Annons:

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

Publicerad januari 27, 2026
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget
Insamlingskampanj

Hjälp Nya Dagbladet att finnas kvar

Insamlat: 41 700,00 SEK 56% Mål: 75 000,00 SEK

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Annons:

Den 13 december 1942, s. 21:

”Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.”

Den 20 december 1942, s. 23:

”Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

”I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.”

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

”Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

”London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.”

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

”Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.”

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.”

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.”

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.”

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar”

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi”

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker”

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.”

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.”

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.”

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.”

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

”den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.”

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

”Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.”

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Annons:

Saljes Jämshög blev Booktown för en helg

Nya Dagbladets kulturreporter Mikael Rasmussen alias Artist Razz besökte Jämshög Booktown Festival den 18–20 september. Bland bokbord, glaskonst och trollsagor mötte han Arja Saijonmaas scennärvaro och Svanholm Singers körsång i Jämshögs kyrka.

Publicerad Igår 14:02 – av Mikael Rasmussen
Stämningsfull bokkonsert med utgångspunkt i Arja Saijonmaas bok, Arjas Sauna tillsammans med finländska pianisten, Petri Somer.
Booktown 8617
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
Booktown 8617
Booktown 8642
Booktown 8704
Booktown 8722
Booktown 8726
Booktown 8764
Booktown 8768
Booktown 8772
Booktown 8783
Booktown 8803
Booktown 8804
Booktown 8808
Booktown 8743
Booktown 9097
previous arrow
next arrow
 

Helgen den 18–20 september förvandlades lilla Jämshög, beläget på gränsen till skånska Näsum, till ett bokfestivalmecka. Mikael Rasmussen alias Artist Razz, som erbjuder Munspelspoesi, Workshops och Storytelling m.m., blev inbjuden att bejaka och bevaka fredagens, lördagens och söndagens fullmatade program på Sveriges första internationella bokbyfestival.

Sölvesborgs musikkår och Jämshögs folkhögskolerektor invigde byns förvandling till Jämshög Booktown Festival med ett framträdande av en av Nordens mest älskade artister, Arja Saijonmaa. Saijonmaa bjöd på inlevelse, engagemang och scennärvaro med sånger, melodier och kompositioner, framförallt i berättelserna om sitt samarbete med den grekiske kompositören Mikis Theodorakis. En företeelse till som Saijonmaa uttryckte med inlevelse och engagemang, likt de finlandssvenska kollegorna i konstellationen Kaj, var den välgörande, friskvårdande och naturnära upplevelsen att bada bastu. Arja slog verkligen ett slag för hur viktigt bastubad är och hur gott det gör för kropp och själ. Det är bara att inse och konstatera att i hennes hedervärda kulturbärande, där hon vårdar både sitt kulturarv, sin kropp och sin skinande lyster, så kan vi ana Saijonmaas åtskilliga investerade timmar i heta bastun. Idag, när kulturen har vuxit från torrbastu och ångbastu till lite mer moderna företeelser såsom IR-bastu, som innebär att basturummet är utrustat med paneler som avger direktverkande värmestrålar genom infraröd strålning, och Aufguss, en tysk-österrikisk basturitual där en bastumästare häller vatten blandat med eteriska oljor på de heta bastustenarna, inser nog de flesta att det har utvecklats till en legendarisk folkrörelse i likhet med det heta kaffedrycksdrickandet.

Det är helt klart en ynnest att fortfarande kunna ta del av, lyssna, se, höra samt betrakta denna levande legend, framförallt när Arja avrundade sitt framträdande med den berörande melodin Jag Vill Tacka Livet. En primadonna i sina bästa år! Sedan på lördagen och söndagen kunde vi ta del av bokbord, bokförfattare, bokförlag, musik, konst, pop-up-caféer, matvagnar, antikvariat, utställningar, familjeföreställningar och livescen samt mingel bland alla besökare som hittat till Jämshög.

Booktowns höjdpunkt

En av festivalens höjdpunkter var den fantastiska kören Svanholm Singers som framträdde i Jämshögs kyrka, som gav körsångarnas toner deras rättvisa. Det var en gedigen repertoar som inleddes med dirigent Sofia Söderbergs egenkomponerade Badhusintro som åtföljdes av ytterligare en egen komposition, Begynnelsen. Kören, som enbart bestod av män, förstärkte innebörden av låttiteln genom att utmed kyrkans innervägg stå placerad med ett visst avstånd mellan sångarna och därmed skapa magi och skärskåda sin publik. När Orden Tar Slut var rubriken för det unika, exklusiva och eminenta körprogrammet.

