stat blev så stark att den kunde stå emot USA:s imperialism” (s. 19). År 1992 utarbetade den ledande nyliberale ideologen Paul Wolfowitz, som beskrivits som ”den mest aggressiva höken i administrationen” (s. 39), det dokument som kommit att kallas Wolfowitz-doktrinen. Där klargjordes att det främsta målet var att förhindra att en ny rival till USA:s herravälde skulle uppstå igen. Doktrinen fortsätter att styra USA:s politik och därmed NATO:s agerande (s. 25).

Talande karta, hämtad från Google

Hur lyckas USA och NATO klara av kritiken från omvärlden? Hans Myrebro menar att man lyckades genom att dagligen, med hjälp av sitt ”massmedia-monster”, basunerar ut att ”krigshotet från öst är överhängande” (s. 61). Författaren refererar till den tyske journalisten Udo Ulfkotte (s. 62), som i en bok, Gekaufte Journalisten (Köpta journalister3), och på YouTube4 avslöjat att han under många år varit betald av CIA för att sprida de nyheter de ville ha ut. Han säger att han vågar berätta nu eftersom han inte är gift och inte har några barn. Han vet att han berättar med livet som insats. Han hävdar bland annat att de amerikanska och tyska underrättelsetjänsterna (CIA och BND) mutar journalister för att få dem att sprida propaganda för Nato – något som enligt Ulfkotte drabbade honom själv under tiden på Frankfurter Allgemeine Zeitung (FAZ). Han har kallats medievärldens Snowden.5

Krigen i världen

Hans Myrebro beskriver initierat om de olika krigen som pågår i många länder i världen. Han berättar om det som hände i Jugoslavien och Bosnien-Hercegovina. Han berättar om förstörelsen av Irak i ett kapitel.
Vintern 2011 började människor i Nordafrika ropa på förändringar och utveckling, det som kom att kallas ”den arabiska våren”.

Hans Myrebro menar att dessa rop inte var spontana utan att de dirigerades av Israel-USA. Han beskriver den israeliska Yinon-planen från 1982 (s. 50). Det är en israelisk strategisk plan för att säkerställa israelisk regional överlägsenhet. Den föreskriver att Israel måste forma om den geopolitiska miljön genom balkanisering av de omgivande arabstaterna i mindre och svagare stater, en uppsplittring till mindre, ömsesidigt fientliga småstater eller autonoma områden, som ett led i en stormaktsrivalitet.

Under läsningen blir jag nyfiken på vilka områden som då skulle vara aktuella för Storisrael och hittar flera kartor som tolkar Bibelns uttalanden, bland annat denna.

 

De röda linjerna ovan anger en minimum-tolkning av Israels gränser. De blå linjerna anger en maximum-tolkning av Israels gränser.6 Enligt sionismens fader Theodore Herzl ska den judiska staten sträcka sig “from the Brook of Egypt to the Euphrates”, d.v.s. från Nilen i Egypten till Eufrat i Syrien. Det verkar ju överensstämma med den blå linjen i kartan.

Libyen

Även attackerna mot Libyen har fått ett eget kapitel. I februari 2011 började den ”arabiska våren” att märkas i Libyen genom att stora folkskaror demonstrerade fredligt i Benghazi (s. 50). Men nu dök revolutionära våldsmän upp ”med vapen i hand”. Det ledde till att USA ansåg sig kunna ingripa enligt doktrinen Responsibility to protect, d.v.s. skyldigheten att ingripa vid fara för folkmord. Libyen var vid den här tiden ett framgångsland i Afrika, med guldreserver och olja.

Enligt Hans Myrebro hade Libyen 143 ton guld och lika mycket i silver. Det var när Hillary Clinton fick veta detta som det ”började hända saker” (s. 57).

Dessutom hade Libyens president Muammar Gaddafi utvecklat en välfärdsstat där alla hade rätt till bostad, till gratis sjukvård, gratis utbildning och mycket mera. Gaddafi försökte ena och stärka hela Afrika. Anders Leander har på sin blogg gjort en kort och talande sammanfattning av Gaddafis politik och arbete.7

Han skriver att det har sagts att gulddinaren var den verkliga orsaken till det NATO-ledda upproret, för att störta den frispråkiga ledaren Gaddafi. Han är inte ensam om den teorin. USA var inte intresserade av att Gaddafi skulle skapa en självständig valuta och en statsägd bank.

Jag citerar Anders Leander: ”Libyen var det enda landet i världen att ha en bank som ägdes av staten vilket innebär att de skulle kunna ge lån till medborgarna till noll procents ränta enligt lag och de hade ingen utlandsskuld”. Dessa självständighetsidéer skulle ha kunnat sprida sig till övriga afrikanska stater och det ville USA förhindra.

Hans Myrebro berättar att bakom planerna att attackera Libyen fanns namn som Samantha Power, Condoleezza Rice och Hillary Clinton. Hillary Clinton var då USA:s utrikesminister och hade personligen gett order om att döda Gaddafi (s. 56). Med facit i hand vet vi att Hillary Clinton, när hon fick veta att Libyen förlorat med tydlig stolthet sa: ”Vi kom! Vi såg! Han dog!” (s. 58).

Det som följde i Libyen blev kaos, elände, flyktingströmmar och nöd. Banditgäng skapar skräck och oro i landet som nu styrs laglöst. ”De enda som kan applådera det inträffade är israelerna, som nu ser den gamla Yinon-planen delvis förverkligad”, skriver Hans Myrebro (s. 60).

Krim

Även Krim har fått ett eget kapitel i boken. Det är intressant att följa mainstreammedias rapportering om Rysslands ”annektering” av Krim. Ryssland såg att paramilitära förband försökte införa en terrorregim mot Krim är 2014 och ingrep. Hans Myrebro skriver att ”skrikiga röster” började höras från USA och utrikesminister John Kerry fördömde den ”ryska interventionen”. Historielösa verkar ha glömt att Krim tillhört Ryssland i cirka 200 år. Författaren berättar att Nikita Chrusjtjov ett par år efter det att han kom till makten, ”vid en våt fest” i Kiev, beslöt att skänka Krim till Ukraina (s. 108).

Gåvan var olaglig, men eftersom ingen vågade gå emot Chrusjtjov, så blev det så. Rysslands återtagande av Krim år 2014 skedde fredligt och Krimborna, som till stor del är rysktalande, var positiva.

Krim har ett strategiskt viktigt läge för Ryssland. Det är bara där som det vissa tider finns isfria hamnar (s. 111). Hans Myrebro tror att om Krim hade varit kvar ”i Ukrainas dunkla källare” så hade NATO med sannolikhet tagit över Krim.

