Statsvälfärdsstatens pågående förfall

Efter sammanbrottet för de ekonomiska marxismen i slutet på 80-talet trängde kulturmarxismen successivt in i den svenska statsvälfärdsstaten(1). Att socialisterna inte längre hävdade tron på, att staten kunde sköta och borde överta ekonomin, utan istället argumenterade på basis av postmodernism och dess politiska gren kulturmarxism visade sig innebära en förnyelse av de radikala rörelserna i Sverige. Man koncentrerade sig på andra ansatser och nya argumentationslinjer, vilka visade sig framgångsrika genom att även borgerliga partier till en del anammade dem. Medan socialdemokratins strukturella nedgång fortsatte, övertogs vissa av dess väljare av MP och V. Totalt sett minskade dock vänsterblocket i storlek, och bara de borgerligas brist på självförtroende och de injektioner av kulturmarxism de accepterat, hindrade den nya center-högermajoriteten att styra samhället.

Kulturmarxismen försöker nu på område efter område ersätta statsvälfärdsstatens (1) synsätt och regler med en ibland ännu mera utpräglad kollektivism. Eftersom grunden för ideologin är brist på tro på förnuftet, vetenskap och objektivitet finns inte längre några gränser för dess påståenden och förslag. Genom att också förskjuta innebörden av ord i kollektivistisk riktning – till exempel ”Allas lika värde” (2)  – har man hjälpt till att skapa grunden för ny politik gällande till exempel invandring. Andra områden gäller grundfrågor som ras och människors identitet bland annat kollektivism vs individualism, synen på Västerlandets ideal och historia, hela vår traditionella kultur, könsfrågor till exempel innebörden av riktig feminism, maskulinitet och kön(sroller) HBQT osv. Man försöker att etablera identitetspolitik på alla sådana områden, där man kan skapa fientlighet och konflikter i samhället och därmed flera röster till vänstern.

Den nya socialismen (kulturmarxismen) genomför nu alltså ett generalangrepp på både grunderna och existerande struktur och former för det västerländska samhället. För tillfället angriper man inte aktivt dess ekonomiska system på grund av att människor fortfarande så väl minns de katastrofer realsocialismen ledde till, men så småningom kommer den angreppslinjen också tillbaka.  Det finns dock inget skäl att tro, att kulturell marxism på de områden den lyckas påverka och omvandla kommer att visa sig mindre katastrofal än beträffande ekonomin. Det innebär, att vi säkert kan förutse en fortgående försämring av det svenska samhället. En sådan kan observeras gällande till exempel vår allmänna kultur (3). Det är också skälet till, att vi nu upplever ett allt intensivare kulturkrig, där kulturmarxismens främsta styrka är, att man behärskar media och vad som får sägas offentligt (politisk korrekthet) och därigenom också förstärker ställningen på andra viktiga inflytandesektorer.

Statsvälfärdsstaten bär inom sig fröet till sin egen nedgång genom dagens policies, och den nedgången påskyndas idag av kulturmarxismen. Läget förvärras allvarligt genom särskilt en effekt av vald politik, nämligen det stora befolkningstillskottet orsakat av massinvandringen. Gällande en rad olika samhällsfunktioner och områden inom offentlig sektor kan man på grund av detta observera en negativ utveckling: ökat bidragsberoende, högre arbetslöshet och kriminalitet, försämringar beträffande offentliga tjänster (vården, kvaliteten på skolan, bristande anslag till viktiga sektorer som polis och försvar, allt större påfrestningar på kommunernas och landstingens finanser osv).

Vid försämrad samhällsservice har vänstern inga andra lösningar än skattehöjningar och eventuellt återsocialisering av sektorer, som delvis privatiserats. Detta innebär bara försämringar på medellång och lång sikt, även om man kortsiktigt kan visa någon förbättring genom främst ökade skatteintäkter. Men resurstillskott är ingen lösning för improduktiva system och alltför höga kostnader. Vänstern har helt enkelt inga produktiva idéer utan främst destruktiva samhällsförslag. Och alliansen syns lamslagen genom sin bindning främst till den katastrofala invandringspolitiken. Utan förändring av denna kan man inte tillräckligt snabbt uppnå större positiva förbättringar på olika samhällsområden. Reellt sett är den nuvarande så kallade restriktiva politiken helt otillräcklig för att ändra trenden. Från redan alltför höga 100 000 invandrare under åren 2010-12 ökade takten sedan till 116k (2013), 127k (2014), 134k (2015), 163k (2016) och sedan 144k (2017) personer. Och antalet invandrade första halvåret i år hade bara sjunkit med 4 % jämfört med 2017. Ifall anhöriginvandringen i framtiden ligger på dagens höga nivå, syns det tvivelaktigt, om ett meningsfullt trendbrott verkligen sker.

