Bananen går till försäljning under veckan och förväntas säljas för flera miljoner kronor. Köparen får dock ett "äkthetsintyg" och tillåts byta ut bananen och silvertejpen.
Det till synes simpla konstverket ”Comedian” presenterades först för fem år sedan av den italienske konstnären Maurizio Cattelan. Verket består av en banan som är fasttejpad med silvertejp på en vit vägg.
Denna vecka ska konstverket säljas på auktionshuset Sotheby's i New York och förväntas inbringa mellan 1 och 1,5 miljoner dollar, motsvarande cirka elva till 16 miljoner kronor. Köparen får byta ut bananen och silvertejpen efter att ha köpt verket.
– Det man köper när man köper Cattelans ”Comedian” är inte själva bananen utan ett äkthetsintyg som ger ägaren tillstånd att reproducera den här bananen och silvertejpen på väggen, som ett äkta konstverk av Maurizio Cattelan, säger David Galperin, chef för samtidskonst på Sotheby's, enligt TT.
Annons:
När bananverket först ställdes ut 2019 såldes det i två upplagor för 120 000 dollar. Konstnären David Datuna valde då att plocka ner en banan och äta den, något han kallade en “konstnärlig handling”. Datuna blev eskorterad ut från museet efter en utskällning varefter det placerades ut poliser runt installationen.
När bananverket ställdes ut i Sydkorea förra året åts bananen upp av en student, som sedan satte tillbaka det tomma bananskalet mot väggen.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Vi sitter och junar medan Ensoulment får landa i oss. Med ett engagerat öra följer vi Matt Johnson genom ensamhet, sorg och samtidens motsägelser – och omhuldas av toner som letar sig längre in i själen.
Det är något fint när artister och musiker släpper material som är otidsenligt och därmed håller över tid och som inte går att sätta ett datum på eller ett bäst-före, eller ett bäst-efter…
Vi sitter och junar. Det är ett ord som får betraktas som filosofisk eftertänksamhet, färgad av poesi, och ett uttryck som summerar Mikael Rasmussen alias Artist Razz Storytelling…
Matt Johnson släppte alltså ett nytt konstverk för drygt två år sedan och nu när månaderna passerat har vi lyssnat in igen med eftertanke och landat i ett antal betraktelser av denna fenomenala CD där vi kan konstatera att Matt har vaknat igen och junar över sin samtid.
Soul från kosmos som ett tonsatt tal kan summera vad Artist Razz junar över vid uppvaknandet och lyssningen av Ensoulment. Det summerar Matt Johnsons senaste konstnärliga själfyllda konstsläpp Ensoulment, klätt med sitt band the The.
Annons:
Fingertoppskänsla, klarsynthet kryddad med filosofisk poesi ventilerar, vädrar och lyfter känsliga ämnen med finstämd elegans. Det är en tunn linje mellan frågan och konstaterandet.
Här vaknar och börjar resan
Cognitive Dissident. Plattans första smultronställe att besöka handlar om kognitiva nutida bokstavskombinationsbeteenden, om att, som Matt sjunger: "Vänster är höger, svart är vitt, inifrån – ut, hat är kärlek, uppsida är ner, fyrkant är rund, krig är fred, tillbaka till front…?" Och det är inte alltid en lyssnare vill eller inte vill förstå vad konstnären eller artisten eller kompozitören med den medvetna hjärnan förstår eller inte förstår. Ibland kan det ta en stund innan ett budskap eller en text landar i betraktarens förståelse. Matt Johnson är känd för sina uttalanden med undertoner om samhället vi lever i, som nu är så förlöjligat, misstrott och marginaliserat av politikernas och medias lögner.
Nästa begåvade filosofiska spår berör ämnen som: Var hör jag hemma? Det London jag känner har försvunnit, långt försvunnit, och dessa sanningsenliga funderingar behandlar Johnson i låten Some Days I Drink My Coffee By The Grave Of William Blake. Sådana tankegångar är nog ganska vanliga hos de flesta av oss lyssnare. Var hör jag hemma, i vilket kvarter vill jag bo, i vilken stad hör jag hemma? Och många städer har utvecklats och bebyggts så att en stad som såg ut på ett visst vis typ år 1970 troligtvis har genomgått enorma arkitektoniska förändringar och blivit till vad det blivit till i dessa tider. Tänkvärt är också att tio år före albumet hade melodin börjat skapas och den berör även desinformation och censur. Det förekommer också en skön sömlös övergång mellan spår två och spår tre.
Annons:
Spår tre, Zen & The Art Of Dating, berör vår digitaliserade tid med ensamhet och nutidens swipande åt vänster – åt höger. Hon behöver någon i natt och även han lägger till ett alias för anonymitetens skull. Därefter, tre pints senare, känner han sig i god form, överallt – ingenstans – på samma ställe – i samma tid – fortsätter swipa vänster – fortsätter swipa höger. Texterna och kompozitionerna håller god harmoni och balans där de första verserna sjungs ur ett kvinnligt perspektiv för att därefter sjungas ur ett manligt för att slutligen avslutas med en helhetsöversikt av företeelsen, intimitet i alienationens tidsålder samt uppkomsten av AI.