Repertoaren bestod därefter av tolkningar och arrangemang ur den svenska eliten av poeter och kompositörer såsom Pär Lagerkvist, Hugo Alfvén, Carl Jonas Love Almqvist, Karin Boye, Hjalmar Gullberg, Evert Taube med flera. Det var ett unikt tillika exklusivt körprogram som Svanholm Singers framförde. De flesta av auditoriet har nog aldrig varit i närheten av att höra så avancerad sångteknik, ton- och ackordsövergångar. De berörde säkerligen varje enskild själ som hade valt att ta del av denna fantastiska musikupplevelse.

Så här kunde man läsa på programbladets sista sida: "När orden tar slut tar sången vid är en talande formulering som beskriver hur musiken ofta lyckas bära känslor, skapa tröst och väcka minnen då orden inte riktigt räcker till."

Det som också berör kyrkans rum alldeles extra är den enastående förmågan att i den alldeles lägsta volymstyrkan ändå frammana en så lågmäld ton som kräver absolut tystnad för att örat ska kunna uppfatta de oerhört vackra sammetslena dur- och molltonerna. Körsångarna med sina inkännande känselspröt knyter an till körkollegornas olika stämtoner och ömsom växlar i upp- och nedgång i tonskalan samt i volymstyrka från de absolut lägsta till lite mer kraftfull tordönsstämma och det är helt fenomenalt hur denna kör vidrör och kompletterar varandra och därmed bildar – en kropp.

Melodier som exempelvis framfördes var Kärlekens Visa, Det är vackrast när det skymmer, Stjärnorna, Fragancia med flera. Variationen mellan sånginsatserna och den läsning som det stundom varvades med gav den där extra dimensionen av en vacker text, en vacker röst till den enorma inlevelsen och närvaron som krävs för att kunna vara så tonsäkra som Svanholm Singers var i Jämshögs kyrka lördagen den 19 september.

Den uppmärksamma publiken kunde se hur körsångarna utomordentligt koncentrerade sig, gick in i total scennärvaro där hela kroppen likt en resonanslåda utstrålade glädje, kärlek, intresse och det största av dem alla – tacksamhet. Det syntes dessutom mycket tydligt återkommande hur de till och med använde sina fingrar genom att ömsom spänna dem, ibland lägga pekfinger på långfinger samt ibland placera fingrarna som i en halvt sluten cirkel som att tonerna kom djupt inifrån själens och cellernas dyrbara boning.

Efter konsertens framförande var det inte långt till de läkande tårarna och en känsla av total gemenskap som förde hela auditoriet tillsammans i en oerhört fin gemenskap i känslor av omtanke, trygghet och vänlighet. Goda känslor att ta vara på och investera i. Kören med sin dirigent Sofia Söderberg har en övningsrepetition på sammanlagt tjugofem år. Tänkvärt! Därav denna beröringsskicklighet, kanske också för att kören har en kvinnlig dirigent.

Förtrollande vuxen- och barnföreställning

Fler kulturyttringar som besökarna kunde ta del av var bland annat en finstämd familjeföreställning. En berättelse i ord och ton med egenkomponerad musik från deras barnböcker. Den här föreställningen handlade om troll. Om troll kan vara snälla, om troll kan låta bli att stjäla saker, om det överhuvudtaget finns troll…?

Det var en lågmäld barnföreställning där Eva Fodor Velander högläste delar ur sagoboken för stora och små, Möllebergstrollet och de röda stenarna, där hennes man Sven, som är författare till boken, kompletterade med akustisk gitarr, sånginsatser samt stundtals klangspel på en, låt säga, upp-och-nervänd klangskål med en liten dämpduk ovan.

Föreställningen förstärktes dessutom av ett charmigt karaktärs-teater-drama-utspelande troll. Trollet och ibland älvan, Camilla Petersson, som gick in i sin roll, växlade tankegångarna högt ställda till sig själv med sång och tillbaka till tänkvärda frågor, ibland ställda till trollpappan, ibland ställda till publiken, som därmed skapade en attraktiv interaktivitet med nyfikna, intresserade barn och vuxna.

Kärnan i Svens bok, som förmedlar mod och vänlighet, instämmer nog de flesta i att det går att nå långt med eftersom det kräver god självkänsla, gott självförtroende och det gör gott med nåbara utmaningar.

