Den svenska medeltiden var i mångt och mycket en våldsam tid med brödrafejder, tronpretendenter som tog upp vapen för att tillskansa sig kronan och inbördes- och invasionskrig av olika slag, där ätter och släktallianser stred om makten.
Ett av de mest välkända, och måhända även mest misslyckade, svenska julfirandena ägde rum i december 1317 då kung Birger Magnusson, son till Magnus Ladulås, i en ökänd fejd lät fängsla sina bröder Erik och Valdemar i borgen Nyköpingshus – där dessa sedan fick sitta inlåsta tills de svalt ihjäl.
När Magnus Ladulås dog blev hans fyraårige son Birger vald till tronföljare. Sverige styrdes av en förmyndarregering fram tills dess att Birger blev 22 år gammal och officiellt kunde väljas till kung. De yngre bröderna Valdemar och Erik hade istället fått hertigtitlar där Erik fick Södermanland och en del av Uppland och Valdemar fick Finland. Bröderna var underställda kungen i större utrikespolitiska frågor men kunde styra sina hertigdömen med viss autonomi.
Tydligt är att man inte nöjde sig med detta. Under en konflikt mellan kungen och hans bröder började dessa plundra och bränna i Västergötland. Bland annat brändes hamnstaden Lödöse delvis ner och kungen svarade med att konfiskera stora delar av hertigarnas egendomar, skriver Populär Historia.
1305 valde Erik och Valdemar istället att be om ursäkt till kungen och svära honom sin trohet – och i utbyte fick de tillbaka sina hertigdömen. Istället lade de stor möda på att övertyga kungen om att han måste göra sig av med sin mångårige rådgivare Torgils, som länge varit en för kungen mäktig allierad.
Exakt hur denna övertalningskampanj gick till eller hur man fick Birger att gå med på att göra sig av med sin rådgivare är oklart, men klart är att Torgils greps, dömdes till döden för majestätsförbrytelse och sedan kom att avrättas genom halshuggning. Kungen hade genom avrättningen av marsken förlorat en viktig allierad och för hans bröder var det nu enklare att intrigera ostört och själva närma sig kronan.
Redan 1306 skulle de slå till. Kung Birger och hans drottning Märta befann sig på gården Håtuna den 29 september när hertigarna tillsammans med beväpnade soldater red in och bad om att få göra kungen sällskap. Detta accepterades och på natten stormade hertigarnas män in i kungens rum och arresterade honom och drottningen. Birger spärrades sedan in i Nyköpingshus, men avsattes inte officiellt, och hertigarna försökte styra landet i hans ställe. Statskuppen gick till eftervärlden under namnet ”Håtunaleken”.
Kung Birger fick dock hjälp av den danske kungen Erik Menved, och efter två års stridigheter kunde han 1308 släppas fri mot en stor lösensumma. Han skulle också styra tillsammans med hertigarna och i mycket underkasta sig deras vilja. Hertigarna bestämde också vilka jordegendomar kungen skulle få tillbaka.
Stridigheterna skulle dock fortsätta med såväl norsk som dansk inblandning fram till 1310, då fred slöts i Helsingborg och det svenska riket splittrades. Kungen skulle erhålla de östra delarna av Sverige samt Gotland och Viborgs län. Valdemar skulle få Uppland, Finland och Öland och Erik skulle få Västsverige och Kalmar län. Man beslutade också att indelningarna skulle gå i arv till respektives barn. I praktiken splittrades Sverige som rike i och med detta.
Flera år senare – i december 1317, bjöd Birger in sina bröder för att ”dricka jul” med honom. Bröderna tackade ja efter att Valdemar övertygat Erik om att Birger inte längre hyste någon ilska mot dem.
Den 10 december anlände bröderna med sin livvakt och hälsades välkomna. Enligt Erikskrönikan hade kungen dukat upp ett storslaget gästabud med mjöd och vin i överflöd och Erik och Valdemar var övertygade om att kungen ville lägga allt gammalt groll åt sidan.
Så var dock inte fallet. Några timmar efter att Erik och Valdemar med sällskap gått till sängs slog kungen till. Tillsammans med beväpnade vakter rusade han till kammaren och grep bröderna när de låg och sov.
– Minns ni Håtunaleken? Jag minns den väl! Denna är ej bättre än den!, ska Birger enligt Erikskrönikan glatt ha utbrustit under gripandet.
Därefter gav kungen order om att hertigarna skulle föras till slottstornet och firas ner i samma fängelsehåla där han själv suttit inlåst nio år tidigare.
Agerandet väckte dock anstöt bland stora delar av den svenska och norska aristokratin och väpnade styrkor samlades för att gå till angrepp mot kungen och befria hertigarna. De nådde också stora framgångar och kungen tvingades fly till Visby. Innan han flydde ska han dock enligt legenden ha kastat nycklarna till fängelsehålan i Nyköpingsån.
Man vet att hertigarna fortfarande levde den 18 januari 1318 då de upprättade ett gemensamt testamente och skänkte stora summor till olika kyrkor och kloster. Man tror att de dog av svält kort därefter.
Först i augusti 1318 kapitulerade vaktstyrkan på Nyköpingshus och fängelsetornet öppnades och hertigarnas kvarlevor kunde bäras ut och få en kyrklig begravning. Enligt sägnen hade Erik dött efter nio dagar utan tillgång till mat och dryck och Valdemar efter elva dagar med samma behandling.
Kort därefter besegrades de sista av Birgers styrkor i landet och hans son och arvinge togs också till fånga. Istället valdes hertig Eriks son Magnus till svensk kung 1319 och det beslutades att kung Birger skulle förvisas ur riket tillsammans med sin familj. Många i Birgers krets avrättades också, däribland hans son (som även han hette Magnus).
Birger Magnusson dog i landsflykt 1321 och hertig Eriks son Magnus regerade ända fram till 1364 – i nästan 45 år. Innan den nuvarande kungen Carl XVI Gustaf är Magnus Eriksson den kung som suttit allra längst på sin post.
