MORGONDAGENS DAGSTIDNING – tisdag 18 mars 2025

tisdag 18 mars 2025

Förintelser före ”Förintelsen”

Hur många ”förintelser” på judar skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Lars Adelskogh sammanfattar historiska judiska berättelser på Förintelsens minnesdag.

publicerad 27 januari 2025
Den israeliske historieprofessorn Yehuda Bauer, som belöntes med Illis quorum av Göran Persson, hävdade att det förekom en holocaust på judar vid tiden för första världskriget

Enligt gängse uppfattning var det först vid rättegångarna i Nürnberg mot ledande män i Tredje riket, alltså omkring år 1946, som världen fick höra att tyskarna hade mördat sex miljoner judar. En närmare undersökning av Nürnbergdomstolens protokoll visar tydligt att det fastställda talet sex miljoner judiska offer inte byggde på befolkningsstatistiska forskningar eller på utvärdering av materiella spår av undersökta brott utan endast på vittnesutsagor av två tyska SS-byråkrater, Wilhelm Höttl och Dieter Wisliceny. De båda vittnade om att de hört Adolf Eichmann nämna talet sex miljoner, vilket emellertid Eichmann bestred vid rättegången mot sig i Jerusalem 1961. Höttl och Wisliceny hade vid sina skrivbord arbetat med judedeportationerna. De fängslades därför och åtalades vid de allierades militärdomstol i Nürnberg. Tack vare sina politiskt användbara vittnesmål överfördes de från de anklagades bänk till vittnenas. I Nürnberg var dylikt vanligen en livräddande åtgärd. Wisliceny hängdes emellertid. Höttl däremot frikändes trots att han inte varit mindre inblandad i deportationerna än Wisliceny.


Artikeln publicerades ursprungligen 27 januari 2018


Omständigheterna för Wislicenys och Höttls vittnesmål måste kritiseras. Wisliceny framträdde själv och vittnade muntligen men korsförhördes aldrig. Höttl framlade sitt vittnesmål endast skriftligen, vilket uteslöt korsförhör. I den bok Höttl utgav 1997, Einsatz für das Reich, säger han emot sitt vittnesmål i Nürnberg, vilket naturligtvis undergräver hans trovärdighet. Han uppger bland annat att han i den amerikanska tidskriften Reader’s Digest (svensk utgåva: Det Bästa) redan i februari 1943 funnit en artikel om att åtminstone hälften av de sex miljoner judar som hotades av Hitler hade mördats (W. Höttl, anf. arb., ss. 412, 515–519).

På den sistnämnda punkten är Höttl faktiskt trovärdig. Ty som vi snart skall se, var det i den amerikanska tidnings- och tidskriftpressen ett omhuldat tema att sex miljoner judar hotades av förintelse eller redan höll på att förintas, och dylika skriverier förekom långt före 1946. Här först några axplock från New York Times för åren 1942 och 1943:

Den 13 december 1942, s. 21:

Bekräftade uppgifter visar på 2 000 000 judar, som redan dödats med det sataniska barbariets alla medel och planer för den totala utrotningen av alla judar som nazisterna kan få tag i. Slakten på en tredjedel av judarna i Hitlers välde [3 x 2 000 000 = 6 000 000] och den hotade slakten på alla är en förintelse [originalet: holocaust] utan motstycke.

Den 20 december 1942, s. 23:

Vad håller på att hända de 5 000 000 judarna i det av Tyskland styrda Europa, vilka alla hotas av utrotning […].”

I början av december 1942 lämnade utrikesdepartementet i Washington några siffror, som visar att antalet judiska offer, som deporterats och omkommit sedan 1939 i det av axelmakterna styrda Europa, nu nått den förfärande siffran 2 000 000 och att 5 000 000 svävar i fara att utrotas.””Omedelbar aktion av Förenta nationerna för att rädda så många som möjligt av de fem miljoner judar som hotas av utrotning […] krävdes vid en massdemon­stration […] i Madison Square Garden i går kväll.

”[…Rabbi Hertz sade] ’förfärande är att de som förkunnar de fyra friheterna hittills gjort mycket litet för att trygga ens friheten att leva för 6 000 000 av sina medmänniskor genom beredskap att rädda dem som ännu kan undfly den nazistiska tortyren och slakten. […]’”

Anmärkning: Det ”Förenta nationerna”, som hänvisas till i detta utdrag, avser givetvis inte den nuvarande organisationen, som grundades först år 1945. Det som avses är dess föregångare, den likabenämnda organisation av 26 regeringar som efter en proklamation av För­enta staternas president Franklin D. Roosevelt den 1 januari 1942 förband sig att bekämpa axel­makterna.

Den 10 mars 1943, s. 12:

Fyrtio tusen människor lyssnade och tittade […] i går kväll på två föreställningar av ’We Will Never Die’, en dramatisk massminneshögtid för de 2 000 000 judar som dödats i Europa […] Berättaren sade ’Det kommer inte att finnas några judar kvar i Europa att representera, när freden kommer. De fyra miljoner, som återstår att döda, dödas planenligt.’”

Den 20 april 1943, s. 11:

London, den 19 april (Reuter) – Två miljoner judar har utplånats sedan nazisterna år 1939 började sin marsch genom Europa, och ytterligare fem miljoner svävar i omedelbar fara att avrättas. Dessa siffror avslöjades i den sjätte rapport om förhållandena i de ockuperade territorierna som de allierades gemensamma informationskommitté utfärdat.