Det går att höra flera röster som uttrycker att det är önskvärt att fler barn och barnfamiljer hittar till sådana genomarbetade pedagogiska barnföreställningar. Men den lilla publik som fick ta del av denna fina föreställning uppskattade och levde sig in i showen och till och med deltog med repliker som egentligen inte ingick i skaparnas förberedelser. Men ytterligare där, vad skickligt att därmed hantera och låta släppa in de spontana barnen som är alldeles förträffligt kärleksfulla och ärliga.

En fin kulturupplevelse var också glasutställningen "Telling Stories" i gamla församlingshemmet på Hallaberget med konstnärsduon Peter och Kirsten Hermansson. Salongen och utställningen utstrålade verkligen högoktanig glaskonst. Vernissagebesökarna fick därmed ta del av sådana glaspjäser såsom graal- och arielglas som exempelvis finns på Gotland, i Rom, London, Paris eller andra exklusiva konstnärsrevir och residens, men att få möjligheten i lilla Jämshög. Hatten av!

Det var kraftfulla glasuttryck med varierad färgskala. Stundom var det finstämd kulör och färgerna harmonierade med varandra och vissa glaspjäser var också så placerade men ibland hade också lekfullheten smugit sig fram och gav hjärnan och alla sinnen sina önskvärda kullerbyttor. Det fanns även en hörna kanske öronmärkt för helgens Jämshög Booktown Festival med uppmaningen "LÄS!"

Litteraturens förlovade land

Bokborden lockade dessutom till givande samtal där författarna fanns tillgängliga för att med varm hand och ton marknadsföra, paketera och signera sina fina konstverk, böcker med olika beröringspunkter och titlar. Ett par olika böcker berör oss lite extra under dessa dagar med tanke på att vi tog del av familjeföreställningen med trolltemat där en av bokförfattarinnorna även spelade ett par av rollerna. Camilla Petersson har givit ut en tolkning av Bockarna Bruse. Trollet Och De Tre Bockarna Bruse, utgiven år 2026, ger läsaren, betraktaren och lyssnaren till den som högläser en infallsvinkel och nytolkning ur trollets synvinkel. Det är fyndigt och kreativt. Dessutom har Camilla lyckats fånga karaktärens personlighetsdrag med hjärta, charm och nyfiken blick på medmänsklighet. En annan bokförfattarinna är Linda Söderstrand som hade en historia av utbrändhet och total kollaps men som hittat och funnit ny kraft till energi där resultatet går att läsa i hennes nyutgivna fina solbok namngiven Let's Get Happy, utgiven år 2026.

Ett tredje spontanmöte uppstod där vid bokborden på inbjudan av författarinnan Hilda Bjerstedt. Hilda var sjuksköterska som har sitt engagemang i vården men som numera är pensionär. På bordet kunde vi ta del av boktitlar som På Väg 2019, Pandemi i Vårdapparaten 2022, Dörrar 2024 och den nyutgivna novellen Mellanrummen 2026. Helt klart läsvärda romaner och en novell med värme, vardaglighet och ett starkt, tydligt sunt förnuft både i samtalet och i de läsvärda böckerna med Hilda Bjerstedt.

— Jag vill ha en vård som organiseras efter behoven och inte efter jakten på vinster, uttrycker Hilda Bjerstedt med färgad ton av egen erfarenhet och inlevelse i hopp om förbättring.

Det är sådana här bokexempel som fyller på energidepåerna och ger inspiration till livslust, kreativitet samt lekfullhet.

Hela helgens fantastiska utbud av föreläsningar av bland annat Dick Harrison med flera avslutades oerhört poetiskt, filosofiskt, finstämt och berörande av alla känslosträngar. Det blev verkligen en festival som med stolthet kunde uppbära hög svansföring till denna ämnesinriktade bokföring och med detta Aminanska slutcrescendo fick det därmed sitt fina bokslut.

Helgen avrundas lika magiskt som den invigdes

Det var Idolartisten från år 2021 som där och då berörde Idoljuryn med dess publik och på det viset nådde sin publik som därigenom gör att vi minns hela detta unika, sköra och finstämda kärl. Amina berörde verkligen publiken i Jämshög först bara genom att stå där på scengolvet till det att vi som var där fick höra Aminas röst, hennes närhet till hennes oförstörda skratt samt till några av hennes absoluta sång- och melodiskatter. Amina talade klokt till publiken med väl valda ord.

