Annons:

Fria män är inte jämlika

Vad menas egentligen med jämlikhet och jämställdhet och vad leder det till på sikt? Robert Almgren tar ner dessa förvillade begrepp på jorden.

Uppdaterad 13 februari 2020, Publicerad 12 februari 2020
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 81 200,00 SEK 108% Mål: 75 000,00 SEK

Vad menas med jämlikhet och jämställdhet? Gör det oss till bättre eller sämre män? Och vad leder det till på sikt?

"Jämlika män är inte fria. Och fria män är inte jämlika".

– Aleksander Solzjenitsyn

"Frihet är rätten till ojämlikhet"

Annons:

– Nikolaj Berdjajev

Med utgångspunkt från ovanstående citat vill jag först ta upp skillnad i definitionen mellan jämlikhet och jämställdhet. Enligt Wikipedia:

“Jämställdhet handlar om ojämlikhet mellan könen, medan jämlikhet kan syfta på vilka grupper eller individer som helst.”

Men både jämlikhet och jämställdhet översätts till ordet equality på engelska och verkar alltså mer eller mindre betyda samma sak, och utgår från påståendet att “alla människor är lika värda” men mer om det senare.

Definitionen på jämställdhet i en svensk kontext säger “alla ska ha samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter”. Detta kan se fint ut vid en första anblick tills man undersöker vad det verkligen betyder.

Ska alla ha samma rättigheter?

Alla har inte rätt att bära polisuniform, du måste vara polis. Vi har inte rätt att skriva ut mediciner till oss själva, det kan bara en läkare göra. En man har inte rätt att gå in i ett kvinnligt omklädningsrum, och någon som är femton får inte handla på systemet. Du kan inte checka in på ett femstjärnigt hotell om du inte har råd. Du har inte rätt att bo i Sverige om du inte är svensk medborgare eller fått ett tillstånd.

Alla dessa saker inskränker våra rättigheter baserat på befattning, utbildning, kön, ålder, ekonomi, nationalitet etcetera. Rättigheter är en social konstruktion som är beroende av kontext. Ironiskt nog är de som talar mest om att “alla ska ha samma rättigheter” ofta de som vill begränsa dem mest vad gäller yttrandefrihet, vapenlagar och för småföretagare.

Ska alla ha samma möjligheter?

En barndomsvän pluggade för att bli stridspilot, det var hans högsta dröm. Han lyckades få toppbetyg i skolan och tränade stenhårt för att leva upp till de fysiska kraven. Men för att ansöka var han tvungen att göra ett syntest som sorgligt nog visade att hans syn var lite för dålig för att bli pilot. Borde han haft möjlighet att bli pilot ändå? Skulle flygskolan godkänt honom i jämlikhetens namn och riskerat människors liv?

Den enda rättighet min vän hade i detta läge var att få bli testad för att se om han hade vad som krävdes. Men att få en position baserat på vad du kan prestera istället för vem du är, är inte ett jämställt samhälle, det är en meritokrati.

Borde han haft möjlighet att bli pilot ändå? Skulle flygskolan godkänt honom i jämlikhetens namn och riskerat människors liv?

Nyligen sänkte svenska försvaret kraven för styrka så att fler kvinnor kan göra lumpen. Men då handlar det inte om rätten att få kvalificera sig, utan om rätten att få något man inte lever upp till. Resultatet är en sänkt standard och ett sämre försvar = fara för landet.

Gener bryr sig inte om jämställdhet

Alla har medfödda begränsningar som gör att vissa inte kan bli brandmän medan andra inte kan bli kirurger. Gener tar inte hänsyn till jämlikhet. De flesta kan ha en funktion i samhället, men alla klarar inte av att utgöra samma funktion. Det är så naturen fungerar, vi fyller olika funktioner. För att alla ska kunna bli vad dom vill måste vi sänka kraven (och standard) på allt, samt tvinga företag och institutioner att utse människor till positioner utifrån ideologi istället för lämplighet.

Har alla samma skyldigheter?

