MORGONDAGENS DAGSTIDNING – torsdag 10 juli 2025

torsdag 10 juli 2025

 

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

publicerad 27 januari 2025
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

91 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Iyah May skakar om musikvärlden med sin utmanande samtidskritik

publicerad Igår 7:06
– av Redaktionen
Iyah Mays bakgrund som läkare, framförallt under coronakrisen, har influerat hennes musik.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

91 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Den australiska sångerskan och läkaren, Iyah May, har rört om i grytan ordentligt med sin utmanande låt Karmageddon, som behandlar den politiska splittringen i samhället, företagens girighet och allmänhetens apati. Låtens samhällskritiska text ledde till att hennes manager lämnade henne efter att hon vägrade göra ändringar.

Iyah May, född Marguerite Clark, föddes 1990 i Cairns, Queensland i Australien. May valde först att sikta på en karriär inom medicin och utbildade sig till läkare. Musiken kom sedan in i bilden när hon var läkarstudent i New York där ett möte med rapparen Shaggy ledde till att hon fick uppträda tillsammans med honom. Det fick henne att satsa på musiken istället för en läkarkarriär, något ProtectNFM skriver om.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 14 januari 2025.


När coronakrisen var i full blom började May samtidigt arbeta heltid som läkare på akutmottagningen igen, vilket gjorde att hon satte musiken på paus ett tag.

”Virus skapat av människan”

Under 2024 släpptes låten Karmageddon, som kritiserar samhällsfrågor som exempelvis politisk korruption, abort, Israel-Palestina-konflikten, företagens girighet, mediemanipulation och cancel-kultur. Den lägger stark vikt på de stora läkemedelsföretagens inflytande och deras roll i att utforma narrativ om folkhälsan, där texten bland annat nämner ”virus skapat av människan” i hänvisning till bolagen.

Man made virus watch the millions die. Biggest profit of their lives. Here’s inflation that’s your prize. This is Karmageddon. Turn on the news and eat their lies”, lyder en del av refrängen.

May uppger att hennes bakgrund som läkare, och särskilt hennes erfarenheter av att arbeta i frontlinjen under coronakrisen, har influerat hennes låttexter väldigt mycket. Hon belyser frågor som hon själv bevittnat som läkare, som bland annat ojämlikheter i vården och samhällelig exploatering.

Påeldad av min egen förtvivlan över en splittrad värld och svekfulla företag kanaliserade jag min frustration till Karmageddon. Min karriär som läkare har påverkats kraftigt, och jag påverkades på ett djupt och personligt plan”, säger May om låten på sin hemsida.

Trots den mörka tonen i Karmageddon beskriver May låten som ”ett budskap om hopp och enighet” där konst kan vara ett sätt att inspirera och även läka. Karmageddon är en uppmaning att konfrontera samhällsklyftor och att enas. På Youtube har låten i skrivande stund fått 1,5 miljoner visningar sedan den släpptes i december.

Manager ville ändra låten

Karmageddon har fått mycket uppmärksamhet där hon både fått uppskattning för låtens rättframma innehåll, men också fått motreaktioner. Mays manager ville att hon skulle ändra låttexten på grund av dess ”kontroversiella” innehåll men May valde istället att stå upp för sin låt, vilket ledde till att hennes manager sade upp hennes kontrakt, rapporterar Where is the Buzz.

Jag önskar att den här historien inte var sann, men det är den”, skrev May i ett inlägg på sociala medier. ”Min manager tyckte inte om texten i min låt och vägrade att arbeta med mig och stödja mig tills jag ändrade texten. Så jag sa ’hej då’”.

Åsikten bland artister är oftast att det är svårt att lyckas utan stöd från ett managementteam,, men trots det har May upplevt att hon fått mer uppmärksamhet efter det. Fansen har slutit upp kring artisten, delat låten i stor utsträckning och hyllat dess okonstlade ärlighet.

Jag är inte den enda som känner så här”, skrev May i ett annat inlägg.

May fortsätter att gå sin egen väg som helt oberoende artist och har antytt att det är en kommande EP på väg under 2025, men har inte gett mycket detaljer kring det. Däremot verkar det som att hon för tillfället lagt läkaryrket på hyllan och nu planerar att göra en helhjärtad satsning på musiken igen.