— Många föräldrar vill att deras barn blir läkare eller advokater, uttalade Amina och fortsatte:

— Kultur och musik är mitt sätt att vara läkare, uttryckte Amina.

Slutsummering: Låt oss därför lära oss att uppskatta sådana unika värdefulla kulturarbetare. Låt oss mötas i acceptans. Låt oss våga möta varandra utan fördomar i ett tillåtande klimat så leder detta troligtvis till en något bättre värld. Stanna också till en stund för att njuta av en trollslända och läsa en god bok, som min farfar Verner uttryckte det.

 

Mikael Rasmussen alias Artist Razz
mikael.rasmussen@nyadagbladet.se

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

På plats i regionen som satsade på vinet

Det moderna Kina

Nya Dagbladet besökte i september vinregionen vid Helanbergens östra fot, i den kinesiska regionen Ningxia. Här har vinet på kort tid blivit en del av regionens framtidssatsning. Mellan vingårdarna och huvudstaden Yinchuans myllrande nattmarknad möter vi en plats som har mer att visa än många kanske väntar sig.

Publicerad Igår 10:03 – av Redaktionen
Redaktionellt montage med träfat i en vinkällare, Yinchuans moderna stadssiluett och ett blomsterhjärta på en plats med besökare.
Ningxias vinregion vid Helanbergen och moderna Yinchuan står i fokus för reportaget. Enligt OIV hålls organisationens 47:e världskongress den 12–16 oktober på inbjudan av Kinas regering, samtidigt som dess 24:e generalförsamling sammanträder.

Yinchuan är en överraskande modern stad. Breda, rena gator och vackra hotell möter oss i Ningxias huvudstad, och på nattmarknaden är det myllrande men ordnat. Det är inte en avlägsen utpost som väntar på omvärlden, utan en stad som redan lever i den.

I oktober riktas vinvärldens blickar hit. Den internationella organisationen för vin och vinstockar, OIV, håller sin 47:e världskongress i staden den 12–16 oktober, på inbjudan av Kinas regering.

Samtidigt sammanträder OIV:s 24:e generalförsamling.

Temat för kongressen är brett formulerat. Vinsektorn ska forma nya paradigmer: ställa om för att möta utmaningarna, förnya sig för att väcka livskraft och hålla fast vid en gemensam framtid. Programmet är mer handfast. Fyra vetenskapliga sessioner behandlar vinodling, oenologi (läran om vin och vinframställning), ekonomi och juridik samt säkerhet och hälsa. På programmet står 271 muntliga presentationer och 149 posterpresentationer från 35 länder.

Värdskapet följer på ett medlemskap. Kina gick med i OIV 2024 och är organisationens senaste medlem, den första nya i dess andra sekel. OIV:s ordförande Yvette van der Merwe har kopplat kongressens förläggning till just det kinesiska inträdet.

Som vinland är Kina redan stort. OIV räknar landet som trea i världen till planterad vinodlingsareal, elva som konsument och importör av vin och etta på bordsdruvor, med 43 procent av världsproduktionen. Kongressen hamnar i den region där vinet har blivit en fråga för planeringen.

Vingårdens exteriör
Solnedgång vid stadion
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Mellan berget och floden

Ningxia ligger i Kinas nordväst, längs Gula floden. Vinodlingarna breder ut sig mellan Helanbergens alluviala solfjäder, där grus och sten har spolats ned från berget under årtusenden, och Gula flodens slätt längre österut.

NyD besökte Helanbergens östra fot i september, några veckor före kongressen. I Zhenbeibao i Yinchuan ligger vingården Zhihui Yuanshi, en stenbyggd anläggning i ett före detta stenbrott. Ägaren lade om verksamheten helt, från sten till vin. Det är ett bra exempel på hur en verksamhet kan vändas mot något mer hållbart när tiderna förändras. Här handlar det inte bara om det praktiska. Varje del av gårdsbyggnaden är genomarbetad: små statyer som tar upp kinesisk kultur och historia, innertak klätt i vinrankor, stenklädda innerväggar omväxlande med träväggar kring vinet. Anläggningen är också förberedd för besökare. Vid vinprovningarna finns förklarande bilder och texter om produktionen och platsens historia. Inne står ståltankar, och bredvid dem ekfat från tunnbindaren Seguin Moreau.

Ståltank och ekfat är vinvärldens gemensamma verktyg. Det särpräglade finns utanför dörren, i klimatet.

