Moderaterna vill införa möjligheten att tvångsomhänderta män innan någon har begått det våldsbrott som myndigheterna befarar. Partiet har dock inte redovisat beviskrav, tidsgränser eller domstolens roll.
Statsminister Ulf Kristersson presenterade vallöftet i sitt sommartal i Strängnäs. Han betonade att polisen ska kunna tvångsomhänderta "farliga män" när risken för våld är tydlig.
Omhändertagandet ingår i en ny skyddslagstiftning för kvinnor som polisen bedömer riskerar att utsättas för dödligt våld.
Moderaterna vill också låta polisen varna möjliga brottsoffer och anhöriga samt avlyssna telefoner och läsa meddelanden. Ulf Kristersson beskrev syftet ännu tydligare i en intervju efter talet.
Annons:
— Att då stoppa männen som begår brotten innan de begås vore förstås mycket bättre, sade han utan att förklara hur polisen ska göra det.
Varken talet eller Moderaternas publicerade material anger vem som ska besluta om frihetsberövandet, vilken bevisning som ska krävas eller hur länge polisen ska kunna hålla en person inlåst.
Partiet har inte heller klargjort om tidigare domar eller en pågående brottsmisstanke ska krävas, hur den berörde ska kunna överklaga riskbedömningen eller vilka mindre ingripande åtgärder myndigheterna först måste pröva.
Könsspecifikt förslag väcker frågor om misandri
Den uttryckligen könsspecifika modellen väcker också frågan om misandri – fördomar eller fientlighet mot män som grupp.
Moderaterna har inte förklarat varför lagförslaget ska peka ut män som kategori i stället för att omfatta varje person som utgör ett konkret våldshot. Förslaget gäller alltså ett frihetsberövande utan föregående fällande dom för det befarade brottet.
Ett frihetsberövande utan fällande dom är däremot inte samma sak som ett frihetsberövande utan domstolskontroll. Regeringsformen skyddar var och en mot frihetsberövanden.
Den som en annan myndighet än en domstol har omhändertagit ska kunna få beslutet prövat av domstol utan oskäligt dröjsmål. Europadomstolens vägledning ställer också snäva krav.
Myndigheter får inte använda preventiva frihetsberövanden allmänt mot personer som de betraktar som farliga. Hotet måste gälla ett konkret och specificerat brott, och myndigheterna måste först bedöma mindre ingripande åtgärder som otillräckliga.
Moderaterna har ännu inte förklarat hur vallöftet ska uppfylla krav på rättssäkerhet eller varför man återigen pekar ut män som en problematisk grupp.
Läsaromröstning
Bör män som inte begått brott kunna tas i förvar utan rättegång?
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Jimmie Åkesson säger att svenskar inte ska bli minoritet – men tömmer samtidigt ordet på dess etniska och historiska innebörd. Därmed lämnar SD det svenska folkets kontinuitet utanför sin nationalism, skriver Markus Andersson.
Jimmie Åkesson utvecklar sin syn på svensk identitet och har gett frågan om etniska svenskars framtida majoritetsställning i Sverige en önskvärd klarhet – vi är utbytbara.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det avgörande beskedet kom inte när Jimmie Åkesson talade om språk, försörjning eller svenska sociala koder. Det kom när frågan preciserades: Spelar det någon roll om den svenska kulturen och de svenska traditionerna lever vidare, men människorna i Sverige inte längre ser ut som den historiska majoritetsbefolkningen?
Åkessons svar var att hudfärg inte spelar någon större roll – ”det spelar faktiskt ingen roll”. Därmed drog han den yttersta konsekvensen av Sverigedemokraternas så kallade öppna svenskhet. Etniska svenskar kan bli en minoritet i sitt eget land, så länge en framtida befolkning säger sig bära svenska normer, värderingar och traditioner.
Åkessons besked är ingen randanmärkning i ett annars nationalistiskt resonemang, utan själva slutpunkten för den nationalism som SD har valt och nedgraderats till vad man nu kallar "socialkonservatism".