Givetvis måste vi ha samma skyldigheter i vissa avseenden. Alla måste betala skatt, följa lagen, ta ansvar för sin egen hälsa och så vidare. Men borde verkligen kvinnor ha samma skyldighet som män att ta till vapen vid krig? Om ett heterosexuellt par har barn - är det lika självklart att kvinnan ska försvara familjen som mannen? Vid en gisslansituation: varför ska kvinnor och barn släppas först?

Vid prat om jämställdhet handlar det i princip alltid om skyldigheter för män och rättigheter för kvinnor. Med andra ord är jämställdhet i detta sammanhang bara ett annat ord för privilegier för kvinnor. Våra skyldigheter måste stå i proportion till vår förmåga och position.

Könsfördelning i jämlikhetens namn

Feminister säger ofta “män ska inte tro att dom är bättre bara för att de har en penis”. Det låter vettigt. Men varför blir en styrelse bättre om hälften av medlemmarna har vaginor? I vissa situationer accepterar vi att vissa grupper bara är bättre lämpade, som när det gäller varför de flesta basketspelare är svarta. Det är bara när grupper som inte omfattas av offernarrativet sticker ut som man vill kvotera in kvinnor och “minoriteter” i jämlikhetens och jämställdhetens namn.

Är alla lika mycket värda?

Det finns ett ideal om att alla ska prövas lika inför lagen, vilket är ett bra ideal men inte alltid fallet. Det betyder dock inte att alla är lika mycket värda i en bredare kontext. En del kristna menar att vi alla är lika mycket värda för Gud, men kyrkan har varit skild från staten sedan länge. Att slänga fram detta påstående har blivit något symboliskt, som när politiker pussar barn på huvudet. Ingen tror dock på dessa ord förutom möjligtvis en högre makt eller jultomten.

Om jag blir kidnappad utomlands, kommer det behandlas på samma sätt som om någon i vår regering blivit kidnappad? Är Breivik lika mycket värd som en vanlig laglydig medborgare? Vårt värde möts i vad vi gör och är beroende av kontext. Om en grupp människor blir strandade på en öde ö kommer det ganska snabbt skapas en värdehierarki, där de som kan bygga båtar, jaga eller lägga om sår troligtvis kommer värderas högre än en mästare i dataspel eller inredning.

Alla förlorar på jämställdhet

På kort sikt kanske jämställdhet är en vinstaffär för kvinnor och andra offergrupper, men på lång sikt förlorar alla på att inte de bästa väljs för att gå i fronten på områden som är viktiga för samhällsutvecklingen. Ett försvar bestående av kvinnor är en bra idé tills vi står inför en invasion. En kvinnlig brandman är en bra idé tills hon måste dra en stor man ut ur en brinnande byggnad.

Sen har vi det faktum att jämställdhet/jämlikhet kräver ingrepp och lagar från staten för att fungera. När kraven fortsätter att sjunka för att alla ska känna sig inkluderade, slutar det med att vi får en idiotrepublik där revolutionen kommer att äta sina egna i jakt på nya offer och förövare.

Det gör livet tråkigare och sämre

Tänk dig att du spelar fotboll med några barndomsvänner. Plötsligt avbryter spelarna i det andra laget matchen och säger “nej grabbar det här är inte rättvist, ni är i mycket bättre form än oss, ni får spela sämre så att vi har en chans att vinna”. Jämställda människor är tråkiga och dåliga förlorare.

Det gör underhållningen sämre. På senaste fotbollsgalan gnällde kvinnliga fotbollsspelare på att de inte tjänar lika mycket som manliga dito, men det beror på att inte lika många vill se på kvinnlig fotboll. Samma sak med MMA. Vi vill inte heller gå på en konsert med dåliga sångare, en utställning med usla konstnärer och så vidare.

Jämställda förhållanden är miserabla

Det finns inget område på ett individuellt plan där jämställdhet är lika skadligt som i ett förhållande. Kvinnor har en inneboende biologisk drift att söka efter män som är starkare och mer framgångsrika än dem själva. Män attraheras naturligt av kvinnor som är väna, undergivna och medgörliga. Det är polaritet mellan manligt och kvinnligt som skapar attraktion.