Efter artikelns första publicering har Iyah May mycket riktigt släppt låten Everything Is Fine, som finns tillgänglig bland annat på Spotify och vars text du kan läsa här.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

När judiska terrorister mördade svenske kungens gudfar

Israels ockupation av Palestina

  • Den 17 september 1948 sköts FN-medlaren Folke Bernadotte till döds i Jerusalem av judiska terrorister mitt under inledningen till vad som kommit att bli en av världens mest komplexa och långdragna konflikter.
  • Mördarna skulle dock aldrig komma att straffas. Istället hyllades de inom sionistiska kretsar där flera av gärningsmännen sedermera kom att få höga positioner i det israeliska samhället.
  • Terrorgruppens ledare, Yitzhak Shamir, som beordrade mordet, blev senare Israels talman, utrikesminister och premiärminister.
  • Här är den dramatiska historien om slutet för en av Sveriges mest framstånde diplomater vars minne levt kvar långt utanför den svenska kungafamiljen.
publicerad 8 juli 2025
– av Isac Boman
Carl XVI Gustaf var bara två år när hans gudfar mördades.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

91 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Det svenska kungahuset har inte besökt Israel sedan statens grundande – något som bryter mönstret för ett Sverige som annars har omfattande handel och andra diplomatiska förbindelser med Israel. Bakom ”bojkotten” av Israel ligger djupa historiska sår, och även personliga, som går tillbaka till den nuvarande svenske kungens egen gudfar, greve Folke Bernadotte. Greven, som var en hyllad medlare i Sverige, mördades kallblodigt under ett viktigt FN-uppdrag av den judiska paramilitära terrororganisationen Sternligan, på hebreiska känd som ”Lohamei Herut Israel – Lehi” – översatt till svenska ”Israels frihetskämpar – Lehi”.


Artikeln publicerades ursprungligen den 17 september 2024.


Diplomaten Bernadotte hade gjort sig ett aktat namn under andra världskriget och vunnit internationellt erkännande för sin roll i att rädda tusentals fångar från tyska koncentrationsläger genom de ”vita bussarna” – där många av dessa fångar var judar. Hans insatser bedömdes av många auktoriteter som mycket imponerande och han bedömdes 1948 därför också som ett lämpligt val till att bli FN:s medlare i den utdragna konflikten mellan judar och araber.

Bernadottes förslag till fred innefattade bland annat en återgång till den delningsplan som FN tidigare föreslagit, där vissa territorier som judarna ockuperat i området skulle återlämnas till araberna. Den svenske grevens förslag byggde på en idé om två oberoende stater, en judisk och en arabisk, där det sågs som mycket viktigt att snabbt få till stånd ett vapenstillestånd och säkerställa att fientligheterna inte återupptogs längre fram. Det fokuserades också på att fördrivna araber och judar skulle få rätt att återvända till sina hem och att staternas gränser, om någon överenskommelse inte kunde nås, skulle avgöras av just FN.

Folke Bernadotte på plats i Jerusalem.

Förkastades av judiska militanter

Där stora delar av omvärlden betraktade förslaget som sansat och rimligt, uppfattade militanta judiska radikaler förslaget som ett hot mot deras tankar om ett ”Storisrael”. Tanken på att vissa ockuperade territorier skulle ges tillbaka till araberna betraktades av dessa som fullständigt oacceptabelt och något som med alla medel måste stoppas.

Även vissa arabiska militanter, som inte vill ha någon judisk stat i regionen, motsatte sig förslaget – men framförallt var det i judiska extremistiska kretsar som fredsmäklaren Folke Bernadotte utmålades som ett existentiellt hot mot det judiska folket. I sammanhanget hjälpte det inte heller att Bernadotte också förespråkade att begränsa den judiska migrationen till Israel.

Före Israels grundande var det vanligt förekommande i regionen med judiska terrorgrupper och ”underjordiska militanta nätverk”. Dessa bedrev terror inte bara mot britterna som kontrollerade Palestinamandatet, utan även mot arabiska byar, och ibland även mot andra judar som ansågs vara för ”moderata”.

