Krönikor

Varning för Dagens Nyheter!

Karl-Olov Arnstberg menar att Dagens Nyheter på ett förljuget och oärligt sätt ägnar sig åt politisk aktivism och propaganda där man försöker utmåla en bild av Sverige som ett rasistiskt land och svenskar som ett rasistiskt folk och han pekar på att den svenskfientliga hjärntvätten är mycket effektiv.

Dagens Nyheter anklagas för att bedriva agendasättande journalistik och ljuga om svenskarnas påstådda rasism.
Publicerad 29 september 2020
Uppdaterad 15 oktober 2020

Jag vaknar strax före sex, sätter mig vid mina bildskärmar och öppnar den digitala versionen av DN. Sex stora porträtt av afrosvenskar på första sidan. Jag läser rubriken, svärtan i typsnittet antyder att det skett en katastrof eller att Sverige befinner sig i krig. Men innehållet är föga sensationellt. Detta är det budskap som Dagens Nyheter står bakom åtminstone sedan åttiotalet – längre tillbaka orkar jag inte tänka så här tidigt på morgonen: De vittnar om rasismen som många i Sverige inte vill se”

Kan man se rasism, frågar språkpuristen inom mig? Att man kan se raser, det vet alla, men det har vi ju inte rätt till. Ser man skillnad på hudfärger så är man rasist eller något ännu fulare. Problemet är, att ska vi tala om rasism behövs ju raser och här exponeras den kognitiva dissonansen med extra skärpa. Läser man vad dessa afrosvenskar har att säga, så handlar det om ras, hur de på grund av sin ras diskriminerats och hanterats illa och hur de – fortfarande med referens till sin ras – skriker ut sin smärta.

Jag tuggar lite på rubriken, att dessa sex personer vittnar om den svenska rasismen, underförstått den utbredda rasismen – den som inte syns därför att människor inte vill se den. Är det sant? Det är ju inte så att Dagens Nyheter redovisar en vetenskaplig undersökning, med det resultat som rubriken berättar om. Det är också mycket svårt att tro att afrosvenskar ofta och i en sådan omfattning vänt sig till DN och sagt att ”Ni måste skriva om rasismen mot oss afrosvenskar”, att DN insett att något måste göras. Nej, så har det inte gått till utan detta är en artikel som börjar med ett uppslag på redaktionen. Om det är Niklas Orrenius eller Peter Wolodarski eller kanske någon annan ledande röst som säger att detta ska vi skriva om, det har inte så stor betydelse. Det viktiga är att det handlar om klassisk aktivism och propaganda. DN har letat reda på sex afrosvenskar och talat om att de vill skriva om rasismen i Sverige. ”Vi vill att ni berättar om hur ni blivit rasistiskt bemötta, antingen av polisen eller någon annan myndighet – eller av vanliga svenskar.” Sådana händelser och berättelser finns alltid – inte ens i Sverige är livet någon söndagsskola och det kommer heller aldrig att bli det. Det som DN totalt negligerar är att Sverige är ett av de minst rasistiska länderna i världen, det finns det vetenskapliga undersökningar som visar. Det är särskilt anmärkningsvärt eftersom Sverige ännu för bara femtio år sedan var ett etniskt mycket homogent land – alltså ett land där svarta/färgade människor var mycket avvikande, både med referens till sitt utseende och sina olika kulturella tillhörigheter.

Varför gör då DN ett reportage på detta sätt? Varför är man så ivriga med att framhålla svenskars rasism? Eller, elakare men också mer precist formulerat: varför behöver DN måla upp bilden av ett rasistiskt Sverige? Svaret är att svenskarna ska fostras till icke-rasister, därför att landet med massinvandringen etniskt och kulturellt omvandlas så snabbt och så genomgripande, att det finns risk för att svenskarna protesterar, att det till och med tar formen av demonstrationer och upplopp. För att inte tala om risken för att de väljer fel parti nästa gång det är val. Genom att peka på rasismen och banka in i folk inte bara hur ful, ond och illegitim den är, utan också hur utbredd, tystar man medborgare som börjar se konsekvenserna. ”Se hur den drabbar stackars oskyldiga människor!”, ”Säger du något så är du rasist! Och du vet väl att raser inte ens finns!” Det är inte bara aktivistiskt journalistik. Det är en skamlig journalistik, avsiktligt vilseledande, illojal mot det egna samhället och direkt samhällsdestruktiv.

Eftersom de sex afrosvenskar som vittnar om rasism bereds plats på den största morgontidningens framsida tänker jag, att de måste ju ha gjort väldigt fina saker för landet. Säkert finns det en anledning till att de hyllas på detta sätt, att nu får de sin upprättelse. Men nej, det enda de har att berätta om är hur de blivit misshandlade, fått höra rasistiska tillmälen etc. Den minsta gemensamma nämnaren är att det är synd om dem alla därför att svenskarna burit sig så illa åt mot dem. En av dem avviker genom att vara en kändis, hiphoparen Timbuktu. Jag tänker att eftersom det gått så bra för honom i Sverige, så borde han väl ha åtminstone något gott att säga? Det har han inte. Istället berättar han om hur hans pappa hanterades och om alla gånger han blivit rasprofilerad av svenska poliser och väktare. Black lives matter är en självklar och nödvändig fras för honom. Som om han hittat på den själv och inte bara flyter medströms och nappar åt sig en tragisk händelse någon helt annanstans på jordklotet.

