Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det som gör Georgien så intressant för Nato är förmodligen att man vid en självmordsattack mot Ryssland skulle kunna sätta kniven i Ivans rygg. Det var troligtvis detta som låg bakom Natos beslut att den 3 april 2008 meddela Georgien att landet hade möjlighet att bli en framtida medlem i Nato. Det meddelandet hade föregåtts av mångårig infiltrations- och propagandaverksamhet från Natos sida. Putin reagerade emellertid snabbt för att säkra förbindelserna med utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien som inte ville ha något med Georgien att göra.
Natos positiva besked till Georgien fick landet att förbereda en storoffensiv mot Sydossetien med mark och flygstridskrafter. Offensiven inleddes den 7 augusti och slog till hårt mot Sydossetien där också ryska fredsmäklare dödades. Ryssland svarade direkt och slog på några dagar tillbaka den georgiska aggressionen.
Georgiens kriminelle president Saakasjvili kunde dock snabbt övertyga västvärldens media att skulden för kriget låg på Ryssarna, och det var just vad dessa media hoppades få höra. Men sanningen kom fram så småningom. EU tillsatte nämligen en 20-manna delegation under ledning av diplomaten Heidi Tagliavini, som efter att ha producerat en 1000-sidig rapport kunde bl.a. konstatera att:
With a massive Georgian artillery attack… there was no ongoing armed attack by Russia before the start of the Georgian operation…Georgian claims of a large-scale presence of Russian armed forces in South-Ossetia prior to the georgian offensive could not be substantiated… it could also not be verified that Russia was on the verge of such a major attack.
Detta hindrar naturligtvis inte mainstream-liars att med bestämdhet hävda att rysk aggression orsakade kriget.
Annons:
USA och hela Nato är överens om att Georgien ska anslutas till Nato snarast. Georgiern i gemen känner dock inget hot från Ryssland och vill helst av allt få leva i lugn och ro – men det är ingen som bryr sig om vad fattig hen vill. Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg sa nyligen att: "Georgia has all the practical tools to become a member".
De båda utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien har naturligtvis känt sig hotade av Nato-stödet till Georgien och har därför begärt stöd från Ryssland och fått det i form av rysk militär närvaro. Därför innebär en Nato-närvaro i Georgien inget annat än en genuin och vansklig provokation
Manövern gick av stapeln under det passade namnet "Noble Partner" och i den ingick 3 000 man jämte en massa krigsmaterial från 13 Nato-länder. Sverige räknas i Bryssel som Natos bästa partner men vi fick ändå inte delta militärt i den provokation mot Ryssland som lätt kunde få globala konsekvenser. Jag kan tänka mig att Peter Hultqvist, som är så nobel, fick hela semestern förstörd genom detta, så mycket som han har fjäskat för Bryssel.
Så var det där med 10-årsjubileumet. I början av augusti i år var det dags för det stora firandet av 10 år av obruten vänskap mellan de båda såta krigshetsarna, Georgien och Nato. Firandet skedde med dunder och brak i form av en stor militärmanöver förlagd så nära den Sydossetiska gränsen som möjligt. Meningen var väl att krutröken skulle välla in över gränsen till det förhoppningsvis fientligt inställda landet och trigga även det till stordåd.
Men kanske hade Hultkvist fått med någon högt uppsatt iller som minglade med regeringsrepresentanter från de baltiska staterna, Polen och Ukraina i huvudstaden Tbilisi. Där höjde man skål efter skål för det monstruösa Nato som lyckats hålla den "ryska aggressionen" på avstånd.
Något "storbråk" lyckades Natos Noble Partner inte få till stånd den här gången. Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev hade nämligen den 6 augusti höjt ett varnande finger och sagt att ett georgiskt medlemskap i Nato "could trigger a horrible conflict".
Så Nato-gubbarna fick lomma iväg hem utan att ha provocerat fram det man ville. Det är bara att acceptera att alla stater vill inte ha bråk och krig. Somliga nöjer sig med att bara få leva i fred – och då tycker jag att Nato ska acceptera det.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Tobias Lindström menar att samordnade uttag från banker kan ge vanliga människor ett påtryckningsmedel mot den politiska eliten – men varnar för att verktyget måste användas varsamt.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Jag tror att många, kanske de flesta, kan enas om att våra politiker har spårat ur.