Ukraina

Ukraina är ytterligare ett utsatt land som Hans Myrebro berättar om. Han skriver att Ukraina med sina ”sextio miljoner invånare, väldiga jordarealer, höga utbildningsnivåer och mineraltillgångar samt sitt strategiska läge var högintressant för både EU (läs USA) och Ryssland” (s. 94). Här började väst med propagandan att Vladimir Putin startat krisen i Ukraina eftersom han ville återta de forna sovjetterritorierna. Författaren menar dock att det finns ingen rysk president tidigare som lämnat ifrån sig så mycket territorium som Putin (s. 96), och han berättar om landområden som Putin lämnat tillbaka till andra länder eller som fått bli självständiga.

Även i Ukraina startade upploppen på gator och torg och det som började som fredliga demonstrationer trappades upp och blev allt våldsammare. Nynazistiska milismän uppmanade folket att störta presidenten.

Hans Myrebro skriver:

Den 20 februari (2013, mitt tillägg) uppmanade USA:s vicepresident Joe Biden, Janukovitj att dra tillbaka polisen när våldet trappades upp på Maidantorget. USA:s vicepresident Jo Biden sprang omkring på det
centrala torget i Ukrainas huvudstad Kiev och uppmanade folk att störta den folkvalde ukrainske presidenten. Nästa gång kommer han väl att springa omkring på Hötorget i Stockholm och uppmana folk att störta vår
statsminister, om han vägrar gå med i NATO (S. 98).

Attackerna mot Ukraina ledde till att presidenten flydde och att en nazistisk regim tillsammans av USA. Hans Myrebro redovisar många citat ur media om händelserna. Och västvärldens media förmedlar en snedvriden bild av det som hände och händer.

Syrien

Självklart får det ohyggliga kriget i Syrien ett eget kapitel i boken. USA ställde två krav år 1949 till Syrien, att landet skulle erkänna Israel och att man skulle tillåta att en pipeline för gas skulle få dras genom landet. Dåvarande presidenten gick inte med på kraven. Då installerade USA en militärdiktatur i landet. Det följdes av flera statskupper. Författarens historieskrivning är intressant. Hur CIA med olika knep försökte få orsaker att attackera Syrien. Hans Myrebro berättar att NATO-trupper ”enligt en läckt rapport från en analytiker i mycket hög position” opererar under täckmantel sedan flera år olagligt i Syrien ”trots att ansvariga regeringar nekar” (s. 80).

Foto: U.S. Army/CC BY 2.0

Den folkvalde presidenten, Bashar al-Assad, håller emot attackerna och beskrivs i mainstream media i väst som en diktator och Hillary Clinton skriver i mejl att det är bra om uppviglande rebeller kan åstadkomma kaos för att få presidenten att avgå. Om han inte förstår det så är det lämpligt att bruka våld. ”Hillary Clinton har alltså tagit aktiv del i förstörelsen och lemlästandet av Syrien, på samma sätt som hon stolt visar upp sig som Libyens baneman”, skriver Hans Myrebro (s. 70).

Hot mot Ryssland

I skrivande stund kommer nyheter om att hundratusentals Nato-trupper kommer att inta en högre beredskap och därmed öka spänningarna med Ryssland. Det har chefen för NATO, Jens Stoltenberg, uppgett för några dagar sedan.8

Hans Myrebro visar i kapitel efter kapitel hur ”russiofobin” fått och fortsätter att få utgöra grundstenen för mycket av NATO:s verksamhet. Det innebär att det är viktigt att regeringar och massmedia fortsätter att peka ut Ryssland och Putin som fienden nummer ett, vilket en snabbtitt på mainstreammedia direkt visar att det pågår.

En neokonservativ agenda

I slutet av boken diskuterar Hans Myrebro sionismens och de neokonservativas roll och agenda när det gäller det som sker i världen. En ruskig information handlar om det ständiga utvecklandet av vapen, smartare, mer effektiva vapen. För att kunna testa dessa behövs oroshärdar i världen. Människor får bli offer för vapenforskarnas och det militärindustriella komplexets galenskaper.

Man kan förstå USA/NATO:s totala besvikelse, när Putin, istället för att knyta handen, sträcker ut en öppen hand och öppnar för samtal

Författaren nämner bland att man planerar att framställa ”en mindre och säkrare atombomb” (s. 131). ”Alltså mindre kärnvapen men desto flera”. De neokonservativa har på flera sätt visat sig vara krigshetsare. Om de samtidigt, som författaren – och han är inte ensam – hävdar, att de neokonservativa också är sionister, d.v.s. strävar efter världsherravälde – eller åtminstone ett Storisrael, och om de fortsätter att vara lika totalt hänsynslösa som historien visar, så står vi inför en skrämmande framtid.

Författaren visar hur NATO, CIA och krigshetsarna i Washington ständigt provocerar Ryssland för att få Putin att reagera och agera och därmed kan de få släppa loss NATO och starta det tredje världskriget. I ett avslutande stycke skriver Hans Myrebro:

Dagens perversa situation är alltså den, att USA har kommenderat ett stort antal NATO-länder att släpa fram en massa krigsmateriel samt trupper, inklusive kärnstridsspetsar till ryska gränsen. Man hade tydligen hoppats på att denna provokation skulle vara tillräcklig för att få Ryssland att tappa kontrollen och vidta stridsåtgärder. Man kan förstå USA/NATO:s totala besvikelse, när Putin, istället för att knyta handen, sträcker ut en öppen hand och öppnar för samtal (sid. 145).

Mitt råd är: Läs boken och gör dig mentalt förberedd på de galenskaper som kan komma!

 

Pia Hellertz, fil.dr., socionom

 

Referenser:

1. Citatet är hämtat från en artikel på NewsVoice, Västledare måste stå upp mot USA, lämna NATO för att undvika kärnvapenkrig – av Paul Craig Roberts, 1 febr. 2016, länk

2. George Soros: I am a God, I Created Everything – 21 augusti 2016 - länk

3. Boken kommer på engelska med titeln Journalists for Hire: How the CIA Buys the News under 2017.

4. European media writing pro-US stories under CIA pressure – Udo Ulfkotte berättar vad han och andra journalister gjort och gör, länk

5. Erkänd tysk journalist avslöjar hur västmedia styrs av underrättelsetjänster och finansintressen - länk

6. Från Abram till Abraham – kristen blogg - länk

7. Tio saker du inte visste om Libyen under Gaddafis så kallade diktatur - Anders Leander - 3 april 2015

8. NATO gratulerar Donald Trump – Amerikansk militär vill ha Trump hellre än Clinton - 12 november 2016 - länk

Författare: Hans Myrebro
Antal sidor: 151
Utgivningsår: 2016
Språk: Svenska
Förlag: HK-förlag

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

”Alla presidentens män” – Ett ypperligt porträtt av undersökande journalistik

Alan J. Pakulas Oscarsbelönade "Alla presidentens män", från 1976, är mer aktuell än någonsin. Watergate-skandalen sågs från början som en konspirationsteori av så kallade foliehattar men till slut visade det sig att foliehattarna haft rätt hela tiden.