Jag funderar en stund över om det finns någon mindre samhällslojal svensk dagstidning än Dagens Nyheter. Reportaget är en enda stor klagovisa över det rasistiska skitlandet Sverige med sina rasistiska skitsvenskar. Jag kan inte hindra en totalförbjuden tanke (obs jag har aldrig sagt det, bara tänkt – jag vill ju inte bli åtalad för helst mot folkgrupp): Åk tillbaka till de länder som ni eller era föräldrar kommer ifrån, om ni nu är så missnöjda med det skitland ni råkat hamna i.

Jag stänger ner DN och öppnar istället en länk på youtube, mailad till mig av en av bloggens läsare. Den är drygt sex minuter lång och när den här texten skrivs dagen efter har reportaget blivit viralt och redan visats över 20.000 gånger. Samhällsnytt har låtit en ung reporter som inte är svensk – det hör man på brytningen – fråga ett antal ”vanliga svenskar” om det är okej att svenskar blir en minoritet i sitt eget land. När de frågar om det är sant hänvisar han till forskning. Några av kommentarerna:

Två vanliga svenskar killar, kring trettio år:
(Skratt) … unikt, alltså det är ju fint! … Jag välkomnar invandringen då. Men minoritet, det beror väl på. Det är en generationsfråga det där, tror jag.
Journalisten: Bor du svenskt eller bor du mångkulturellt?
Mångkulturellt.
Hur känns det då?
Jag känner ingenting … det är inget speciellt.

Två män i femtioårsåldern:
Alltså, jag vet inte om jag riktigt ska tro på den vinklingen men om det nu skulle visa sig att det är så, det är väl helt ok. Ja … en minoritet liksom, det betyder ju ingenting egentligen. Vi är ju människor allihopa och svenska medborgare så vafan … (slår ut lite med armarna). Kör på det!
Reportern: Bor ni svenskt eller mångkulturellt?
Båda männen svarar att de bor svenskt och man ser på dem att det till och med är ett väldigt svenskt område. Den ene säger ”likriktat” och den andre säger ”väldigt homogent”
Lite senare tar den man som pratar mest i och säger: ”Man måste ju ha en ideologisk grund att stå på liksom. Och min absoluta övertygelse liksom, det är ju att människan har i sitt medfödda människovärde full frihet och rätt att röra sig överallt, vart man vill på jorden och det är ju som min inneboende absoluta övertygelse liksom. Den humanistiska åskådningen. Men visst, jag kan ju säga att inte fasiken umgås jag med speciellt många icke-svenskar. /…/ Jag vill inte ha gränser egentligen.”

Svensk kvinna, cirka 20 år:
För det första vet jag inte riktigt om det är sant och det beror väl på vad man menar med svenskar. Är det etniskt eller medborgarskap så är det väldigt svårt …
Reportern: Etniskt.
Jaha, jag tycker det är svårt att kommentera det för jag tycker … jag tror inte riktigt på det.
Reportern: Bor du svenskt eller mångkulturellt?
Jag skulle säga ganska svenskt.

Svensk kvinna, ännu yngre, ser ut att vara 18 år:
Det är väl en naturlig utveckling skulle jag säga. Sedan kommer ju svenskar att röra sig ut i världen också så det blir nog en blandning överallt, tänker jag.
Bor du svenskt eller mångkulturellt?
Ganska svenskt.
Skulle du kunna bo i ett mångkulturellt område?
Ja, det skulle jag säga. Jag har bott mycket utomlands och så där.

Svensk kvinna, cirka fyrtio år:
Vilken forskning säger det? Vad är svensk liksom?

Svensk man, drygt femtio, norrlandsdialekt:
Så länge Sverige består av människor har jag inget problem med det.

Resten av det som de intervjuade svenskarna säger går i samma aningslösa stil. Detta är mycket svårare att ta del av än vad aktiva antirasister och medvetet politisk korrekta människor säger. Dessa intervjupersoner sitter inte ens på läktaren och ser vad som händer. Jag tänker att de nog läser Dagens Nyheter. Men det är klart, övriga tidningar och etermedia är på samma linje. Agendajournalistikens hjärntvätt är uppenbarligen effektiv.

Karl-Olov Arnstberg

Texten har tidigare publicerats på Mörkläggning

Karl-Olov Arnstberg (född 1943) är en svensk professor i etnologi, författare och journalist.

Han har skrivit flera omtalade böcker inom ämnena integration och invandring, bland annat böckerna Invandring och mörkläggning samt Invandring och mörkläggning II, som han skrev med socionomen och journalisten Gunnar Sandelin.

Arnstberg har även en bakgrund som krönikör på tidningen Expressen i början av 90-talet.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!