Det finns undersökningar som visar att par som lever i ojämställda förhållanden har mycket bättre sex, och att ju mer konservativ mannen är i förhållandet - desto mer njuter både mannen och kvinnan av sex. Läs mer i min artikel om “Hur får jag min fru att ha sex med mig?” och även“Åtta myter om hur du upprätthåller ett förhållande med din kvinna”. . "Very right wing" people are happiest with their sex lives.

Stolta män mot jämställdhet för frihet och framgång

Svaga män uppmanar alla andra att sänka sin standard för att de ska må bra med sig själva. Starka män arbetar på sig själva för att bli bättre. En mans självvärde ligger inte i hans slutresultat utan i hans strävan. Oavsett resultat vet den riktiga mannen att han nått dit efter egen förmåga, inte på grund av allmosor. Män bör givetvis även ta hand om och skydda de svaga i samhället, men inte genom att sänka sig själva. Det förlorar alla på i slutändan.

 

Ernst Robert Almgren

 

Artikeln har tidigare publicerats på Maskulint


Robert Almgren
är ansvarig utgivare för maskulint.se. Han driver även bloggen levafett.com där han skriver om LCHF och träning. Robert har en lång erfarenhet av politik och av föreningslivet som ungdomsledare samt som skribent.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

De statslösa: När klanens lojalitet möter den svenska rättsstaten

Publicerad 29 oktober 2026 – av Emil Fjellstedt
Montage med hela omslaget till Per Brinkemos bok De statslösa till vänster och riksdagshusets fasad i Stockholm till höger.
I De statslösa undersöker Per Brinkemo hur olika föreställningar om staten präglar mötet mellan klanlojalitet och svensk rättsstat.

Både gängvåldet och de djupa integrationsproblemen har i åratal förklarats med inkomst och utbildning. I De statslösa pekar journalisten Per Brinkemo i stället på hur klanlojaliteter krockar med den svenska rättsstaten och undergräver en integration som kräver mer än pengar och skolresultat.

Boken har undertiteln Klanerna, kriminaliteten och demokratin och ges ut av Karneval förlag. Förlaget presenterar den som "boken som förklarar den nya brottsutvecklingen" och beskriver kriminella nätverk i en aldrig tidigare skådad omfattning, vågor av skjutvapenvåld och sprängningar och en ekonomisk brottslighet med välfärdsfusk och infiltration av offentlig förvaltning.

Brinkemo söker svaret någon annanstans än kriminologer, journalister och politiker. I centrum för hans kulturella förklaringsmodell står den syn på stat och samhälle som präglar flera av de grupper som har kommit till Sverige i stor skala under 2000-talet.

Två sinnen, två samhällen

Boken vilar på två mentaliteter, två föreställningar om vad ett samhälle är. Den ena kallar Brinkemo det förstatligade sinnet, den andra det statslösa, relationella sinnet.

Annons:

"Min tes är att organiserad brottslighet ytterst är ett uttryck för en statslös ordning", skriver han.

Därmed flyttas frågan från plånboken till lojaliteten. Den avgörande skiljelinjen går, i Brinkemos modell, mellan den som litar på staten och den som lever i en ordning där staten aldrig erbjudit trygghet.

Socioekonomins blinda fläck

Den socioekonomiska modellen gör problemet till en fråga om pengar, bostäder och skolresultat. Det är en bekväm förklaring, eftersom lösningen då kan sökas i fler reformer och bidrag. Brinkemos förklaring pekar i stället på synen på staten själv. Den är betydligt svårare att köpa sig förbi.

Tanken har följt honom länge. Redan 2017 beskrev han i Sveriges Radio svenskarna som ett folk "marinerade i staten" och ville få dem som vuxit upp här att se hur ovanligt vårt förhållande till staten är. Många asylsökande kommer, enligt Brinkemo, från länder där staten fungerar helt annorlunda.

