Två tredjedelar svenskar tittar fortfarande på Kalle Anka, 60 procent lägger klappar under granen och julklappsspelet har alltmer blivit en populär tradition.
I en undersökning av PresentBolaget svarar 95 procent att de firar jul. Samtidigt ser 72 procent fram emot att fira, medan 12 procent fruktar högtiden. För att förbereda sig pyntar 62 procent med adventsljusstakar och 31 procent besöker julmarknader. Nära en fjärdedel följer en julkalender på tv.
– Julfirandet är en stark svensk tradition, vilket våra siffror tydligt visar. Under december är det många som pyntar, går på julmarknader och förbereder inför julen, säger traditionsexperten Mattias Axelsson i ett pressmeddelande.
Kalle Anka och julskinka
Omkring 45 procent av de svarande uppger att religion spelar en viss roll i deras julfirande, men endast tio procent går i kyrkan och nio procent sjunger psalmer. Kalle Anka förblir populär, där 64 procent av svenskarna håller traditionen vid liv. Dessutom brukar 60 procent lägga klappar under granen.
Över hälften av svenskarna äter julbord med familj och vänner. Julskinka och köttbullar är de viktigaste rätterna på julbordet, följt av prinskorv och Janssons frestelse.
När det gäller julklappar planerar 44 procent att handla dem på nätet, medan 23 procent föredrar lokala butiker. Dessutom planerar 28 procent att köpa en julklapp till sitt husdjur.
Julklappsspelet
Ungefär en fjärdedel av de tillfrågade deltar i nyare traditioner som julklappsspelet. En liten andel har även anammat traditionen att bära en så kallad ful jultröja, vilket är aningen fler än de som dansar runt granen.
– Julklappsspelet går ut på att alla deltagare köper ett paket för en viss summa och sedan slår man tärning om paketen, vilket gör att någon kan få väldigt många och någon kan bli helt utan paket. Julklappsspelet introducerades i Sverige för mindre än tjugo år sedan, i början av 00-talet. Men det är först de senaste dryga femton åren som man kan säga att det slagit igenom brett, säger Axelsson.
Unesco uppskattar att ungefär hälften av jordens cirka 7 000 språk kommer att vara bortglömda vid slutet av detta århundrade. Tusentals språk hotas, eftersom världsspråken ofta tränger undan de mindre varianterna.
För omkring ett decennium sedan försvann ungefär ett språk var tredje månad, men 2019 ökades detta till ett språk var 40:e dag. Det motsvarar att nio språk går förlorade varje år.
Språk dör ut när de helt enkelt slutar användas vilket oftast beror på att engelska och andra officiella språk tar över, varpå de mindre språken överges helt.
– Det smärtar mig varje dag att se att ett språk håller på att dö ut, för det handlar inte bara om språket utan också om folket, säger Tochi Precious, en nigerian som bor i Abuja och hjälper aktivister som arbetar för utrotningshotade språk genom organisationen Wikitongues, till The Guardian och fortsätter:
– Det handlar också om den historia som är förknippad med det och om kulturen. När det dör, dör också allt som är kopplat till det.
Engelskan anses viktigare
Ongota, ett språk som tillhör den afroasiatiska familjen, har länge betraktats som ”döende” och talas i en by på västra stranden av Weito-floden i sydvästra Etiopien. Eftersom språket varken lärs ut i skolor eller till barn riskerar det att dö ut inom en snar framtid.
Igbo, ett västafrikanskt språk, är också i riskzonen och förutspås vara utrotat år 2025. Det är ett av Nigerias största språk och skrivs med det latinska alfabetet. År 1999 talade omkring 18 miljoner människor språket, men antalet har minskat sedan dess. Precious arbetar aktivt för att rädda Igbo tillsammans med andra aktivister. De samlar bland annat ett omfattande register över ord och spelar in filmer där språket används för att bevara det.
Finns hopp
Trots att språket är relativt utbrett tror många föräldrar att endast engelska, Nigerias officiella språk, kommer att vara användbart för barnen i framtiden. Enligt Precious har det länge varit standard i landet att den som inte kan engelska utestängs från samhället. Hon anser dock att försöken att rädda språket har gett resultat.
– Jag har insett att visst kan ett språk vara hotat, men då kan de som talar språket också kämpa för dess överlevnad. För 2025 är redan här, och Igbo är definitivt inte på väg att dö ut, säger hon.
Den undersökande journalisten James O’Keefe är tillbaka med en ny dokumentär med titeln Line in the Sand. Den här gången beger sig O’Keefe till det migrantindustriella komplexets frontlinjer, med hjälp av dolda kameror och råa vittnesmål.
I Line in the Sand avslöjar O’Keefe den chockerande verkligheten bakom USA:s gränskris som aldrig förr: mexikanska godståg, kartellernas tunnlar och USA-finansierade interneringsläger för barn. Filmen skildrar ett korrumperat system med ett tydligt budskap om krav på förändring.