Enligt regionens vinmyndighet, Ningxia Wine Bureau, ligger odlingarna över 1 000 meter över havet. Nederbörden stannar vid 150–240 millimeter, och solen skiner 1 700–2 000 timmar. Mellan dagens värme och nattens kyla skiljer det 12–15 grader.

Ursprungsbeteckningen kom 2003. Tio år senare fick området plats i The World Atlas of Wine, standardverket över världens vinkartor.

Vintern sätter en egen rytm. Kylan är så hård att rankorna i området grävs ned i slutet av november och tas fram igen i april. Hela vinterhalvåret ligger de under jord som skydd mot kölden, och när de lyfts upp på våren börjar vingårdsåret om.

Kalligrafi i stenmiljö
Kalligrafi i stenmiljö
previous arrowprevious arrow
next arrownext arrow
 

Vinet som regional resurs

Att vinet är en regional angelägenhet syns i besluten. Redan 2012 blev Ningxia den första observatören på provinsnivå i Kina i OIV.

2021 tillkännagavs ett nationellt öppet utvecklingsområde för druva och vin i Ningxia. Planeringsytan angavs då till 502,2 kvadratkilometer i sex härader i Yinchuan och Wuzhong, med en kärna på 108 kvadratkilometer.

Hösten 2025 presenterade regionen nästa steg, en rumslig plan för vinnäringen fram till 2035. Regionregeringen hade godkänt den i augusti samma år. Tjänstemän kallade den landets första provinsiella specialplan för vinets rumsliga utveckling. Mönstret beskrevs som tre zoner och en korridor, med vinkorridoren längs Helanbergens östra fot som kärna.

Regionen saknar många andra resurser att bygga på, och kvalitetsvin behandlas därför som en regional resurs. Stödet från centralt håll är starkt. Tidiga incitament uppmuntrade fler att bygga vingårdar. I dag finns både universitets- och yrkesutbildning inom vin i regionen, och i år har många kurser hållits om hur vinet ska säljas på nätet.

Skalan i Yinchuan

De färskaste siffrorna gäller staden Yinchuan. Under 2024 omfattade vindruveodlingen där 273 000 mu, den kinesiska ytenheten. En mu är ungefär 667 kvadratmeter, en femtondels hektar, så ytan motsvarar cirka 18 200 hektar. Staden hade 81 vingårdar som tillsammans producerade 75 miljoner flaskor. Det samlade produktionsvärdet angavs till 36 miljarder yuan, en ökning med 20 procent.

Ningxia har Kinas största sammanhängande odling av vindruvor för vin. Ursprungsbeteckningen finns med i bilagan till avtalet mellan Kina och EU om geografiska beteckningar. Det är namn som är skyddade för att de hör hemma på en bestämd plats, ungefär som Champagne. Varumärket värderas till 33 miljarder yuan, vilket ger sjunde plats bland Kinas regionala varumärken med sådan beteckning.

Ambitionen räcker längre. Till utgången av 2025 strävade Ningxia efter en miljon mu, omkring 67 000 hektar, och ett samlat värde på 100 miljarder yuan.

Regionens egen katalog från omkring 2020 talade om över hundra vingårdar vid östra foten, fördelade på sex delområden.

Vingårdens stenfasad under blå himmel.
Vingården Zhihui Yuanshi, som Nya Dagbladet besökte i september. Foto: Nihao China

Exporten

Vin från Yinchuan gick på export till fler än 40 länder 2024. Bland adresserna nämns Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, USA, Kanada, Australien och Singapore. På plats kom också Storbritannien, Malaysia, Hongkong och Macao upp.

Priserna har länge legat högt. Nu blir de rimligare, och det är det som gör exporten möjlig. Kvaliteten rör sig samtidigt mot internationell standard. På Yuanshi har flera viner tagit medalj i Decanters tävlingar. Soul of Mountain, årgång 2021, fick guld i Decanter World Wine Awards 2026, och Son of Mountain har tagit silver både 2016 och 2026. Till nästa år ska vinet också bli lättare att köpa i Europa, via en försäljningsplattform dit flaskor redan har skeppats eller snart skeppas för lagerhållning.

Lära fler att dricka vin

Den stora marknaden finns ändå hemma. Den är stor, men det finns ingen tradition av vindrickande i Kina. En del av uppgiften är därför också bildning. Fler måste intressera sig för vin innan det kan bli en mer självklar måltidsdryck.