Uppdaterad september 6, 2026, Publicerad september 5, 2026 – av Jan Sundstedt
Alla Presidentens Män Watergate
Två "foliehattar", det vill säga två RIKTIGA journalister, skrider till verket i "Alla presidentens män".

Ordet Watergate är i princip synonymt med korruption och maktmissbruk. Termen har blivit ett samlingsnamn för politiska skandaler, kändisfadäser samt inte minst benämningen "konspirationsteori".

Trots begreppets popularitet finns det såklart de som inte känner till detaljerna om vad som egentligen hände i Watergate-skandalen. Alla presidentens män är då till god hjälp för den nyfikne som önskar bli ledsagad i ämnet.

Filmen är en dramatiserad version och analys av den journalistiska process som ledde till att Washington Post-reportrarna Bob Woodward och Carl Bernstein lyckades koppla samman inbrottet med utbredd korruption och maktmissbruk inom dåvarande amerikanske presidenten Richard Nixons administration.


Artikeln publicerades ursprungligen i Nya Dagbladet den 5 augusti 2023


Watergate

Då filmen som sagt är baserad på verkliga händelser beskrivs här Watergate-skandalen i komprimerade ordalag.

Som brukligt när det gäller filmer baserade på verkliga händelser finns en viss dramatisering av händelseförloppet i slutprodukten men inget som spårar ur eller tar sig för stora artistiska friheter.

Skandalen var en konsekvens av Nixon-administrationens ansträngningar att mörklägga sin inblandning i inbrottet i Demokraternas nationella kommittés högkvarter den 17 juni 1972. Högkvarteret var vid tidpunkten inhyst i Watergate-komplexet i Washington, D.C.

Ett amatörmässigt inbrott av mer eller mindre fem stycken klåpare, då samtliga greps på platsen.

Kopplingen mellan inbrottet och administrationen framhävdes av medierna och i synnerhet av tidningen The Washington Post. Framför allt var det journalisterna Carl Bernstein, i filmen gestaltad av Dustin Hoffman, och Bob Woodward, spelad av Robert Redford, som var de drivande bakom rapporteringen.

Woodward och Bernstein insamlade med stort tålamod under närmare två år graverande information som visade att inbrottet och försöken att dölja det ledde djupt in i katakomberna inom justitiedepartementet, FBI, CIA och hela vägen till Ovala rummet i Vita huset.

Det visade sig snart genom vittnesmål och annan bevisning att USA:s dåvarande president Richard Nixon hade godkänt ett beslut att dölja sin administrations inblandning i inbrottet. Undersökningen avslöjade även att det fanns ett röstaktiverat avlyssningssystem i Ovala rummet.

Något som 1974 ledde till att Nixon, istället för att låta sig ställas inför riksrätt, avgick.

Alla Presidentens Män Watergate
Ett misslyckat inbrott av fem klåpare inleder "Alla presidentens män". Foto: Imdb, Warner Brothers.

Enastående realism

Det här är inte en film som gör det lätt för tittaren.

Filmen inleds med att vi placeras i händelserna kring inbrottet utan någon förklaring som exempelvis en textvägg, vilket bidrar till filmens oerhörda realism. Vad som först verkar vara en isolerad händelse utvecklas snabbt till något mer olycksbådande.

Även om det för några kan vara en nackdel att filmen kräver sin fulla uppmärksamhet är det också en infallsvinkel som förtjänar lovord.

Skildringen av Woodwards och Bernsteins kamp att få fram information känns verklighetstrogen och får publiken att, tillsammans med våra journalisthjältar, känna sig närvarande i utredningen.

En utredning som inom kort blir alltmer riskfylld. Det dröjer inte länge innan den obligatoriska paranoian infinner sig hos duon. Något det snart visar sig att man har fog för...

Alla Presidentens Män Watergate
Hotbilden mot journalisterna tilltar. Foto: Imdb, Warner Brothers.

Tidsödande arbete

Ofta får Woodward eller Bernstein information som de inte kan publicera med trovärdighet på grund av att källorna måste förbli anonyma. Istället för att varje pusselbit tydligt, och med många filmers enklare mått mätt leder dem mot en slutsats, tillbringas en stor del av tiden med att gå igenom högar av dokument.

Det gedigna arbetet är tidsödande och svårnavigerat, i syfte att hitta de pusselbitar av relevanta detaljer tidningen behöver för att bitarna ska falla på plats.

Alla presidentens män glamoriserar inte journalistik utan behandlar yrket med respekt. Istället för att vara pepprad av actionsekvenser täcker större delen av filmen allt det icke-glamorösa arbete som man lägger ner för att nå sanningen.

Oändliga telefonsamtal och sömnlösa nätter ägnas åt att finkamma igenom anställningsbevis, kassakvitton, telefonlistor och vittnesutsagor. Ett mödosamt arbete men också ett uppfriskande prov på gammal hederlig journalistik.

Filmen hanterar det sävliga tempot på ett utomordentligt skickligt sätt och lägger fokus på framgångspunkterna i utredningen. Alla presidentens män kastar förmodligen inte ljus på hela Watergate-utredningen då det hade krävts betydligt mer än filmens 138 minuter.

Det vi får uppleva kan emellertid på goda grunder anses väl avvägt.

Alla Presidentens Män Watergate
Bernstein, Woodward och ledarstaben. Foto: imdb, Warner Brothers.

Oscarsbelönad "konspirationsteori"

Alla presidentens män var en av 1976 års mest hyllade och uppmärksammade filmer.

Vid Oscarsgalan 1977 kammade den hem fyra statyetter och nominerades till ytterligare fyra, inklusive Bästa film och Bästa regi. Med all rätt, då filmen är ett klanderfritt prov på artistisk frihet, fri från nutidens cancelleringskultur, dogmer och agendor.

Manuset är välskrivet och tajt på ett sätt som leder tittaren tålmodigt in i handlingen. Personerna bakom historien porträtteras på trovärdigt sätt med en känsla av värdighet.

Alan J. Pakula behandlar källmaterialet med sin karakteristiska känsla för den lilla människan och spretar aldrig iväg från målet - att berätta en historisk händelse på autentiskt maner.

Skådespelarna är givet rollistan klanderfria. Redford och Hoffman är utmärkta i sina respektive kostymer. De är helt enkelt Woodward och Bernstein.

Birollsinnehavarna sticker ut än mer. Framför allt Hal Holbrook och Jason Robards - två personliga favoriter. Sistnämnde erhöll ytterst välförtjänt en Oscar för Bästa manliga biroll.

Verklighetens konspirationer och mysterier löses inte så snyggt eller hastigt som många andra filmer vill få oss att tro. Detta gäller inte minst Watergate-skandalen.

