Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Olika väsen som bodde i skogen, eller på gården, berättades det mycket om förr bland svenskarna. Berättarkulturen, som började mattas av efter 1800-talet, innehåller mängder med historier med vittnesmål om magi, väsen och trolldom – och där finns även en betydande del av det kära skogsrået.
När man inom folktron kallar något för rå, eller rådare, innebär det att just det väsendet rådde över den platsen. Skogsrå innebär alltså ett väsen som råder över skogen, men det finns också bergsrå, sjörå och gruvrå. Dessa är ofta porträtterade som kvinnor, eller kvinnoväsen. Det finns också exempelvis gårdsrå och skeppsrå, men dessa är manliga och liknar ofta gårdstomten i utseende.
Beroende på vilken del av Sverige man är i kallar man skogsrået vid olika namn. Några exempel är skogsnuvan, huldran, råndan, skogsfrun och skogstippan. Smeknamn som Talle-Maja, Grankotte-Kari, Trasåsa-frun, Ysäters-Kajsa och Lanna-frökna förekommer också på lokal nivå. Gemensamt är att väsendet rådde över skogen och djuren i den.
Skogsrået är som bekant ett kvinnligt väsen, men det finns också äldre berättelser om manliga skogsrån och särskilt i Norrland kunde skogsrået ofta vara en man. Även inom samekulturen är det ett manligt väsen. Däremot är den kvinnliga versionen den som är mest framträdande i folktron, men utseendet kan variera beroende på vart i landet hon bor.
Skönheten döljer fasa
I södra Sverige är hon som oftast en vacker kvinna med långt hår, men vänder hon ryggen till finns där en ihålig, murken trädstam. Hennes rygg beskrivs inte alltid exakt så, men karaktäristiskt handlar det ofta om att hon har just en ful rygg på något vis, samtidigt som hon är fager framtill. Men det finns också berättelser om hur hon är en ful, äldre kvinna med hängande bröst. Ofta har hon just stora bröst, som hon kan slänga över axlarna när hon springer. Skogsrået kan bära en klänning, men ibland är hon också naken.
"Skogsråa var framme ō visade sig ibland. Far såg henne en gång. Då var hon klädd både i slöja ō krona. Det bådade lycka, att få se henne så klädd", berättade Mor Jansson, född 1843, upptecknat av Ingrid Larsson i IFGH 973, s. 51-53, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
I Närke, Värmland och Dalarna försvinner den ihåliga trädstammen och ersätts istället med en svans. Ibland är det en kosvans, en rävsvans samt även hästsvans förekommer. I Dalarna kan det också hända att hon har grönt hår. Ofta kan hon ändra skepnad och historier kring hur hon går från en vacker ung kvinna, till en gammal och ful, är inte ovanliga. Hon ska även kunna ta formen av ett träd eller en sten, ibland även andra djur.
Oftast anses skogsrået vara ett ensamt väsen, men det förekommer också berättelser och vittnesmål där det finns fler och att det kan liknas vid ett släkte snarare än en ensam varelse, något som nämns i Gunnar Granbergs avhandling Skogsrået i yngre nordisk folktradition, som kom ut 1935.
"Anders far, Börje, såg tre skogsrå, när han en gång var i skogen, och skulle hämta bränsle. Han talade till en av dem, och då skrattade de så försmädligt åt honom", berättade Anders Börjesson, född 1838, upptecknat av Oscar Broberg i IFGH 862, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Skogsrået i Norden
I Danmark har man inte ett ensamt väsen som kallas skogsrå, men liknande företeelser kring något man kallar för "ellefolk", enligt Granbergs avhandling. Till skillnad från stora delar av de svenska berättelserna är detta alltså tydligt ett folkslag och det fanns både "ellemanden" och "ellepigerne".
Likheter finns dock i de erotiska slagen, att både männen och kvinnorna närmar sig människan och förför, eller antastar, både kvinnor och män. Ellekvinnor har dock oftast liknande utseende som det svenska skogsrået, där de framtill är en vacker, ung kvinna men baktill är de fula.
