Sveriges förnämsta etablissemang är den grupp av ledande politiker i riksdagspartierna, representanter för fackliga centralorganisationer och de största näringslivsorganisationerna inklusive ägarrepresentanter för de största koncernerna samt medialedare. Dessa kan tillsammans bilda ett konsensus som förmår driva viktiga nationella frågor mot en förutbestämd lösning. Vi såg ett sådant konsensus i samband med euro-omröstningen, där socialdemokraterna, de tongivande borgerliga partierna, de största fackförenings- och näringslivsorganisationerna samt huvuddelen av media tillsammans drev linjen att Sverige skulle acceptera euron. Vi kan förvänta oss en liknande uppställning i till exempel en kommande folkomröstning att ingå i ett federalt Europa med en huvudsakligen försvunnen svensk suveränitet.
Det finns ett betydande antal lägre etablissemang innehållande de ledande personerna på olika samhällsområden (bara inom kultursektorn finns ett flertal grupper). Deras grad av politisk eller kulturmarxistisk indoktrinering varierar. Ett etablissemang som höljt sig med vanära de senaste åren är det penningpolitiska och innefattar Riksbanken, stora banker och ledande nationalekonomer. Dessa har beträffande landets viktigaste rent ekonomiska fråga idag utan väsentliga protester accepterat att Riksbanken utnyttjar negativa räntor. Sådana leder – förutom till en oacceptabel konfiskation av spararnas egendom – sannolikt också så småningom till en ekonomisk katastrof beroende på sina effekter: en större andel olämpliga investeringar genomförs i landet; man har betydligt svårare att motverka nästa recession; det är ett stort hinder att komma tillbaka till en normal ekonomi och så vidare.
Varför är då människorna i dessa etablissemang så undermåliga ibland? Det främsta skälet är att de då inte uppfyller minimikravet på att rationellt och kritiskt granska underlaget beträffande sina ställningstaganden i vissa viktiga frågor och ta ställning utifrån logik och fakta. De visar helt enkelt ingen intellektuell integritet. De undviker ansvaret att stå för de värderingar många sannolikt tidigare alltid haft – och att ta strid för dessa. De har ofta låtit sig påverkas av kulturmarxism beroende på att media skapat en sådan tvingande miljö i Sverige med krav på anpassning. Personerna har ibland valt fel ståndpunkt för att de inte äger tillräcklig kunskap rörande en viss fråga (vilket dock inte gäller ekonomi-etablissemangets blunder ovan) och egentligen inte förstår vilket samhälle deras ställningstagande stödjer och leder till. Utan att vara troende är de ändå så pass påverkade av kulturmarxismen, att de anpassligt väljer den lösning ideologin förespråkar. Hur har de blivit sådana ?
Jag har tidigare granskat några av de psykologiska mekanismer som i dagens samhälle dramatiskt förökat antalet lättledda människor. En gäller den så kallade ”andrahandsmänniskan” (eller sociala metafysiker). Det utmärkande för andrahandsmänniskans beteende är att istället för att ta sin utgångspunkt i verkligheten gällande bedömningar och åsikter,
delvis eller helt istället utgå från andras syn, värderingar och ståndpunkter. Verkligheten för andrahandsmänniskan skapas då av, hur andra personer ser på en företeelse. Man anpassar
sig till andras syn, så att man inte framstår som någon med stötande åsikter. Man lever så att säga i andra hand. 1
Webben har förstärkt tendensen att frekvent vilja få mycket gillande, och beroendet av andras åsikter syns allmänt ha ökat. Postmodernismen och dess politiska konsekvens kulturmarxism har en föraktfull inställning till förnuftet och fakta och uppmuntrar till feghet. Ideologins slutsatser och förslag gällande olika företeelser saknar därför också logik och saklig grund. Men om förnuftet inte (får) nyttjas, skapas ett tomrum som främst känslor fyller upp. Men känslor anknyter bara ibland till objektiv kunskap.2 Risken att ledas av känslor är då att man oftast väljer fel. Det största problemet för samhället när ett etablissemangs ståndpunkter så småningom visar sig vara inte bara grovt felaktiga, utan att de är destruktiva för samhället i sin helhet.