Uppfriskande då att Alla presidentens män vågar ta en smalare och mer riskfylld väg.

Mer aktuell än någonsin

Filmen visar och belyser även något som är högst aktuellt idag.

Strax efter att Washington Post och andra medier börjat nysta i affären dröjde det inte länge innan den som ens insinuerade att något skumt var i görningen kallades "konspirationsteoretiker" och "foliehattar". Känns detta igen?

Intressant då att notera att den förmenta konspirationsteorin ett par år senare visade sig vara allt annat än teori. Något att begrunda för den som har låtit sig förledas att tro att konspirationer inte existerar.

Alla presidentens män visar vad sann undersökande journalistik kan vara utan den enkelhet eller glamour som Hollywood ofta ger sådana berättelser.

Det är också en film som torde vara obligatorisk för den som söker sig till yrket som sådant och strävar efter att titulera sig journalist.

Journalister som ifrågasätter rådande narrativ och inte med hull och hår sväljer vad politiker och makthavare ber oss att svälja. Journalister med mod, tåga och tålamod och som är villiga att gräva till jordens ände för att uppdaga sanningen.

 

Jan Sundstedt

Alla Presidentens Män
All the President's Men - 1976 US One Sheet.

Regi: Alan J. Pakula
Manus: William Goldman – efter en bok av Carl Bernstein & Bob Woodward
Producent: Walter Coblentz
Musik: David Shire
Längd: 138 minuter
Svensk premiär 14 mars 1977

I rollerna (urval).
Robert Redford
Dustin Hoffman
Jason Robards
Jack Warden
Martin Balsam
Hal Holbrook
Penny Fuller
Meredith Baxter

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Scarface” – omdebatterad, oemotståndlig och oöverträffad

Att se Brian De Palmas "Scarface" kan liknas vid att bli överkörd av ett tåg. Filmen tar tag i åskådaren från ruta ett och släpper inte taget förrän tre timmar senare. Utskälld vid premiären för sina många våldsamma scener men filmen fick också beröm för bland annat Oliver Stones manus, De Palmas regi, scenografi, persongalleri och inte minst en Al Pacino i absolut toppform – inklusive över 200 'F'-bomber. Ett måste på varje filmälskares måstelista.

Publicerad augusti 22, 2026 – av Jan Sundstedt
Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) kontemplerar över sina livsval i Brian De Palmas "Scarface".

Antonio Montana! And you, what do you call yourself? Med de orden inleder Antonio 'Tony' Montana (Al Pacino) sin ökända resa in i den kokainstinna världen som var Miami, Florida, på 1980-talet. Givetvis tillsammans med obligatoriska hawaiiskjortor, 850-dollarskostymer, motorsågar och pumpande discostinn musik.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 juni 2024


Filmen är delvis en nyinspelning av Howard Hawks klassiska film med samma namn från 1932. Originalfilmen – som även den kretsade kring en gangsters uppgång och fall – utspelade sig under förbudstiden och fokuserade på den fiktive italiensk-amerikanske gangstern Tony Camonte.

Oliver Stone och Brian De Palma uppdaterade historien till att spegla 1980-talets kokainhandel i Miami och bytte ut Camonte mot kubanske Montana (efter Oliver Stones beundran för NFL-quarterback Joe Montana).

Manuset är som sagt författat av prisbelönte regissören/manusförfattaren Oliver Stone (Conan Barbaren (manus); Plutonen; Född Den Fjärde Juli; JFK; Snowden), och han införde ett mörkare och mer samtida perspektiv på berättelsen. Stones manus tar avstamp i teman som girighet, makt och korruption, och Tony Montana blir arketypen för en något skruvad version av den amerikanska drömmens uppgång och förfall.

Ursprungligen var det tänkt att Sidney Lumet (Kullen, 1965; Serpico, 1973 och En satans eftermiddag, 1975) skulle regissera men han hoppade av projektet efter att ha insett hur våldsam filmen skulle komma att bli, varpå Brian De Palma (Carrie, 1976; De Omutbara, 1987 och Carlito's Way, 1993) klev ombord och satte sin prägel på filmen med sin stilistiska och smått vågade regi.

Scarface Brian De Palma Al Pacino
Brian De Palma visar Al Pacino hur det ska se ut i nästa scen i "Scarface". Foto: Imdb

Miami, 1980

Filmen inleds med att kubanske "flyktingen" Tony Montana (Al Pacino) anländer till Miami i samband med 1980 års storskaliga massmigration från kubanska hamnstaden Mariel (känd som 'The Mariel Boatlift'). Efter att först ha genomgått en tuff förhörsprocess hamnar Tony och hans bästa vän Manolo ‘Manny’ Ribera (Steven Bauer) i ett hårt bevakat flyktingläger. Detta då de misstänks (helt korrekt) vara kubanska kriminella.

Duon får dock inom kort en chans att lämna lägret, förutsatt att man utför ett uppdrag för en lokal knarkbaron. Uppdraget: Mörda en före detta högt uppsatt kubansk regeringstjänsteman, något kommunisthataren Montana gladeligen genomför med brutal effektivitet.

Efter att ha sluppit ut från lägret och erhållit sitt ‘Green Card’, börjar Tony och Manny arbeta på en sjaskig kubansk grillbar. Det dröjer dock inte länge innan de blir introducerade till den undre världen genom Omar Suarez (F. Murray Abraham), en av den mäktige droghandlaren Frank Lopez (Robert Loggia) närmaste män.

Det första uppdraget under Lopez är en mindre kokainaffär med colombianska leverantörer, men allt går fruktansvärt snett och en milt sagt våldsam konfrontation tar vid.

Tony och Manny undkommer med nöd och näppe med livet i behåll och levererar både kokain och köpepengar till uppdragsgivaren Lopez. Tony's skicklighet och hänsynslöshet fångar Franks uppmärksamhet och han erbjuder Tony en plats i sin organisation, vilket markerar början på Tony Montanas klättring uppför Miamis brottshierarki...

Scarface Al Pacino
Tony Montana får problem med 'Hector' (Al Israel) i inledningen av "Scarface". Foto: faksimil

Filmmagi i De Palma-stil

Brian De Palmas regi, Oliver Stones manus, parat med Al Pacinos sanslöst fascinerande och överdrivna tagning av rollen som Tony Montana, är de tre främsta nycklarna till vad som gör Scarface till en film långt utöver det vanliga. Det visuella är stilistiskt vågat och nästintill surrealistiskt, vilket resulterar i en film som ofta känns lika mycket som en satir över den amerikanska drömmen som en seriös gangsterfilm.

Scarface kan vara den film där De Palma tagit ut svängarna som mest, sett till filmens ton.