— Vi är naiva i vår syn på de som kommer hit. Jag brukar skämtsamt säga att vi möter alla som om alla på jorden är svenskar. Vi har blandat ihop alla människors lika värde med alla människors lika erfarenheter, sade han då.

Här ligger den blinda fläcken i en integrationspolitik som utgått från att alla som kommer hit bär med sig samma syn på stat, lag och myndigheter.

Varningen som sällan citerades

Brinkemo har tidigare skrivit Dumpad, en dokumentär berättelse om en ung svensksomalisk pojke som mot sin vilja skickas till Somalia på en så kallad uppfostringsresa. Hans bok Mellan klan och stat handlar om somalierna i Sverige och introducerade enligt förlaget klanbegreppet i integrationsdebatten. Han står också bakom antologin Klanen, där tolv författare belyser klansamhällen från antikens Grekland till dagens Sverige.

Mellan klan och stat fick ett starkt mottagande. Paulina Neuding kallade den i Dagens Samhälle "en av de viktigaste böckerna om Sverige som skrivits de senaste decennierna". Håkan Arenius skrev i Dagen att det vore "väl använda skattemedel" om Migrationsverket delade ut boken till alla sina handläggare.

Ändå konstaterade Åsa Linderborg i Schibstedägda skvallertidningen Aftonbladet att det var "talande att det aldrig refereras till [boken], trots att den så ömsint frilägger de problem som drabbar somalier när de kommer hit från ett land som aldrig haft en fungerande stat".

Brinkemo har föreläst för bland andra Polisen och Kriminalvården. Hans perspektiv är alltså känt inom rättsväsendet, men utmanar fortfarande integrationsdebattens invanda förklaringar.

För Nya Dagbladets läsare är Brinkemos perspektiv knappast nytt. Med sitt grundarbete och sina historiska kopplingar kan De statslösa däremot bli boken som för diskussionen om klanerna och rättsstaten in i samhällets "finrum".

Porträtt av författaren och journalisten Per Brinkemo.
Per Brinkemo, författare till De statslösa.

Titel: De statslösa
Undertitel: Klanerna, kriminaliteten och demokratin
Författare: Per Brinkemo
Förlag: Karneval förlag
Utgivningsår: 2026
ISBN: 9789190102305
Bandtyp: Inbunden
Antal sidor: 255

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Deep Purple rockar fortfarande men sjunger kanske på sista versen

Uppdaterad 29 oktober 2026, Publicerad 28 oktober 2026 – av Jan Sundstedt
Deep Purple
Deep Purple gav publiken i Avicii Arena valuta för entrépengen.

Legendarerna Deep Purple är återigen ute på turné och gör det fortfarande bra men frågan är om inte detta kan vara sista gången vi rocktörstande åldringar strax under bandmedlemmarnas snittålder får uppleva bandet live. Inte minst Ian Gillan får emellanåt kämpa rejält för att den en gång i tiden så gudabenådade rösten ska fungera.

Säg Deep Purple och hårdrocksfans världen över får något vått och smått amoröst i blicken.

Som ett av de banbrytande tre–fyra brittiska band som i slutet av 60-talet lade grunden till det vi kallar för hårdrock är Deep Purple – i synnerhet upplagan Mark II – inget annat än legendarer.

Bandet grundades 1968 och är, efter ett flerårigt uppehåll kring decennieskiftet 70–80-tal, fortfarande aktivt med både skivsläpp och turnéer.

Annons:

Årets skiva släpptes i juli och heter kort och gott "Splat!" - återigen producerad av demonproducenten Bob Ezrin - och det är mot bakgrund av "Splat!" som bandet än en gång är på resande fot världen över.

Måndagens konsert på Avicii Arena, drygt två år efter det senaste besöket i Stockholm, blev ännu ett i raden av bandets många besök i huvudstaden.

Deep Purple
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.

Gillan jobbar sig upp

På Gröna Lund 2024 skrev jag om en musikalisk triumf. Gillans röst hade förändrats men karisman fanns kvar.

I år blir omdömet mer blandat. Kvällen öppnar med "Highway star", en låt som kräver mycket av vilken sångare som helst.