För dem som odlar vid Helanbergens fot är kongressveckan ett uppehåll, inte ett avslut. När delegaterna har rest hem fortsätter arbetet. I slutet av november är det dags att gräva ned rankorna igen, och nästa årgång tar vid.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Sagan om Isfolket blir norsk tv-serie

Publicerad oktober 1, 2026 – av Markus Andersson

Margit Sandemos Sagan om Isfolket blir tv-serie för norska TV 2. Produktionen startar tidigt 2027 och blir den första tv-dramatiseringen av bokserien.

Rubicon Produksjon gör serien tillsammans med isländska New Media Arc, med 3,5 miljoner norska kronor i stöd från Norsk filminstitutt. Tv-serien kommer att visas på norska TV 2 och svenska TV4 i sex avsnitt på en halvtimme.

Böckerna omfattar 47 band från 1980-talet och följer en släkt där en i varje generation drabbas av en förbannelse och får övernaturliga krafter. Berättelsen tar sin början under pesten, då Silje har förlorat sin familj, tar hand om två efterlämnade barn och räddar en ung man från bödeln. Tillsammans med den unge mannen hamnar Silje och barnen i Isfolkets dal. Bakom böckerna stod den svensk-norska författaren Margit Sandemo, som avled 2018, 94 år gammal.

Serieskaparna Anne Bjørnstad och Eilif Skodvin, tidigare bakom bland annat Lilyhammer och Beforeigners, har velat göra projektet i flera år. Bjørnstad regisserar också.

— Sagan om Isfolket är en ångande berättelse om förbjuden kärlek, utanförskap och magi. I vår dramaserie vill vi låta den återuppstå som en modern, skandinavisk romantasy, säger serieskaparna till norska TV2.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Vulkanen där folktron möter naturens vidunder

Publicerad september 30, 2026
Vattenfallet Svöðufoss med Snæfellsjökull i bakgrunden.

Ett av naturens verkliga vidunder är den isländska vulkanen Snæfellsjökull. Mest känd är den från Jules Vernes roman "Resan till Jordens medelpunkt", men även i modern tid är den ett mycket uppskattat besöksmål.

Den isländska folktron betonar samtidigt vikten av att besökare måste ha respekt för det dolda folket som bor där, annars kan det gå mycket illa.


Artikeln publicerades ursprungligen den 7 juni 2025.


Halvön Snæfellsnes på västra Island är kantad av glimmande glaciärer, vattenfall och höga klippor. Små pittoreska byar utgör befolkningen på halvön som lokalt ofta brukar kallas för "Island i miniatyr". Även från Reykjaviks mumlande storstadsbrus kan man skymta den glaciärtäckta vulkanen Snæfellsjökull. Toppen mäter 1 446 meter över havet och är den centrala delen av nationalparken som upprättades kring området år 2001. I nationalparken finns en svindlande och ovanlig variation av natur med bland annat mossklädda lavafält och småstensstränder. Den 700 000 år gamla vulkanen anses vara aktiv, trots att den inte haft utbrott på omkring 1 800 år.

Till Jordens medelpunkt

Mest känd har platsen möjligen blivit i litteraturen. 1864 släppte den franske författaren Jules Verne äventyrsromanen "Resan till Jordens medelpunkt", eller "Voyage au centre de la Terre", där den tyske professorn Lidenbrock hittar gamla isländska dokument som beskriver hur man tar sig till jordens medelpunkt. Tillsammans med sin brorson Axel och guiden Hans reser de till just Snæfellsjökull, där resan till jordens medelpunkt börjar. Boken räknas som en klassiker och en av de mest populära äventyrsböckerna genom tiderna.

Gatklettur. Foto: iStock/Irina Danilova

Höga toppar och djupa grottor

Tyvärr finns ingen väg till Jordens medelpunkt i vulkanen (vad man vet...). Det går däremot alldeles utmärkt att vandra till toppen. Det ska ta ungefär åtta timmar fram och tillbaka. I fiskebyn Hellnar finns information kring vandringsleden upp på toppen och även ett stort antal andra leder man kan följa kring den enastående naturen.

Kombinationen av vulkanisk terräng, glaciärpåverkan och närheten till havet skapar ett unikt ekosystem som hyser en mängd olika livsformer. På vandringslederna kan man därför stöta på sälar, lunnefåglar eller fjällrävar. Det är heller inte ovanligt att se delfiner och späckhuggare i havet. Vulkanklimatet är hårt, särskilt nära vulkanen, men visar också på naturens otroliga anpassningsförmåga. Närmare vulkanen dominerar därför mossor och lavar, som tål mer kyla. På lägre höjder växer arktiska vildblommor, som exempelvis islandstimjan och blå havslavendel.