James O’Keefe och hans team reser i dokumentären söderut, med syfte att undersöka hur säker den del av gränsmuren som existerar de facto är. Filmen söker också uppmärksamma de aktörer som drar nytta av migrationskaoset vid den mexikansk-amerikanska gränsen.
Man intervjuar bland annat ett flertal migranter som delar sina berättelser och destinationer och belyser de faror de möter på sin resa. Allt från att falla av rörliga tåg, till risken att barn försvinner längs vägen.
”’Line in the Sand’ is a brutal watch. One of our homies was crying by Act Three,” shares Tim Pool (@Timcast).
”There’s this moment where a border guard says to James, ’Hey man, big fan,’ right as children are being trafficked,” he adds.
Dokumentären visar också hur delar av gränsmuren under Biden-administrationen skurits upp, vilket betonar gränsskyddets otillräcklighet.
James O’Keefe använder dolda kameror för att avslöja de ekonomiska intressen som driver gränskrisen, inklusive hur amerikanska skattepengar finansierar transport och inkvartering av migranter.
Line in the Sand har överlag fått positiva recensioner, men även viss kritik för filmens, enligt kritikerna, fokus på O’Keefe själv. De som hyllar filmen beskriver den i ordalag som exempelvis ”en nödvändig och gripande dokumentär som belyser en pågående kris”.
O’Keefe, känd för sin tidigare roll i Project Veritas, kan med Line in the Sand ånyo sägas utmana etablerade medier genom sina avslöjanden, med en berättarteknik som kombinerar undersökande journalistik med kraftfulla visuella berättelser.
För mer information och för att se dokumentären, besök Tucker Carlsons officiella hemsida.
Wallace och Gromit, den älskade duon från Aardman Animations, återvänder nu med en ny film: Wallace & Gromit: Hämnden har vingar. Filmen har efterlängtad premiär på Netflix den 3 januari.
I det nya och senaste äventyret för den något omaka och älskade duon, oroar sig Gromit för att Wallace blivit alltför beroende av sina uppfinningar. Detta efter att Wallace skapat en ”smart” trädgårdstomte, som av till synes oförklarlig anledning tycks uveckla ett eget medvetande.
När det visar sig att en av filmhistoriens farligaste och uslaste skurkar, det kriminella geniet, mästermanipulatören och pingvinen, Feathers McGraw, kan misstänkas ligga bakom ett antal märkliga händelser, måste Gromit återigen kämpa mot mörka krafter för att i sedvanlig ordning försöka rädda sin snurrige livskamrat Wallace.
Feathers McGraw gör med andra ord en efterlängtad – men obehaglig – comeback, för att än en gång ställa till med kaos i det lugna lilla samhället.
Efter tre decennier bakom galler i pingvinavdelningen på stadens högriskzoo är han ute, fylld av hämndlystnad och redo att sätta sina lömska planer i verket.
Tag betäckning – ty uslingen Feathers McGraw slår tillbaka i ”Wallace & Gromit. Hämnden har vingar”. Foto: faksimil/Youtube
Humor, charm och ost utlovas
Nick Park, skaparen av Wallace och Gromit, har uttryckt sin entusiasm över att återvända till de vida uppskattade karaktärerna. Han har avslöjat att filmen kommer att utforska nya höjder inom både action och karaktärsutveckling, samtidigt som den förblir trogen sina stop-motion-rötter.
Wallace & Gromit: Hämnden har vingar, lovar att leverera den charm och humor som fansen förväntar sig, samtidigt som den introducerar nya element och karaktärer som kommer att tilltala både gamla och nya tittare.
Filmen kan enligt undertecknad nog med stor sannolikhet sägas vara ett måste för alla, oavsett ålder, som uppskattar kvalitativ animerad underhållning samt Wensleydale-ost.
Wallace – en excentrisk uppfinnare med förkärlek för ost.
Gromit – hans lojala, intelligenta och ofta skeptiska hund.
Filmer
A Grand Day Out (1989)
The Wrong Trousers (1993)
A Close Shave (1995)
A Matter of Loaf and Death (2008)
Wallace & Gromit: The Curse of the Were-Rabbit (långfilm, 2005)
En av duons mest kända antagonister är Feathers McGraw, en listig pingvin från "The Wrong Trousers". Serien har vunnit flera Oscars och BAFTA-priser och är känd för sin humor och charmiga lermationsteknik.
I en kortfilm av Rune Lindström berättas historien om hur västmanländska Fagersta utvecklades under början av 1900-talet. Här värnar man om familj och traditioner och lägger en stark stolthet i arbetet.
Det var på patronernas tid, berättar Lindström, som solen sken över blommor och träd i bruksorten Fagersta. Kolbäcksån flöt som en ”vallvisa” ut ur ”dalaskogarna mellan gröna hagar och blåa klackar” och vid de ”nötta trapporna, där syrenerna slår ut varje vår, dröjer det ännu kvar en still melodi ur det förgångna”.