Skönt vemodigt och melankoliskt
Detta är en skiva att avlyssna med närvaro, tålamod och ett engagerat öra där upplevelsen blir så mycket mer uppskattad av de fenomenala tonernas variationer och soloprestationer som pianot i melodi nr 7, Down By The Frozen River. Vi känner att pianots läckra sound samt de återhållsamma tonerna flirtar med den tidigare utgivna utomordentligt läckra kompozitionen från the Thes tolkningsskiva av Hank Williams år 1994, Hanky Panky, med melodin Your Cheatin' Heart.
Eftersom Matts texter innehåller mycket text, många ord, förstärks upplevelsen när vissa kompozitioner går åt less is more som i spår 8, Rising Above The Need, där Matt repeterar refrängen "I'm Rising Above The Need" och det åtföljs av vacker musikalitet.
Därefter följer ett lågmält suggestivt musikmöte som kan beskrivas som att någon har funnit fragment av noter där Matts signum, hans karaktäristiska prat–sång-koncept, genomsyrar låten Linoleum Smooth To The Stockinged Foot som är en tillbakablick och dokumentation av Johnsons upplevelse på sjukhus år 2020. Melodin avslutas ungefär som en klassisk orkester inleder och stämmer sina instrument innan programmet tar sin början. Återigen fyndigt och variationsrikt av maestro Johnson.
Vi är med dig i sorgen
En stad ändrar skepnad och karaktär. En bror går bort, en far går bort. Det är i sådana stunder som den inre styrkan sätts på prov. En förlust är alltid tung att bära. Där kan det därför vara fint och läkande att med ärlig innerlig ton uttala: vi vill vara med dig i sorgen.
Nästa melodi belyser det ämne som sysselsatt många diskussioner och fortfarande framhävs i den sköra låttiteln Where Do We Go When We Die? Tänkvärt och berörande samt finstämt och lågmält närmar sig the The och Matt Johnson ämnet med vördnad och respekt. Kompozitionen är skriven till minne av hans far som så tragiskt gick bort då Matt Johnson med sitt the The skulle framträda live den 5 juni 2018 på The Royal Albert Hall. Men som det är med musik blev konserten något av en minnesgudstjänst. Vad fint då för den närvarande publiken att få ynnesten att vara med i den svåra stunden, men att de tillsammans skapade ett fint rum av andakt, välsignelse och det största av dem alla – tacksamhet. Det är i den tacksamheten som kompozitionen Where Do We Go When We Die? kom till. Det är därför intressant med musikens kraft, med musiken som verktyg, att det kan komma toner till vissa personer som resulterar i melodier, kompozitioner. Det var också så det var för Artist Razz då Farmorsvisa blev till.
Skivan Ensoulment, detta konstverk, avslutas med det filosofiska mästerverket Rainy Day In May. Att det inte går att gömma sig bakom regnbågar, paraplyer eller alias utan att förhålla sig till enkla som svåra frågor. Tack Matt för detta betydelsefulla album.
En tilltalande motor av ämnen som gör hela skivan intressant
Albumet vandrar i oerhört sköna musikstämningar mellan soul, blues och stundom råa gitarrackord till följsamma bas-, gitarr- och keyboardslingor. Man omgärdas och omhuldas av läkande överlappande toner som vandrar i det lågmälda behagliga registret. De olika instrumenten har dessutom funnit coola effektsound som leder och tar musiken, kompozitionerna, till delar av den uppskattande hjärnan och själen som reser med i de olika berättelserna men stannar kvar i rummet. Musiken är mestadels komponerad av text- och musikgeniet Matt Johnson. På spår 1, Cognitive Dissident, och spår 11, I Hope You Remember (The Things I Can't Forget), är gitarristen och körsångaren Barrie Cadogan medkompositör. På spår 4, Kissing The Ring Of Potus, och spår 7, Down By The Frozen River, är keyboardisten DC Collard medkompositör.
Så trots att plattan Ensoulment, som är inspelad i Matt Johnsons studio, Studio Cinéola, på etiketten Cinéola, earMusic, har ett par år på nacken sedan den släpptes så växer den och blir bara bättre och bättre precis som de tidigare mästerverken som herr Johnson skapat och komponerat.
Medmusikerna på Ensoulment är Matt Johnson: vocals, electric and acoustic guitars, rhythm machine, clapping, tambourine; Barrie Cadogan: electric guitar and backing vocals; DC Collard: keyboards; James Eller: bass guitar; Earl Harvin: drums; Gillian Glover: backing vocals. Vissa spår förgylls med Sonya Cullingford: fiddle, Terry Edwards: horns samt Danny Cummings: percussion.