De driver ändlösa krig och förstör våra samhällen i sina rika kompisars intresse – samma kompisar som har satt dem vid makten. Frågan är vad vi kan göra åt det – vårt politiska system är i bästa fall odemokratiskt, i värsta fall korrumperat eller till och med kapat. Vi, folket, har lite till inget inflytande.
Men det finns ett sätt att slå tillbaka: våra bankkonton.
Idén är enkel.
Annons:
Gör som vi kräver – annars tar vi ut våra pengar. Om uttagen samordnas på rätt sätt krävs det inte mycket för att utlösa en bankrusning. Det kan räcka att fem till tio procent av befolkningen deltar.
Varför skulle det fungera? Bankerna har en viss mängd kontanter tillgängliga för snabba uttag, men när de pengarna tar slut tvingas de sälja andra tillgångar. Givet hur systemet är uppbyggt skulle det alltid skapa bekymmer, eftersom det aldrig finns tillräckligt med kontanter för att täcka alla uttag, men i dag skulle bankerna kollapsa på grund av sina orealiserade förluster.1
Varför bankerna är sårbara
Vad menar jag? Låt oss ta ett förenklat exempel.
Föreställ dig att du äger ett hus vars värde har fallit till, säg, 1 000 000 kronor. Samtidigt är du skyldig banken 2 000 000 kr från när du köpte det. I det läget sitter du på 1 000 000 kr i så kallade icke-realiserade förluster. Tekniskt sett är du illa ute, men så länge huspriset stiger igen är allt okej.
Men om du tvingas sälja, till exempel på grund av att du har förlorat jobbet, blir det en katastrof: du kan inte längre betala dina skulder.
Detsamma gäller banker.
Om de tvingas sälja tillräckligt mycket till förlust innebär det game over, vilket till exempel var det som hände med Silicon Valley Bank 2023. Och när vi tar ut pengar ur våra bankkonton tvingas de sälja sina tillgångar för att betala vad de är skyldiga.
Det betyder att vi, folket, kan slå mot eliterna där det svider mest: vi kan få banksystemet att kollapsa om vi inte får igenom våra krav.
Det har hänt tidigare.
Bankuttag användes exempelvis för att driva igenom den engelska reformlagen 1832. Människor tog ut sina insättningar under parollen ”To Stop the Duke, go for gold”. På en vecka betalade Bank of England ut 25 000 000 dollar, vilket räckte för att regeringen skulle ge vika. (s. 21, Hull, 1929)
Vi måste vara försiktiga med vad vi önskar oss.
Men jag tror detta är ett verktyg som vi har förbisett alltför länge.
Tobias Lindström
1Fortune skrev exempelvis i maj 2025 att bankerna har 500 miljarder dollar i orealiserade förluster (hämtad den 25 januari 2026).
Hull, John Thomas. Reform Movements and Ideas. Saskatchewan: s.n., 1929. Pamflett nr 2 i en serie föreläsningar vid Co-operative School, som hölls i juni 1929 vid University of Saskatchewan.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Vi är alla med i ett enormt spel.
Trots att det inte är på riktigt styr det våra liv. Vi föds in i det och kan sedan inte sluta spela – eftersom vår överlevnad beror på det. Spelet är inte bara tråkigt utan också ohållbart, och vi måste snart sluta spela innan det är för sent.
Det är dags att spela något annat.
Samhället är byggt på spel. Vi agerar och samarbetar utifrån berättelser som vi själva har skapat.
Mycket av det vi gör bygger på påhitt.
Pengar, företag och länder existerar egentligen inte i verkligheten. De existerar endast som delar av vår fantasi.
Fysiskt sett är vi hårlösa primater som knappt skiljer sig från varandra. Om vi ställde en minister framför en schimpans skulle den bara se en välklädd apa. Men i spelet är vi anställda, chefer, vd:ar, kungar och miljardärer – och för att markera vår spelstatus bär vi kostymer, klockor och kronor. På samma sätt är en dollar en dollar eftersom några primater i Washington säger det, och vi lyssnar eftersom vi har bestämt att de utgör en regering. Om vi gav en dollar till en schimpans skulle den bara se ett värdelöst papper.