Globalism är en konsekvens av indoktrineringen och drivs fram av flera skäl. Den ekonomiska varianten av globalism är en naturlig följd av näringsfrihet och marknadsekonomin. Den politiska globalismen och önskan om federala stater och en världsregering drivs på av etablissemang inom internationella organisationer, multinationella företag, politiska partier, men också av diktaturer som önskar få inflytande över Väst och att ekonomiskt exploatera oss.3 Om EU omvandlas till federal stat, vilket är det internationella och många nationella riksetablissemangs mål, kommer vi att finna att det bara är en station på vägen till en kollektivistisk världsregering. Den dolda agendan är fast förankrad i de mängder av organisationer, fonder, stiftelser, partier och multinationella företag som nu driver på politisk globalism. Etablissemangen i Sverige syns till stor del ha anammat de målen bland annat för att de bibringats vanföreställningen att samhällenas naturliga evolution logiskt leder till detta.
Förenta Nationerna och EU är de starkaste krafterna för politisk globalisering. Den överstatliga byråkratin i dessa ser det – förutom som ett ideologiskt mål – också som ett sätt att bli världens maktcentrum. En metod som FN sedan decennier använt för att ge sig själv en utökad internationell roll, är att driva föreställningen om global uppvärmning. FN:s organ IPCC har varit drivande i försöken att få tron på att av människan orsakad koldioxid är farlig för världen. Men föreställningen om en katastrofal, mänskligt orsakad, global uppvärmning är en obevisad hypotes och drivs egentligen främst av det socialistiska målet att politikerna ska kontrollera ekonomin4 och så småningom leda till en världsregering. Genom att utmåla det potentiella resultatet som katastrofalt, har man fått ett allmänt genomslag i samhällena. Etablissemangen verkar liksom allmänheten falla för enkla propagandaknep såsom mantrat från en 16-årig flicka med mentala problem och utan förmåga att rationellt analysera eller diskutera klimatfrågor, men som når maximala PR-effekter genom känslomässig påverkan. I Sverige underkastar sig i stort sett alla institutioner och organisationer inklusive - skamligt nog - vetenskapliga sådana, servilt klimatextremisternas lögner. Det nationella resultet är en intellektuell och moralisk kollaps i klimatfrågan.
Medborgarnas attityd gällande invandring påverkas liksom som klimatet mycket av den påverkan kulturmarxistiska strömningar har. Under 2015 och 2016 tog knappast några svenska etablissemang strid i denna fråga av oerhörd nationell betydelse. Man vägrade allmänt att analysera och inse de möjliga konsekvenserna av att fritt tillåta massinvandring och därtill utan någon kontroll av invandrarna. Under den period när förföljelsen av motståndarna till invandringspolitiken var som starkast, reste sig knappast inga ledande etablissemangsmedlemmar upp och försvarade invandringskritiker mot den grymma hets som pågick. Under hela efterkrigstiden har alla politiker förfasat sig över McCarthytidens förföljelser av påstådda kommunister i USA i början av 50-talet. Metoderna och förföljelsen av svenska invandringskritiker skilde sig inte från de övergreppen. De svenska politiska och andra etablissemangen visade här bara ynklighet och brist på integritet.
Många medlemmar i nämna etablissemang kanske ofta inte tror på det som förkunnas, men vågar inte ta ställning utan har istället valt tystnaden och medlöperiet. Det är väl också naturligt och logiskt att samtidigt samhällets ledare så allmänt avslöjas som så fega och utan intellektuell heder i samband med statsvälfärdstatens pågående ekonomiska och sociala nedgång.
Källhänvisningar:
1) https://detgodasamhallet.com/2019/06/29/gastskribent-dan-ahlmark-andrahandsmanniskan-och-politisk-korrekthet/
2) https://www.frihetsportalen.se/2019/06/dagens-syn-pa-kanslor-ar-forodande/
3) https://nyadagbladet.se/kronikor/den-politiska-globalismen-sveriges-storsta-samhallsfiende-del-1/
4) http://www.klimatupplysningen.se/2018/02/16/gastinlagg-forskningen-och-politiken/