Konvolutets förlovade land
Konvolutet varierar sig mellan fotografi och illustrationer där fotografen Gerald Jenkins förgyller konvolutets sidor med natur, arkitektur och rocksoulpoesifoton på Matt Johnson. Illustrationerna är skapade av brodern Andy Dog Johnson som berör betraktaren redan från omslagets kanske: Hur mår jag idag? Instängd som i en dum TV-burk? Eller som sista sidan i konvolutet kanske illustrerar: Känner jag mig som en julgran idag? Är det en självbild av hur Matt känner sig inombords, eller är det en önskvärd självvald mask att bära? Båda sidorna förmedlar i alla fall ganska tydligt: Vad skådar mitt norra öga!? Konvolutet bjuder in och väver in åskådaren att själv få avgöra bildspråket. Vi kan därmed konstatera hur viktig kulturarbetaren är för att igångsätta hjärnor som kan vara smått slumrande eller vill bli uppväckta och kreativt inspirerade att själva börja skapa musik, bild, konst eller en kultur-essä-artikel som detta blev av detta resultat…
Det är en meditativ stund att bläddra i artistens hemliga inre arkiv. Betraktaren får access att ta del av den inre kretsen av alla kreativa medhjälpare som möjliggör och förstärker den inre bild som startar inifrån Matt Johnsons kreativa konstnärs- tillika entreprenörshjärna. Gudomligt!
Om det är något som saknas om ni frågar mig så säger vi: mundolinerna. Vi baserar det på den skiva som gavs ut på nittiotalet som hette Hanky Panky och var en hommage till Hank Williams: mundolinerna får melodierna att nå fler himmelshöjder, nå fler dimensioner och slutligen tränga längre in i själen. Hör av er till nästa skivproduktion så ställer sig Artist Razz till förfogande med Munspelspoesi…;)
Liten tillbakablick
Avrundande rekommendationer är att lyssna till detta originella och unika band som skapar oerhört vackra smycken. Bandet the The tog undertecknad med stor beröring redan då Infected släpptes 1986 med låtarna Infected, Sweet Bird Of Truth samt Slow Train To Dawn. När vi sedan lyssnade på skivan Mind Bomb år 1989 förstärktes relationen till the The framförallt med låtarna Good Morning Beautiful, Kingdom Of Rain, Gravitate To Me, Beyond Love och framförallt Armageddon Days (are here again), och lyssnandet trollbinder just för att det är så begåvade kompozitioner, väl balanserade och påhittiga inlägg av olika instrument och framförallt där munspelet får ta sin plats. Styrkan ligger dessutom i de starka fyndiga texterna som kan få vilken textförfattare som helst att bli inspirerad, dra på smilbanden och bli berörd till en liten tår. Om vi ska rekommendera ett litet stökigare stycke som kysser både Beatles och Rolling Stones serverar vi Dogs Of Lust. Lyssna på detta band!
Å låt höra hur ni ser, betraktar och tycker om detta i stort sett fullkomliga band. På tal om Armageddon Days (are here again) så känns det stundtals som att ändens tid har infunnit sig. Konstverken tillika skivorna är lika dagsaktuella som då när de släpptes och med största sannolikhet ökar deras värde och igenkänning vid lyssnande och betraktelse.
En liten inbjudande uppmaning också. Matt Johnson! Kom till Sweden Rock Festival eller Time To Rock i Knislinge och berör där publikens och auditoriets känslosträngar. Så att de övernattande gästerna kan sjunga som Du sjunger på spår 6, I Want To Wake Up With You.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Halloween – från keltisk skördefest till populärkultur
Halloween har sina rötter djupt i irländsk tradition för 2000 år sedan, där man hedrade döda förfäder med mat och eldar, och skyddade sig mot andar med masker och karvade rovor. Idag domineras högtiden av konsumtionshysteri – men bakom den moderna hetsen döljer sig en fascinerande (spök)historia om förvandlingen från hednisk ritual och kopplingen till kyrkans högtider.
Publicerad 31 oktober 2025 · Återpublicerad Idag 07:02 – avRedaktionen
Montage. Foto: Robin Canfield, Unseen Histories/Unsplash
Modernt firande av den keltiska skördefesten Samhain. Halloweenfirande 1944 i USA.
Halloween har ett väldigt gammalt ursprung och många historiker är överens om att det härstammar från ett område som idag är Irland och vissa delar av Storbritannien – där kelterna bosatte sig. Just Irland har, till skillnad från många länder, tillgång till litteratur som sträcker sig tillbaka till 700-talet och där finns belägg för att det var just där som Halloween-traditionerna påbörjades, enligt ISOF.
Kelterna var ett indoeuropeiskt folk som under järnåldern spred sig över stora delar av väst- och nordvästra Europa, samt även andra delar av världen. Kelterna dyrkade en hel del gudar där ritualer, traditioner och ceremonier var en viktig ståndpunkt i samhället.
Då kelterna till stor del levde i ett jordbrukssamhälle var självfallet skördetiderna ett viktigt inslag. Kelterna delade upp året i två, en ljus och en mörk del. Samhain, som betyder "sommarens slut", inföll när skördesäsongen var slut och den mörka delen började, vilket ska ha varit 1 november. Då var det dags att ta in årets skörd, slakta djur och förbereda sig för vintern.
Vid Samhain tackade man för årets skörd och offrade en del av den till gudarna eller andra väsen för att få skydd under den kommande vintern. Ibland offrade man även djur.