Ian Gillan, 81, får kämpa ganska så rejält, inte bara med den låten utan genom första halvan av konserten.

Glädjande nog jobbar han upp sig allt eftersom. Rösten bär bättre ju längre kvällen lider. Musikaliskt är det givetvis och som brukligt är med "DP" snortight.

Ian Paice och Roger Glover utgör en lika stark rytmsektion som för två år sedan, och Simon McBride på gitarr och Don Airey på keyboard passar perfekt in i helheten.

Deep Purple
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.

Ett solo för mycket

Vad jag däremot har svårare att svälja är mängden solopartier. Förra gången uppskattade jag dem någorlunda överlag. I år blir de helt enkelt för många.

Virtuosen Don Airey får till exempel hela tre tillfällen att skina – vilket maestron såklart gör rent musikaliskt.

Jag misstänker att solona fyller en funktion bortom ren uppvisning: att ge Gillan en stund att hämta andan och återhämta rösten inför nästa nummer. Förståeligt, men konserten tappar dessvärre fart på grund av dessa.

Från nya plattan spelar bandet hela tre låtar: "Arrogant boy", "Diablo" och "Sacred land". Bra låtar men väger lätt mot det äldre klassiska materialet från framför allt 70-talet.

Deep Purple
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.

Machine Head väger tyngst

Tyngdpunkten i låtvalet ligger nämligen fortfarande på klassiska "Machine Head" från 1972.

Fyra av plattans låtar finns med i setlisten: "Highway star", "Lazy", "Space truckin'" och "Smoke on the water".

Efter ungefär 100 minuter, med covern "Hush" och avslutande "Black Night", är det över (för den här gången).

Om det blir sista gången vi ser järngänget i Stockholm återstår att se, men den som vill uppleva Deep Purple live bör nog inte vänta alltför länge.

Deep Purple, Avicii Arena, 2026-10-26

  1. Highway star
  2. A bit on the side
  3. Into the fire
  4. Arrogant boy
  5. Diablo
  6. Lazy
  7. Sometimes I feel like screaming
  8. Sacred land
  9. Lazy sod
  10. Perfect strangers
  11. Space truckin’
  12. Smoke on the water
  13. Guinnesis
  14. Hush
  15. Black night

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vi är Metal Dragon – ett återseende i biomörkret

Finns Metal Dragon på riktigt, eller är bandet bara en del av filmen? Efter att ha sett dem på scen under sommarens Time To Rock följer Mikael Rasmussen alias Artist Razz med till biomörkret i Olofström. Där väntar ett återseende med tung rock, säregna karaktärer och en berättelse som visar sig rymma mer än scenens galenskaper.

Uppdaterad 20 oktober 2026, Publicerad 17 oktober 2026 – av Mikael Rasmussen
Cool inlevelse av Leffe på gitarr, Rulle på sång och Drägg på trummor.
slide-13
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
slide-13
slide-1
slide-2
slide-3
slide-4
slide-5
slide-6
slide-7
slide-8
slide-9
slide-10
slide-11
slide-12
slide-14
previous arrow
next arrow
 

Finns bandet? Existerar bandet Metal Dragon i verkligheten? frågade Centrumbiografens driftansvarige och ene ägare Peter Johansson kulturreportern Mikael Rasmussen alias Artist Razz i anslutning till kvällens biofilmvisning av Vi Är Metal Dragon.

— Ja, svarade Mikael Rasmussen alias Artist Razz, vi såg och hörde dem på årets upplaga av Time To Rock i Knislinge.

Mikael Rasmussen alias Artist Razz blev inbjuden av Centrumbiografen i Olofström för att titta, lyssna, se och betrakta filmen Vi Är Metal Dragon som släpptes i slutet av september. Det känns att filmen berör och påverkar stor- och lillhjärnan samt hjärnstammen, medan flertalet frågor smattrar som is- och snöhagel samtidigt som filmen utspelar sig på den stora centrumbiografens duk.