I området finns också ett antal vackra vattenfall som sätter ton på landskapet. Ett exempel är vattenfallet Svöðufoss, som ligger i närheten av glaciären. Det är tio meter högt och har tack vare de omkringliggande glaciärerna ett rikt vattenflöde året om.

Vid Djúpalónssandur stiger man in i ett riktigt lavalandskap. Där finns olika stenformationer som skapats av lavan för länge sedan. Följer man Nautastígur, tjurens stig, kommer man bland annat till den udda stenen Gatklettur, som har ett stort hål i sig, och genom hålet kan man se vulkanen i bakgrunden. I området finns även ett gäng laguner där det finns färskt vatten och tar man sig ner på Black Lava Pearl Beach får man se ett myller av svarta, släta stenar. Dessa kallas Djúpalónsperlur, vilket översätts till pärlor från Djúpalón. Lavastenarna har blivit släta efter att ha blivit polerade av havet.

I närheten av vulkanen finns även lavagrottan Vatnshellir. Den 200 meter långa grottan formades för omkring 8 000 år sedan av ett utbrott. Där inne kan man lära sig om både Islands geologi och vad det är för troll som lurar där nere. På den djupaste punkten kan man få uppleva vad totalt mörker innebär när lamporna släcks ner.

Bland alver och troll

På tal om troll är både Snæfellsnes och Snæfellsjökull kopplade till mycken folktro på Island. Enligt Bárðar saga Snæfellsáss var det halvjätten Bárður Snæfellsás som grundade halvön och gav den dess namn. Han beskrivs vara från en kunglig ätt av jättar och troll, men också vara till hälften människa.

Bárðurs far Kung Dumbar var hälften titan och hälften jätte, som kidnappade människan Mjöll till sin fru. I Norge år 900 föddes sedan Bárður, som var det äldsta syskonet. Han var en stilig man och fick ofta höra att han liknade sin vackra moder Mjöll. På Island sägs det att den vackraste, vitaste snön fick sitt namn efter hans mors hudfärg – Mjöll. Enligt utsaga använder man fortfarande just ordet "Mjöll" när man beskriver vacker vit snö som faller i stilla väder.

Staty av Bárður Snæfellsás. Foto: Theo Crazzolara/CC BY 2.0

Bárður bosatte sig på halvön tillsammans med sin fru, sina nio döttrar, sin halvbror Þorkell och hans två söner. Enligt legenden lekte brorsönerna, som hette Rauðfeldr och Sölvi, och döttrarna ofta, men en dag gick allt snett. Båda brorsönerna lekte med dottern Helga då Rauðfeldr knuffade henne hårt. Hon föll mot ett isberg, som drev mot drivisen i den starka vinden. Sedan försvann hon in i dimman. När Bárður fick höra om händelsen rusade han till sin halvbrors hem och tog båda brorsönerna under armarna, som var elva och tolv år gamla, och därefter kastade han först Rauðfeldr nerför en stor ravin i ett fall som förståeligt nog dödade den unge pojken. Sedan kastade han även Sölvi utför en klippa där pojken dog när hans skalle krossades. Än idag kallas ravinen Rauðfeldsgjá och klippan Sölvahamar. Þorkell sökte nu efter hämnd på sin bror och de slogs, Bárður bröt sedan benet på sin halvbror som sedan beslutade sig för att lämna Snæfellsnes och människorna för gott. Efter denna familjetragedi försvann Bárður in i glaciären Snæfellsjökull och blev beskyddare av området. Än idag sägs han bara komma ut för att hjälpa människor i nöd, exempelvis mot troll och annat. Det Bárður inte visste var att hans dotter Helga faktiskt överlevde och hamnade på Grönland, där hon hade egna äventyr. Senare kom hon tillbaka för att besöka sin far i glaciären.

Mycket på halvön är döpt efter Bárður och hela området är starkt kopplat till den tragiska sagan om hans liv. I fiskebyn Arnarstapi finns en staty av halvjätten. Besöker man fiskebyn är också ett tips att kika in de spektakulära konstverk som finns vid kusten, nämligen basaltklipporna som är skapade helt utav havets kraft. Just basalt är en lavabergart och har skapats när lavan svalnat.