Professor Arthur Butz visar i sin bok The Hoax of the Twentieth Century, en revisionistisk klassiker från 1976, att dessa påståenden om miljonfaldiga massmord hade sitt upphov i sionistjudiska lobbyorganisationer såsom Judiska världskongressen och Amerikanska judiska kongressen. Förenta staternas utrikesdepartement tog inte dessa uppgifter på allvar, men snart nog lyckades finansministern, den intensivt tyskhatande Henry Morgenthau, minska utrikesdepartementets inflytande. (A. Butz, anf. arb., 3:e uppl. 2003, ss. 81ff )

Men låt oss gå ytterligare sex år tillbaka i tiden. Den 25 november 1936 vittnade Chaim Weiz­mann, Sionistiska världsorganisationens president, inför Peelkommissionen. Denna kommission, ledd av Robert Peel, hade Storbritanniens regering tillsatt som reaktion på de häftiga strider mellan judar och araber i Palestina som börjat samma år. I juli 1937 rekommenderade kommissionen att det brittiska Palestinamandatet avskaffades och att två stater bildades, en för judar och en för araber. Chaim Weizmann yttrade:

Det är ingen överdrift att säga att sex miljoner judar är dömda att vara fängslade i denna del av världen, där de är oönskade och för vilka länderna är indelade i sådana där de är oönskade och i sådana där de inte släpps in.

När Weizmann ordade om sex miljoner hotade eller lidande judar, var det varken något undantag eller ens första gången detta tal omnämnes i ett sådant sammanhang. Den ameri­kan­ske revisionisten Don Heddesheimer har samlat ett omfattande material, som visar att den propaganda, som amerikanska sionistiska organisationer så intensivt drev under andra världskriget, har en betydligt äldre förhistoria. I sin bok The First Holocaust – Jewish Fund Raising Campaigns With Holocaust Claims During And After World War One, 2003, visar han, som boktiteln anger, att judiska organisationer redan under första världskriget (1914–1918) och åren därefter drev kampanjer för penninginsamling i förening med påståenden om att miljontals judar var hotade av förintelse. Dessa kampanjer fick en mycket stor publicitet i den av sionister ägda pressen och stöddes i denna press genom mängder av propagandistiska artiklar. Här följer endast några exempel på vad dylika artiklar kunde innehålla:

New York Times, den 4 december 1926: ”fem miljoner människor svälter […] hälften av världens judar pinas av svält och pest.

New York Times, den 21 april 1926: ”Detta är det skri som går ut från Europas judar […] ett helt folk håller på att dö […] miljoner judar sitter i Europa i fällan […]

New York Times, den 7 maj 1920: ”[…] judiska krigslidande i Mellan- och Östeuropa, där sex miljoner är utsatta för hemska förhållanden präglade av svält, sjukdom och död […].”

New York Times, den 5 maj 1920, s. 9: ”För att rädda sex miljoner kvinnor och barn i Östeuropa till livet från utrotning genom svält och sjukdom.

New York Times, den 5 maj 1920, s. 19: ”Sex miljoner svältande, febersjuka lidande i det av kriget sönderslitna Europa vädjar till oss […]”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 11: ”Er hjälp är nödvändig för att sex miljoner människor i Öst- och Mellaneuropa skall räddas till livet.”

New York Times, den 3 maj 1920, s. 12: ”I Ryssland och i grannländerna har judarna utsatts för en särskilt ondskefull förföljelse […] Man antar att för närvarande fler än fem miljoner svälter eller håller på att svälta ihjäl, och en hemsk fläcktyfusepidemi härjar bland dem och sprider sig redan i grannbefolkningen.

New York Times, den 2 maj 1920, s. 1: ”Sex miljoner människor utan föda, bostad, kläder eller sjukvård.

New York Times, den 1 maj 1920, s. 8: ”Men 6 000 000 människors liv väntar på vårt svar

New York Times, den 21 april 1920, s. 8: ”I Europa finns det i dag fler än 5 000 000 judar, som svälter eller håller på att svälta ihjäl, och många av dem är drabbade av en elakartad fläcktyfusepidemi

New York Times, den 3 december 1919, s. 19: ”inget i världen annat än ett underverk [kan] hindra 5 000 000 till 10 000 000 människor från att dö genom köld och svält i Europa och Mellanöstern denna vinter […] förskräcklig judisk massaker

New York Times, den 12 november 1919, s. 7: ”otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom för omkring 6 000 000 eller hälften av jordens judiska befolkning […] en miljon barn och fem miljoner föräldrar och äldre.

Urklipp ur tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919

The American Hebrew, den 31 oktober 1919, s. 582f.: ”Från andra sidan havet ropar sex miljoner män och kvinnor på hjälp […] sex miljoner människor. […] Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […] i den holocaust som hotar människolivet […] sex miljoner utsvultna män och kvinnor. Sex miljoner män och kvinnor håller på att dö […]

Där hade vi allting samlat: sex miljoner dödsdömda judar och rent av ordet holocaust. Artikelns rubrik var ”Korsfästelsen av judar måste sluta” (The Crucifixion of Jews Must Stop!), och författaren var en viss Martin H. Glynn, som en kortare tid varit delstaten New Yorks guvernör.

New York Times, den 26 oktober 1919, s. 1: ”4 000 000 svältande judar i Östeuropa.

New York Times, den 29 september 1919, s. 7: ”6 000 000 själar eller hälften av den judiska världsbefolkningen i otroligt tragisk fattigdom, svält och sjukdom.

New York Times, den 10 augusti 1917: ”Tyskar låter judar dö. Kvinnor och barn i War­szawa svälter ihjäl […] judiska mödrar, barmhärtighetens mödrar är glada över att se sina dibarn dö, nu är deras lidande åtminstone över.

Det var tyskarnas fel redan 1917.

