Utnyttjandet av känslor i dagens politik är förödande

I och med murens fall föll också den ekonomiska marxismen. Eftersom den ändå bekände sig till viss rationalism, logik och objektivitet förlorades därmed också vänsterns kontakt med verkligheten. När socialisterna ideologiskt allmänt övergick från olika varianter av ortodox marxism till postmodernism, öppnade sig möjligheten att fritt hävda många rätt groteska åsikter, som tidigare hållits i koppel på grund av oförmågan att rationellt motivera dem. Nu släpptes de fria. I det sammanhanget är då postmodernismen den filosofi och fasad som intellektuellt rättfärdigar de nya åsikterna, så att folk inte öppet ska skratta åt dem.

När man därför som dagens vänster främst är fäst i en ideologi utan större verklighetsförankring, kommer skapandet av känslor att bli ett mycket viktigt medel för att vinna framgång. Nittonhundratalets alla totalitära rörelser framkallade och utnyttjade sådana maximalt. Ett enkelt sätt att åstadkomma dem är att deklarera avsikterna och målen för en viss politik, och vilka låter så goda, så effektiva och förmånliga, att de för de tanklösa sopar bort alla tvivel. Men att resultatet av politiken sedan är helt uselt eller fördömligt observeras inte. Det var inte det viktiga; det väsentliga var ju de politiska fördelar allmänhetens tidigare acceptans av politiken ledde till.

Det finns olika åsikter om hur känslor uppkommer, och vad de betyder. Många tror nog att de är ytterst svårförklarliga, samtidigt som de kanske verkar så starka, så svåra att påverka, att människan bör följa dem, kanske måste? Jag har tidigare behandlat dagens syn på känslor och beskrev därvid den rimliga psykologiska förklaringen av dem (1). I allra största korthet är förhållandet detta:

Människan vägleds av sina värderingar som växer fram under livet genom eget tänkande eller imitation av andra. Dessa styr sedan individens handlande. Känslor är därefter en automatisk följd av värderingarna och uppkommer, när något händer, som på något vis uppfattas som förmånligt eller skadligt för dessa. Antingen skapas tillfredsställelse eller någon form av frustration beroende på vad som hänt. Men det finns även en undermedveten, ej tankemässigt kontrollerad grogrund för känslor, som också kan väckas av det som sker – eller verkar ske. Känslor skapar alltså ingen kunskap i sig, men kan naturligtvis vara en följd av kunskap, men det är inte säkert.

Detta innebär självfallet, att människan aldrig bör styras blott av sina känslor, utan att hon alltid måste låta intellektet kontrollera rimligheten av en handling dessa pressar en att utföra. En normal människa, som inte indoktrinerats starkt eller själv försvagat sitt psyke, kan också stå emot alla känslostormar och besluta rationellt, vad som bör göras. Det medför i politiska sammanhang, att vad man bör fästa vikt vid och diskutera är: målet/syftet för en föreslagen policy, bakomliggande värderingar/principer, den sakliga grunden, det uppskattade resultatet och kostnaden. Människors känslor av olika slag behöver man inte beakta. De senare är förutsedda och beaktade i värderingarna.

Enligt Hicks´ analys av postmodernismen (2) anser denna, att individen inte styr över sina känslor. I och med att verkligheten och förnuftet ogiltigförklarats, återstår för de flesta dock främst känslor som vägledning – och vilka känslor sedan!! ”Vrede, makt, skuld, lust och ångest utgör kärnan i det postmodernistiska känslospektrumet” (3).

En svaghet unga, vilka anammat kulturmarxististiska ståndpunkter, möter är, att eftersom deras åsikter ofta inte baseras på sakliga och rationella resonemang, de ofta blir besegrade i diskussioner. Det gör dock inte att personerna nödvändighetvis ändrar åsikt (”You cannot reason people out of positions they didn’t reason themselves into” (4)). Istället blir de troligen emotionella och ilskna. Eftersom föräldrar och skola inte vant dem vid någon press, blir de därvid också lätt ”stressade”. I vissa amerikanska skolor/universitet finns ”Safe Spaces” för vänsterpersoner, och där argument kritiska mot vänstern inte är tillåtna. Även utanför dessa områden kan ifrågasättande av vänsteråsikter rubriceras som ”mikroaggressioner”, vilka är förbjudna. Så känslotänkandet skyddas noggrant.

Vilka tre policies har under senaste fem åren tillhört de största politiska frågorna i världen ? Ja, de är nog: 1. Massinvandringen till Europa och USA, 2. Hypotesen om global uppvärmning samt 3. Identitetspolitiken som metod. Man kan då observera, att medlen dessa policies utnyttjar för att eliminera motstånd främst är känslor. Gällande fall 1 och 3 är de känslomässigt baserade argumenten avgörande. Beträffande 2 har grunden för hypotesen tidigare främst varit övertolkade eller falska forskningsresultat, men där man numera övergått till att direkt exploatera känslor.

Fall 1: Det är uppenbart, att det beträffande stora volymer av flyende människor från krigszoner är mest kostnadseffektivt att ta hand om dem i krisens närområden i väntan på fredliga förhållanden. Men eftersom detta inte realiserar vissa politiska mål av internationella beslutsfattare, godtas dock inte denna naturliga lösning, utan man genomdriver med känsloargument lösningar, som skadar andra länders medborgare genom massinvandring. 2. Klimatförändringar beroende på mänskligt utsläpp av CO2 är fortfarande en hypotes, och som dessutom för varje år kan allt säkrare bedömas vara felaktig. Argumenteringen för dess korrekthet har numera – eftersom äldres skepticism ökat – blivit mycket baserad på känslor, och där yngre – Greta! – nu exploateras. Och när det blev klart att till exempel isbjörnarna frodades och ökade i antal, måste klimatetablissemanget självfallet hitta på nya hjärteknipande falskheter. Identitetspolitik (3) ger möjlighet att främst med känsloargument göra om varje naturlig motsättning eller diskussion mellan två grupper till en allvarlig och djupgående konflikt, som skadar samhället.

Det som gör utnyttjandet av känslomässiga metoder så allvarliga, är att målen för dessa och liknande policies är katastrofala. De är nämligen att (a) bryta ned länders nationalism och därmed (b) bereda medlemskap i överstatliga organisationer, samt (c) att kunna påbörja införandet av planekonomi nationellt och internationellt. Med 1. massinvandringen når man en bit på vägen avseende både (a) och (b); med 2. hypotesen om global uppvärmning börjar man realisera (b) och (c), och 3. identitetspolitik stärker (a) och åtminstone underlättar (b). Två komplikationer har dock uppstått för upphovsmännen. Globalisterna har klart avslöjat sina planer, och till exempel FN kan inte längre ses som en positiv och värdefull organisation utan är främst en kraft i den politiska globalismens tjänst. En reaktion mot FN kan därför förväntas. Den andra effekten är, att själva massinvandringen har hjälpt till att pånyttföda de europeiska ländernas nationalism och har därvid avsevärt förändrat partisystem och maktförhållanden inom olika stater.

Så grundbudskapet är klart: enbart mål, värderingar, saklig grund, resultat i förhållande till kostnader för en viss politik ska beaktas – inget annat!

Dan Ahlmark

(1) https://www.frihetsportalen.se/2019/06/dagens-syn-pa-kanslor-ar-forodande/
(2) Hicks, S R, 2014, Postmodernismens förklaring. Timbro, Stockholm.
(3) Hicks, a.a., s.94
(4) https://quoteinvestigator.com/2015/07/10/reason-out/