Det finns även andra väsen kopplade till platsen. Likt resten av Norden är även Island starkt präglat av folktrons väsen, och det är fortfarande i modern tid en viktig del av kulturen. Dessa väsen är starkt kopplade till naturen och ses ofta som beskyddare av den. Många berättelser handlar om hur de kan påverka människor som besöker platsen, både genom att skydda och varna, men också bestraffa dem som inte visar respekt.

Kring och i berget sägs det bo både jättar och troll. Även huldufólk ska det finnas gott om, vilka sägs leva parallellt med människorna och ofta beskrivs som alver. Ofta kallas de "det dolda folket" - just eftersom de för ett vanligt mänskligt öga är osynliga. Till utseendet ska de likna människor, men vara vackrare, längre och slankare. Huldufólk beskrivs som övernaturliga men lever samtidigt helt vanliga liv i sin egen sfär, likt människan.

Den rödfärgade, gigantiska stenen Söngklettur, som översätts till "den sjungande stenen", vid Djúpalónssandur sägs vara alvernas kyrka. Enligt legenden var det hit som Bárður och hans män först kom, och den fick sitt namn eftersom grottan verkade svara på allt de sa med ett eko. Så länge man kommer ihåg att be alverna om tillåtelse är det helt okej att vistas kring, och gå in i grottan. Respekt betonas starkt inom isländsk folktro, där det varnas för att det kan gå riktigt illa om man inte hyser sådan för de osynliga.

Här inne myllrar det av olika inristningar, en del över 500 år gamla. Åtskilliga människor har använt grottan som skydd under tidens gång och har i samband med detta ristat in små meddelanden eller sina initialer. Det är dock förbjudet att rista in nya meddelanden.

Foto: Eric Kilby/CC BY-SA 2.0

En av de kraftfullaste platserna

Vissa menar att Jorden är uppdelad i sju stora energicentra, eller "chakrapunkter". Inom nyandliga kretsar beskrivs Snæfellsjökull ofta som hjärtchakrat och av denna anledning söker sig åtskilliga spirituella utövare och andra till vulkanen – för att samla kraft, främja läkning, utöva ceremonier eller bara meditera.

Stenar likt Djúpalónsperlur är vanliga kring hela kusten och kallas ofta för "orkusteinar", eller kraftstenar, något många brukar samla och ta med sig hem.  Vissa menar istället att de är skyddade och inte bör tas från platsen, exempelvis sägs det att det bor huldufólk kring Djúpalónssandur, som beskrivs ovan, och att man därför inte bör ta de svarta stenarna som finns kring platsen. Vissa berättar om hur man tagit hem en sten för att sedan drabbas av olycka.

Att ta med sig sina egna kristaller och ladda dem kring vulkanen är också vanligt, då det sägs att energin ska vara extremt kraftfull.

Åtskilliga besökare säger sig ha svårt att sova på halvön. Vissa menar att det kan bero på den magnetiska energin som utstrålar från vulkanen. Vulkanen sägs också ha en kraft som får människor att vilja återvända dit igen.

Djúpalónsperlur. Foto: Tim Hodson/CC BY 2.0

Utomjordingar på besök

På grund av platsens kraftfulla energier är det också åtskilliga som spekulerat kring att det är just till Snæfellsjökull som utomjordingar skulle besöka om de kom till jorden. Det var åtminstone hundratals personer övertygade den 5 november 1993, då människor från hela världen reste till vulkanen för att bevittna besök från utomjordingar, enligt Reykjavik Grapevine. Enligt utsaga ska telepatiska personer ha haft kontakt med andra planeter och fått just detta specifika datum och plats frammanat i sina huvuden. 500 personer från olika delar av världen blev så pass övertygade att de tog sig dit denna kalla kväll, men det kom inga utomjordingar på besök, som man vet åtminstone. I glad anda sköts istället fyrverkerier upp som symbol för intergalaktisk vänskap. Frågan är dock om smällarna i luften verkligen gav ett särskilt vänligt intryck ...

Skeppsvrak

När man besöker området kring Djúpalónssandur kan man också se järndelar ligga på stranden. Dessa är från den brittiska trålaren Epine GY7 som förliste den 13 mars 1948. Den ödesdigra natten kom en fruktansvärd snöstorm som gjorde att man tappade kontroll över fartyget och många föll överbord. Invånare från närliggande byar lyckades dra ut ett rep till det förlista fartyget och räddade fem män. Däremot överlevde inte 14 av männen ombord och flera av dem är än idag förlorade till havet.

Resterna från trålaren har sedan dess legat kvar på stranden som ett minne och är skyddade, vilket innebär att man inte får flytta eller röra dem.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.