Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar
Med allt detta tal om jämlikhet, kan vi verkligen vara jämlika när vi har så olika erfarenheter, egenskaper, förmågor och nivåer av utvecklingsmässig mognad?
Är den ondskefulle verkligen jämlik den helgonlike? Är den högintelligente jämlik den ointelligente? Är barbaren jämlik kulturindividen? Är kvinnan verkligen jämlik mannen?
Är jämlikhet något som kan tillämpas i samhället, på arbetsplatser och i skolor? Är vi inte offer för vanföreställningar om vi inbillar oss något sådant? Är jämlikhet egentligen något annat?
Vi bör nog ställa oss frågan – är människan verkligen skapelsens krona? Nej, det är vi naturligtvis inte och det vore beklagansvärt om så vore fallet med tanke på vår ofullkomliga värld. Sanningen är att vår okunnighet om livet är ofantlig. Vi anser oss kanhända intelligenta men är ur ett högre perspektiv ack så unga. I brist på verklig livskunskap har uttrycket jämlikhet misstolkats och getts ett oriktigt begreppsinnehåll. Hur kan vi då nå tankeklarhet om begreppet i fråga?
Oaktat vår envisa vägran att erkänna det faktiska förhållandet går det inte att fly från verkligheten – att vi människor trots all vetenskaplig kunskap ändå är ytterst okunniga om tillvaron. Världssituationen och de omfattande samhällsproblemen vittnar om mänsklighetens tämligen primitiva tillstånd. Visserligen har mänskligheten gjort revolutionerande framsteg inom teknologi och andra kunskapsområden, vilket avgjort främjat våra livsvillkor jämfört med de förhållanden som rådde under medeltiden. Men detta är ingen ny företeelse i historien utan avancerad teknik har funnits även i forntida civilisationer såsom Atlantis. Problemet, nu som då, är när människan envisas med att ignorera den medvetenhetsmässiga aspekten av livet och att missbruka det materiella av egoistiska skäl. Hennes intelligens skyler livsokunnigheten, som kommer till synes i den allmänna girigheten, det samhällsförfall vi bevittnar och det armod som kännetecknar många människors livsvillkor. När sikten framåt är skymd och kunskapen knapp är det lätt att tro att vi är mer avancerade än vad vi i själva verket är.
Mänskligheten såsom kollektiv kan sägas befinna sig i sina ungdomsår. Med tiden når vi dock allt högre grad av medvetenhetsmässig mognad, utvecklar allt fler goda egenskaper och lär oss att tjäna livet i stället för oss själva och våra begär. Denna mognad är just förutsättning för riktigt tillgodogörande av högre livskunskap. Vår potential är vida mäktigare än vi anar och leder till oanade höjder. Det bör framhållas att artificiell intelligens inte är vägen till denna potentials förverkligande utan tvärtom en avledning från vår lysande ödesgivna väg. För att nå begreppsklarhet behöver vi därför känna till att människans utveckling långsamt går från emotional identifiering med illusioner och fiktioner till mentala medvetenhetens högre förmåga att kunna urskilja verklighetsidéer. Endast med den kunskapsgrunden kan vi tänka rätt om begreppen.
Västerlandets distraktioner
I det västerländska samhället har många blivit förblindade av nutidens utbud av distraktioner, och förlorat kontakten med det naturliga livet. Djupare reflektioner och samtal kring livsfrågor får ge vika för ytligare spörsmål och underhållning som inte kräver individens tankeansträngning. På grund av bristande kunskap handlar vi ofta oförnuftigt och får ta konsekvenserna av detta. Vi ser exempelvis hur den utbredda skärmanvändningen har medfört dalande kognitiva förmågor hos människor, vilket bland annat visar sig i bristande läsförståelse. Distraktioner har blivit ett utmärkande drag för vår tid och hindrar vår medvetenhetsutveckling.
Medvetenheten hos den genomsnittlige individen präglas mest av emotionala illusioner och mentala fiktioner, vilka yttrar sig i formativt eller svartvitt tänkande, oförmöget att tänka i perspektiv och nyanser. Detta slag av egentligt icke-tänkande kommer till synes bland annat i den begreppsförvirring som råder. Det mänskliga kollektivet befinner sig visserligen i en utvecklingsfas där känslostyrt tänkande är fullt naturligt. (Vi återkommer till detta i del två.) De nutida omständigheterna erbjuder dock ovanligt fördelaktiga möjligheter till mental utveckling om tillfällen tas i akt för att höja blicken och reflektera, t.ex. över de märkligt synkrona meddelanden som basuneras ut globalt. Dock ligger det inte i de uppenbart kontrollerade mediernas intresse att genom objektiv journalistik verka för sådan mental utveckling, tvärtom är den fria tanken under starkt hot i stater som bävar för medborgarnas medvetenhetsutveckling. Där vurmas i stället för sådana evolutionära återvändsgränder som transhumanism och identitetsförvrängning.