I Norge finns ett väsen som det svenska skogsrået, ofta kallas hon där huldran, men även benämningen "skogsrå" finns nedtecknat, lånat från svenskan. Ofta har huldran större kopplingar till de underjordiska, det vill säga väsen som bor under jorden, men framkommer och liknar det svenska skogsrået till stor del.
Hon förekommer ofta i samband med det norska fäbodlivet, och uppges ha varit ett viktigt inslag där. Även det av "manlig erotik färgade fantasilivet ", som Granberg kallar det, förekommer i Norge – troligen även mer än i Sverige. I de svenska delarna av Finland förekommer skogsrået på liknande vis som i Sverige, men benämns ofta skogsjungfru. I Finland finns även gudinnan Mielikki, som är skogens beskyddare och därför kan jämföras med skogsrået.
Olika former av skogsrå förekommer också i andra länder, som exempelvis Indonesien, där det liknar det svenska skogsrået i utseende och förförandet av män. I slavisk mytologi finns även skogens beskyddare Lesjy, som dock är ett manligt väsen.
Ibland berättas det också om att skogsrået hade en man, som hade olika namn beroende på berättaren, men ofta kunde han heta Hulte eller Jonte. Han beskrivs dock som en slags bifigur och berättelserna om honom är betydligt färre än om skogsrået.
Viktig för jägare
Skogsrået är – liksom de flesta andra nordiska väsen – inom folktron både ett farligt väsen, men kan också vara hjälpsamt om hon vill. Främst handlar det om hur snäll man är mot henne. Bryt inga kvistar och skräm inga djur i skogen, för då kan hon bli arg.
Det brukade sägas att om man offrade något till skogsrået kunde man få jaktlycka eller få hjälp att få tillbaka ett bortsprunget djur. Offergåvan var oftast mynt som man antingen slängde över vänstra axeln eller lade på en stubbe i skogen. Det var också viktigt för jägare att vara rena när de skulle ut och jaga, då skogsrået inte gillar att man jagar djur när man är smutsig.
Särskilt bland jägare var skogsrået en återkommande tes, en vanlig berättelse är exempelvis att om hon träffade på två jägare i skogen kunde hon ge den ena jaktlycka genom att smeka geväret, men gav sedan den andra olycka genom att titta in i gevärspipan. Däremot var det oerhört viktigt att inte råka skjuta skogsråets älgar, hennes egna riddjur, något som tas upp i historien nedan.
"Han var den styvaste skytten i Skarshult. Ingen visste som han djurens vägar och tillhåll i skogen. Och djuren kunde han locka fram på gårdsplanen, om det behövdes. Det fattades aldrig kött hos Elias. Men en dag råkade han skjuta på en älg, som var sadlad. Det var skogaråas älg, och det blev naturligtvis bom. Sen jagade han aldrig mer. Men en kväll gick han ut till en hölada i skogen och sköt sig", något som Olle Forshed skriver om i sin analys Skogsrået en utrotningshotad art.
Hon förekommer också ofta i samband med kolmilor, vilka enkelt uttryckt är anordningar för att framställa kol, en verksamhet som bedrevs förr i tiden. Kolarens huvudsakliga uppgift var att övervaka och vårda kolningsprocessen i kolmilan. Arbetet var tungt, riskfyllt och ensamt, och kolaren bodde ofta i en enkel kolarkoja i närheten under långa perioder ute i skogen.
En av arbetsuppgifterna var att se till att milan inte slocknade eller ännu värre – brann upp. Brann milan upp var hela årets arbete borta, vilket innebar en stor ekonomisk förlust. Det kunde också leda till bränder i skogarna. Skogsrået sägs ha varit snäll nog att väcka kolaren om milan är på väg att brinna upp, eller om en olycka var på väg att hända.
Farlig förförerska
Anledningen till att man tror att skogsrået är så starkt förknippat med berättelser om just kolminor är på grund av ensamheten som männen upplevde. Det gäller också andra ensamyrken i skogen som exempelvis tjärbrännare eller skogshuggare.
"Av längtan efter kvinnligt sällskap, och ur deras fantasi och drömmar, skapades föreställningar om skogsrået", skriver ISOF.