En av dessa grupper var Sternligan – Lehi – som hade föresatt sig det uttalade målet att ”ta över Israel med väpnat våld”. Gruppen lönnmördade 1944 den brittiske ministern Lord Moyne, bombade brittiska myndighets- och armébyggnader och genomförde en lång rad attentat mot brittiska och arabiska mål, både i närområdet och utomlands, där massakern på 107 palestinska bybor i Deir Yassin kanske är en av de mest kända.

Sternligan beslutade att även Folke Bernadotte måste mördas. I terrorgruppens ögon var det ointressant att han förespråkade medling, fred och samförstånd – Bernadotte uppfattades som ett hot mot gruppens planer på judisk överhöghet i regionen. Terrorgruppens de facto högste ledare var vid den här tidpunkten Yitshak Shamir, och det team som genomförde själva attentatet leddes av Yehosha Zettler.

Medlemmar i Sternligan protesterar mot Bernadottes medling. Foto: National Library of Israel/ CC BY 4.0

”Förvridna av hat”

Den 17 september skrider gärningsmännen till verket och blockerar vägen framför diplomatens konvoj i Jerusalem. Därpå stegar den 26-årige Yehoshua Cohen fram och avrättar både Folke Bernadotte och den franske militären Andre Serot med flera skott med en tysk 9 mm kulsprutepistol.

Generalmajor Åge Lundström, som satt på vänster sida i bilen bredvid Serot, har beskrivit att ansiktsuttrycket på terroristen som ”förvridet av hat”. Bernadotte och Serot avled hastigt av skotten och flögs senare hem i två vita kistor för att på vägen postumt ta emot ett stort antal hedersbetygelser för sina insatser.

Mördarna åtalades eller straffades dock aldrig. Istället hyllades gärningsmännen i sionistiska kretsar som hjältar, och de få som greps släpptes nästan omedelbart. Mördaren, Yehoshua Cohen, blev så småningom Israels förste premiärminister David Ben-Gurions ”inofficielle livvakt” och nära vän.

Terrormedlemmar, som var delaktiga i dubbelmordet, har också suttit och stoltserat om dådet i tv- och radiosändningar. Yehoshua Zettler, som ledde mordkommandot, uttryckte aldrig någon ånger över att man mördat Bernadotte.

– När vi demonstrerade framför (Bernadotte) och sa till honom ’Bort från vårt Jerusalem, tillbaka till Stockholm’, så svarade han inte, så vi hade inget val, hävdade han 1988.

Andra Lehi-medlemmar fick med tiden prominenta positioner inom det israeliska samhället – men ingen mer så än terrorgruppens ledare, Yitzhak Shamir, som kom att bli både talman och utrikesminister samt vid två tillfällen även statsminister för Israel. Mannen som beordrade mordet på den fredsmäklande greven Bernadotte blev alltså Israels högste ledare – sista gången så sent som 1986-1992.

Mördaren Cohen blev livvakt åt en premiärminister och Shamir blev själv premiärminister. Montage. Foto: Yolene Haik/CC BY 4.0

Ingen ursäkt

Även Shamir undslapp rättsligt ansvar för terrordådet, och även om israeliska myndigheter vid tillfället pliktskyldigt fördömde mordet som en handling begången av ”fegisar, skurkar och ränksmidare” fanns det aldrig någon genuin politisk vilja att utdela straff.

Ännu idag har Israel inte officiellt bett om ursäkt för mordet, vilket antagits vara huvudskälet till att Sveriges kung Carl XVI Gustaf under sin långa ämbetstid aldrig uttryckt intresse av att besöka Israel. Även kronprinsessan Victorias beslut att döpa dottern till ”Estelle” – efter Folkes hustru, har mot samma bakgrund spekulerats vara en symbolisk markering för att hedra minnet av konungens gudfar.

Vid ett par tillfällen har israeliska makthavare träffat kungen i Sverige, men dessa besök har inte blivit besvarade. Vid den mördade statsministern Olof Palmes begravning 1986 ska kungen ha uttryckt till Shimon Peres, Israels dåvarande premiärminister: ”Låt oss inte glömma att Olof Palme var den andre svenske medlaren i Mellanöstern som föll offer för en mördares kulor”.