Holocaust är ett ord från första världskriget. Sionistiska ledare använde det att beteckna en föregiven massdöd av judar i samband med detta krig, och fram till år 1917 yrkade ledaren för det judiska samfundet i New York, Jacob Schiff, upprepade gånger på att ”denna holocaust” skulle stoppas (Naomi W. Cohen, Jacob H. Schiff, A Study in American Jewish Leadership, 1999, not 37, s. 191). Den israeliske professorn i ”förintelsestudier” Yehuda Bauer skrev i sin bok My Brother’s Keeper: A History of the American Joint Distribution Committee 1929–1939 (The Jewish Publication Society of America, Philadelphia, 1974, s. 8):

den europeiska judenhetens förintelse under andra världskriget har utplånat minnet av 1900-talets första holocaust i spåren av första världskriget.

Frågor till förintelsepropagandisterna: Varför talar ni aldrig om denna ”1900-talets första holocaust”?  Skall vi inte minnas den också? Eller skall vi helst glömma den?

Skedde det då en sådan förintelse av miljontals judar under eller strax efter första världskriget? Det är föga troligt. I själva verket var judarna ett av få folk i Europa som i sin befolkningsutveckling inte menligt påverkades av första världskriget. Tvärtom: under tiden från 1900 till 1920 mer än fördubblades den judiska världsbefolkningen enligt gängse referenslitteratur. World Almanac av år 1900 anger världsjudenheten till 7 186 000, varav 3 400 000 i Ryssland och 1 700 000 i Donaumonarkin. World Almanac av år 1920 anger hela världens judiska befolkning till omkring 15 miljoner, varav 10,9 miljoner i Europa och 3,5 miljoner i Nord- och Mellanamerika. Under samma tjugoårsperiod ökade världsbefolkningen med 25 procent från 1,2 miljard år 1900 till c:a 1,6 miljard år 1920.

Don Heddesheimer har rent av grävt fram ett propagandastycke från år 1900. Den 11 juni detta år återgav New York Times ett tal av den framstående amerikanske sionisten rabbi Stephen Wise. I talet yttrade han bland annat:

Det finns 6 000 000 levande, blödande, lidande argument till förmån för sionismen.

Vid läsningen av detta och liknande blir intrycket att den propaganda, som serverades under andra världskriget, snarast var en upprepning, fortsättning eller återanvändning av propaganda, som prövades och finslipades redan under första världskriget och strax därefter.

Under andra världskriget fann sionistiska påtryckningsgrupper en mycket lämplig måltavla för sin propaganda i det nationalsocialistiska Tyska riket, vars ytterligt judefientliga politik inbjöd till alla möjliga hårresande anklagelser, som kunde synas trovärdiga i de mindre upplystas ögon.

Före, under och genast efter första världskriget var situationen dock mer komplicerad. Först var det kejserliga Ryssland sionisternas måltavla, då tsarens regering ansågs föra en antisemitisk politik. Sedan Ryssland besegrats 1916–1917, växlade sionisterna om till att i stället angripa Rysslands betvingare, Tyska riket. Tyskarna var nämligen allierade med de ottomanska turkarna, vilka ju behövde besegras för att Palestina skulle kunna ”befrias” och övergå i sionisternas ägo. Den tyskfientliga propagandan upphörde emellertid ganska snart, eftersom den tidens tyskar till skillnad mot nutidens var fullt villiga och förmögna att avvisa lögnpropaganda som riktades emot dem.

Även om ”gaskamrarna” vanligen inte ingick i 1910- och 1920-talens propaganda, finns det åtminstone ett exempel från första världskriget. Det var Londontidningen Daily Telegraph, som den 22 mars 1916 publicerade följande:

”ILLDÅD I SERBIEN
700 000 OFFER
FRÅN VÅR EGEN KORRESPONDENT

ROM, måndag (6:45 e.m.)

De allierades regeringar har säkrat bevis och dokument, som snart skall publiceras och som bevisar att Österrike och Bulgarien gjort sig skyldiga till fasaväckande brott i Serbien, där de massakrer som förövats är värre än de Turkiet begått i Armenien. […] Kvinnor, barn och äldre män stängdes av österrikarna in i kyrkor och antingen stacks ihjäl med bajonetter eller kvävdes till döds med giftgas. I en kyrka i Belgrad kvävdes på detta sätt 3000 kvinnor, barn och äldre män […]”

Ingen historiker hävdar i dag att österrikarna eller de med dessa allierade bulgarerna begick massmord med giftgas i Serbien under första världskriget. Detta var inget annat än krigspropaganda, för vilken dessutom den ansvarige brittiske ministern snart fick be om ursäkt.

Men 26 år senare var det dags igen. Samma tidning, Daily Telegraph, den 25 juni 1942, s. 5, fem dagar innan New York Times första gången rapporterade om tyskarnas påstådda massmord på judar:

”TYSKAR MÖRDAR 700 000
JUDAR I POLEN
RULLANDE GASKAMRAR
DAILY TELEGRAPHS REPORTER

Fler än 700 000 polska judar har slaktats av tyskarna i den största massakern i världshistorien. […]”

1900-talets förintelsesagor har en betydligt äldre förhistoria. Ett närmare studium av historien ger vid handen att judar också i forntiden hängav sig åt fantasier om massakrer i miljontal på det egna folket. I Babyloniska Talmud liksom i annan rabbinsk litteratur från antiken finns föga trovärdiga uppgifter om massutrotningar av judar under den romerska tiden, nämligen i samband med de två sista judiska upproren mot den romerska makten. I fråga om den första revolten i Palestina åren 66–70 e. Kr. endast sörjer Talmud förlusten av Templet i Jerusalem och dryftar följderna för den judiska lagen. Däremot ifråga om diasporaupproret åren 115–117 och det andra upproret i Palestina åren 132–135 talar Talmud om oerhörda massakrer på judar.