Annons:
Eld var ett viktigt inslag i Samhain. Foto: Ýlona María Rybka/Unsplash
Denna högtid markerade även det keltiska nyåret, så det var också en hel del festligheter och lekar som tog plats. Vanligen firade man i tre dagars tid, från 31 oktober till 2 november, enligt Historiens Värld.
Natten före Samhain, det vill säga 31 oktober, ansågs vara fylld med trolldom, och slöjan mellan andevärlden och människovärlden var svag. Därför kunde de döda återvända till jorden och vandra bland de levande. Bland mycket annat trodde man att de döda skulle återvända hem och därför dukade man upp mat till hemmets förfäder till middagen.
Eldar och eldens kraft var en väldigt viktig del av den keltiska traditionen. För att rena och skydda samhället tände man en stor, gemensam brasa för allmänheten vid en plats som ansågs helig. I den brasan brände man också ofta ben från slaktade djur som offer till andarna, elden skulle också hjälpa de döda att hitta hem igen.
Annons:
En tradition var att låta hushållets egna eld brinna ut, för att sedan tända den igen från den stora brasan – det skulle ge beskydd under vintern.
Skydda sig från onda krafter
Eftersom slöjan mellan världarna ansågs tunn ville man skydda sig mot onda krafter och väsen, för det var inte bara spöken från förfäder som vandrade i mörkret. En av de mest fruktade var "Aos Sí" eller även kallad älvorna, som ansågs vara väktare av naturen. De var ofta knutna till speciella platser, som exempelvis träd, stenar och kullar – det var viktigt att veta om dessa platser och absolut inte störa deras hem.
Under Samhain var deras närvaro tydligare och man offrade mat och dryck till älvorna. Dessa väsen kunde vara både beskyddande, men också farliga och kidnappa människor om de inte blivit tillfredsställda med offergåvor eller om man störde dem.
Samhain-firande i Skottland år 2020. Foto: Robin Canfield/Unsplash
För att skydda sig mot onda krafter klädde man ut sig med hemska masker och dräkter i syfte att skrämma eller vilseleda de onda andarna. Dräkterna kunde därmed fungera som ett slags kamouflage och få andarna att tro att man var en av dem. En vanlig tro var också att det var viktigt att inte bli igenkänd av de andarna eftersom man då kunde bli utsatt för onda makter. I vissa områden smorde man till och med in sig med aska från Samhain-bålet för extra skydd.
Kristendomens intåg
Under 400-talet började delar av de brittiska öarna kristnas och det ledde också till att kyrkan ville förändra de hedniska traditionerna som kelterna utförde. Istället för att försöka utplåna dem menar dock många historiker att man istället försökte förkristna traditionerna under 700-talet genom att flytta Alla helgons dag från maj till 1 november, på så vis blev 31 oktober allhelgonaafton. Detta är dock omdebatterat, en annan anledning att man flyttade högtiden kan också vara att Gregorius III invigde ett kapell i Petersbasilikan till alla helgons ära den 1 november.
Skillnad mellan högtider
Omkring år 998 införde även den romersk-katolska kyrkan en till högtid i november, nämligen alla själars dag, som infaller den 2 november. Och dessutom finns ju också allhelgonadagen, vilket kan vara något förvirrande om man bor i Sverige.
Just kring 31 oktober och början på november sker det mycket olika firanden och även dagar som är viktiga inom kyrkan.
Halloween infaller alltid på 31 oktober och har som nämnts ovan från början ingen kyrklig koppling, men i och med att man flyttade alla helgons dag blev det principiellt också kyrkligt eftersom det räknas som allhelgonaafton och det är också därifrån dagens namn kommer: All Hallows Eve – som förkortas Halloween. Även om den rent tekniskt sett kan förklaras som en dag kopplat till kyrkan är det idag en folklig högtid som man vanligen firar utanför kyrkan.
Foto: Nikola Johnny Mirkovic/Unsplash
Sedan har man i Sverige alla helgons dag som infaller den första lördagen mellan 31 oktober och 6 november – det är en röd dag som firas inom kyrkan och är från början tänkt att hedra helgon och martyrer. Men i de svenska traditionerna är det denna dag vi tänder ljus på gravarna och minns våra döda.
Den 1 november infaller också allhelgonadagen, vilket i Sverige skiljer sig från alla helgons dag, men däremot inte i resterande världen där det är samma dag. Denna dag är den ursprungliga katolska högtiden för alla helgon. Och sedan kommer förstås den 2 november med alla själars dag, som är en kyrklig helgdag i den katolska kyrkan. I Svenska kyrkan firas alla själars dag istället söndagen efter alla helgons dag, en tradition som infördes 1983 och där namnet officiellt återkom 2003.