Det finns en ytterst medveten "cheesiness" i filmen (något De Palma ofta betonat och försvarat). Alltifrån det bombastiska 80-talssoundtracket till de färgstarka karaktärerna och deras överdrivna levnadssätt. Ytligheten tjänar emellertid ett syfte och bidrar starkt till att understryka filmens tematik om girighetens och maktens korrumperande kraft.

I en tid där yta ofta verkar ha gått före substans, är Scarface en skarp kommentar om samhällets och individens mörkaste sidor.

Det kan inte nog understrykas hur viktigt Oliver Stones manus är för det slutgiltiga resultatet. Skarpsynt, bitande och pepprat med klassisk dialog som pendlar mellan humor och drama. Många av replikerna har kommit att bli en del av popkulturell folklore, och Tony Montanas "The World Is Yours"-mantra ekar som en påminnelse om hans gränslösa ambitioner och ofrånkomliga fall.

För att skapa en så korrekt bild som möjligt tillbringade Stone mycket tid både i Florida och Karibien, för att intervjua människor på båda sidor av lagen.

Det blev "hårigt" emellanåt, vilket gav mig [och manuset] all den här färgen som man ser i filmen. Jag ville göra en cigarrdoftande, sexig, soldränkt och tropisk tredje världen-gangsterfilm i Miami, har Oliver Stone kommenterat researchprocessen.

Scarface Al Pacino
Tony Montana (Al Pacino) lever Det ljuva livet i grälla färger i "Scarface". Foto: Imdb

Al Pacinos främsta roll?

Al Pacinos porträtt av Tony Montana har erhållit både ris och ros. Personligen faller min röst på det senare lägret. Pacino gör kanske sin karriärs främsta prestation, förutsatt att man köper den Oscarsbelönade skådespelarens ambition med karaktären, och gasar här på för allt vad tygen håller. Tony Montana är överdriven, bombastisk, humoristisk och livsfarlig, samt, trots allt, emellanåt sympatisk. En delikat balansgång som få skådespelare bemästrar.

Med en noggrant utforskad accent och ett kroppsspråk som utstrålar både charm och fara, skapar Pacino en karaktär som är lika delar fascinerande som avskräckande. Det borde, givet karaktären, inte finnas mycket sympatiskt med Montana, men Pacinos magnetiska närvaro gör det omöjligt att slita blicken från honom. Hans förvandling från simpel flykting till maktfullkomlig drogbaron är både skrämmande och fängslande, och det är svårt att tänka sig någon annan i denna roll (Robert De Niro var andravalet).

Gällande övrig rollbesättning har De Palma träffat mitt i prick. Samtliga förkroppsligar sin karaktär med sådan precision att det är svårt att föreställa sig någon annan i rollerna. Varje skådespelare i den förträffliga ensemblen bidrar skickligt till filmens intensiva dynamik och hjälper till att skapa ett oförglömligt epos om makt, ambition och fördärv.

Steven Bauer gör en enastående prestation som Manny Ribera, Tonys lojala och charmiga vän. Michelle Pfeiffer är hypnotiserande som Elvira, Tonys kalla och avståndstagande kärleksintresse. Robert Loggia lyser som den erfarne och pragmatiske drogbaronen Frank Lopez, vars värld lockar Montana. Mary Elizabeth Mastrantonio, som Gina Montana, förmedlar en ömsint och stark närvaro, och hennes karaktärs utveckling från oskyldig syster till en kvinna som kämpar för sin egen väg är gripande och tragisk.

Scarface Al Pacino
En hämndlysten Tony Montana (Al Pacino) i "Scarface". Foto: faksimil

Inget för klenmagade

Filmen innehåller ett flertal oerhört minnesvärda scener som etsat sig fast i filmhistorien. Från den brutala motorsågscenen i filmens inledning, via Tonys första möte med den mäktige Alejandro Sosa, till filmens världsberömda slutscen. Listan är oändlig.

Varje scen är noggrant konstruerad för att maximera spänning och drama. Brian De Palmas användning av starkt våld är grafiskt men aldrig omotiverat, och våldet tjänar alltid till att driva berättelsen framåt och fördjupa vår förståelse av karaktärerna och deras värld.

Medan filmen möttes av blandade recensioner vid sin premiär, har den sedan dess uppnått kultstatus och blivit något av en milstolpe inom genren gangsterfilmer. Tony Montanas resa har som sådan på många sätt fått definiera 80-talets excesser och girighet. Och excesser är det gott om i Scarface.

Många stora gangsterfilmer har underströmmar av mänskligt drama och så även Scarface. Man bör dock inte förvänta sig en känslosam berättelse om skuld och hopplöshet, som till exempel Francis Coppolas Gudfadern och dess två uppföljare. Snarare är detta en berättelse om grym girighet. Den mörka sidan av den mytomspunna "amerikanska drömmen" - en våldsam sådan.

Moroder, Spielberg och Saddam Hussein

Discomaestro Giorgio Moroders musik lyfter filmens intensitet och puls till ytterligare nivåer. Den unika ljudbilden fångar filmens essens perfekt och förhöjer varje scen med en unik rytm. Moroder skrev även flera låtar specifikt för filmen, som exempelvis pulserande "Push it to the Limit" med Paul Engemann. Scarface cementerade ytterligare Giorgio Moroders status som en mästare på att skapa minnesvärd elektronisk filmmusik.

Kuriosa: Saddam Hussein var ett stort fan av filmen och valde att döpa sitt internationella företag för penningtvätt efter Tony Montana. Företaget, Montana Management, användes för att tvätta pengar från Husseins olika företag.

Ytterligare kuriosa: Vännerna Brian De Palma och Steven Spielberg hade för vana att besöka varandras inspelningsplatser ända sedan mitten på 70-talet, och Spielberg var på plats när scenen där Montanas herrgård attackeras spelades in. De Palma fick enligt legenden kaffefeeling och bad vännen Spielberg regissera några scener, vilket han gladeligen också gjorde.

Med andra ord har Steven Spielberg en fraktion av ett lillfinger med i skapandet av Scarface - kul.

Trollbindande

I samband med premiären fanns det gott om kritiker som anmärkte på filmens "överdrivna" stil och "brist på subtilitet" som negativa aspekter. Men det är just denna överdrivenhet som gör filmen så unik och minnesvärd. Det är en film som inte ber om ursäkt för sin storhet eller sina ambitioner, och i detta avseende är Scarface en sann återspegling av sin huvudkaraktär.

Valfri fysisk version av finner man förslagsvis här, och den som strömmar kan kika in på denna plats. Observera att filmen inte backar för grafiskt våld i utvalda scener. Jag må ha upprepat detta en aning men det kan understrykas än en gång. Scarface är definitivt inte för vem som helst.

Tittaren rekommenderas att gå in Tony Montanas trollbindande och våldsamma värld med öppet sinnelag. Den som förväntar sig en gangsterfilm med ett signum likt Gudfadern eller Maffiabröder kan dock tänkas bli en smula besviken.