Enligt de antika källorna – huvudsakligen Dio Cassius, som skrev omkring år 200, och biskopen av Caesarea Eusebios, som skrev i början av 300-talet – började upproret i Cyrenaika (nuvarande nordöstra Libyen) vid en tid då kejsar Trajanus beredde sig att annektera Partien och dess värdefulla territorium i Mesopotamien och därför hade samlat en väldig här i östern till priset av att avveckla många små garnisoner, som upprätthållit ordningen på olika håll i riket. Det var alltså fritt fram för judarna att angripa civila greker och romare, och de mördade därunder 220 000 människor i Cyrenaika, och under detta massmördande roade de sig på olika sätt. Därefter spred sig upproret till Egypten, där judarna dödade ett okänt antal människor, och till Cypern, där de sägs ha dödat 240 000 människor. I Alexandria däremot, som var en övervägande grekisk stad, fick grekerna överhand och sägs ha dödat alla stadens judar.

Talmud säger mycket litet om detta uppror, annat än att ange antalet av i Alexandria dödade judar till ”sextio myriader på sextio myriader, dubbelt fler än de som tågade ut ur Egypten”, det vill säga 1 200 000, om vi utgår ifrån att det är addition och inte multiplikation som avses. Dödandet skylls på ”kejsar Hadrianus”, vilket kan bero på att Hadrianus vid denna tid var befälhavare för kejsar Trajanus’ östarmé och efterträdde Trajanus som kejsare, när denne dog år 117, möjligen innan upproret slutligen kvästes.

Det angivna antalet judiska dödsoffer är uppenbart överdrivet, ty även om det vanligen är svårt att komma med mer än ungefärliga siffror för folkmängden i forntida städer, är det likväl rimligt antaga att Alexandria vid denna tid hade mellan en halv och högst en miljon invånare, eftersom Alexandria knappast hade fler invånare än Rom, som kan ha haft fler än en miljon men aldrig ens nära två miljoner. Att judarna, som var i minoritet i Alexandria, skulle i denna stad ha förlorat fler av sina egna än vad hela staden hade invånare, är alltså ett rent påhitt. Men detta är bara början.

Nästa stora judiska uppror var det som Bar Kochba anförde åren 132–135 i syfte att upprätta en judisk stat med sig själv som kung eller Messias, som han till slut hävdade sig vara. Under den tid upproret varade, stiftade Bar Kochba lagar, utgav pengar och fullgjorde andra regeringsfunktioner.

Slutet kom år 135. Då Jerusalem inte lämpade sig för en belägring, ledde Bar Kochba återstoden av sin här till den lilla staden Bethar (nuvarande Bittir), som ligger i höglänt terräng omkring 15 km sydväst om Jerusalem, 40 km från Döda havet och 55 km från Medelhavet. Staden upptog en rektangulär yta av 600 meters längd i nord-sydlig riktning och 200 meters bredd i öst-västlig riktning. Stadens södra halva var befäst. De angivna måtten jämte uppskattade tal för Palestinas judiska befolkning vid denna tid – från 500 000 till 2 500 000 – gör det osannolikt att återstoden av Bar-Kochbas här räknade ens 50 000 man.

Romarna belägrade Bethar sommaren 135, och i augusti bröt Bar Kochbas motstånd samman. Romarna stormade fästningen, och Bar Kochba dödades i slutstriden.

Det är osannolikt att romarna förövade någon massaker på Bethars judiska befolkning. Det enda ”beviset” för en massaker finns i den rabbinska litteraturen, däribland talmudtraktaten Gittin och Midrash Rabbah till Klagovisorna. I synnerhet det sistnämnda verket skriver utförligt om belägringen och stormningen av Bethar och den påstådda massakern. Bar Kochbas garnison i Bethar anges till 200 000 man. Vidare uppges att Bar Kochba var så stark att de stenblock romarna sköt in i fästningen med katapulter studsade mot hans knä tillbaka på romarna med en sådan kraft att många av dem dödades. Bar Kochbas styrka räckte dock inte för att hindra romarna att massakrera så många som (fyra hundra tusen myriader =) fyra miljarder judar i Bethar eller ”som vissa säger” (fyra tusen myriader =) 40 miljoner (Babyloniska Talmud, Gittin 57b), medan Midrash Rabbah till Klagovisorna anger 800 miljoner dödade judar. Att dessa dödstal verkar litet väl höga, insåg nog de lärda rabbinerna, varför de gav oss några detaljer, som väl är tänkta att verka mera övertygande. Sålunda står det att blodet av de dödade judarna forsade i sådana floder att de nådde romarnas hästar upp till näsborrarna och därefter rusade mot havet, varvid dessa floder av blod ryckte med sig stora stenblock. Havet färgades rött av blod ända till sex kilometer från kusten. (Midrash Rabbah till Klagovisorna 2.2 § 4)

Naturligtvis skonade de grymma romarna heller inte judiska skolpojkar, som det i Bethar fanns ovanligt många av. Närmare bestämt fanns i denna lilla stad icke färre än 400 synagogor, varje synagoga hade 400 rabbiner och varje rabbin undervisade 400 skolpojkar. Alla dessa (400 x 400 x 400 =) 64 miljoner skolpojkar mördade romarna på enahanda sätt, nämligen genom att veckla in dem i Torah-rullar och tända på dessa. (Babyloniska Talmud, Gittin 58a)

Vilken holocaust! I förintelsepropagandan brukar ju Hitler kallas världshistoriens värsta förbrytare med sex miljoner judars död på sitt samvete. Hadrianus då? Han sägs ju här ha varit minst tio gånger värre.