Även om inte alla araber heller vid tillfället såg positivt på Bernadottes gärning tycks greven ändå vara ihågkommen med mer värme där än i Israel. I staden Ramallah, på Västbanken, finns nämligen en gata uppkallad efter honom för att hedra hans ansträngningar att skapa en ”rättvis” lösning i regionen.

Greve Bernadottes gata i Ramallah. Foto: Mohammed Abushaban/CC BY-SA 3.0

Dekorationsband uppkallat efter terrorgruppen

Sternligan upplöstes och terrorklassades sedermera officiellt 1948 efter starka påtryckningar från omvärlden. I praktiken innebar detta dock inga större bekymmer för de inblandade som istället engagerade sig i andra politiska organisationer, gick med i armén eller i någon mer officiellt godkänd underrättelseorganisation. Vissa medlemmar fortsatte också sin militanta bana och ägnade sig åt lönnmord på offentliga personer som ansågs ”svika” det judiska folket – exempelvis på journalisten Rudolf Kasztner 1957.

Att israeliska makthavare sett med gillande på Sternligans långa lista över blodiga attentat är tydligt. Exempelvis instiftade den dåvarande premiärministern, Menachem Begin, 1980 ett militärt dekorationsband uppkallat efter terrorgruppen – ”Lehi-bandet”.

Även Begin själv hade en bakgrund som ledare för den judiska terrorgruppen Irgun, som under 1940-talet också genomförde attentat mot ett stort antal brittiska mål. Terroristerna i Irgun absorberades efter staten Israels bildande till stor del av IDF, som än idag är Israels officiella militär.

Många terrorister fick en ”ny chans” i IDF. Foto: IDF

Svenska fredsmyndigheten bär hans namn

För svensk del kanske Bernadottes minne börjat falla i glömska något, från att i decennier ha varit den kanske främste symbolen för humanitär diplomati. Ekot av hans namn och engagemang lever dock i hög grad kvar, inte minst genom myndigheten Folke Bernadotteakademin, som under UD:s försyn arbetar för fred, utveckling och säkerhet och vars huvudfokus är att lösa konflikter genom diplomati och förhandlingar – istället för med vapen och våld.

Som en del av Sveriges bistånd arbetar vi för att bygga fred i konfliktdrabbade länder. Vi bedriver utbildning, rådgivning och forskning för att stödja freds- och statsbyggande. Vi bidrar också med civil personal till fredsinsatser och valobservationsinsatser som leds av främst FN, EU och OSSE. Vi har fått vårt namn efter Folke Bernadotte, FN:s första fredsmedlare”, deklarerar myndigheten på sin hemsida.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Tv-presidenten som blev verklig

publicerad 6 juli 2025
– av Isac Boman
Zelenskyj på World Economic Forum med Natos dåvarande generalsekreterare Jens Stoltenberg.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

91 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Knappast någon annan politisk ledare har under de senaste åren lyfts fram av det massmediala och politiska etablissemanget och hyllats så unisont som Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj – som i det gällande narrativet kommit att känneteckna sinnebilden av en modern patriotisk folkhjälte.

Vem är han egentligen och varför är han så omåttligt populär hos den västerländska makteliten?

Sedan kriget i Ukraina började har västerländska etablissemangsmedier i praktiken fungerat som megafoner för Volodymyr Zelenskyjs uttalanden och utspel för en global publik.

Bland vågen av fotografier på Ukrainas president har bilderna på honom iklädd militär mundering blivit bland de mer ikoniska – med narrativet att det handlar om en ledare som personligen står upp för det ukrainska folket mot Ryssland, som bryr sig om sina soldater och som inte är rädd för att möta fienden.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 2 april 2022.


Zelenskyj föddes 1978 i en judisk familj i Kryvoj Rog i det dåvarande Sovjetunionens Ukraina. Fadern var vetenskapsman och professor i datorteknik och modern var ingenjör. Volodymyr Zelenskyjs farfar Simon var dessutom infanterist och sedermera överste i Röda armén.

Ukrainas president berättar själv att hans judiska familj precis som de flesta i Sovjetunionen inte var särskilt religiöst präglad men att han fått sin ”moraliska kompass” från den judiska traditionen och att ett karaktärsdrag han fått med sig enligt honom själv är att han inte tolererar några lögner.

