Krönikor

Varför är storföretagens ledare och ägare vänstervridna?

Antonia Ax:son Johnson
Publicerad 17 juni 2017
Uppdaterad 30 juni 2017

Till mångas förvåning flög ett antal höga chefer för globala storföretag i taket när Donald Trump annonserade USA:s utträde ur FN:s Parisavtal om klimatet. I Sverige gick mångmiljardären Antonia Ax:son Johnson ut i en intervju i DI och deklarerade att företagen får nu ta ledartröjan inom hållbarhet. Hon sa sig uppleva att Donald Trumps tal var extremt politiskt, vilket är ett märkligt uttalade eftersom allt ju handlar om politik. Hon påstod även att hans agenda inte är i överensstämmelse med den samlade internationella forskningen. Det påståendet visar att hon själv är dåligt påläst och bara offer för den ensidiga politiskt styrd propaganda som pumpas ut i MSM. Ganska obegåvat i mina ögon.

Antonia berömmer sig om att hennes eget miljöengagemang började redan på 1980-talet och menar att då tyckte alla att det var en idiotfråga att engagera sig i för en företagare. Men vi har nu sett att företag är den största förändringskraften. Jag själv var en väldigt ensam pionjär bland företagsledarna på 1980-talet med att ta upp miljöfrågorna och vårt behov av att engagera oss i dem. Jag har ingen minnesbild av att Antonia och hennes företag var särskilt engagerade. Det fanns en lång rad företag som utmärkte sig mer.

Jordskred
Jordskredet med fördömanden från storföretagens ledare har beskrivits av historikern Douglas Brinkley som en absolut bisarr och aldrig tidigare skådad händelse i amerikansk historia. Men egentligen borde ingen vara förvånad, om de bara öppnade ögonen och kom till insikt om vilka intressen som driver de globala storföretagen. Jag har upprepade gånger skrivit om detta här på bloggen.

Sanningen är den att storföretagen arbetar frenetiskt till förmån för svepande globala regleringar. Det är så de skapar skyddade skattesubventionerade marknader och försvarar sig mot uppstickande konkurrenter som hotar deras marknadsdominans. I en tidigare krönika har jag visat, hur ett femtiotal av cheferna för några av världens största företag redan 1992 ställde sig bakom lanserande av klimatlarmen för att skrämma mänskligheten att acceptera FN:s överstatliga planhushållning, kallad Agenda 21. Man bildade lobbygruppen WBCSD (World Business Council for Sustainable Development) för att stötta FN:s överstatliga strävan. En av deltagarna i starten av den gruppen var nämnda Antonia Ax:son Johnson.

Flera storföretag skapar sina förmögenheter exklusivt via direkta skattesubventioner och statliga beställningar. Enligt Bloomberg New Energy Finance är t.ex. planerna för den amerikanska industrin för förnyelsebar energi, att den skall erhålla 7,8 biljoner USD fram till år 2040. Vilket är mer än dubbelt så mycket som förväntas bli investerat inom olja, gas och kol sammantaget. Alla dessa biljoner är resultatet av framgångsrik lobbyverksamhet från de globala storföretagen och deras ägare. Utan skattesubventioner skulle investeringarna i den förnyelsebara sektorn bara bli en bråkdel och storföretagen skulle förlora lukrativa riskfria kontrakt.

Den förklädda planekonomin
Vi måste ha klart för oss att Big Business och Big Government är två sidor av samma mynt, båda är beroende av varandra för sin finansiering, båda kliar varandras rygg, båda ser världen genom samma glasögon. Man skriver ofta lagar och regelverk och utformar handelsavtal tillsammans. Big Business lobbyister är ovärderliga för lagstiftarna.

Under de senaste två decennierna har t.ex. den amerikanska läkemedelsindustrins lobbyister spenderat 4 miljarder USD och försäkringsbranschen 2,5 miljarder USD på gynnsam lagstiftning. På liknande sätt agerar en rad andra storföretagsbranscher för att skaffa sig fördelaktiga regelverk och lagar. Global marknadsdominans gynnas av överstatliga avtal och regelverk. Resultatet är att allt färre delar av marknaden fungerar enligt principer om fri konkurrens, allt är snedvridet till förmån för de stora företagen. Mindre företag hindras av snåriga lagar och regler från att kunna konkurrera och hota storföretagen som därför ofta kan ta ut monopolpriser av konsumenterna.