Mattias Silvell spelar sin rollkaraktär Leffe med bravur.
slide-15
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
slide-15
slide-16
slide-17
slide-18
slide-19
slide-20
slide-21
slide-22
slide-23
slide-24
previous arrow
next arrow
 

Vi minns kanske en av sommarens mer gemytliga festivaler, Time To Rock i Knislinge, där ett av de framträdande banden hette Metal Dragon med bandmedlemmarna Leffe The Killer, City Cool, Drägg och Rulle The Dragon Warden. Det fanns något svårfångat i deras scenframträdande, för trots deras coola scennärvaro och look – jag tänker främst på gitarrist Leffe och basist City Cool – fanns det också inslag som gjorde att det var svårt att ta detta band på allvar. Jag tänker i synnerhet på sångaren Andreas Rylander alias Rulle The Dragon Wardens val av scenklädsel med tillval av rekvisita som hämtad från Buttericks. Rent musikaliskt kändes det behagligt och sinnesstimulerande med välkompetenta musiker och välkomponerade tunga rocklåtar. Sångaren sjöng också på ett berörande och tilltalande vis. Musikerna hade dessutom coola kroppsrörelser som passade till repertoaren och scenen fylldes med cool rockenergi. Men det som spelar hjärnan ett spratt är då sångarens val av scenklädsel, och det må i detta sammanhang vara så kallat politiskt korrekt att välja åtsmitande latexbyxor och ringbrynja. Det hade ju kunnat stanna med det. Nejdå, sångaren hade dessutom valt några drakattiraljer som en draksvans och drakvingar som på något märkligt vis hängde med i sångarens utlevande dans, rörelser, rockposer och inlevelse med kropp, sång och läcker falsett. Det är med ett försök att återge detta musik- och teaterframträdande som vi nu också kan konstatera att det visst fanns en viktig storytelling i detta. Så viktig att delar av bandet som vi där träffade ute i publikhavet uttalade:

Annons:

— Det kommer att släppas en film senare i höst med filmtiteln Vi Är Metal Dragon, sa Andreas och Urban unisont.

Jehovas vittnen möter lockelser och synden

Med detta tydliga minne i vår hjärnhalva försöker vi förutsättningslöst utan några förväntningar låta filmen starta och börja sin filmstory. Det märkliga som infinner sig är att hjärnan börjar galoppera med frågeställningar från det att filmen börjar tills storyn börjar närma sig något som vi kan kalla meningsfullt innehåll. Å ena sidan belyser filmen hur verkligheten kan utspela sig, exempelvis i kontakten med Arbetsförmedlingen och i en nära relation med en bandmanager, men också i något så kallat verklighetsbaserat rumsutspel där Jehovas vittnen ställs mot kontakten med bandet och andra så kallade världsliga syndakomponenter. Starka kulturyttringar utspelar sig i rummet och det uppstår till slut handgemäng som ändå når någon typ av kreativt slutcrescendo. Frågeställningarna smattrar i både stor- och lillhjärnan, som till exempel: Vilka riktar sig filmen och storyn till? För vems skull skapar Paar denna film? Bandet Metal Dragon framträder med energi, närvaro och till slut tro på det som de själva skapar, samtidigt som detta till viss del skapar förvirring hos den biopublik som väljer att vilja se detta.

Å ena sidan sägs det att kulturen ska vara fri. Det är upp till betraktaren att avgöra hur storyn kan väljas att mottagas.

En relevant fråga bör få ställas: Ger bilden av Skogsröjet i Rejmyre, Time To Rock i Knislinge och Sweden Rock Festival i Norje en rättvis berättelse ur musikernas, publikens, husvagns- och tältbesökarnas, managernas och mediafolkets synvinklar, liksom ur Jehovas vittnens perspektiv på att bearbeta och hantera det som sker när så kallade världsliga ting inträffar?