Volodymyr Zelenskyj tog 2002 en juristexamen vid Kievs nationella ekonomiska universitet men har efter det aldrig arbetat som jurist, utan valde istället att fokusera på en karriär som komiker och skådespelare, bland annat med produktionsteamet Kvartal 95 som producerat och medverkat i en lång rad tv-program, shower och filmer sedan mitten på 90-talet. Däribland har bland annat uppmärksammats gruppens homoerotiska porträttering av den traditionella folkgruppen kosackerna, en östslavisk folkgrupp med starka band både till Ukraina och Ryssland som kommit att bli symboliska i båda länder för nationell historia och nationalanda.

 

 

Från tv-president till verklig

2015 – fyra år innan Zelenskyj på riktigt blev president – spelade han huvudrollen under tre säsonger i tv-serien ”Folkets tjänare” där han spelar en historielärare som genom tillfälligheter blir just president i Ukraina med hjärtefrågan att bekämpa oligarker och korruption. 2016 kom även en långfilm med samma handling. Under kriget i Ukraina har en stor mängd tv-kanaler runt om i världen – däribland svenska SVT köpt in serien.

I mars 2018 meddelade medlemmar i Zelenskyjs produktionsteam Kvartal 95 att man registrerat ett politiskt parti vid namn ”Folkets tjänare” – samma partinamn som Zelenskyjs rollkaraktär kommit till makten på i tv-serien. Den 31 december meddelade Zelenskyj också i direktsänd tv att han ställer upp i presidentvalet med förhoppningen att besegra den sittande presidenten Petro Porosjenko.

Många har samtidigt pekat på att det inte var Zelenskyjs egen idé att ställa upp i valet utan att hans politiska karriär drevs på av den judisk-ukrainske mångmiljardären och tidigare guvernören Ihor Kolomojskyj, som ville få bort den sittande presidenten Petro Porosjenko. Detta bland annat eftersom denne ville nationalisera PrivatBank, Ukrainas största bank – som också ägs av Kolomojskyj.

Enligt den akademiske analytikern Andrew Joyce använde Kolomojskyj sina omfattande tillgångar och mediebolag till att skapa ”Folkets tjänare” med syftet att skapa en tv-serie som ligger så nära verkligheten att tittarna skulle förknippa Zelenskyj som person och inte bara hans rollkaraktär som den som ska bekämpa den omfattande korruptionen i Ukraina – och på så sätt göra honom till favorit att vinna valet.

Så skedde också, Zelenskyj vann presidentvalet efter en nästan helt virtuell valkampanj och utan någon detaljerad ideologisk plattform. Ihor Kolomojskyj fick också betalt för sina insatser genom att den nyvalde presidenten avbröt nationaliseringen av storbanken och återlämnade denna till den beryktade oligarken, som bland annat även blivit omskriven för att finansiera den högerextrema Azovbataljonen.

Foto: manhai/CC BY 2.0

 

Kriminella oligarker

Ukrainska medier har också rapporterat hur Zelenskyj och hans partners kan ha fått uppemot 40 miljoner dollar från olika offshore-bolag kopplade till Kolomojskyj.

En konsekvens av att oligarkens ljusskygga affärer uppdagades blev att han och hans familj inte längre är välkomna att resa in i USA eftersom Kolomojskyj bedöms vara inblandad i omfattande bedrägerier och penningtvätt. Några större konsekvenser för Zelenskyj tycks kopplingarna dock inte ha fått och presidenten har trots upprepade anklagelser konsekvent förnekat att han är eller har varit involverad i några olagligheter.

Viktor Pinchuck, även han judisk oligark och Ukrainas näst rikaste man som också har som målsättning att liberalisera Ukraina och föra landet närmare Nato, USA och EU, har enligt bedömare lagt mycket energi på att försöka influera Zelenskyj och hans politik.

Zelenskyj har även goda relationer med andra oligarker, exempelvis rysk-judiske Roman Abramovitj som Väst velat rikta en rad sanktioner mot på grund av kriget, där Zelenskyj vädjat till USA:s president Joe Biden om att stoppa sanktionerna mot just Abramovitj.