"Ont ska med ont fördrivas"
Även om dagarna kan tyckas gå ihop till en klump av liknande firanden och sorger, eftersom döden är extra närvarande just dessa dagar, finns det stora skillnader. Ofta kan Halloween anses kommersiell och oetisk eftersom det finns anspelningar på döden, men också för att det är så nära inpå alla helgons dag. Det är viktigt att förstå dagarnas olika syften. Exempelvis beskriver en svensk kvinna född 1969 från Södermanland, enligt ISOF, det så här:
"Halloween är en rolig helg då man får lov att gå på maskerad och klä ut sig. Det är befriande att festa i mörkret och klä ut sig till något läskigt och leva ut. Att det är i skräckens tema är bra, ont ska med ont fördrivas. Att skoja om hemskheter har en funktion i en verklighet där skräck och rädsla för det okända och hemska finns! Allhelgonahelgen är något annat, då man hedrar och minns sina döda och sätter ljus på gravarna. Jag firar båda."
Från Irland till Nordamerika
Trots kyrkans inblandning levde dock de gamla traditionerna kring Samhain kvar i Storbritannien och på Irland, där firandet fortsatte från år till år. Från 1700-talet finns det exempelvis uppgifter kring att unga män brukade klä ut sig i djurhudar, masker eller hade målade ansikten. De utklädda männen brukade sedan vandra runt och besöka olika hem där de sjöng, diktade eller underhöll och sedan förväntade sig att få mat för besväret.
Det finns också belägg för att man ofta gjorde hyss kring 31 oktober, särskilt var det barn och unga män som gjorde busiga upptåg – som exempelvis att täppa igen skorstenar eller vända hästar i stallen.
Under 1800-talet var det hungersnöd på Irland och därför emigrerade många irländare till Nordamerika under den här tiden. De tog med sig sina traditioner kring Samhain och det bidrog till de traditioner som finns idag.
En traditionell irländsk halloweenmask från tidigt 1900-tal, som ställs ut på Museum of Country Life på Irland. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid/CC BY-SA 3.0
Även om man förenklat kan säga att det var irländarnas influerande som skapade de amerikanska Halloween-traditionerna är det inte helt sant, exempelvis hade den amerikanska ursprungsbefolkningen också skördefester och föreställningar kring de döda.
Fler kulturer har också haft liknande traditioner kring skördefester, tro på magi och andar samt andra festligheter kring den där tiden på året – som därmed troligen bidragit till dagens firande genom den invandring som skedde till Nordamerika.
I Mexiko har man också exempelvis Día de los Muertos, De dödas dag, som firas 1-2 november. Det är en stor religiös högtid där man firar och minns sina döda. Även mexikanska invandrare började komma till Nordamerika under 1800-talet och deras traditioner har troligen också influerat de amerikanska traditionerna.
Día de los Muertos i Albuquerque i USA 2011. Foto: Larry Lamsa/CC BY 2.0
Halloweenfirandet är troligtvis influerat av Guy Fawkes Night, som firas 5 november för att minnas misslyckandet med krutkonspirationen i Storbritannien. Högtiden påminner om svenska Valborg med stora brasor, men med en halmdocka ovanpå.
Guy Fawkes var en engelsk katolik som 1605 försökte spränga det brittiska parlamentet och mörda kung Jakob I. Han greps vid sprängämnena och avrättades. Hans namn lever kvar genom att man bränner en halmdocka föreställande honom på brasorna.
Samhället utvecklades i USA och Kanada där vidskepelsen avtog i samhället, och därmed minskade också behovet att utföra traditioner som byggde på sådant. Under första halvan av 1900-talet började Halloween byggas upp till en mer festlig högtid.
De första Halloween-paraderna skedde under 1920-talet, men det var inte helt utan problematik. Ofta klagades det över "the Halloween problem" eftersom det ofta var mycket bråk och fylla i samband med paraderna. Samtidigt utvecklades också Halloween-firandet och det blev trots allt mer barninriktat.
Halloweenfest i Pittsburgh, Pennsylvania i USA 1925. Foto: Unseen Histories/Unsplash
Under andra världskriget ansåg man dock att det blivit det så illa att man på vissa håll förbjöd Halloween-firandet, men sedan tog det ny fart under 1950-talets babyboom. Det blev alltmer barnens högtid, samtidigt som det kommersialiserades kraftigt. Maskeraddräkter och dekorationer började produceras industriellt, och urvalet av kostymer vidgades från traditionella övernaturliga varelser till populärkulturella figurer och senare även internetfenomen.
Stingy Jack
Den traditionella Halloween-pumpan ska också ha sitt ursprung på de brittiska öarna. Redan vid Samhain ska man ha använt sig av diverse grönsaker som man karvade ut ansikten i och satte in ljus, detta ska ha varit en del av skrämseltaktiken mot onda andar. Pumpor användes dock inte, utan man använde rotsaker som exempelvis rovor, kålrötter eller majrovor.
Just det engelska namnet för Jack O’Lantern, som halloweenpumpor kallas främst i USA, har använts sedan 1500-talet, men inte på karvade grönsaker. I östra England kallade man irrbloss, det vill säga de mystiska ljus som ofta syns i sumpmarker, för just Jack O'Lanterns.