Precis som barn på skolgården hittar vi på regler, roller och föremål, och agerar sedan utifrån det vi själva kommit på. Det enda verkliga är spelarna och den värld de agerar i – och genom våra handlingar påverkar spelet våra liv.
Även om spelet är på låtsas är följderna verkliga – för oss och för världen.
De flesta spelar för att de måste, inte för att de vill. Därför kan missnöjda spelare ibland ta till våld.
Vi tvistar ständigt om vilket spel vi ska spela.
Vi är oense om reglerna, bråkar om vem som ska spela vem och klagar över vad som är rättvist och orättvist – precis som barn på skolgården. Och när vi inte kommer överens tar vi ibland till våld.
Vuxna tar spelet på stort allvar, eftersom insatserna för dem är höga. Ett missnöjt barn kan helt enkelt sluta leka, men för en vuxen kan ett avhopp hota deras överlevnad: spelet kan få dem att svälta, förlora bostaden, hamna i fängelse eller till och med bli dödade. Oavsett om vi gillar spelet eller inte är vårt bästa alternativ att fortsätta spela, och det bästa vi kan hoppas på är att spelet går bra. Många, däribland jag, fantiserar om att hoppa av – men den som lämnar spelet kanske inte kan återvända. I stället hoppas vi på att bli befordrade, få mer spelvaluta eller att förbättra reglerna.
Vuxna spelar ett spel där spelarna hålls gisslan. De kan inte välja att sluta spela, och det är svårt att ändra reglerna. När spelet går dåligt kan våld därför bli den sista utvägen för många.
För vuxna är spelet verkligt – så verkligt att de är beredda att döda för det.
Vi kan inte fortsätta spela det nuvarande spelet. Det är ohållbart, skapar fattigdom och får oss att arbeta mer än nödvändigt.
Det nuvarande spelet kommer att ta kål på oss.
Det skapar inte bara onödigt lidande, får oss att arbeta mer än nödvändigt och tvingar oss att göra bullshit för att överleva. Det kan heller inte fortgå. Det förstör våra ekosystem, vilket innebär att det förr eller senare måste upphöra.
Vi har därav två alternativ: antingen ändrar vi själva spelet, eller så kommer naturen att tvinga oss att göra det – och naturen kommer inte att vara barmhärtig. Den goda nyheten är att vi har teknologin och kunskaperna – allt vi behöver göra är att ändra spelet. Problemet är att avgöra vilket spel vi ska spela och enas om det. Historiskt har vi antingen hamnat i nya spel av en slump eller utan att reflektera över hur det kommer att fungera med riktiga människor. För att lyckas räcker det inte att spekulera – vi måste också experimentera och pröva nya spel med verkliga människor i verkliga situationer.
Vad vi än gör och hur vi än gör det måste spelet förändras. Tyvärr vill de som gynnas inte att det ska förändras.
De kommer att försöka hindra varje försök.
Margaret Thatcher med sloganen ”There is no alternative” – det finns inget alternativ. Faksimil: Toblin/Medium.
De kommer att försöka övertyga oss om att det inte finns några alternativ. När det sker måste vi minnas att detta bara är ett spel – ett av många vi kan välja.
Och det här spelet är varken roligt eller hållbart.
Så låt oss spela något annat.
Tobias Lindström
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Den kritiska rasteorin är egentligen tillämpad postmodernism, det vill säga kulturmarxism. I grund och botten utgör den ett angrepp mot västerländska samhällen med dess värderingar, där icke-vita brukas som en murbräcka för att åstadkomma djupt destruktiva politiska mål.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Så kallad "Kritisk Rasteori" (Critical Race Theory - CRT), som dominerar det högaktuella politiska området rasism, har många facetter:
(A) såsom ett akademiskt forskningsområde;
(B) som en huvudteori för att attackera länder i Väst, där USA naturligtvis är huvudmotståndaren; och
(C) som en politisk rörelse, vilken söker leda en av de största kulturmarxistiska identitetsgrupperna i västdemokratierna: invandrare från främst Afrika, Mellanöstern och västra Asien.
Förespråkarna av CRT utgör samtidigt en del av den totala kulturmarxistiska rörelsen, som framträtt såsom den nya socialismen med djupt inflytande över socialdemokratiska, kommunistiska och miljöpartier i Väst.
