Vari ligger SvD:s existensberättigande?

SvD betecknar sig som en obunden konservativ dagstidning. Vid sidan av det faktum att man lever på sitt förflutna är det dock högst oklart i vad mån man längre kan hävda sig avspegla någon genuin konservatism. Existensberättigandet för detta utdaterade mediaprojekt är heller inte bara ideologiskt svårt att greppa, utan även rent journalistiskt. Det skriver Isac Boman.

publicerad 22 augusti 2020
- av Isac Boman
SvD:s redaktionshus på nedre Norrmalm, 1905.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Svenska Dagbladet har haft en lång resa sedan starten i slutet av 1800-talet. Under sina bästa dagar kunde man stoltsera med att leva upp till journalistiska ideal, och hade ett högt anseende hos allmänheten som en av Sveriges mest seriösa dagstidningar. Idag är man blott en skuggbild av en svunnen tid som sedan länge sprungit förbi ett djupt förfallet företag med framtiden bakom sig.

SvD hänvisar till sig självt som en obunden konservativ dagstidning och lever på ett varumärke med undertoner av ett sorts levande svenskt nationalarkiv. Det är dock högst oklart i vad mån man överhuvudtaget längre kan hävda sig avspegla några som helst nationalkonservativa ideal kring familj, folk och fosterland. I lyhörd samklang med den sektmentalitet som kommit att prägla konventionella medier i Sverige har den svenska flaggan snarare istället fått vika undan för HBTQ-lobbyns regnsbågsflagga, den våldsbejakande BLM-rörelsens svart makt-näve, för den blåa Nato-kompassen, eller möjligen alla på samma gång.

Vad gäller förhållningssättet till det svenska folket tycks den generella utgångspunkten för SvD:s pseudokonservativa linje vara att något sådant inte existerar – åtminstone inte som etnisk folkgrupp betraktad. Detta kompletterar man samtidigt med att ombesörja för svenskarnas demografiska tillbakagång, som en följsam kugge i en politisk systematik som med god marginal faller inom ramen för “mjuka” kategorier av folkmord enligt definitionerna som omfattas av FN:s folkmordsdeklaration. Som Markus Andersson skriver i en ledare är detta publicistiska och propagandistiska brott mot mänskligheten ämnat ett framtida rättsväsende att titta närmare på.

SvD:s existensberättigande är dock inte bara ideologiskt svårt att greppa, utan även rent journalistiskt.

 

Under 2000-talet sällade sig SvD till den skara som ignorerade eller tonade ned den systematiska implementationen av det framväxande övervakningssamhället i efterdyningarna av 11 september 2001. 2013 bekräftade Edward Snowden slutgiltigt något alla tänkande människor sedan länge förstod hade pågått under lång tid – att de så kallade demokratiska staterna inte litar på sin egen befolkning. Under dessa 12 år mellan 2001 och 2013 visade SvD föga intresse för att granska den pågående avvecklingen av medborgerliga friheter, och i den mån man gjorde det så höll man sig i vanlig ordning lydigt till mediasektens breda linje att ömsom relativisera den, ömsom stämpla Big Brothers framträdande i Väst som en vansinnig konspirationsteori påhittad av paranoida foliehattar.

Paradoxalt nog har man samtidigt lika huvudlöst och okritiskt själva anammat helt andra och betydligt mer infantila konspirationsteorier. Inte ens den särskilde åklagaren Robert Muellers rapport, som vederlade rysk inblandning i det amerikanska presidentvalet 2016, verkar ha kunnat få SvD-redaktionen att omvärdera huruvida Trump verkligen är Putins nickedocka och om det i själva verket är Ryssland som styr USA:s demokratiska processer. Även oberoende konkurrenter i det svenska medialandskapet som Nya Dagbladet tycks man fortsättningsvis i samma insnöade tankemönster betrakta som del av en världsomfattande ”rysk påverkansoperation”.

Samtidigt ger SvD:s agitprop inte något påtagligt uttryck för bekymmer över techjättarnas faktiska påverkansoperationer som fortgående växlar upp det repressiva förtrycket av det demokratiska samtalet till rent sovjetiska nivåer. I dagens läge rensas fria röster ut på löpande band från Youtube, Facebook och Twitter – plattformar som i praktiken kommit att motsvara det moderna demokratiska torget. Den orwellska retoriken kunde inte vara mer iögonfallande när detta samtidigt presenteras vara en nödvändig del i att värna demokratin.

Till detta axplock skulle många volymer och band kunna tilläggas om SvD:s absoluta olämplighet som förment företrädare för den tredje statsmaktens samhällsviktiga funktion som granskare för folkets räkning. Som storkapitalets nyttiga idioter granskar man i praktiken istället folket för den ekonomiska och politiska maktens räkning och gör vad man kan för att sälja in dess maktfullkomliga globalism och politiskt korrekta nytotalitarism som uttryck för frihet och medmänsklighet.

När SvD:s neokonservative Natolobbyist Henrik Sundbom på ledarplats går i taket över att Sveriges infrastrukturminister Tomas Eneroth svarar på en insändare om vattenskotrar på NyD Debatt, kan man vid en första anblick kanske tycka att den indignerade reaktionen saknar proportioner. I en bredare kontext av det sorgliga sammanhang som SvD idag existerar är reaktionen dock helt och fullt förståelig, särskilt i relation till en oberoende konkurrent – som till skillnad från SvD inte är pinsamt inspårad i hopplöst förljugna narrativ.

Nya Dagbladet är inget alternativmedia, utan en försmak av framtidens medialandskap som är här för att stanna. Det är ingen slump att högprofilerade visselblåsare som Google-ingenjören Zachary Vorhies idag inte längre figurerar i SvD med sina avslöjanden, utan i NyD. I den mån SvD fortsatt kan sägas ha ett existensberättigande är det framförallt som illustrativt exempel på den tragiska slutfasen av en lång livscykel för ett absolut utdaterat mediaprojekt som sedan länge sålt sin själ.

 

Isac Boman

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!