Något annorlunda lyder rabbi Gamaliels redogörelse för romarnas massaker på de judiska skolpojkarna i Bethar: ”Det fanns fem hundra skolor i Bethar, och den minsta av dem hade icke färre än tre hundra barn. De brukade säga: ’Om fienden kommer emot oss, ska vi gå ut och sticka ihjäl dem med dessa skrivstift.’ Men när folkets synder förmådde fienden att komma, vecklade de in varenda skolpojke i hans bok och brände honom, så att bara jag blev kvar.” (Midrash Rabbah till Klagovisorna, 2.2§4)

Att såsom rabbi Gamaliel påstå sig vara enda eller nästan enda överlevande efter en massaker är ett mönster som går igen i vår tids vittnesmål om ”Förintelsen”. Exempelvis sade den nutida ”Förintelse”-religionens överstepräst Elie Wiesel om sig själv: ”I Buchenwald skickade man tio tusen i döden varje dag. Jag var alltid bland de sista hundra närmast grinden.” (Time, 18 mars 1985, s. 79.)

Vidare berättar Babyloniska Talmud att liken av de dräpta judarna användes till att uppföra en mur runt Hadrianus’ vingård, som sades omfatta (18 kvadratmil =) 46 kvadratkilometer. Och det blod av judarna, som inte forsade ut i havet, samlades och användes att gödsla gojernas vingårdar i sju år. (Gittin 57a)

Boken …om detta må ni berätta… utgiven av Regeringskansliet spreds med skattemedel i mer än en och en halv miljon exemplar till familjer i Sverige med barn i grundskolan

I nutida sagor om ”Förintelsen” får vi höra att de bottenlöst elaka men strängt nyttoinriktade tyskarna gjorde tvål av de dödade judarnas fett, gödningsmedel av askan och lampskärmar av de avdragna hudarna.

Det sammanlagda intrycket blir väl att nyare tiders sagor om ”Förintelsen” och berättelserna i den minst 1400 år äldre rabbinska litteraturen är samma andas barn. Detaljerna överensstämmer givetvis inte. Men de fantastiska överdrifterna, det obesvärade fabulerandet och den sjukliga fantasin är desamma.

Till sist några fler frågor till förintelsepropagandisterna: Hur många ”förintelser” skall vi minnas och aldrig glömma? Bara den under Hitler? Också den under och strax efter första världskriget? Också den under Hadrianus för nästan 1900 år sedan? En förintelse, två eller alla tre? Är man en förnekare, om man tror bara på den senaste ”Förintelsen”? Varför finns det ingen bok Om Hadrianus må ni berätta för gratis utdelning till Sveriges alla skolbarn?

 

Lars Adelskogh

Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012

Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.

Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.

NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.

Shakespeare-museum ”avkoloniseras” – påstås främja ”vit överhöghet”

Kulturrevolutionen i Väst

publicerad Idag 8:47
– av Jan Sundstedt
William Shakespeare

I William Shakespeares födelsestad Stratford-upon-Avon, England, pågår just nu en hårt kritiserad omprövning av den världsberömde dramatikerns kulturella arv.

Stiftelsen Shakespeare Birthplace Trust, har nämligen beslutat om att ”dekolonisera” sin ansenliga och omfattande samling av bland annat Shakespeare-relaterat material, mot bakgrund av att detta påstås riskera att främja ”vit överhöghet”.

Shakespeare Birthplace Trust i Stratford-upon-Avon har beslutat att ”dekolonisera” sina samlingar och museiupplevelser i syfte att skapa en mer ”inkluderande miljö”, uppger The Telegraph.

Man uppger att beslutet innebär att utforska imperiets och kolonialismens inverkan på museets samlingar, samt hur Shakespeares verk har bidragit till dessa narrativ.

Stiftelsen menar att vissa objekt i samlingarna kan innehålla ”språk eller avbildningar som är rasistiska, sexistiska, homofobiska eller på annat sätt skadliga”, rapporterar The Standard.

Initiativet är ett resultat av en studie som genomfördes tillsammans med Dr Helen Hopkins från University of Birmingham 2022. Studien kritiserade stiftelsens attraktioner i Stratford för att porträttera Shakespeare som ett ”universellt geni” – en tanke som påstås ”stärka ideologin om vit europeisk överhöghet”.

Som en del i initiativet planerar Shakespearestiftelsen att diversifiera sitt fokus genom att fira globala kulturella bidrag, såsom den bengaliska poeten Rabindranath Tagore och Bollywood-dans inspirerad av ”Romeo och Julia”.

Demontering av historien

Kritiker menar dock att beslutet är en del av en bredare trend att dekolonisera kulturella institutioner. Man uttrycker oro för att en sådan omprövning av historiska figurer som William Shakespeare kan leda till en demontering av inflytelserika vita personer i Väst, snarare än att främja en verklig förståelse för det komplexa kulturella arvet.

Shakespeare Birthplace Trust betonar att projektet inte ska ses som kritik av Shakespeares verk, utan syftar till att omvärdera den historiska kontexten av museets samlingar och artefakter.

Att ”dekolonisera” Shakespeares arv riskerar dock enligt bedömare att inte bara förlora den historiska kontexten av den världsberömde skaldens verk. Initiativet riskerar dessutom att förvanska den kulturella betydelsen av en av de mest inflytelserika författarna genom tiderna.

Nordisk folktrovandring – en annorlunda naturupplevelse

uppdaterad Igår 12:22 publicerad 14 mars 2025
– av Sofie Persson

Framför den sprakande elden, med mörkret omringat tätt intill, berättas det historier från förr om att skogarna en gång faktiskt var fylld med annat än djur, tallar och mossa – utan av väsen som den moderna människan skulle betrakta som magiska, och ibland även nervkittlande sådana.

I den Bohuslänska skogen kan du följa med på en magisk kvällsvandring av ljus, historier och konst med nordiska väsen i fokus.