Scarface är en unik film med en unik estetik och ton som inte liknar något annat. Hur realistisk filmen är, är öppet för diskussion, men som tidsdokument över 1980-talets måttlösa dekadens är den oöverträffad. Det är dessutom en sjuhelsikes resa olikt allt annat. Så... Say hello to my little friend!!

 

Jan Sundstedt

Scarface
Scarface - 1983 US One Sheet.

Regi: Brian De Palma
Manus: Oliver Stone, delvis baserat på Howard Hawks och Ben Hechts manus från 1932
Producenter: Martin Bregman, Peter Saphier och Louis A. Stroller
Musik: Giorgio Moroder
Längd: 170 minuter
Svensk premiär 23 mars 1984

I rollerna (urval).
Al Pacino
Steven Bauer
Michelle Pfeiffer
Robert Loggia
Mary Elizabeth Mastrantonio
F. Murray Abraham
Harris Yulin
Paul Shenar

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

To Live and Die in L.A.

William Friedkins klassiska tjuv- och polisfilm "To Live and Die in L.A" anno 1985 bjuder än idag på ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt thrillerdrama, inklusive en biljakt som slår allt du tidigare sett...

Publicerad juli 25, 2026 – av Jan Sundstedt
To Live and Die in L.A
Richard Chance (William Petersen) på skurkjakt i "To Live and Die in L.A.".

Actionfilmer och thrillers på temat tjuv och polis tillhör filmbranschens mest använda och utslitna genrer.

Filmer med handlingen baserad i den undre världen upphör tydligen aldrig att attrahera åskådaren. Variationen och i vissa fall upprepningarna tycks oändliga. Det har producerats åtskilliga och ett flertal har med tiden blivit klassiker.

William Friedkins To Live and Die in L.A är en av dessa. Filmen är ett mångfacetterat, vibrerande och actionfyllt mästerverk till käftsmäll.

Som grädde på moset innehåller den biljakternas biljakt — oaktat Bullitt, The Italian Job och James Bond — denna slår det mesta.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 12 juni 2021


Friedkin slår tillbaka

William Friedkin har ett nära band till crime noir-genren efter att 1971 regisserat legendariska och femfaldigt Oscarsbelönade The French Connection — inklusive en statyett för Bästa Regi.

Som om den framgången inte var nog regisserar karln ett par år senare den marginellt kända filmen Exorcisten (1973), för vilken han nominerades med ännu en Oscar. Efter dessa fullträffar följer en period där framgångarna rent monetärt uteblir.

I mitten av 80-talet slår William Friedkin emellertid tillbaka med en storstilad comeback i och med filmatiseringen av To Live and Die in L.A. Löst baserad på en roman av före detta U.S. Secret Service-agenten Gerald Petievich.

Detta chef‑d'oeuvre är en exceptionellt underhållande men våldsam historia. Vi bjuds en mörk och smått dystopisk resa i Änglarnas Stad och dess mer tvivelaktiga platser och ljusskygga existenser.

To Live and Die in L.A.
Änglarnas stad, Los Angeles... "To Live and Die in L.A."

Falskmynteri

Filmen utspelas mot bakgrund av tillverkning och handeln med falska sedlar. Med andra ord falskmynteri. Handlingen kretsar kring en mästare inom detta suspekta gebit - den intelligente och livsfarlige Rick Masters.

Masters skumraskaffärer är under lupp av myndigheterna och agenten som leder undersökningen är filmens protagonist, Richard Chance.

Chance spelas med briljans av William Petersen. Petersen är för den bredare publiken kanske mest känd för sin roll som Gilbert 'Gil' Grissom från en miljon avsnitt av CSI: Crime Scene Investigation. Chance är likt Masters våldsbenägen och smått psykotisk.

Det som skiljer parterna åt åt är att Chance är på andra sidan om lagen.

Ytterligare bränsle till Chance besatthet av Masters är det faktum att Masters tidigt i filmen mördar Chance mångåriga kollega Jim Hart. Utöver filmens huvudhandling får vi härmed en klassisk McGuffin i form av hämndmotiv.

Chance är beredd att göra vad som helst - lagligt som olagligt - i jakten på Masters.

Till sin hjälp har Richard Chance kollegan John Vukovich samt sin älskarinna tillika informatör Ruth.

Vukovich är en från början mer lagtexttrogen agent än Chance men som under resans gång sakta men säkert förvandlas. Ruth är en sympatisk karaktär som sådan men som villkorligt frigiven är hon i beroendeställning gentemot Chance.

William Petersen och John Pankow skiner i "To Live and Die in L.A."

Brännhet sol och glödhet action

Precis som i fallet med Exorcisten och The French Connection snickrar William Friedkin här ihop var scen och bildruta till fulländning. När karl lägger den sidan till är han en mästare på att krama ut en unik känsla och ton ur materialet. Manuset är tight och välskrivet där inget lämnas åt slumpen.

Författat på ett sätt att vi som åskådare bjuds balansgång mellan vem som är god/ond.

Bildkompositionen är magisk och fotot bländande. Aldrig har färgen orange på vita duken synts mer brännhet. Tillsammans med Roman Polanskis magnifika Chinatown (1974), kan jag inte erinra mig många andra filmer där Los Angeles framställs lika tryckande, kvalmig och farlig.

Stadens soluppgång brännhet och skymningen förebådande. Staden i sig är som ett eget väsen.

Utan musik ingen film. Musiken här komponerad och framförd av 80-talslegenderna Wang Chung. Ett udda och spännande val. Det var Friedkin själv som ville ha med bandet och han tog personligen kontakt med den brittiska duon.

Den oefterlikniga ljudbilden driver filmen framåt på ett medryckande sätt och förstärker det visuella till fulländning — 80-talsstuk i dess mest renodlade form och således magiskt.

Kuriosa: William Friedkin var tydlig med att han inte ville ha en komposition med titeln To Live and Die in L.A. i filmen. Detta föranledde Wang Chung att... skriva en låt med titeln To Live and Die in L.A. En komposition Friedkin för övrigt blev stormförtjust i.

Biljakt av yppersta klass i "To Live and Die in L.A."

Biljakternas biljakt

På det hela taget är To Live and Die in L.A. en film som är rollbesatt intill perfektion. Huvudrollsinnehavarna Petersen, Dafoe och Pankow är bländande. Favoriten John Turturro syns här i en tidig roll och fick något av ett genombrott.

Andra hedersomnämnanden går till Debra Feuer, som Masters älskarinna och medbrottsling Bianca, samt Dean Stockwell som Masters korrupte advokat.

Låt oss nu våga tala om biljakter... Den förnämsta, mest dramatiska och fullständigt vansinniga biljakten i filmhistorien. En sekvens som aldrig tycks ta slut, utan att för den sakens skull bli vare sig monoton och klichéartad.

