Lagom till 40-årsjubileet av legendariska komedi- och spökjägarklassikern Ghostbusters, var det lika självklart som amen i kyrkan att Sony Pictures skulle följa upp den hyfsade succén med Ghostbusters: Afterlife med ännu en uppföljare.
Devisen lyder: Varför försitta ett utmärkt tillfälle till ytterligare profit på en populär film från förr?
För givetvis är det vad detta handlar om - att så länge det är möjligt dels rida på nostalgisuktande oldtimers, likt undertecknad, och dels locka in nya generationer till biografsalongerna. Inget konstigt i sig då filmbolag, likt vilket företag som helst, behöver inkomster för att hålla skutan flytande. Så länge man levererar någorlunda (helst makalösa) alster att beskåda har i alla fall jag inget problem med affärsidén som sådan.
I den bästa av världar är var film som kommer ut ur garderoben etthundra procent unik men det är i den riktiga världen enbart fantasier. Filmer som föräras uppföljare kommer allt som oftast kämpa i motvind mot sina föregångare. Undantag finns såklart. Tänk Lex Rymdimperiet Slår Tillbaka samt Lex Gudfadern Del II.
Årets Ghostbusters: Frozen Empire kommer inte nära att överträffa 1984 års femetta men den klår både överskattade "Afterlife" och framför allt den förskräckliga och bespottade woke-varianten från 2016. Sistnämnda film bör förseglas i vattentätt behållare av armerat - dock miljövänligt - järn och sänkas ner i Marianergraven och aldrig mer se dagens ljus.
New York, New York!
Tre år efter händelserna i Ghostbusters: Afterlife har familjen Spengler - Callie, Gary, Trevor och Phoebe samt vännerna Lucky och Podcast - flyttat till New York för att återupprätta Ghostbusters - spökjägarna. Familjen har där tagit över originalligans högkvarter vid den gamla brandstationen, med hjälp av Winston Zeddemore (Ernie Hudson) och Janine Melnitz (Annie Potts) från den första filmen.
Efter att man under vådliga former fångat in ett spöke i Hell's Kitchen möter gruppen hot om nedläggning från Walter "Dickless" Peck (William Atherton). Peck, numera stadens borgmästare, har ända sedan händelserna i originalfilmen haft ett ont öga till verksamheten. Inte helt obefogat anklagar han nya Ghostbusters för att tillåta, och således utsätta för fara, minderåriga Phoebe att jobba med gruppen.
För att lugna den med all rätt upprörde borgmästaren utesluts bångstyrige Phoebe från vidare fältarbete tills dess att hon blir myndig (realistiskt sett helt rimligt). Tonårsupprörd över det röda kortet försöker Phoebe hantera sina känslor genom att spela schack i en närliggande park sent en kväll (ett fullt rationellt beslut av en 15-årig tjej). Väl där möter hon spöket Melody, en jämnårig tjej som mist sitt liv i en lägenhetsbrand tillsammans med hela sin familj. Ett möte som senare i historien kommer ha stor betydelse.
Ray Stantz (Dan Akroyd), som driver en kombination av artefakt- och antikvitetsaffär tillsammans med Podcast (Logan Kim), får samtidigt besök av skojaren och arbetsskygge Nadeem Razmandi (Kumal Nanjiani). Denne försöker sälja ett mystiskt mässingsklot med ritualmärken som varit i hans avlidna mormors ägo.
Handlingen tar fart när denna uråldriga artefakt, som förmodligen inte täcks av någon hemförsäkring, släpper lös en ond kraft som hotar att ödelägga hela jorden i form av en ny istid. Tillsammans tar nya och gamla Ghostbusters på sig snöstövlarna och ger sig ut för att rädda världen från att bli inspelningsplats för en julspecial som gått snett...
Rörig
Ghostbusters: Frozen Empire tillhör kategorin filmer som kan vara vansklig att på ärligt sätt bedöma. Filmen är en av flera i en så kallad franchise och ska som sådan dels leva upp till den äldre generationens krav på nostalgi och tillfredsställa kritikernas nagelfarande efter någon form av originalitet samt dra in den gängse biobesökaren i salongen. En inte alltid så lätt uppgift.
På minuskontot sticker i synnerhet det röriga manuset ut. I stället för en röd tråd och kanske ett sidospår finns här alldeles för många tilltrasslade trådar samt sidospår som förslår.
Filmen inleder på bra sätt men så snart Phoebe möter spöket Melody, samtidigt som filmmakarna pressar in inte bara fem av sex originalkaraktärer (Harold Ramis/'Egon Spengler' dog 2014) utan också fyra-fem andra bikaraktärer till persongalleriet, så blir det under mellanakten riktigt rörigt.
Jag räknade till närmare 15 personer att mer eller mindre hålla reda och det är på tok för många att investera i. Jämfört med Ghostbusters cirka 7-8 stycken, så förstår man snabbt filmens huvudproblem. Då har jag inte nämnt Slimer, Stay-Puft Marshmallow Men och Biblioteksspöket. Det kan, som sagt, bli för mycket av det goda. Less is more, kära manusförfattare därute.
I övrigt så är filmen på flera plan en kopia av originalet. Inklusive den obligatoriska uppgörelsen med filmens antagonist. Dock inte Mr. Stay-Puft utan en för-sumerisk dödsgud vid namn Garraka.
Låg wokefaktor lyfter filmen
På plussidan finns, kopiera/klistra in-modellen till trots, en hel del att glädjas åt.
Med 115 minuters speltid är filmen lagom lång givet tonen och ämnet. Regin av Gil Kenan får klart godkänt tillsammans med det för det mesta förnämliga fotot. Det finns ett antal sekvenser där man utnyttjat det breda formatet på ett bra sätt vad gäller bildrutans innehåll. Filmen är överlag tacksamt befriad från den numera allt för vanliga hisp- och spattsjukan - tack och bock för det.
Filmen innehåller ett antal finurliga visuella scener. Inte minst då en halshuggen hand vevar en grammofon eller i filmens inledande sekvenser. De datoranimerade effekterna är för en gångs skull välgjorda och till synes genomtänkta. Jag kunde glädjande nog även skönja praktiska effekter av gammalt hederligt slag. Gott så.
Allra mest kan en vara benägen att finna glädje i det faktum att Ghostbusters: Frozen Empire, på det hela taget, är nästintill befriad från vad som tyvärr är alldeles för vanligt i Hollywood sedan många år tillbaka. Nämligen allsköns politiska budskap i form av till exempel queertrams, regnbågsflaggor och annat woke.
Det finns några scener med antydan till dylikt nonsens och givetvis är det tonårstjejen Phoebe som mycket kretsar kring, men det tar tack och lov inte över från själva grundtanken med vad många fans förväntar sig av en film om Ghostbusters. Resultatet blir en film som trots allt tycks sträva efter och faktiskt också känns som en Ghostbusters-film och jag kan, med darr på rösten rekommendera ett biobesök tillsammans med familjens yngre.
Jan Sundstedt
Regi: Gil Kenan
Manus: Gil Kenan och Jason Reitman
Producenter: Jason Blumenfeld och Ivan Reitman
Musik: Dario Marianello
Längd: 115 minuter
Svensk premiär 3 april 2024
I rollerna (urval).
Paul Rudd
Carrie Coon
Finn Wolfhard
Mckenna Grace
Kumail Nanjiani
Patton Oswalt
Celeste O'Connor
Logan Kim
Emily Alyn Lind
James Acaster
Bill Murray
Dan Aykroyd
Ernie Hudson
Annie Potts
William Atherton