När fotografen Helen Ljungdahl tillsammans med vildmarksguiden och biologen Hanna Nydegger kom på idén till en nordisk folktrovandring fanns där en tanke att få ut människor i naturen även under Sveriges kalla månader. Hanna har tidigare arbetat som vildmarksguide i de norra delarna av Sverige, där det ofta är lätt att få ut folk på aktiviteter i snön. De såg samtidigt en betydande utmaning att ”släpa ut folk i bohuslänskt fulregn och råkyla”, men både Hanna och Helen var övertygade att det skulle gå att fylla mörkret med ljus, konst och historier.

Vi har ganska många mörka månader här, varför sitta inom och vänta på de ljusa? Vi får ljusa upp dem själva på olika sätt och naturen som ger så mycket kraft, den finns där, året om, säger Hanna till Nya Dagbladet.

Att det blev just fokus på nordiska väsen är ingen slump. Hanna och Helen delar fascinationen kring folktro som florerade i hög grad ännu kring 1800-talet. Det var en tid då förutsättningarna och världsbilden var annorlunda jämfört med idag, och de menar att man genom att försöka sätta sig in i hur situationen var för en bondefamilj på den tiden också bättre kan förstå folktrons sägner.

Sägnerna i den gamla folktron tycker vi ger ytterligare en spännande dimension till att vara ute i naturen, säger de.

När mörkret faller

När mörkret börjat falla inleder man vandringen i Svartedalen med en stund kring lägerelden. Just Svartedalens naturreservat förknippas ofta med mystik med sina djupa barrskogar. Omgiven av den mörka skogen bjuds deltagare på något varmt att dricka samtidigt som det berättas historier med eldens trygga sprakande som bakgrund. Efter det får deltagarna ge sig ut i skogen i mindre grupper för att uppleva ljusinstallationer, dikter och konst. Exakt vad man får uppleva därute i skogen är lite hemligt, men deltagarna kan behöva använda sin kunskap de lär sig under vandringen. Kvällen avslutas vid lägerelden där man fikar tillsammans och deltagarna får hjälpa till att laga fikat över öppen eld, något som brukar vara uppskattat.

Målet är helt enkelt att ge våra gäster en välarrangerad naturupplevelse utöver det vanliga – något annorlunda som ger både kunskap, inspiration och ett annat sätt att se på naturen, förklarar de.

Vilka väsen som ingår i vandringen är lite hemligt. Montage. Foto: Helen Ljungdahl

Näcken dyker upp

I vandringen fokuseras det på de väsen som ingår i konstutställningarna, där man får ta del av de lokala sägnerna som nedtecknats om dessa.

Vilka väsen kan man tänkas få höra om i vandringen?

Vi vill inte avslöja för mycket – en del av magin ligger ju i överraskningen – men vi kan säga så mycket som att några av våra mest klassiska väsen dyker upp, till exempel Näcken.

Det viktiga att tänka på innan vandringen är att ha bekväma skor och även klädsel efter väder. Kvällarna kan bli kalla så varma kläder är ett måste.

Nordisk folktrovandring finns tillgänglig för företag samt även för familjer eller kompisgrupper under årets mörka period. Nästa tillfälle är den 29 mars, sedan gör man ett uppehåll under sommaren för att sedan fortsätta när höstens mörker är på ingång. När det gäller barn är det lämpligt från sjuårsåldern, men på grund av skogens terräng är det inte lämpligt med barnvagn.

Kvällen brukar börja vid 18-tiden och avlutas kring 21. Vandringen beskrivs som perfekt för att exempelvis stärka lagandan i företag eller för att få en energiinjektion i vardagen.

Naturen betyder allt

Nordisk folktrovandring är ett gemensamt projekt för Hanna och Helen. Utöver vandringarna erbjuder Hanna naturupplevelser, föreläsningar och verkstäder i naturens anda via sitt företag Art of Adventures. Hon bygger och formger också fågelholkar till försäljning.

Bygga och skapa saker till mina arrangemang är det bästa jag vet – därav företagsnamnet Art of Adventures – allt jag gör har en touch av fantasi och skapandekraft, säger Hanna.

Helen fotograferar främst för företag, men älskar framförallt att fotografera i sagotema – särskilt barn, familjer och gravida. I nuläget planerar hon hantverks- och fotokurser med sagotema i naturen i fokus.

Under sommaren ägnar de sig åt separata projekt, men de funderar kring att eventuellt också skapa ett gemensamt sommarprojekt.

Det blir i så fall något lite annorlunda än vår ljusvandring med nordisk folktro-tema, berättar de om sina funderingar.

”När jag mår dåligt vänder jag mig ofta till skogen”

För båda är naturen en otroligt viktig del av livet där det alltid finns återhämtning, tröst och inspiration. Helen beskriver skogen som en trygg plats som ger henne lugn och hjälper henne att landa.

När jag mår dåligt vänder jag mig ofta till skogen. Det är inte den enda platsen där jag kan gråta fritt, men den kan trösta mig på ett annat sätt. Just nu, i sorgen efter min hund, känns den som en trygg plats där jag får andas och bara vara. Skogen är också en plats för mystik och fantasi – tänk en stilla stund i en mossig skog, där både djur och väsen kan finnas.

Skogen och nordiska väsen är ett gemensamt intresse för Helen och Hanna. Foto: Ellie Ljungdahl

För Hanna betyder skogen och naturen i sin helhet allt, en form av kärlek som inte riktigt går att förklara. Hon delar dock med sig av en dikt som hon skrivit om skogen för försöka förmedla det. Hon betonar att hon är medveten om att andra delar av naturen, som havet och fjällen, kan bli sura för att hon väljer just en dikt om skogen – men påpekar att de faktiskt har egna dikter…

Skogens tröst och vila

Skog, kan du trösta mig
det gör så ont att vara människa
vill lägga mitt värkande hjärta i mossan
hänga av min människokappa på en gren
vila lite från att vara människa
koppla in mitt system i dig
till trädens rötter
till hyferna
till gröna celler
dina hemliga invånare
snälla låt mig å trä a dem
bara en liten stund
dela med dem en kopp nyregnat regnvatten
prata om grönt och brunt
nu ska jag sätta på min människokappa igen
lyfta mitt hjärta från mossan
tack för vilan.