Just när man som åskådare tror att jakten är över så kommer en ny scen...och en till...och ännu en. Under William Friedkins fasta händer vävs sekvensen ihop till en film i filmen.

Det är hisnande scener kombinerat med intensiv dramaturgi. Det är ingen biljakt för sakens skull utan en nödvändig ingrediens för handlingen. Givetvis inspelad på riktigt (våga vägra CGI) med verkliga människor av kött och blod. Det är 15 minuters häradståg på Los Angeles gator -actionmagi

Har du inte sett detta mästerstycke är tiden nu mogen. Du vet inte vad du gått miste om och jag kan med gott samvete försäkra en högtidsstund.

Valfri fysisk version av filmen finns att införskaffa via denna hemsida samtidigt som streamingentusiasten kan försöka här (i skrivande stund är TLADILA dock svår att finna på streaming).

Jan Sundstedt

To Live and Die in L.A.
To Live and Die in L.A. - 1985 US One Sheet.

Regi: William Friedkin
Manus: William Friedkin och Gerald Petievich
Producenter: Irving H. Levin och Bud S. Smith
Musik: Wang Chung
Längd: 116 minuter
Svensk premiär 18 april 1986

I rollerna (urval).
William Petersen
Willem Dafoe
John Pankow
Debra Feuer
Darlanne Fluegel
John Turturro
Dean Stockwell

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

”Hajen” – storkäftad klassiker med mod och morske män

En blodtörstig vithaj, en turistort på gränsen till panik och tre män som vägrar ge upp är några av de ingredienser som Steven Spielbergs genombrott och legendariska filmatisering av romanen "Jaws" gav publiken sommaren 1975. I "Hajen" ges prov på vad mod och beslutsamhet kan åstadkomma i kampen mot inte enbart rovdjur utan också fula fiskar på landbacken. Dags för sol och bad...

Uppdaterad juli 13, 2026, Publicerad juli 12, 2026 – av Jan Sundstedt
Terror griper tag i ortsbefolkningen i klassiska "Hajen".

Steven Spielbergs beslut att ta sig an författaren Peter Benchleys något oväntade kioskvältare "Jaws", gav vid tidpunkten den numera världsberömde regissören med stor sannolikhet upphov till ett flertal tankar.

Projektet var långt ifrån riskfritt, men skulle snart visa sig bli ett avgörande ögonblick i filmhistorien och etablera Spielberg som en visionär filmskapare. Att filmen skulle bli dåtidens största publiksuccé var det nog ingen som trodde, eller att inspelningen skulle bli en mardröm utan like.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 28 oktober 2022.


Boken – förlagan

Romanen "Jaws" växte fram ur författaren Peter Benchleys fascination för hajar i allmänhet och hajattacker i synnerhet.

Den episod som Benchley ofta nämnt som ögonöppnare är den om hajfiskaren Frank Mundus dramatiska upplevelse år 1964. Mundus fångade då en vithaj på över (ej formellt vägd) två ton, i Montauk, Long Island, utanför New York.

Fram till 1971 hade Benchley försörjt sig i huvudsak som frilansjournalist samt under en kortare period som talskrivare åt dåvarande president Lyndon B. Johnson. Han gjorde vid tidpunkten ett enligt honom själv "sista försök att försörja mig som författare".

Via sin agent lät han föreslå två idéer till hugade bokförlag och publicister. Ett förslag gällde en "mördarhaj som terroriserade ett litet semester- och fiskesamhälle". Bokförlaget Doubleday nappade på idén och gav Peter Benchley ettusen dollar i förskott för ett utkast. Ett utkast som kom att bli romanen Jaws.

Den inbundna utgåvan höll sig på bästsäljarlistan i 44 veckor och den efterföljande pocketboken sålde året därpå miljontals exemplar. Recensionerna var blandade. Många kritiker menade att prosa och karaktärisering saknades men de flesta var överens om romanens effektiva spänning.

Två nyckelpersoner som fått upp ögonen för romanen redan innan publicering var producenterna Richard D. Zanuck och David Brown. Duon var snabbt framme och nöp filmrättigheterna till boken för 175 000 dollar.

Nu gällde det att finna en kompetent och våghalsig regissör...

JAWS Hajen
Romanen Jaws - pocketbok 1975.

Säg hej till Steven Spielberg

Den vid tidpunkten 27-årige Spielberg hade 1973 regisserat sin första långfilm The Sugarland Express för producenterna Zanuck/Brown. I samband med ett möte på herrarnas kontor noterade den numera världsberömde regissören ett exemplar av den opublicerade romanen.

Efter att ha norpat med sig och läst boken fängslades han ögonaböj och noterade bland annat att grundstoryn liknade hans tv-film Duellen (Duel, 1971), genom att båda handlar om "bjässar som urskiljningslöst attackerar människor".

Sedan påtänkte regissören John Sturges fått foten med anledning av att han "inte såg skillnad på val och vithaj", föll valet på unge herr Spielberg. Filmen erhöll en initial budget på 3.5 miljoner dollar och ett inspelningsschema på 55 dagar.

Inspelningsstart sattes till maj 1974 och förväntades vara färdig i slutet på juni. Nu blev det inte riktigt så...

Steven Spielberg JAWS
Spielberg och Bruce våndas under inspelningen av "Hajen".

Martha's Vineyard

Val av inspelningsplats föll på ön Martha's Vineyard, Massachusetts. David Brown förklarade att produktionen "behövde ett semesterområde som var tillräckligt mycket medelklass så att en aggressiv hajs plötsliga närvaro skulle riskera att förstöra turistverksamheten och därmed mycket av ortens ekonomi".

Platsen valdes också med anledning av att omgivande hav har en sandbotten som inte överstiger 11 meters djup, så långt ut som 19 km. Något som gjorde det möjligt att på ett praktiskt sätt arbeta med de mekaniska hajarna samtidigt som man gav skenet av att vara långt ute till havs.

Spielberg ville filma så mycket som möjligt av vattensekvenserna ur en badandes perspektiv. För detta ändamål utarbetade filmfotografen Bill Butler nyskapande kamerautrustning. Inklusive en rigg för att hålla kameran stabil oavsett tidvatten samt en snillrik förseglad och sänkbar kameralåda.