I Fagersta blommade arbetet under tidigt 1900-tal. I stadens skyar pekade fabrikens skorstenar högt i himlen och vittnade om en strålande industri. Stålindustrin var, och är än idag, en viktig del av staden och många arbetade där. Fagersta Bruks gjorde sig känt över hela landet och expanderade under början av 1900-talet. Det blev då moderbolag åt andra järn- och stålföretag. Stålet exporterades över hela världen och industrin blomstrade.
”Detta är sagan om järnet, det tunga arbetets saga, kampen med elden, stenarna som blir bröd”, säger Lindström.
Trots att Fagersta är en industristad och att mycket kretsar kring det dagliga arbetet beskrivs också staden som mycket mer än så. Lindström ger en målande bild av hur stadens helhet kan ha uppfattats:
”Trots den moderna tidens hetsiga puls som eggande vilar över industrisamhällets vardag är Fagersta likväl en blommande jätteidyll av hem vid hem. Under bruksgatornas yviga lönnar och lindar sover friden och hemtrevnaden sin idylliska brukssömn.”
Torgmarknad i Fagersta 1910. Foto: Okänd
Det dagliga livet
Staden utvecklades och allt fler butiker öppnades upp. På fritiden kunde Fagerstabor exempelvis besöka Fröken Johansson om man ville försjunka sig i böckernas värld. I ”den vackra bruksgården” gick det också att besöka biblioteket som ABF inrett.
”Här letar man sig fram bland hyllorna fram till visdomens brunnar och flitens lampor lyser i läsrummets frid. Här kan man för en stund glömma vardagsmödan och blicka in i nya världar”, beskriver Lindström biblioteket.
I Västanfors kyrka samlades medborgare, familjer och vänner för fridsamma gudstjänster. Den vitmenade kyrkan står på en udde vid Kolbäcksån och här har ”många själar druckit frälsning och frid”.
Västanfors kyrka uppfördes från början som en träkyrka år 1642, men förstördes genom ett blixtnedslag 1675. I början av 1800-talet påbörjades ritningar för en ny kyrka, som sedan invigdes år 1830.
”Många generationers blickar har vandrat upp på den gamla altartavlan som en gång räddats ur rök och brand när det gamla träkapellet brann ner”, berättar Lindström.
Barnen gick i skolan i ett ”hypermodernt skolhus”. Fysisk aktivitet beskrivs som en viktig del av uppfostran där ”dess ungdom härdas i fysisk fostran till dugliga samhällsmedborgare”, berättar Lindström. Sporten i sig är en viktig del av Fagersta och beskrivs börja redan i gymnastiken i skolan. Fotbollen drevs framåt och bandyn beskrivs som framgångsrik.
Fagersta station år 1910. Foto: Okänd
Staden utvecklas
Lindström menar att det är den förre bruksdisponenten Axel Fornander som är en av de som verksammast bidragit till stadens utveckling.
Ur skogsdunkelt har den nya staden vuxit upp, berättar Lindström. Gemensamt bygger man sakta upp staden med nya hus och byggnader, där egenintressen fått ge vika för det gemensamma målet. Lindström beskriver byggandet med en stark stolthet, där ”inte ett momentumet kan vara skönare än svensk vilja och svenska arbetares strävan än dessa tusen svenska hem”, som han menar byggdes under den här perioden.
I den gamla sockenstugan tar sedan politiker plats för att besluta om samhället. Stadens fäder sitter och följer förhandlingarnas gång samtidigt som kommunalfullmäktigeordföranden klubbar igen beslut.
”Det är alla män som nedlagt tid och möda på samhällets fotväxt”, berättar Lindström.
Under en lång tid var Strömsholms kanal ortens enda förbindelse med yttervärlden. Men sedan byggdes tågstationen i Västanfors, några kilometer från centrala Fagersta. Stationen beskrivs som en av landets viktigaste järnvägsknutar.
”Eldarna ska aldrig slockna”
Lindströms film om Fagersta vittnar om en kraftfull tro på samhället och medborgaren, särskilt lägger man stor vikt vid familjen och att just den är ett dragplåster för att samhället ska fungera.
”I goda hem och genom ärliga makars gemensamma tro och trohet på hemmets och familjebandet vilar dock hela vårt folks öde”, säger Lindström.
Där man litar på att den enskilde drar sitt strå för stacken och hjälper att bygga upp samhället, snarare än att dra ner det. Det är andra tider där det finns en markant kärlek till orten och människorna som varit med och byggt den. Och även en tro på framtiden och stadens fortsatta utveckling.
”De gamla eldarna i järnbärarland ska aldrig slockna, men nya lågor ska tändas. Elden från fäderna ska väckas på nytt och brinna klar och ljus”, avslutar Lindström.