Artikeln publicerades ursprungligen på Nya Dagbladet den 22 november 2021.
Facetterna stöder varandra, eftersom exempelvis ”forskningen ” gällande ämnet sömlöst kan ingå och stötta de två andra områdena. CRT är egentligen tillämpad postmodernism - det vill säga kulturmarxism - och håller akademiskt på intet vis ordinär forskningsstandard.1 Man godkänner inte konventionell västerländsk kunskapsteori med dess krav på objektivitet, logik och empiri samt tror överhuvudtaget inte på, att människan kan korrekt fastställa fakta om omvärlden. Slutsatser från forskning ses av ideologin inte som bättre än andra källor till ”kunskap”, eftersom slutsatser från forskning också betraktas som ett resultat av styrande gruppers maktutövning.2 Kunskapen är lokal och allmängiltiga utsagor och principer avseende sanning är inte möjliga. Detta omöjliggör naturligtvis objektiv och korrekt forskning, och de så kallade forskningsresultaten gällande området kan vanligen bara ses som utveckling av politisk ideologi. Varför forskningen och aktuella forskare accepteras i den akademiska miljön är en konsekvens av universitetens politisering.
Den kritiska rasteorin omfattar starka anklagelser mot vita som individer och som grupp för förtryck och rader av rasistiska åtgärder mot icke-vita. Sådana falska och överdrivna tillvitelser mot medlemmar av en ras, enbart för att dessa är vita, är en form av rasism. Det innebär att definitionen av CRT som “en rörelse för aktivister som använder rasism för att tillskansa sig makt”3 är träffande, eftersom den kulturmarxistiska så kallade ”anti-rasismen” genom sin argumentation och teoretiska grund egentligen är ren rasism gentemot vita.
Men om man ser till ideologins huvudsyfte kan definitionen istället sägas vara följande:
”Att genom sitt innehåll förmedlat genom ett lands opinionsarbetarindustrier (där delar av undervisningssektorn är en) politiskt förändra och omvandla västerländska länder till socialistiska sådana (där det geografiska huvudmålet självfallet är USA, men framgång i andra länder är en bonus).”
Det är alltså ytterligare en av de utopiska rörelser som under mera än ett sekel avsett att i grunden förstöra det västerländska samhället och ersätta det med ett nytt byggt utifrån riktlinjer som tidigare alltid lett till misär och diktatur.
Vilka är huvudmålen för CRT?
Den kritiska rasteorin är en av flera viktiga komponenter i den kulturmarxistiska ideologin och man kan inte alltid fastställa vilken del av denna som åstadkommer vilket politiskt resultat. CRT inverkar dock inte bara på invandrare och medlemmar av icke-vita raser utan även på vita genom att hos de senare väcka känslor av skuld över påstådda historiska brott och nuvarande så kallade ”orättvisor” och ojämlikhet mellan vita och andra. Man kan säga att CRT samverkar med andra kulturmarxistiska teorier för att nå följande huvudmål:
(a) att på det individuella planet minska eller eliminera svartas eller färgades möjligheter att nå framgång i västerländska samhällen bortsett från tjänster för rörelsens egna representanter;
(b) att förvandla färgade invandrare till mot landet djupt kritiska och helst hatiska människor villiga att arbeta för det kulturmarxistiska - det vill säga socialistiska samhället;
(c) att på samhällsplanet angripa och förändra de principer, som gör västerländska samhällen framgångsrika;
(d) att försvaga och helst eliminera de samhälleliga värderingar, som gör ett land enigt och starkt;
(e) att förvandla icke-vita och vita till anhängare av den egna ideologin, samt
(f) genom effekterna av (a)–(e) medverka till ett övertagande av makten i samhället och omvandling av detta till ett socialistiskt system.