Kulturen frikopplas från folket
I intervjun hos Riks säger Åkesson först att han håller med om att svenskar inte får bli minoritet i Sverige. Men han tillägger omedelbart att detta ”inte nödvändigtvis” har en etnisk aspekt. Det handlar enligt honom om identitet, värderingar, normer och sociala koder.
Annons:
Partiets officiella linje säger samma sak. I SD:s principprogram definieras nationen genom kultur, språk, identitet och lojalitet – inte genom historisk nationstillhörighet eller genetisk grupptillhörighet. Den som föds in i en annan nation kan enligt partiet aktivt välja att uppgå i den svenska.
Att en enskild människa med utländsk bakgrund kan assimileras och bli svensk är inte den avgörande stridsfrågan. Den avgörande frågan är om denna individuella möjlighet innebär att det saknar betydelse vad som händer med det folk som har byggt landet, burit språket och fört kulturen vidare mellan generationerna.
SD:s svar är i praktiken ja. Om kulturen kan läras in och identiteten kan väljas, blir folket utbytbart. Svenskheten förvandlas till ett kulturellt kontrakt som vilken tillräckligt anpassad befolkning som helst kan underteckna.
En kultur kan inte frikopplas från det folk som har skapat, burit och överlämnat den mellan generationerna utan att till slut förändras till något annat.
En nationalism utan rätt till kontinuitet
Åkesson har rätt i att kultur, gemensamma normer och lojalitet är nödvändiga för ett fungerande samhälle. Han har också rätt i att medborgarskap och faktisk nationell tillhörighet inte är samma sak. Under intervjun framhåller han att första generationens invandrare ofta har mycket svårt att bli svenska och att verklig assimilering kräver lång tid och kontakt med människor som redan har en svensk identitet.
Men detta gör motsägelsen större, inte mindre. Om assimilering är en lång process som kan ta flera generationer, och om stora grupper gör den svårare, kan inte den historiska majoritetsbefolkningens ställning samtidigt avfärdas som irrelevant. Utan en stabil svensk majoritet finns det till slut inte heller någon självklar majoritetskultur att assimileras in i.
Än märkligare blir motsägelsen när SD numera uttryckligen vill att brott med motiv kopplade till offrets ”svenska etnicitet” ska kunna bedömas som hatbrott. Partiet erkänner alltså den svenska etniciteten när svenskar utsätts för brott, men avstår från att försvara samma grupps rätt att förbli majoritet i sitt historiska hemland.
Dubbelheten gör svenskheten till ett politiskt redskap. Etniciteten finns när den kan användas i ett vallöfte om svenskfientlighet, men löses upp när frågan gäller folkets långsiktiga fortbestånd.
”Folkutbyte” utan folket
Så sent som 2024 skrev Åkesson att det pågår ett folkutbyte och att ett Sverige som människor känner igen håller på att ersättas av något annat. Men även då var han noga med att definiera utbytet kulturellt och inte etniskt.
Det skapar en uppenbar begreppsförvirring. Om en befolkning kan ersättas demografiskt utan att folket anses utbytt, så länge efterföljarna tar över vissa normer och högtider, har ordet folk förlorat sin historiska betydelse. Kvar blir ett administrativt och kulturellt medlemskap som staten och politiken kan omdefiniera.
Samma linje återkom i Åkessons vårtal 2026, där han förklarade att svenskheten inte sitter i hudfärgen eller någon annan kroppsdel. Nu har han också klargjort vad den formuleringen betyder när den förs hela vägen till den demografiska frågan: Det historiska folket behöver inte bestå som majoritet.
AfS formulerar motsatsen
Som kontrast publicerade Alternativ för Sverige ett kort budskap efter intervjun. Partiet skriver att svenskar ”aldrig någonsin” får acceptera att bli minoritet i sitt eget land och kopplar detta till kravet på ett omfattande återvandringsprogram.