När vi tolkar information genom ett känslofilter kan resultatet inte bli annat än vanföreställningar. Då inser man hur lätt nutida paroller blir liksom kollektiva illusionsbubblor, som det krävs mod för att ifrågasätta. Illusionen om jämlikhet är just en sådan bubbla. Ordet jämlikhet är ett av de slagord som råder inom den politiskt korrekta konsensustransen. Det är dock inget märkligt att sådana kollektiva illusioner uppstår. Människans behov av emotional grupptillhörighet väger oftast starkare än den svagt utvecklade omdömesförmågan och det bristande sunda förnuftet. Dessa illusionsbubblor är mer ett symtom, som genom globala kommunikationsmöjligheter har nått vidare omfång – att likna vid en emotional-mental pandemi.
Behovet av begreppsklarhet
De populära slagorden mångfald, jämlikhet och inkludering (på engelska förkortade DEI – diversity, equality, inclusion) har misstolkats på grund av en emotional och subjektiv synvinkel. I dag används begreppet jämlikhet för att framhäva allas lika möjligheter och rättigheter. Även om de flesta erkänner individers skilda förutsättningar att tillvarata dessa möjligheter, tror man att sådana skillnader går att organisera bort. Man försöker uppnå jämlikhetsidealet genom att förändra vissa strukturer i samhället, exempelvis genom att tillämpa kvotering vid tillsättning av tjänster. Man lever i illusionen att jämlikhet kan åstadkommas genom yttre förändringar och individuellt anpassade krav. Detta må vara en välvillig tanke, vilken dock inte kan genomföras utan att kvalitet, kompetens och färdigheter gradvis försämras med funktionella brister som följd. Den faktiska empirin visar att denna jämlikhetssträvan många gånger är ogörlig utan kraftig försämring av verksamheters kvalitet. Denna försämring är uppenbar på flera håll med äldrevården som tragiskt exempel, där individer tillåts arbeta trots avsaknad av empati, ansvarskänsla och omvårdande egenskaper, vilket är fallet i vissa länder. Verksamheter förmår inte rätt uppfylla sin uppgift på grund av sänkta kompetenskrav och oansvarigt ledarskap hos myndigheter som ej lyssnar på de rättrådiga av dem som faktiskt utför arbetet på fältet. Framför allt beror det på otillräcklig livserfarenhet och förståelse för det verkliga arbete som krävs för att säkerställa högre kvalitet på tjänsterna.
Dessa slagord används även felaktigt i föreställningen att individer med olika kulturella och religiösa bakgrunder naturligt kan samexistera i harmoni. Erfarenheten lär oss förr eller senare att detta inte är fallet. Sådana kulturella skillnader visar sig vara oöverstigliga då människor av naturliga orsaker inte är benägna att anamma nya traditioner och levnadssätt. De flesta religioner präglas dessutom av intolerans mot andra än de egna. När det gäller rättigheter förutsätter sådana också ansvar. Det är inte alla som kan uppfylla de grundläggande kriterier som bör krävas för att erhålla en rättighet. Vi kan här se hur principer inte är tillräckliga för förnuftig och avvägd tillämpning i samhället – vi måste höja oss över dessa. För att nå mental begreppsklarhet behöver vi därför sträva efter formuleringar fria från emotionala förvrängningar. Dessa nutida mantran behöver få nya rätta tolkningar och med verkligheten överensstämmande begreppsinnehåll.
Den sanna tolkningen av dessa slagord finner vi i en högre skala – sett till hela planeten – där mångfald inom människoriket innebär att det finns en mängd olika kulturer och folkslag, som var och en behöver och ursprungligen har sig givet, sina egna särskilda platser för människor att leva, utvecklas och frodas på. Människor mår som bäst och ges största förutsättningar för utveckling tillsammans med likasinnade, vilket egentligen är gammal visdom, men som nu tycks ha gått förlorad genom den politiska korrektheten. Det gamla talesättet att lika barn leka bäst mynnar ur denna insikt. Resultatet av bristande eller bortglömd insikt härom kan inte bli annat än ett samhälleligt kaos. Det är inte samhället som skapar människorna utan människorna som skapar samhället.
För tankeklarhetens skull behöver vi dock vidga tanken och beakta fler faktorer. Om vi höjer blicken kan vi konstatera att det västerländska samhället befinner sig i förfall. Med rätta, bör vi tillägga, då icke livskraftiga civilisationer nödvändigtvis måste falla för att ersättas av mer stabila och välgrundade sådana. När mänskligheten insisterar alltför länge på att ignorera livets medvetenhetsaspekt, är denna utgång oundviklig. Kan vi då lära oss något av detta? Det gör vi förr eller senare, även om det återstår att se hur lång tid vi behöver. Men varför har det spårat ur på det här viset? Varför har vi inte lyckats skapa välmående samhällen? Svaret är att ideala samhällen kräver ideala människor, och där är vi inte ännu. Den saknade pusselbiten det aldrig talas om, som få känner till, är – att människor befinner sig på olika utvecklingsstadier, och att utvecklingen från barbar till fullkomnad människa kräver många tusentals inkarnationer.
I del 2 belyses jämlikhet ur det högre perspektivet.
Lena Fredriksson