Det faktum att Zelenskyj hyllas av makthavare i USA och EU är inte särskilt svårt att förstå mot bakgrund av den utrikespolitik han förespråkar. Presidenten vill bland annat att Ukraina distanserar sig från Ryssland och går med i EU och Nato – medlemskap som han menar att det ukrainska folket visat att de stödjer. En ansökan om medlemskap till EU lämnades också in i februari i år.

Presidenten har samtidigt visat på mer totalitära tendenser – inte minst i samband med kriget i Ukraina då han med stöd av landets krigslagar plötsligt beslöt sig för att förbjuda stora delar av den politiska oppositionen i landet.

Tidigare i mars förbjöds 11 ukrainska politiska partier med motiveringen att dessa skulle vara kopplade till Ryssland. Bland annat förbjöds då Oppositionsblocket som är det största oppositionella partiet i Ukrainas parlament och det i särklass mest populära partiet bland den ryska minoriteten i landet. Ett flertal ukrainska mediekanaler med påstådda Rysslandskopplingar förbjöds i samma skeende.

Besviken på Israel

Zelenskyjs relation till Israel tycks vara något komplex. Presidenten har tidigare deklarerat att Israel och det judiska folket är ”ett unikt folk” och att ”judarna lyckades bygga ett land och lyfta upp det utan någonting annat än människor och hjärnor”. Han har även hyllat Israels militära kapacitet och förmåga att bekämpa sina fiender och externa hot.

Samtidigt är han mycket kritisk till att han inte fått det stöd som han önskar från Israel under kriget och han är upprörd över att Israel inte vill dela med sig av sina missilsystem till Ukraina.

– Ukraina gjorde valet att rädda judar för 80 år sedan. Nu är det Israels tur att göra sitt val… Alla vet att era missilsystem är de bästa… och att ni verkligen kan hjälpa till att rädda vårt folk, rädda livet på ukrainare, på ukrainska judar.

Den ukrainske presidenten har också uttryckt ilska över att Israel ännu inte valt att införa tillräckligt kraftfulla sanktioner mot Ryssland eller satt press på ryska företag och menar att det som nu händer i Ukraina är jämförbart med förintelsen under andra världskriget – och att Israel således har en moralisk skyldighet att ingripa.

– Vårt folk vandrar nu runt i världen och letar efter sin plats på samma sätt som ni en gång vandrade, sade han i sitt framförande för Knesset.

 

 

Zelenskyj har även närvarat på den ökända globalistiska tankesmedjan World Economic Forums Davosmöte och även i EU-parlamentet där han menat att Ukraina ska bli den självklara ”ledaren” i Öst- och Centraleuropa. EU-ledarskapets uppslutning bakom Zelenskyj märktes även tydligt efter hans anförande inför EU-parlamentet då han hälsades med stående ovationer.

Klart är att hyllningarna av Zelenskyj på ett paradoxalt sätt framhållit nationalpatriotisk kamp på ett sätt som är unikt i mainstreammediernas dominerande narrativ under de senaste 20 åren. Hur sagan om Västerlandets nye folkhjälte slutar återstår att se.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

De bortglömda svenska ordspråkens tidlösa visdomar

publicerad 6 juli 2025
– av Sofie Persson
Ordspråken speglar ofta svenskens kärlek till frihet och rättvisa.

Rättegången närmar sig – hjälp Nya Dagbladet i mål i bankstriden!

91 890 kr av 250 000 kr insamlade. Rätten till ett bankkonto är grundläggande – stöd vår stämningsprocess genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Många gamla talesätt som glömts bort rymmer rik livsvisdom och reflekterar våra förfäders kloka levnadsregler, både i humoristiska uttryck och mer allvarliga livsinsikter.

Det betonade arkivarie Victor Granlund redan vid Svenska Fornminnesföreningens årsmöte den 2 juni 1870, där han talade om vikten av svenska ordspråk och deras djupa innebörd.

I sitt föredrag, som publicerats i sin helhet på Allmogens, betonade Granlund vikten av svenska ordspråk och deras förmåga att ge insikt i våra förfäders tankesätt, livserfarenheter och åskådningar. Han framhöll att ordspråk härstammar från forntida poesi och det folkliga språket, och att de därmed bär på betydande kulturhistoriska värden.