– Hanna Nydegger

Skogsrået har ”girl power”

På frågan vilket som är deras egna favoritväsen är det svårt att välja ett, det finns ju så många att välja mellan. För Hanna blir det dock de bohuslänska drakarna som har ”gnistrande eld från sina näsborrar” och ”flyger från bergröse till bergröse med en kvast”. För Helen är det svårare att välja ett, men hon går gärna tillbaka till sin farmors berättelser om en gårdstomte.

Skogsrået är en favorit – hon utstrålar riktig girl power, ingen sätter sig på henne! Men jag måste ändå säga gårdstomten. Jag älskar tanken på en liten vresig nisse som sköter gården men blir sur om han inte år uppskattning. Min farmor, som var från Tjörn, svor på att hon hade sett en gårdstomte och kunde beskriva honom i detalj. Den berättelsen har levt kvar i mig, och påminner mig alltid om henne, säger Helen.

”Mörker är inte farligt”

Vandringen har fått fina recensioner från alla åldrar. Deltagaren Maria, 42 år, blev exempelvis imponerad över hur ”vackert och välkomponerat allt var” och Anita, 65 år, menar att det ”är svårt att förmedla hur himla häftigt det var”. Även 14-åriga Nilika berömmer och menar att ”det här var bättre än Liseberg”.

Ibland kan det vara svårt att få folk att på förhand greppa vad vandringen går ut på, berättar Helen och Hanna, men intygar att när de väl kommit ut på vandringen så har ingen ångrat att man vågat lämna soffan och skärmarna för att uppleva naturen en stund, i ett nytt ljus.

Mörker är inte farligt, att frysa lite är inte heller farligt. Värmen från en lägereld i ansiktet, att få sitta och lyssna samtidigt som det inre lugnar ner sig – det är fantastiskt!

Afrikandernas ovissa framtid

Befolkningsutbytet i Väst

Brutala våldsdåd och eskalerande rasistisk retorik har fått vissa att varna för ett öppet folkmord i Sydafrika. Detta skulle inte bara vara ödesdigert för de vita afrikanderna, utan även för Sydafrika som helhet.

publicerad 8 mars 2025
– av Markus Andersson
Afrikander har levt i Sydafrika sedan mitten av 1600-talet.

En av de första presidentorderna från Trumpadministrationen var den amerikanske presidentens adresserande av europeiskättade sydafrikaners situation, även kända som afrikander eller boer, och beredvillighet att öppna upp för att ta emot dem som flyktingar mot bakgrund av deras allt svårare läge i Sydafrika. Initiativet tycks dock ha mötts med blandade reaktioner bland afrikanderna själva, vilka i stort frågar sig varför man från första början skulle överge det land man bebott i hundratals år, långt innan USA ens var en självständig nation.

Redan på 1650-talet grundades Kapkolonin av holländaren Jan van Riebeeck och de första europeiska bosättarna, huvudsakligen holländare och fransmän. Dessa etablerade sig som jordbrukare vid Kaphalvön som en förlängning av det holländska ostindiska kompaniets handelsrutt mellan Europa och Asien.

Trots blodiga konflikter med bantustammar som expanderade in på området, utvecklade man under de följande århundradena ett avancerat jordbrukssystem i Sydafrikas varierade klimat och landskap. I praktiken uppstod nu även en helt ny europeisk kultur, afrikanderna, från vilka flera statsbildningar skulle komma att uppstå. Afrikanderna skulle dock få svårt att hävda sig mot det mäktiga brittiska imperiets anspråk på Kaphalvön och de afrikandiska staterna Oranjefristaten och Transvaal utkämpade en dramatisk konflikt mot Storbritannien för att bevara sin självbestämmanderätt. Trots att man segrat i vad som blev känt som det första boerkriget år 1881 blev den brittiska militärmakten till slut för svår att stå emot och efter det andra boerkriget annekterades man år 1902 in i det brittiska koloniala imperiet.

Under 1800- och 1900-talen växte samtidigt jordbruket i omfattning, och de afrikandiska jordbrukarna fortsatte att spela en nyckelroll i att etablera effektiva produktionsmetoder, moderna bevattningssystem och exportmarknader. Under 1900-talet blev Sydafrika en av Afrikas största producenter av vete, majs, frukt och boskap – en position som fortfarande till stor del upprätthålls tack vare boerjordbrukarna.

Tusentals attacker

Sedan Nelson Mandelas ANC tog makten, 1994, har situationen för boerna blivit alltmer osäker. De senaste årtiondena har tusentals av dem mördats i brutala attacker på sina gårdar. Dessa farmarmord har fått viss internationell uppmärksamhet, men den sydafrikanska regeringen har ofta avfärdat eller tonat ned problemet med vad som av allt att döma rör sig om rasistiskt motiverade attacker.

Att överhuvudtaget få en klar bild över exakt hur många afrikanderbönder som dödats de senaste 30 åren är mycket svårt – bland annat eftersom den sydafrikanska regeringen slutat att redovisa statistiken separat och istället klumpar ihop denna med övriga mord begångna i det kraftigt våldsbrottsdrabbade landet. Istället blir det upp till intresseorganisationer som värnar om afrikandernas rättigheter att själva försöka identifiera alla fall och sammanställa statistiken.