Många är de berättelser kring just det erotiska i samband med skogsrået, om hur hon har förfört män i skog och mark, och en gemensam utgång är att det ofta blir konsekvenser. Hon beskrivs som kärlekskrank och vill gärna ha närhet från männen. Det är viktigt att aldrig ge henne ens namn, då hon då kommer få makt över mannen och han tvingas springa till skogs så fort skogsrået kallar på honom.
Det var heller inte ovanligt med berättelser kring hur skogsrået lockat eller lurat mannen att bilda familj med henne, och om det väl hänt var det svårt att ta sig ur situationen. Hon ska ibland också kunna förvandla sig och anta formen av en mans hustru eller trolovade.
"En dräng låg i skogen och kolade, så en kväll får han besök av, som han trodde, sin fästmö. Då han och 'fästmön' sällskapat i kojan en längre stund, skulle hon gå hem, men då drängen såg henne gå ut i dörren, såg han till sin häpnad, att hon hade svans. Han förstod då, att det var 'skogsråa'. Sedan hade hon honom i sitt våld", är en av de berättelser som tas upp i Granbergs avhandling.
Det var länge olagligt att ha sexuellt umgänge med skogsrået och det fick också lagliga konsekvenser. Ända fram till 1700-talet kunde man bli dömd till döden om man haft umgänge med henne. I Vättle härad, Västergötland 1691 dömdes exempelvis en 22-årig till döden genom halshuggning för att ha haft "olovlig beblandelse" med ett skogsrå, något Forshed tar upp i sin analys.
Det sades ofta att den man som haft sex med skogsrået blev inbunden och fåordig, för att hans själ hade stannat hos henne. Men det sades också att mannen kunde få enorm jaktlycka om han var med skogsrået, men om han var henne otrogen drabbades han istället av eländiga olyckor.
Vänd plaggen ut och in
Skogsrået kan också få för sig att lura ut en i skogen så att man går vilse. Även här är kanske främst män drabbade, men det kunde också hända kvinnor och barn. Hon kan förtrolla en med sin sång eller sitt skratt, eller med sin blotta närvaro och då leda ut en på villovägar. Det sades ofta att hon kunde förvända synen på folk så de exempelvis inte hittade sina djur eller gick vilse.
Det sades att om man vände kläderna ut och in, eller bak och fram, kunde man skydda sig mot hennes våld. Tibast och vänderot ska också kunna användas för att skydda sig. Hade man hamnat i hennes våld var man enligt många berättelser fast och den enda utvägen var att lyckas döda henne.
Det finns många sägner om hur man lyckas döda henne, vilket var mycket svårt. Det framkommer ibland att det gick att skjuta henne, men ofta behövde man använda sig av en silverkula för att det skulle fungera.
Vargens gap
Ett av de mest framstående sätten att döda skogsrået är med hjälp av vargarna. Vargar har olika betydelse i skogsråets historia, där de i vissa fall är hennes hundar men i de flesta fall hennes fiender. Det finns flertalet historier där hon blir jagad och sedan uppäten av vargar. Det berättas ofta om att det är just vargar man ska använda för att lura henne och då även lyckas döda väsendet. En berömd historia, som berättats i otaliga versioner i den svenska folktron, är "Tasse ta fot".
"Någon hade gått och lagt sig i ladan. Förföljd av vargar kom skogsråa och hoppade upp i la(d)gluggen, där vargarna inte kunde komma åt henne. Hon satt med ryggen inåt ladan och benen hängande ned på ytterväg- gen. För att retas med vargarna, sade hon upprepade gånger: "Tasse, tasse, ta fot!" Mannen steg upp och knuffade ned henne till vargarna, sägande: "Tasse, tasse, ta alltihop! Och så åt vargarna upp skogsrån", berättade Gustava Nilsson, född 1846, upptecknat av Karl Rencke i IFGH 711, s. 22, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Det finns också en känd berättelse om en kolare som träffade ett vackert fruntimmer i skogen vid sin milan. De älskade om natten och hon bad honom lova att alltid slå yxan tre gånger mot ett träd när han återvände till henne, annars skulle de bli olyckliga. Varje sommar kom han tillbaka efter vintern hemma hos familjen, slog med yxan och kvinnan kom. Hon blev gravid och födde barn år efter år.