Det finns också flera bakgrundshistorier till den orangea pumpfiguren. En irländsk sägen berättar om smeden "Stingy Jack", enligt Irish Mynths. Jack hade levt ett liv av list och bedrägeri och en kväll träffade han djävulen ute som kommit för att ta hans själ som straff. Jack bad djävulen att få dricka en sista drink och när drinken skulle betalas övertygar han djävulen att förvandla sig själv till ett mynt som de kan betala notan med.
En traditionell irländsk jack-o'-lantern av rova från tidigt 1900-tal jämfört med en modern Halloween-pumpa. Montage. Foto: rannṗáirtí anaiṫnid, David Trinks/CC BY-SA 3.0
Djävulen går med på Jacks förslag, men när han gör som han blir ombedd, stoppar Jack myntet i fickan. Till djävulens stora förtret finns det ett silverkors i fickan, vilket hindrar honom från att återgå till sin ursprungliga form. Jack släppte sedan djävulen fri i utbyte mot att djävulen skulle låta honom leva ett år till. Och dessutom skulle han inte komma till helvetet när han dog.
Ett år senare kommer djävulen tillbaka, men då lurar Jack honom igen: Han får djävulen att klättra upp i ett träd, där han sedan ristar in ett kors, så djävulen inte kommer ner. Jack och djävulen gör ännu en överenskommelse, där nu Jack ska få leva tio år till. Djävulen accepterar och släpps fri.
När Jack dör tio år senare är djävulen trogen sitt ord och släpper inte in honom i helvetet. Men eftersom Jack inte heller kommer in i himlen så tvingas han vandra i ett evigt mörker på jorden. Djävulen tycker dock lite synd om Jack och kastar ut en bit glödande kol från helvetet till honom. Jack skär sedan ut en rova och stoppar in kolet. Därav kommer det engelska ordet för halloweenpumpor: Jack O’Lantern.
Denna form av legend, eller saga, är mycket gammal och har florerat i olika versioner i många kulturer. I Sverige finns bland annat versionen Smeden och djävulen.
Traditionerna kring Samhain fortsatte som bekant på Irland och även karvandet av rovor fortsatte, denna tradition tros sedan ha följt med irländarna som emigrerade till USA. I USA är det dock svårare att odla rovor, så istället byttes rovorna ut mot den idag populära pumpan.
Idag har den blivit en symbol för Halloween, men också för skördetider och särskilt omställningen till hösten.
Bus eller godis
Den idag klassiska "Trick or Treat" tros härstamma från olika källor, men den äldsta anses vara något som kallades för "guising". Det är en tradition som sägs ha sina rötter i Samhain, men som främst är dokumenterat från 1500-talet. Barn i Skottland och Irland klädde ut sig för att skydda sig från onda andar och gick sedan dörr till dörr och bad om godsaker.
Till skillnad från dagens bus eller godis förväntades dock barnen inte busa – utan framföra exempelvis en sång eller dikt för att få belöningen.
Även i England och Wales hade man liknande traditioner. Där brukade fattiga människor under perioden kring Allhelgonadagen gå från hus till hus och bad om "soul cakes" i utbyte mot böner för de dödas själar. En soul cake, eller själakaka, är små runda kakor som kan vara kryddade med exempelvis kanel.
Det var en del av det kristna firandet som började kring 1500-talet och fortsatte fram till 1800-talet, än idag har man lokalt vissa liknande traditioner där man bakar själakakor. Både vuxna och barn deltog vid souling, men det ska enligt uppgift främst ha varit barn som deltog i aktiviteten.
Just guising följde med irländarna till Nordamerika och den första referensen till aktiviteten finns dokumenterat 1911 i Kingston, Ontario, Kanada.
Två flickor efter bus eller godis 1958. Foto: Kim Scarborough/CC BY-SA 2.0
I USA är den tidigaste referensen under 1920-talet, enligt 10/31 Consortium. Där finns dokumenterat att barn klädde ut sig och gick runt och tiggde godis. Det finns också nedtecknat att barnen kunde göra hyss om de inte fick något godis.
Först efter 1950 ska bus eller godis ha blivit mer utspritt i USA, särskilt när sockerransoneringen upphörde och bostadsområden i förorterna växte fram. Som nämnts tidigare bidrog babyboomen till att Halloween utvecklades, och även att bus eller godis-traditionen tog fart.
Att buset tog över från att be böner eller sjunga är oklart hur det gick till, men en kan anta att det var en samhällsutveckling som utgjorde förändringen. Fattigdomen blev mindre utpräglad och det fanns troligen inte samma behov av att tigga mat eller godsaker, och samhällets strukturer förändrades – en större gemenskap växte fram och kunde ge mer utrymme för lek och bus än tiggeri.
Till Sverige
Halloween kom till Sverige med amerikanska influenser under 1950- och 1960-talen. Även om det inte firades stort bland svenskarna vid den här tiden, så finns det indikeringar på att det fanns storslagna Halloween-fester: Bland annat finns det en incident rapporterad 1961, där polisen fick ingripa vid ett halloweenfirande i Stockholm.
Det var dock under 1990-talet som det tog fart på allvar. Bland annat satsade Hard Rock Cafe i Stockholm tillsammans med Buttericks, där man firade Halloween under en veckas tid året 1990.