Problem och strejkande Bruce

Exempel på problem som fick Steven Spielberg att genomlida panikattacker och mardrömmar - när inspelningen efter 159 dagar äntligen var över:
- Den mekaniska hajen Bruce (döpt efter regissörens advokat) krånglade konstant. Vilket mer eller mindre tvingade Spielberg att anamma principen "less is more" för scener som involverade hajen.
- Robert Shaw (färgstarke hajfiskaren Quint) var ökänd för sin kärleksfulla relation till alkohol. Han krökade regelbundet och hamnade ofta i öppen konflikt och bråk med främst Richard Dreyfuss (oceanologen Matt Hooper). En oanad konsekvens av männens grälsjuka relation blev att spänningarna mellan Quint och Hooper blev än mer realistiska.
- Filma på plats, till havs, visade sig omgående vara oerhört komplicerat. Utöver en strejkande Bruce så vattenfylldes kameror och annan utrustning frekvent. Quints fiskebåt The Orca sjönk titt som tätt och vid ett tillfälle var båtens propeller nära att dekapitera Carl Gottlieb (en av flera manusförfattare till Jaws).

En bok jag kan rekommendera är Memories From Martha's Vineyard. Där finns allt den intresserade önskar veta om den problemtyngda inspelningen.

JAWS Hajen
Polischef Martin Brody (Roy Scheider) bevittnar en hajattack i "Hajen".

Roman vs. film

Filmen innehåller betydande skillnader jämfört med sin litterära förlaga. Spielbergs version är mer en fristående tolkning på egna ben och inte en karbonkopia - tack och lov för det.

Tre markanta skillnader:
1. I filmen är karaktärerna överlag sympatiska. Så icke i romanen. Matt Hooper är en oförskämd knöl som hoppar i säng med polischef Brodys fru Ellen. Ellen Brody är i sin tur drivande i denna amorösa utsvävning och en gnällspik modell större. Hennes make polischefen (Martin Brody) är en bitter dysterkvist som gärna tar till nävarna när orden tryter.
2. Borgmästare Vaughn är i filmen ingen ondskefull person med maffiakopplingar. Naiv och ovillig att inse faran, ja, men ingen herr Krabba-liknande figur med profithungriga händer i skuld till yrkeskriminella. En skuld som i sin tur får ödesdigra konsekvenser får ortens invånare.
3. Slutet. Utan att avslöja för mycket, låt mig kortfattat konstatera att filmversionen äger.

Vi får tacka försynen och Steven Spielbergs genidrag att helt kasta ointressanta och onödiga sidohandlingar överbord.

Istället fokuserar han på en mer linjär och för tittaren mer begriplig äventyrsthriller med inslag av fruktan och terror.

Amity

Handlingen torde för gemene man (såvida en inte sovit under en sten sedan 1975) vara välkänd.

Från till synes ingenstans bestämmer sig en gigantisk vithaj för att lägga till de boende i den sömniga badorten Amity, beläget på den amerikanska östkusten, på menyn.

Filmens inledande hajattack föranleder stadens polischef Martin Brody att akut vilja stänga ortens badstränder. Något han motarbetas från att göra av stadens giriga kommunfullmäktige, som ser intäkterna från sommarturisterna flyga puts väck.

Föga förvånande följer ytterligare dödliga attacker, varpå myndigheterna till sist stänger ner badstränderna. Man bestämmer sig för även att ha ihjäl besten, och hyr en professionell hajjägare vid namn Quint för ändamålet.

Tillsammans med oceanografen Matt Hooper och polischef Brody stävar Quint ut på det öppna havet för att försöka oskadliggöra det dödliga hotet...

Hajen Steven Spielberg Roy Scheider 1975
En större båt hade definitivt varit en bra idé för besättningen på Orca, i "Hajen".

Braksuccé

Hajen hade premiär i USA den 20 juni 1975 och inledde sitt segertåg med en rekordhelg på 7 miljoner dollar, och på blott tio dagar hade den tjänat in över 21 miljoner dollar.

På den vägen fortsatte det, med över 100 inspelade miljoner dollar på endast 59 dagar - oöverträffat för sin tid.

Filmen tillbringade sedan 14 veckor i rad som amerikansk listetta och internationella penning- och publiksiffror pekade på samma sak - spikrakt uppåt.

Än idag, justerat för inflation, är Hajen fortfarande på topp tio-listan över de mest inkomstbringande filmerna någonsin.

Box office JAWS

Mandom, mod och morske män

Det krävs ovan nämnda för att ens försöka sig på att göra en film som Hajen. 70-talet var en tid då dessa egenskaper fortfarande existerade i Hollywood. Det märks mer än väl på resultatet.

Slutprodukten är en makalös film som levererar på alla tänkbara plan. Spänning, fruktan, äventyr, beslutsamhet samt en och annan, för anspänningens skull, roande scen.

Mitt i all nagelbitande dramatik och nervkittlande raffel finns även sensmoral värd att notera. Filmen visar med all önskvärd tydlighet vad politisk endera naivitet eller korruption kan orsaka för skada. I Hajen med oskyldiga dödsoffer som följd.

Som motsats får vi dock också prov på vad beslutsamhet, mod, kampvilja, enighet och morske män kan åstadkomma.

Med fara för sina egna liv beslutar sig filmens tre musketörer för att konfrontera problemet. Med ruter, tåga och ett ovisst öde tar man sig an uppgiften - utan tillstymmelse till woke och politisk korrekthet.

Dah-dah-dah-dah...

Manuset är prickfritt med en dialog som känns naturlig. Steven Spielberg har kanske aldrig varit bättre än i detta hans genombrott. Fullständigt enastående och i synnerhet om man begrundar vad han fick genomlida.

Filmen är fylld till brädden av färgstarka karaktärer som vi önskar veta mer om och lära känna. Från de tre klarast lysande stjärnorna till minsta statistroll.

De krånglande specialeffekterna lyckas man till slut få ordning på så pass att vi som åskådare sväljer... historien med hull och hår. Bra jobbat, Bruce!

En särskild not av tacksamhet går till kompositören och legenden John Williams.

Spielberg har återkommande sagt att "filmen skulle inte ha blivit hälften så uppskattad och framgångsrik, om det inte vore för 'Johnnys' geniala ledmotiv och exceptionella musik". Vän av ordning kan bara instämma.

Förslag på hur denna anrika rätt bör serveras, är framför allt den enastående 4K UHD-utgåvan som härförleden tacksamt såg dagens ljus, vilken går att finna via denna länk.

Filmen får givetvis mina helhjärtade rekommendationer. Något annat kan inte komma på fråga. Hajen är en ypperligt exempel på en viss typ av film som man inte ser alltför ofta, så passa på och njut innan det är försent.

Avslutningsvis vill jag passa på och säga att... Vi kommer att behöva en större båt...

 

Jan Sundstedt

Hajen JAWS
JAWS - 1975 US One Sheet.

Regi: Steven Spielberg
Manus: Carl Gottlieb och Peter Benchley
Producenter: David Brown och Richard D. Zanuck
Musik: John Williams
Längd: 124 minuter
Svensk premiär 20 december 1975

I rollerna (urval).
Robert Shaw
Roy Scheider
Richard Dreyfuss
Lorraine Gary
Murray Hamilton
Jeffrey Kramer

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.