Man kan invända mot AfS:s politik, dess genomförbarhet eller dess sätt att formulera frågan. Men någon oklarhet om principen finns inte. Där SD talar om en öppen svenskhet som kan överleva en fullständig demografisk omvandling, säger AfS att ett folk också har rätt till kontinuitet och ett eget historiskt hemland.
Skillnaden är inte kosmetisk. Den går till nationalismens kärna. Är nationen endast en uppsättning värderingar och kulturella vanor, eller är den också ett historiskt folk med band mellan döda, levande och ännu ofödda generationer?
SD har gjort sin egen nationalism ofarlig
Sverigedemokraterna vill gärna tala om att Sverige ska förbli Sverige. Partiet kampanjar om återvandring, svenskfientlighet, assimilation och en stramare migrationspolitik. Allt detta kan påverka utvecklingens hastighet och minska de mest omedelbara konflikterna.
Men när partiledaren får den principiella frågan om etniska svenskar får bli minoritet finns ingen röd linje. Det finns inget mål om att det svenska folket ska förbli majoritet och ingen vilja att ens definiera vad en sådan kontinuitet skulle innebära.
Kapitulationen inför den samhällsomvandling som partiet påstår sig vilja stoppa är därmed fullständig. Man försvarar svenska traditioner, men inte nödvändigtvis de svenskar som har skapat dem. Man försvarar ett kulturellt skal, men avstår från att slå fast att folket inuti det har en självklar rätt till framtiden.
SD:s öppna svenskhet gör därmed partiets nationalism fullständigt ofarlig för den ordning som har drivit fram den demografiska förändringen. Så länge framtidens befolkning lär sig språket, följer lagarna och antar en godkänd svensk identitet kan processen fortsätta – och partiet kan ändå hävda att Sverige har förblivit svenskt.
För väljare som anser att svenskarna inte bara är bärare av utbytbara normer, utan ett historiskt folk med samma rätt till kontinuitet som andra folk, är beskedet tydligt. Sverigedemokraterna företräder inte längre den självklara principen.
På den här punkten kan man inte vara annat än glasklar:
Svenskar existerar otvivelaktigt som etnisk grupp och vi européer skall nu och i framtiden utan det minsta ursäktande dominera kontinenten som är vår civilisations vagga och urhem!
Markus Andersson
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Skådespelaren och samhällsdebattören Stefan Sauk går till hårt angrepp mot det politiska spelet inför valet. I ett långt samtal menar han att makthavare, medier och företagens värdegrundsarbete tillsammans har trängt undan både saklighet och ett friare offentligt samtal.
I podcasten Gröning & Blomgren utanför, som publicerades av Svenska Epoch Times den 20 augusti, talar Stefan Sauk om vad han ser som en allt mer ängslig politisk kultur.
I programmet lyfter han bland annat fram kritikens värde, ifrågasätter energipolitiken och efterlyser ett vuxnare sätt att möta människor som gör fel.
Stefan Sauks egna tolkningar står tydligt i centrum i samtalet: en folkligt formulerad uppgörelse med maktens språk, symbolpolitik och det han beskriver som ett svenskt behov av att rätta in sig i ledet.
Han inleder med valrörelsen, vars löften och utspel han uppfattar som ett skådespel långt från de frågor som avgör landets riktning.
Kritiken riktas inte bara mot enskilda partier, utan mot själva sättet på vilket den politiska klassen konkurrerar om väljarnas uppmärksamhet.
"Politikerna" skapar föraktet
Stefan Sauk säger att han undviker delar av valrörelsen eftersom han blir både arg och orolig av nivån. I stället för politisk förnyelse ser han ett spel där personangrepp, inövade budskap och löften utan ordentlig genomlysning tar över.
— Det som är bäst på att spä på politikerföraktet, det är politikerna själva.
Hans invändning går längre än den vanliga kritiken mot "tonläget". När politiker snabbt byter hållning, eller när stora systemförändringar presenteras som enkla förhandlingsvinster, försvinner enligt honom den granskning som borde hjälpa människor att förstå följderna.