Beträffande den allmänna utvecklingen torde Sverige beträffande BNP per capita ligga bland de sämsta EU-länderna under i alla fall de närmaste åren. Även om invandringen är det klart största bekymret, skulle även utan den Sverige möta successivt växande problem genom till exempel den ökade internationella konkurrensen och vår svaga produktivitetstillväxt. En fortsatt standardtillväxt bygger främst på ett kreativt och expansivt näringsliv med ett gott inslag av nyföretagande och uppbackat bland annat av ett inflöde av internationellt sett välutbildade unga. Men beträffande nyföretagande har Sverige en dålig position. I en undersökning av 54 länder placerade sig vårt land på 44:e plats.

Om man granskar internationella jämförelser, fann undersökningar för några år sedan att vare sig man tittar på forskares värdering av universitet i världen utifrån betydelsen gällande deras eget ämnesområde eller den allmänna kvaliteten på svensk högskole/universitetsutbildning, hade Sverige bara en ensam representant bland de 100 bästa skolorna i världen. Svenska undersökningar av kvalitén på den högre undervisningen i vårt land visade också dåliga resultat beträffande de flesta ämnesområden.  Beträffande den allmänna skolan visar den senaste Pisa-undersökningen, att vi inte ligger över genomsnittet för OECD-länderna, vilket är klart otillfredsställande för ett land, som tidigare varit ledande. Svensk undervisning är också mindre effektiv, med tanke på att våra utbildningskostnader per elev är högre än för genomsnittet länder. Sådana data indikerar, att Sverige inte långsiktigt kan försvara sin tidigare ställning ekonomiskt eller i andra avseenden. Statsvälfärdsstaten visar alltmera sin naturliga medelmåttighet och räddas inte längre av den unika svenska kulturen, vars produktiva komponenter försvagats. Bara andra nationers stagnation kan rädda vår relativa ställning. Men asiatiska nationer kommer kanske inte stagnera.

Beträffande känslan av samhörighet i samhället har utvecklingen också varit olycksbådande. Graden av missnöje med samhället, dess politik och förtroendet för de politiska aktörerna har nog sällan varit så lågt som idag. Betydande grupper av svenskar finner, att de värderingsmässigt har väldigt lite gemensamt med sina politiska motståndare. Istället uppfattas dessa utgöra ett hot mot ett anständigt samhälle. Och det är i mycket en direkt följd av de praktiska uttrycken för kulturmarxistisk ideologi i kombination med  etablissemangspartiernas val av politik gällande invandring, integration i EU med mera. Proffspolitikernas val i dessa avseenden avspeglar både deras egna karriärintressen och etablissemangets ekonomiska intressen. Allt större motsättningar av detta slag kommer klart att medföra växande politiska problem för vårt land. Tillsammans med en medioker utveckling på en rad områden kan det leda till nu oväntade förändringar i folkopinionen.

Dan Ahlmark

(1)  Ordet ”statsvälfärdsstat” används som beteckning på dagens svenska välfärdsstat, som bland annat kännetecknas av tvingande kollektiva system utan nämnvärd valfrihet. I min bok om svensk libertarianism förklarar jag, hur den Civila VälfärdsStaten, byggd på individualism, eget ansvar och fria val, skiljer sig från StatsVälfärdsStaten. Man kan ta bra hand om människor, som inte klarar sig själva, utan att tvinga in alla i system, som inte tillåter valfrihet och handlingsfrihet. Ingen glöms bort i den civila välfärdsstaten.

(2) I en tidigare artikel visade jag hur man politiskt förändrat och utnyttjat definitionen av ”Allas lika värde”

(3) Se här till exempel: Vilket är läget i kulturkriget?