Men, jag säger ändå men: Ju längre denna svenska tolkning av vad en svensk motsvarighet till en indisk B-film kunde ha varit och slutat med fortskrider, desto mer får filmen en ny motor och nya skådespelarinsatser som tar biofilmspubliken till en lite djupare, mer filosofisk, vacker, poetisk, mjuk, varm och vänskaplig atmosfär. Metal Dragons bandmedlemmar knyter an till varandra, accepterar varandras olikheter och tar fram de starka egenskaperna och tillgångarna de besitter när de bestämmer sig för att genomföra ett antal rockkonserter. De tre första blir aningen kaotiska, vilket ger lärdomar inför det fjärde och sista framträdandet som bandet bestämt sig för att genomföra för att slutligen sätta punkt för det äventyr som de en gång startade där på 80-talet. De ville nå så långt som rockstjärnorna i Iron Maiden, och i filmen finns rum med affischer som visar idoldyrkan av Nightwish, Kiss och Sabaton. Det känns också mot slutet av filmen, där Joacim Cans, sångaren från Hammerfall, har en roll, precis som Mikkey Dee, numera trummis i Scorpions. I det coola slutet på filmen, där bandet är bättre än någonsin, tar Mikkey Dee över trummorna eftersom poliserna, spelade av Inger Nilsson och Agneta Sjödin, hämtar Metal Dragons Drägg, spelad av Titus Paar, på grund av något hyss han nyss ställt till med. Det är för övrigt Titus som skrivit manus till Vi Är Metal Dragon samt regisserat filmen.

Gitarrist Leffe spelas av Mattias Silvell. Basist City Cool spelas av Urban Bergsten. Trummis Drägg spelas av Titus Paar och sångaren Rulle The Dragon Warden eller The Dragonwarden spelas av Andreas Rylander.

Filmen har många nyanser av brunt, grått och melankoliskt blått, och det luktar bajs några gånger i filmen, men det märkliga är att Mikael Rasmussen alias Artist Razz blir rörd när filmen närmar sig sitt crescendo och når sitt slut. Det finns kanske något djupare och mer berörande när en story är naken, avskalad och ren och har fått sitt smink och sin välpolerade yta avsminkade. Musiken kanske är den gemensamma nämnaren som för olika människor samman och får dem att överse med dessa små ofullkomliga mänskliga fel och brister. Det som ytterligare stimulerar sinnena är att skåda personer i filmen som vi känner igen från olika sammanhang, såsom Sungen som vi känner igen som Time To Rocks vägledande motsvarighet till Sweden Rocks Ronny Svensson. Vi ser också Hasse Brontén och Håkan Hemlin, vars rollprestationer ytterligare färglägger filmen.

På tal om musiken så är det Jake E, en av grundarna av Amaranthe som numera är sångare i bandet Cyhra, som skrivit all musik till Vi Är Metal Dragon.

Tänder på gaser

Stjärt Fy… ursäkta! Vi menar Gert Fylking – förlåt, vi råkade visst bli påverkade av filmen… Han var en gång i tiden sidekick åt fenomenale Robert Aschberg. Vid något tillfälle i TV lade sig Fylking på rygg, drog upp benen och talkade sin rumpa för att därpå lägga en brakare… Vi nämner detta nostalgiminne med tanke på en scen som utspelar sig i filmen Vi Är Metal Dragon, där Titus Paar, i rollen som Drägg, intar en liknande pose. Finalen blir att lägga en brakare och samtidigt försöka få fart på prutten med en gaständare, dock mindre framgångsrikt, och det slutar med att det brinner lite i rumpan på Drägg. Karaktären som Titus Paar spelar heter Drägg och det är nog ett målande namn för rollkaraktären.

Vi säger så här. Gå och se filmen. Lägg undan all stolthet, alla fördomar, all kritik du har lyssnat på och läst av oförstående kulturkritiker. Låt dig bara svepas med i en humor- och ironirulle som med största sannolikhet kommer att nå kultstatus, precis som vissa andra filmer som till en början skrivits ned. När tiden går – eller rättare sagt, när tiden kommer – kommer framtiden att skratta och bara skaka på huvudet åt dem som inte förstod den här typen av konst och konstnärsutövande.