Gemensamt för morden är att de ofta kännetecknas av extremt våld, tortyr och övergrepp, vilket har lett till teorier om att motiven sträcker sig långt bortom vanlig kriminalitet – utan snarare handlar om hat och ressentiment som riktas mot afrikanderna. Bedömare menar också att den rasistiskt laddade retoriken från vissa politiska ledare, som exempelvis den kommunistiske ledaren Julius Malemas, har bidragit till att skapa en direkt livsfarlig miljö för boerna där många varnat för att situationen riskerar att eskalera till ett öppet folkmord.

Den eskalerande hetsen och våldet, som redan lett till att många av de vita farmarna satts under allt större press att lämna sina gårdar, eller flytta utomlands, är därtill något som i sin tur samtidigt påverkat Sydafrikas livsmedelsproduktion och ekonomiska stabilitet. Boernas expertis och kunskap om jordbruk bedöms i praktiken vara ovärderlig för landets ekonomi, särskilt med tanke på att jordbrukssektorn sysselsätter miljontals människor och står för en betydande del av Sydafrikas BNP.

Expropriering och diskriminering

Vid sidan av den eskalerande våldsspiralen har Sydafrikas regering genomfört en rad lagförslag och policyer som syftar till att omfördela mark från vita lantbrukare till svarta sydafrikaner, ofta utan ersättning. Exproprieringen av mark som brukats av afrikandiska familjer i sekler har väckt en växande oro både inom och utanför landet. Afrikander driver de flesta av landets storjordbruk, som står för 95 procent av den inhemska produktionen av viktiga livsmedel. Dessa inkluderar majs, vete, frukt, grönsaker och andra grödor som är centrala för både den lokala marknaden och exporten.

Sydafrika är fortfarande i stort sett självförsörjande på livsmedel, men importen av vissa produkter har ökat. Samtidigt har i princip alla försök att ”omfördela” mark till svarta jordbrukare misslyckats och endast en mycket liten andel av de svarta kommersiella jordbrukare har lyckats bli vinstgivande. Om afrikanderna fortsätter att marginaliseras, attackeras och mördas kan konsekvenserna därför bli ödesdigra, inte bara för dem själva, utan för hela Sydafrikas livsmedelsförsörjning och ekonomiska stabilitet.

Trots den alltmer fientliga miljön ihärdar många boer att odla marken och bidra till landets livsmedelssäkerhet, men många experter och analytiker varnar för att Sydafrika är på väg att gå ett liknande öde till mötes som Zimbabwe, där en liknande politik av presidenten Robert Mugabe, hårdfört riktad mot den vita befolkningen, ledde till en internationellt uppmärksammad kollaps av jordbruket, livsmedelsbrist och ekonomisk kris.

”Vill inte flytta någonstans”

Afrikanderna ser Sydafrika som sitt självklara hem och har levt där längre än vad många europeiska nationer existerat och, till skillnad från vad som ofta förespeglas, även innan bantuexpansionen nådde området. Många av dem ser det av naturliga skäl inte som ett alternativ att lämna Sydafrika, utan vill bara leva sina liv i lugn och ro, utan att diskrimineras eller utsättas för blodiga attacker.

– Vi ska inte åka någonstans. Våra medlemmar arbetar här och vill stanna här, och de kommer att stanna. Vi är fast beslutna att bygga en framtid här, förklarar Dirk Hermann, verkställande direktör för Afrikanderfacket Solidarity.

– Vi måste göra ett kategoriskt uttalande: Vi vill inte flytta någon annanstans, fyller Kallie Kriel, vd för intresseorganisationen AfriForum i.

Det har spekulerats kring att Elon Musk, med sitt afrikandiska ursprung och sin roll i USA:s nya regering, varit bidragande till Trumps presidentorder att öppna dörren för afrikanderna. Om man på riktigt månar om deras framtid från amerikansk sida räcker det samtidigt inte med att öppna dörrarna, de behöver även allt stöd de kan få för att stänga sina dörrar gentemot fortsatt eskalerande rasism och brutalisering inom Sydafrikas gränser.

 

Markus Andersson

Från papper till ljud – svenskarnas läsvanor förändras

publicerad 8 mars 2025
– av Sofie Persson
Även bokbranschen digitaliseras i raskt tempo.

Allt fler svenskar väljer att lyssna på böcker istället för att läsa, visar en ny rapport. Digitala abonnemangstjänster fortsätter att öka inom bokbranschen, samtidigt som antalet tryckta böcker minskar i försäljning.

Förra året landade den totala bokförsäljningen på rekordhöga 5,15 miljarder kronor, visar den årliga rapporten från Svenska Bokhandlareföreningen och Svenska Förläggareföreningen. Det är en ökning med 1,7 procent. Justerat för inflation minskade dock försäljningen med 1,1 procent till den lägsta nivån hittills.

Digitala abonnemangstjänster, likt Storytell eller Nextory, ökade med 6,3 procent förra året och står nu för 32,7 procent av den totala marknaden. När det gäller ljud- och e-böcker ökade dessa med 3,3 procent.

Även om svenskarnas läsvanor förändras är en fysisk bok dock fortfarande en stående favorit, då trycka böcker står för den största försäljningen på marknaden. Under 2024 stod tryckta böcker för 67 procent av den totala försäljningen. Siffran är däremot aningen dyster eftersom den minskat sedan 2018, då den låg på 83 procent. Försäljningen av tryckta böcker minskade med 1,4 procent förra året.

Barn- och ungdomsböcker ökade med 12,5 procent i försäljning, något som kan kopplas till det nya statliga bidraget för inköp av litteratur till förskolan och lågstadiet. Samtidigt minskade försäljningen av fackböcker med 10,8 procent.

Share via
Missa inte en nyhet igen!

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev idag!

Ta del av ocensurerade nyheter – fria från industriintressen och politisk korrekthet från Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning – varje vecka.

Send this to a friend