Under gårdagen avfyrade Ryssland över 100 robotar mot mål i bland annat Kiev, Lviv i väst och Charkov i nordöst i det hittills största robotanfallet mot mål i Ukraina. En person omkom.
I den breda medierapporteringen har dessa beskjutningar ogenerat framställts som ”attacker mot städer”. Det är pinsamt uppenbart, men behöver ändå sägas, att civila ukrainare inte är målet för de ryska beskjutningarna.
Om Ryssland på allvar skulle ha som målsättning att bomba civila vore det den enklaste sak i världen – som knappast skulle kräva några kostsamma högprecisionsvapen för att åstadkomma. En simpel artilleribeskjutning mot vilken slumpmässigt utvald by eller stad som helst skulle kunna orsaka hundratals döda på bara några minuter.
Inga tecken finns heller på att civila byggnader utan militär koppling utgör mål för de ryska styrkorna. De senaste veckornas beskjutningar har framförallt handlat om infrastruktur som används av den ukrainska militären, och de i hemlighet operativa väststyrkorna, där syftet med attackerna är att handikappa eller lamslå dess framryckning och mobilisering. Problemet är att delar av denna också används för civilt bruk, vilket nu gör att många civila drabbats av ström- och vattenavbrott och utgör en tragedi för de drabbade.
Dessa mål, alltså infrastruktur som delas med civila, har Ryssland undvikit att beskjuta in i det längsta. Hade man fullständigt struntat i de civila kostnaderna för detta hade man kunnat ödelägga hela Ukrainas civila infrastruktur inom krigets första dygn. Om Putin så hade velat hade städerna sedan länge varit kalla och nattsvarta.
Det är med andra ord alltså inte fråga om några ”attacker mot städer” utan mot noggrant utvalda mål, i regel infrastruktur, ofta belägen utanför städer, men ibland i tätorter. Ryssland använder mycket sofistikerade högprecisionsvapen och de senaste veckornas beskjutningar har haft samma ändamål – maximal skada av mål med militär koppling och minimering av civila förluster.
Om Ryssland på allvar skulle ha som målsättning att bomba civila vore det den enklaste sak i världen – som knappast skulle kräva några kostsamma högprecisionsvapen för att åstadkomma.
Ibland träffar dessa missiler ändå fel och i praktiken har många civila omkommit i samband med dessa beskjutningar. Detta måste kunna fördömas, liksom man kan konstatera att skadan på infrastrukturen leder till mycket lidande för befolkningen. Att på allvar påstå att Ryssland med dessa attacker riktar in sig på civila är dock inte seriös journalistik mot bakgrund av både logik och konstaterad fakta.
Man ska till detta påminna sig om att ryssar och ukrainare är brödrafolk ungefär som svenskar och danskar. En stor andel av dem som lever i de områden som beskjuts är själva ryssar eller rysktalande där vissa rent av stödjer Rysslands ändamål med krigföringen. Att medvetet rikta in sig på att skada och ta kål på civila vore rent självmord för Ryssland och Putin, såväl politiskt som militärt. Att påstå att så ändå skulle vara fallet är uppenbart löjeväckande.
Lika ogenerat har västmedierna tidigare återgett president Zelenskyjs pinsamma anklagelser om att ”Ryssland beskjuter kärnkraftverk” och bedriver ”atomterrorism”. Kärnkraftverket i Zaporizjzja togs i rysk besittning redan i mars i år. Påståenden om att ryska trupper beskjuter ett kärnkraftverk de själva är i besittning av är så vansinnigt och befängt att den ukrainske presidenten inte kan framstå på något annat sätt än rent genant. Det är uppenbart en fråga om krigspropaganda i syfte att få Väst att fortsätta ösa pengar och vapen över Ukraina medan man vill få Ryssland att framstå som fullständigt oresonliga.
Nämnas kan i sammanhanget att Ryssland kopplat om elproduktionen så att den försörjer det ryska kraftnätet. Att beskjuta ett kärnkraftverk, vilket som helst, skulle dessutom med lätthet kunna innebära en enorm fara för ryssarna själva då den radioaktiva spridningen likaväl kan ske österut. Det är helt enkelt en lögn, och en banal sådan som utan belägg spridits av svenska mediahus, att den ryska militären försökt beskjuta något kärnkraftverk.
Självklart ska de ryska styrkor som gjort sig skyldiga till krigsbrott ställas till svars för detta. Detsamma gäller de ukrainska styrkor som begått krigsbrott, vilket bland annat Amnestys tidigare rapport tyvärr visat med all önskvärd tydlighet. Rätt ska vara rätt och Ryssland ska liksom andra inte anklagas för handlingar man inte begått. De medier som bidrar till den ensidiga rapporteringen och för fram falska och obekräftade uppgifter om Rysslands krigföring har ett stort ansvar för krigets eskalation.
Konsekvenserna av mediernas hantering av kriget i Ukraina, där flera svenska medier med lätthet kvalificerat sig, har de facto fått så stora proportioner att det måste leda till rättsliga konsekvenser. Det är något för en framtida domstol att titta närmare på.
Markus Andersson