Redan Adam Smith menade att olika branscher konspirerade mot allmänheten genom mekanismer för att höja priser. Denna observation blev dramatiskt illustrerad i början av 1900-talet, när nationell socialism var på modet. General Electrics chef på 20- och 30-talet Gerald Swope skrev en bok om industrins stabilisering, där han föreslog obligatorisk kartellisering av de större företagen genom bildandet av federalt styrda handelsorganisationer.

Under den s.k. Swope-planen, uppbackad av U.S. Chamber of Commerce, the National Association of Manufacturers and the National Industrial Conference Board, genomfördes centralplanering av ett råd med ledare från företag och fackföreningar. En av handelskammaren genomförd opinionsundersökning visade på ett 90 procentigt stöd för den centralplaneringen.

Globalismens fader John D Rockefellers motto var att “Competition is a sin”.

För dem som strävar efter centralplanering idag, är Parisavtalet den perfekta stormen. Ett avtal mellan 195 länder som inte bara styr energiproduktionen, världens största industri, utan också energikonsumtionen som i praktiken inbegriper varje del av vårt dagliga liv. Utövandet av denna typ av styrning är precis vad många politiker och ledare och ägare i globala storföretag vill ha. När Trump torpederade Parisavtalet träffade det förhoppningarna hos en stor del av västvärldens styrande elit.

Protestropen från storföretagscheferna har lite att göra med en förlorad chans att rädda planeten – de vet att Parisavtalet, även om det följs till punkt och pricka av alla undertecknarna, inte skulle ha någon avgörande betydelse för den globala temperaturen. De vill ha centralplanering och det lukrativa byte som de räknar med följer av det, något som Trump nu hotar att ta ifrån dem. Därför hatar de honom.

Omfattningen av hur eliten kommit helt ur fas med vanliga människor finns dokumenterad i en uppsjö av opinionsundersökningar runt om i världen på senare år. Gång på gång, ligger klimatfrågan i botten bland de frågor som allmänheten känner oro för, bl.a. låg frågan sist i FN:s stora globala undersökning av ett drygt dussintal frågor om vad som oroade allmänheten. Att försöket att skrämma mänskligheten med en klimatkatastrof misslyckats beror på en uppsjö med alarmistiska förutsägelser sedan 1992, där ingen har materialiserat. Klimatet är helt normalt och olika väderfenomen som lyfts fram av propagandan i MSM, ligger alla inom klimatets normala variabilitet.

Idag kommer det dock fram allt fler varnande forskningsstudier som pekar på risken för att jorden kan gå in i en ny liten istid likt den som uppträdde från 1600-talet till mitten av 1800-talet. Detta stödjer man på att solaktiviteten åter är på väg att sjunka till en lika låg nivå som den hade då. Möjligen skulle en fortsatt stigande koldioxidhalt kunna bromsa en sådan nedkylning.

Trump har lovat att genomföra en allsidig vetenskaplig belysning av hela klimatfrågan, där man släpper fram alla olika forskare på området. FN:s klimatkommitté IPCC som lade grunden för Parisavtalet, har ju helt frusit ut forskare som inte biträder den alarmistiska linjen. Eftersom forskningen visar att koldioxiden är nära sin mättnad vad gäller dess växthuseffekt, var IPCC:s forskare tvungna att bygga modeller baserade på en overifierad hypotes om att koldioxiden skulle förstärka vattenångans växthuseffekt, för att kunna visa på en skrämmande prognos. Baserat på dessa modeller har man sedan gått ut med rader av larm. Eftersom larmen redan efter något år visat sig inte stämma med den observerade verkligheten, är den av Trump beställda allsidiga undersökningen ytterst angelägen.

Sannolikheten för att den faktiska utvecklingen av jordens klimat de närmaste åren kan komma att spela Trump i händerna är således ganska stor och då kommer han att kunna triumfera. Jag tror att de som nu attackerar Trump för hans beslut om Parisavtalet kan komma att få bittert ångra de attackerna. Bl.a. har den svenska regeringen gjort ett ytterst naivt utspel riktat till cheferna för några stora amerikanska företag. Man gör sig till ovän med ledaren för världens mäktigaste stat och ett land som vi är ekonomiskt beroende av, vilket inte kommer att passera ostraffat.

 

 

Lars Bern

 

Krönikan har tidigare publicerats på Anthropocene


Lars Bern är en svensk teknologie doktor, företagsledare, författare och samhällsdebattör. Han är ledamot av Stiftelsen Svenska Dagbladet som är minoritetsdelägare i SvD, av Kungl. Ingenjörsvetenskaps- akademien sedan 1988 och Etikkollegiet.

Han har bland annat författat boken Varför försvinner våra kronjuveler? : dikeskörningar i svensk industri och driver opinionssajten Anthropocene