En sommar glömde han slå med yxan. Då uppträdde istället en gammal, ful kvinna med krokig näsa - han insåg till sin förskräckelse att det var skogsrået. Desperat gick han till prästen som rådde honom att vänta till vintern, ta skogsrået och alla barnen i en släde ut på sjön, och när vargarna kom skulle han hoppa på hästen, sparka loss släden och rida hem utan att titta tillbaka. Han följde rådet och lämnade dem åt vargarna. Skogsrået och alla barnen blev uppätna och mannen var fri.
Olycksbringande pratmakare
Förutom sin ridälg har skogsrået andra djur till hands. Särskilt är lavskrikan förknippad med henne och man brukade säga att den var utskickad av henne för att spana. På flertal håll ansågs kråkfågeln bringa otur och dess latinska namn (Perisoreus infaustus) betyder just "olycksbringande pratmakare". Lavskrikan är känd för att vara orädd för människor. Om en jägare gick ut i skogen och såg eller hörde en lavskrika kunde han lika gärna gå hem igen. Han visste att fågeln var ute och spanade åt skogrået så att hon kunde varna alla djur i skogen.
På vissa platser hade hon även egna kor och getter som man ibland kunde höra henne kalla på.
"Dä ä befängt mä denne skogsråa som vôre te förr i vala. Ho för- villa månge mäncher här i skogera. Mi mormors farmor tala om att ho' både hörde å såg'a. Ho' skulle gå ätter kora en afta å kom så näre dom att ho tydlit hörde bjälla, men dä va' som alldeles omöjlit te å få reda på dom. Å te slute feck ho' höre skogråa locke på kora, ho' änne som sjön: "Majros, Linros å Kosätta, gulle söte, gulle mö- te, lull, lull, lull". Dette hände sej ve Kneckterud", berättade Maria Möller född 1841, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1015, s. 25, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg.
Odens jakt
Den vilda jakten, som i svensk folktro ofta kallas för Odens jakt, är en sägen från den svenska folktron. Den är dock också ett brett europeiskt fenomen, som förekommer i olika kulturella variationer beroende på land. I Sverige berättas det ofta om ett följe av övernaturliga varelser, ledd av Oden själv, som jagar skogsrået under höstens och vinterns mörka kvällar.
I sägnen fångar Oden till slut skogsrået och rider vidare med hennes kropp över hästryggen. Jakten sägs ha varit så högljudd att den fyllde skogar med hundskall, vinande ljud och skott, och folk trodde att den kunde rida rakt igenom nya byggnader om de låg i dess väg.
I grunden har troligen dessa sägner ett naturmystiskt ursprung och var ett sätt för att förklara olika naturfenomen som skrämde, såsom vindens ljud i träden och flyttfågelstressen.
Skogsrået idag
Idag lever berättelserna om skogens drottning främst vidare i böcker, filmer och serier, ofta med nordisk symbolik kopplad till henne. Ofta kan man se att det finns drag av skogsrå i de berättelser om folktro och väsen, även om hon inte alltid nämns specifikt. Vi ser henne inte längre bland träden, men det är tydligt att skogsrået, liksom andra väsen, är viktig att fortsätta berätta om, fast nu i mer fiktiv form än tidigare.
Vittnesmålen och berättelserna om skogsrået har avtagit under 1900-talet, men hon lever kvar som en stark symbol för särskilt de svenska skogarna. Och som en påminnelse om vad som kan dölja sig bakom trädens barkar. Möjligen är det så att, om nu skogsrå är ett folkslag, att de blivit färre och kanske till och med utrotade, då många är berättelserna kring hur dessa skogskvinnor dör.
Kanske ska man tänka på hur Anders Olsson Berg, född 1843, upptecknat av Ragnar Nilsson i IFGH 1152, s. 3, Institutet för språk och folkminnen, Göteborg, själv spekulerade kring skogsråets och tidernas förändring i sin enkelhet under sitt liv:
"Dä va månge sôm råka ut för skogsråa, men nu har jag inte hört det på länge. Allt tocke däre ha försvônne nu, men i min barndom ä dä allt säkert att dä fanns te."