Året efter ökade försäljningen av halloweensaker stort och redan 1995 blev firandet mer allmänt i Sverige, även om det inte landade på samma nivå som i USA. Exempelvis blev aldrig bus eller godis lika vanligt förekommande fenomen bland de svenska barnen – men Halloween-fester, dräkter och dekorationer i mer måttlig mängd blev vanligare.
Firandet idag
Idag är Halloween en mångmiljardindustri, främst i USA, men också i andra länder. Förra året ska uppemot 72 procent av amerikanerna ha firat Halloween och man i snitt spenderade 104 dollar per person, enligt Ready Signal. I Sverige firar man relativt stort också, men långt ifrån de amerikanska nivåerna. Förra året förväntades Halloweenhandeln omsätta cirka 1,6 miljarder kronor, enligt Tidningen Näringslivet.
Det som från början varit en hednisk skördetradition där man välkomnade, eller gömde sig, från andar är idag ett firande som lägger fokus på temafester, dräkter, godis och skräckfilmstraditioner. Nya traditioner är bland annat att dekorera hemmet, både ute och inne, men också att anordna tävlingar i exempelvis pumpakarvande eller bästa kostym eller sminkning.
Foto: iStock/Sebastien Mercier
Irland beskrivs ofta som Halloweens hemland och även idag firar man fortfarande stort. Samhain är fortfarande en levande tradition på Irland där man hedrar de gamla sederna från kelterna med festivaler och diverse firanden.
På Irland finns också Europas största Halloween-festival Derry Halloween där man blandar Samhain-traditioner med modernare klang. För den som är ett fan av den ökände Dracula pågår också Bram Stoker Festival i Dublin i slutet av oktober. Även om greven bodde i Transsylvanien var författaren faktiskt irländsk.
Inom den nyhedniska rörelsen Wicca, som grundades på 1950-talet, är Samhain en av de viktigaste högtiderna där man hedrar de döda. Den är inspirerad och bygger på kelternas högtid, men skiljer sig något åt. Likt kelterna betraktar man även Samhain som det wiccanska nyåret.
Även om Halloween har en genomsyrande kommersiell anda idag, liksom åtskilliga andra högtider, så verkar det finnas ett behov av att se skräcken, eller döden, från ett säkert avstånd. Kanske handlar det om ett sätt att försöka kontrollera det som skrämmer oss, eller helt enkelt att vi behöver ha det nära till hands för att komma ihåg att det också är en del av livet.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Både gängvåldet och de djupa integrationsproblemen har i åratal förklarats med inkomst och utbildning. I De statslösa pekar journalisten Per Brinkemo i stället på hur klanlojaliteter krockar med den svenska rättsstaten och undergräver en integration som kräver mer än pengar och skolresultat.
Boken har undertiteln Klanerna, kriminaliteten och demokratin och ges ut av Karneval förlag. Förlaget presenterar den som "boken som förklarar den nya brottsutvecklingen" och beskriver kriminella nätverk i en aldrig tidigare skådad omfattning, vågor av skjutvapenvåld och sprängningar och en ekonomisk brottslighet med välfärdsfusk och infiltration av offentlig förvaltning.
Brinkemo söker svaret någon annanstans än kriminologer, journalister och politiker. I centrum för hans kulturella förklaringsmodell står den syn på stat och samhälle som präglar flera av de grupper som har kommit till Sverige i stor skala under 2000-talet.
Två sinnen, två samhällen
Boken vilar på två mentaliteter, två föreställningar om vad ett samhälle är. Den ena kallar Brinkemo det förstatligade sinnet, den andra det statslösa, relationella sinnet.
Annons:
"Min tes är att organiserad brottslighet ytterst är ett uttryck för en statslös ordning", skriver han.
Därmed flyttas frågan från plånboken till lojaliteten. Den avgörande skiljelinjen går, i Brinkemos modell, mellan den som litar på staten och den som lever i en ordning där staten aldrig erbjudit trygghet.
Socioekonomins blinda fläck
Den socioekonomiska modellen gör problemet till en fråga om pengar, bostäder och skolresultat. Det är en bekväm förklaring, eftersom lösningen då kan sökas i fler reformer och bidrag. Brinkemos förklaring pekar i stället på synen på staten själv. Den är betydligt svårare att köpa sig förbi.
Annons:
Tanken har följt honom länge. Redan 2017 beskrev han i Sveriges Radio svenskarna som ett folk "marinerade i staten" och ville få dem som vuxit upp här att se hur ovanligt vårt förhållande till staten är. Många asylsökande kommer, enligt Brinkemo, från länder där staten fungerar helt annorlunda.
— Vi är naiva i vår syn på de som kommer hit. Jag brukar skämtsamt säga att vi möter alla som om alla på jorden är svenskar. Vi har blandat ihop alla människors lika värde med alla människors lika erfarenheter, sade han då.
Här ligger den blinda fläcken i en integrationspolitik som utgått från att alla som kommer hit bär med sig samma syn på stat, lag och myndigheter.