Ordspråken tala om lifvets lycka och elände, sorg och glädje, rikedom och fattigdom, ära och skam, fägring och fulhet, magt och svaghet, storhet och ringhet. De trösta och beklaga, bespotta och beprisa, skämta och tala med gripande allvar”, sade Granlund i sitt föredrag.


Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 27 oktober 2024.


Han betonade vidare att ordspråk inte bara intresserar fornforskare, utan även kulturhistoriker, socialpolitiska forskare och konstnärer. Samtidigt påpekade han att trots deras betydelse har få samlat eller bearbetat dessa talesätt, vilket gör att de riskerar att gå förlorade i takt med modernitetens inträdande.

Det nya är godt, det gamla är bäst.

Nya skor äro goda, men de gamla sitta bäst på foten.

Granlund påpekar att de svenska ordspråken är mycket varierade och sträcker sig från djupt allvar och elände till lättsam humor. Han beskriver dessa som ”humoristiska utsagor” som ofta innehåller ”skenbara motsägelser” eller ”tvenne negationer”, till exempel:

Det gick som du ser, sa’ den halte till den blinde.

Många av de äldre svenska ordspråken kretsar också kring mod och mandom. Granlund beskriver hur våra förfäder ”älskade fara och manlig idrott” och att ”bardalekarnas och stridernas pris ej skulle bortglömmas i ordspråket”.

Den tappre finner alltid ett vapen.

Friskt mod är godt harnesk.

Dristig man har lyckan i följe.

Ordspråken speglar även svenskens kärlek till frihet och rättvisa, något som enligt Granlund är ”medfött hos nordbon”. De svenska ordspråken om fattigdom och rikedom visar dessutom att svenskar främst talade om ”förnöjsamhet utan avund”.

Frihet går före pengar.

Han är icke fattig som råder öfver sitt.

Rik nog som nöjd är.

Ordspråken tar också upp frågor om uppfostran och levnadsförhållanden, där vikten av hårt arbete framhävs tydligt.

Tukt och lära ger bröd och ära.

Lat mans bön blir sällan hörd.

Stora ting skola börjas smått.

Eftersom jakt och fiske var vanligt förekommande bland nordborna, finns det många ordspråk som rymmer visdomar kopplade till dessa aktiviteter:

Den som jagar två harar i sender får ofta ingen.

Man tager ej stora fiskar i grundt vatten.

Svenska ordspråk handlar ofta om karaktär och ära. Skryt, ”olämpligt pynt och prål” och högfärd uppskattades inte i det gamla Sverige.

Mans ord mans ära.

Grann som en grind, der svina krypa ut och in.

All högfärd får ond ände.

Stora ord och rädda hjertan.

Stora ord och liten magt har hin onde sammanbragt.

Eget ros är elakt os.

Det var viktigt att behandla andra väl, men Granlund lyfter även fram ”försiktigheten” som ett kännetecken för den nordiska karaktären. Betänksamhet kopplades samman med ”klok mandom”, där man bl a noggrant valde sina vänner och visste att ”skenet kan bedra”.

Den aldrig gör illa gör sällan väl.

Oklok man tror alla vara vänner som mot honom le.

Många vänner, när minst tränger.

Bättre få vänner trygga än många som gå till rygga

Djupa strömmar löpa tyst.

Många svenska ordspråk bär på direkta livsvisdomar och levnadsregler. Granlund framhåller att den skandinaviska kulturen ofta betraktas som särskilt rik på denna typ av visdom.

Den pung är tom, som andras pengar ligga i.

Hastigt råd har ånger i följe.

Man skall vänta det bästa, men tänka på det värsta.

Små sorger tala – stora tiga.

Den ej vet att tiga vet ej att tala. Den som säger hvad han vill får ofta höra hvad han icke vill.

Kommer du till ulfva, så tjut som de.

Granlund avslutade sitt föredrag med att om han lyckats väcka intresse för ordspråkens betydelse hos någon, så ”är mitt ändamål vunnet”. Kanske kan hans föredrag, över 100 år senare, fortfarande väcka nyfikenhet för den visdom som ordspråken förmedlar och som en gång lade grunden för svenskarnas värderingar, levnadsregler och kloka råd. Liksom Granlunds föredrag kan även denna artikel nog med fog avslutas med att konstatera att ”Den visan ar väl sjungen, som är väl hörd”.

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.