Så finns det röster som gör gällande och uttrycker att bandet Metal Dragon dessutom har upphört att existera i samma stund som de gjorde sitt framträdande på Skogsröjet. Sådana tanketeser kan igångsätta tankegångar. När upphör ett band eller en företeelse att existera? Upphör i så fall Sweden Rock Festival efter att de fyra dagarna fyllda av intensiva energier har genomförts? Samma sak med Time To Rock, Skogsröjet, Diggiloo med flera exempel. Vi kan även ställa samma fråga om band såsom Motörhead, Queen med flera. Har dessa band upphört att existera för att bandmedlemmar har gått bort, för att banden inte skapar nya kompositioner eller för att de inte turnerar lika flitigt längre? Vissa av dessa band lever dock vidare tack vare de sista levande medlemmarna i sina respektive originaluppsättningar och somliga av dem levererar vissa liveframträdanden på olika scener. Därmed kan sluttesen bli att ett band aldrig upphör att existera. I legenden om bandmedlemmarna och bandets framträdanden blir summan och storyn större än vad ett enskilt uttalande kan påverka.

Det är underbart när frågor smattrar som is- och småhagel, för det gör att det kliar så skönt i pannan. Den kreativa hjärnan får stiga åt sidan och låta cellerna i kroppen avgöra vad som är fult och vad som är vackert, och vi får se att vi människor på grundläggande nivå är väldigt, väldigt lika varandra.

Dessutom är det coolt att ha mött basisten Urban Bergsten, som varit skådespelare i drygt 30 år, och sångaren Andreas Rylander på så nära håll i publikhavet på Time To Rock att vi kunde höra och känna deras andetag. Filmens avslutande scener från Skogsröjet ger mersmak och lust att se och höra detta band igen. Peter på Centrumbiografen rekommenderar varmt att bandet spelar på Sweden Rock Festival 2027! Vi längtar redan efter att få se och höra Rulle The Dragon Warden, Leffe, City Cool och Drägg – alla de sköna lirarna och skådespelarna – igen och höra de sköna orden "Potatis - Sallad" igen!

Se filmen med filmteamet på plats

Vi Är Metal Dragon visas på Filmstaden Sergel i Stockholm den 21 oktober 2026 klockan 19.30. I samband med visningen finns bandet Metal Dragon samt delar av filmens skådespelarensemble och övriga filmteam på plats.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sally Rooneys böcker stoppas i Storbritannien

Publicerad 15 oktober 2026 – av Redaktionen
Sally Rooney i ljus kavaj och vinröd randig tröja framför grönska.
Sally Rooney har lovat att stödja Palestine Action med sina bokintäkter. Arkivbild.

Förlaget Faber slutar sälja Sally Rooneys böcker i Storbritannien, i alla format. Författaren har lovat att använda sina bokintäkter till att stödja en propalestinsk grupp som är förbjuden i landet, och enligt förlaget hindrar brittisk lag nu att pengarna förs över till henne.

Brittisk terrorlag gör det straffbart att ge någon pengar eller annan egendom om man vet eller har skälig anledning att misstänka att de kommer att, eller kan, användas för terrorism. Palestine Action förbjöds som terrororganisation i Storbritannien i juli 2025, och månaden därpå skrev Rooney att hon tänkte fortsätta stödja gruppen, som inte är förbjuden på Irland, med intäkterna från sin bokförsäljning.

Förlaget meddelade beslutet den 14 oktober och skriver att det är "en oacceptabel situation för ett förlag" att sälja en författares verk utan att kunna föra över intäkterna. Därför slutar Faber, helt överens med Rooney, att leverera hennes böcker i Storbritannien. I andra länder fortsätter försäljningen.

I ett uttalande till Guardian skriver Rooney att hon har försökt vara ärlig mot allmänheten om sin övertygelse och sina avsikter, "och jag är helt beredd att acceptera konsekvenserna".

Annons:

”Normala människor” har sålts i över en miljon exemplar i Storbritannien. Förbudet mot Palestine Action prövas rättsligt, och enligt Guardian ska frågan upp i landets högsta domstol.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.