Varningen som sällan citerades
Brinkemo har tidigare skrivit Dumpad, en dokumentär berättelse om en ung svensksomalisk pojke som mot sin vilja skickas till Somalia på en så kallad uppfostringsresa. Hans bok Mellan klan och stat handlar om somalierna i Sverige och introducerade enligt förlaget klanbegreppet i integrationsdebatten. Han står också bakom antologin Klanen, där tolv författare belyser klansamhällen från antikens Grekland till dagens Sverige.
Mellan klan och stat fick ett starkt mottagande. Paulina Neuding kallade den i Dagens Samhälle "en av de viktigaste böckerna om Sverige som skrivits de senaste decennierna". Håkan Arenius skrev i Dagen att det vore "väl använda skattemedel" om Migrationsverket delade ut boken till alla sina handläggare.
Ändå konstaterade Åsa Linderborg i Schibstedägda skvallertidningen Aftonbladet att det var "talande att det aldrig refereras till [boken], trots att den så ömsint frilägger de problem som drabbar somalier när de kommer hit från ett land som aldrig haft en fungerande stat".
Brinkemo har föreläst för bland andra Polisen och Kriminalvården. Hans perspektiv är alltså känt inom rättsväsendet, men utmanar fortfarande integrationsdebattens invanda förklaringar.
För Nya Dagbladets läsare är Brinkemos perspektiv knappast nytt. Med sitt grundarbete och sina historiska kopplingar kan De statslösa däremot bli boken som för diskussionen om klanerna och rättsstaten in i samhällets "finrum".
Titel: De statslösa Undertitel: Klanerna, kriminaliteten och demokratin Författare: Per Brinkemo Förlag: Karneval förlag Utgivningsår: 2026 ISBN: 9789190102305 Bandtyp: Inbunden Antal sidor: 255
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Legendarerna Deep Purple är återigen ute på turné och gör det fortfarande bra men frågan är om inte detta kan vara sista gången vi rocktörstande åldringar strax under bandmedlemmarnas snittålder får uppleva bandet live. Inte minst Ian Gillan får emellanåt kämpa rejält för att den en gång i tiden så gudabenådade rösten ska fungera.
Säg Deep Purple och hårdrocksfans världen över får något vått och smått amoröst i blicken.
Som ett av de banbrytande tre–fyra brittiska band som i slutet av 60-talet lade grunden till det vi kallar för hårdrock är Deep Purple – i synnerhet upplagan Mark II – inget annat än legendarer.
Bandet grundades 1968 och är, efter ett flerårigt uppehåll kring decennieskiftet 70–80-tal, fortfarande aktivt med både skivsläpp och turnéer.
Annons:
Årets skiva släpptes i juli och heter kort och gott "Splat!" - återigen producerad av demonproducenten Bob Ezrin - och det är mot bakgrund av "Splat!" som bandet än en gång är på resande fot världen över.
Måndagens konsert på Avicii Arena, drygt två år efter det senaste besöket i Stockholm, blev ännu ett i raden av bandets många besök i huvudstaden.
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.
Gillan jobbar sig upp
På Gröna Lund 2024 skrev jag om en musikalisk triumf. Gillans röst hade förändrats men karisman fanns kvar.
Annons:
I år blir omdömet mer blandat. Kvällen öppnar med "Highway star", en låt som kräver mycket av vilken sångare som helst.
Ian Gillan, 81, får kämpa ganska så rejält, inte bara med den låten utan genom första halvan av konserten.
Glädjande nog jobbar han upp sig allt eftersom. Rösten bär bättre ju längre kvällen lider. Musikaliskt är det givetvis och som brukligt är med "DP" snortight.
Ian Paice och Roger Glover utgör en lika stark rytmsektion som för två år sedan, och Simon McBride på gitarr och Don Airey på keyboard passar perfekt in i helheten.
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.
Ett solo för mycket
Vad jag däremot har svårare att svälja är mängden solopartier. Förra gången uppskattade jag dem någorlunda överlag. I år blir de helt enkelt för många.
Virtuosen Don Airey får till exempel hela tre tillfällen att skina – vilket maestron såklart gör rent musikaliskt.
Jag misstänker att solona fyller en funktion bortom ren uppvisning: att ge Gillan en stund att hämta andan och återhämta rösten inför nästa nummer. Förståeligt, men konserten tappar dessvärre fart på grund av dessa.
Från nya plattan spelar bandet hela tre låtar: "Arrogant boy", "Diablo" och "Sacred land". Bra låtar men väger lätt mot det äldre klassiska materialet från framför allt 70-talet.
Foto: Jan Sundstedt/Nya Dagbladet.
Machine Head väger tyngst
Tyngdpunkten i låtvalet ligger nämligen fortfarande på klassiska "Machine Head" från 1972.
Fyra av plattans låtar finns med i setlisten: "Highway star", "Lazy", "Space truckin'" och "Smoke on the water".
Efter ungefär 100 minuter, med covern "Hush" och avslutande "Black Night", är det över (för den här gången).
Om det blir sista gången vi ser järngänget i Stockholm återstår att se, men den som vill uppleva Deep Purple live bör nog inte vänta alltför länge.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