Precis som Black Lives Matter försöker man bli ledande förespråkare för teman populära hos färgade eller allmänheten, medan man i grunden tyst arbetar för målet att omforma hela samhället.4 Delmål på kortare sikt som att visa resultat av identitetspolitiska initiativ, att genomdriva kvoteringar på olika områden och dylikt kan tidvis motverka mål (a), medan de stödjer andra såsom (c) – (e). Det är policyavvägningar, som troligen kommer att göras utifrån varje särskilt fall. Beträffande (a) är typiska exempel motståndet i skolundervisningen mot att krav ställs på icke-vita elever gällande exempelvis: personligt ansvar, arbetsamhet, självdisciplin, rationellt tänkande och logik, problemlösning, krav på korrekt språk och matematiska färdigheter, kunskaper i Västerlandets filosofi, historia och konstarter och så vidare. Att väl behärska vissa av dessa beteenden och kunskaper är närmast förutsättningar för framgångsrika karriärer. En utbildningsteoretiker och framstående CRT-aktivist såsom B. Love är typiskt nog likgiltig för detta och motarbetar sådana krav.5 Som andra aktivister främjar hon ett offertänkande och därmed låga ambitioner hos färgade, vilket naturligen leder till mål (a). Identitetspolitiken frodas på missnöjda eller bittra människor, som misslyckas i sitt nya land, vilket passar rörelsens politiska mål. Metoden får dock inte bli uppenbar för anhängarna.
Förakt för landet som politiskt verktyg
Genom förakt för landet och dess påstådda dåliga behandling av invandrade färgade kan man främja en alltmera kritisk syn hos de berörda. En huvudmetod att nå mål (b) är att hävda att varje brist på jämlikhet i ersättningar, ekonomisk standard och livssituation mellan invandrare och övriga invånare är orättvis och bevis på rasism och fundamentala fel i samhällets struktur. Att de flesta invandrare bara varit i landet en eller några decennier och saknar jämförbar kunskap, erfarenhet och intjäningsförmåga ignoreras. Och varje incident som kan tolkas på ett negativt sätt avseende villkoren för färgade kan användas för att hos dem långsamt bygga upp kritik, ovilja, och fientlighet till landets befolkning.
Den kulturmarxistiska ideologin är mycket kritiskt inriktad mot Västerlandets grundläggande politiska principer såsom individualism, vissa friheter inklusive yttrandefrihet, legal jämställdhet, privat äganderätt och marknadssystemet. Man motarbetar (mål c) många av de fundamentala reglerna som gjort länderna i Väst så framgångsrika i humanistiskt och ekonomiskt avseende. En del av dessa principer är samtidigt sådana, som utgör viktiga gemensamma värderingar, vilka håller ihop en nation. Några är: full yttrandefrihet, privat egendom och rätt till fritt företagande, rimlig beskattning och ingen favorisering av vissa medborgare (eller personer med permanent uppehållstillstånd) avseende behandling i samhället. Det är principer som socialister alltid på olika sätt försöker minska och urholka (mål d).
Genom att framställa sig som de främsta representanterna för den färgade befolkningens intressen och utnyttja sin favoriserade ställning i media och andra opinionsarbetarindustrier (såsom delar av utbildningssektorn) har man goda förutsättningar att göra framsteg gällande mål (e). Vad detta betyder för (f) kan idag inte bedömas med någon säkerhet.
Dan Ahlmark
Källor och referenser:
(1) Postmodernismens grundläggande principer har sedan något decennium genomgått reifikation dvs utan stöd i empirisk forskning betraktar anhängarna vissa fundamentala grundsatser i filosofin såsom i realiteten sanna. Då CRT bygger på dessa hypoteser, anses de stärka även denna ideologi.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
När ett postombud inte längre kan sälja ett frimärke har något gått förlorat i ett Sverige som vant sig vid allt sämre samhällsservice, skriver Tege Tornvall.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Glad i hågen kliver jag in på posten för att posta ett brev till Skatteverket. Bakom disken står en ung dam. Jag räcker fram brevet och säger:
– Kan jag få ett frimärke till detta?
Utan att rodna eller skämmas svarar den unga damen:
– Vi säljer inte frimärken.
Golvet rämnar. Taket rasar. Jag hugger tag i disken för att inte dras med. Att man inte kan köpa biljett på tåget visste jag redan. Men detta!
Utanför står två gula brevlådor – tydligen för ofrankerade försändelser.
”Posten” är numera dansk-svenska Postnord, som kämpar för sin överlevnad i konkurrens med e-post, sms och andra digitala medier.
Postverket var en gång, liksom Televerket, en statlig myndighet man kunde lita på. Men inte längre.
Ändå tycks ingen bry sig. Svenskar är märkligt fogliga. Men för mig är måttet rågat!
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