I samtalet tar han upp förslaget om ett förstatligande av sjukvård och skola som exempel. Oavsett vilken slutsats man har i den sakfrågan reagerar Sauk på det han uppfattar som en frånvaro av följdfrågor i bevakningen.
— Där har vi ett svart hål av inkompetens, säger Jan Blomgren om journalistikens reaktion på de stora löftena.
Invändningen träffar en central fråga.
Om en politisk reform ändrar ansvarsfördelningen mellan stat, kommuner och regioner bör den inte kunna säljas som en snabb bytesaffär mellan partiledare. Väljarna behöver få veta vad som flyttas, vem som får makten och vem som bär kostnaden när systemen inte fungerar.
Stefan Sauk drar resonemanget till demokratin själv och argumenterar provocerande för ett slags röstkort.
Förslaget är knappast förenligt med den allmänna och lika rösträtten, men han använder det för att sätta fingret på ett reellt problem: ett politiskt system som förutsätter informerade medborgare men samtidigt belönar kampanjens förenklingar.
— En riktig demokrati kräver ju medborgare som är kunniga, pålästa och har en uppfattning som baseras på fakta, inte på känslor.
Energipolitiken symbol för ett större misslyckande
Det andra stora spåret i samtalet är energi- och klimatpolitiken. Här riktar han särskilt skarp kritik mot Miljöpartiet, men också mot en bredare politisk kultur som han menar har prioriterat signalvärden framför konsekvensanalys.
Han återkommer till kärnkraftens avveckling, till frågan om planerbar el och till hur landsbygdens villkor ofta behandlas. Sauk gör flera långtgående påståenden om bland annat vindkraft, skogsbränder och klimatpolitikens drivkrafter.
Uppgifter som bör bedömas var för sig och kan inte tas som fastslagna enbart för att de förs fram i en intervju. Kärnan i hans kritik är dock tydlig: politiker som säger sig värna klimat och industri måste också redovisa hur elsystemet ska fungera när produktionen varierar och efterfrågan växer.
— Var är fakta någonstans? frågar han, efter att ha beskrivit vad han ser som ett känslostyrt samtal om klimatet.
Frågan är särskilt relevant eftersom energipolitiken just nu är under omprövning. Regeringen arbetar för ny kärnkraft och har lagt fram flera förslag för att underlätta etableringar, samtidigt som det politiska grälet om kostnader, risker och elbehov fortsätter.
Det gör Sauks grundkrav rimligt även för den som inte delar hans slutsatser: visa beräkningarna, pröva alternativen och låt inte ett politiskt varumärke ersätta en öppen konsekvensanalys.
Han beskriver dessutom en klyfta mellan storstädernas politiska ideal och människor som arbetar i jordbruk, skogsbruk eller är beroende av bilen. När regler och omställningskrav utformas långt från vardagens praktiska begränsningar riskerar de enligt honom att bli ett uttryck för förakt snarare än omsorg.
— Det finns inga som röstar på Miljöpartiet som är bönder och som bor på landsbygden och som lever och verkar i naturen.
Uttalandet må ha en ton av generalisering, men den pekar mot den representativitetsfråga som ofta göms bakom ordet omställning: vilka får definiera problemen och vilka förväntas bära de konkreta uppoffringarna?
Brommafrågan ett test av politisk hederlighet
I programmet blir Bromma flygplats en annan symbolfråga för Stefan Sauk.
Han kopplar ihop nedläggningsplanerna med samma slags politik som han menar har drivit fram kärnkraftsavvecklingen: först görs verksamheten svårare eller dyrare, sedan presenteras nedläggningen som oundviklig.
Sauk hävdar att Bromma är både en viktig del av Stockholms beredskap och en redan gjord investering.
Han pekar på flygplatsens funktion för ambulansflyg, helikoptrar och mindre flyg och vänder sig mot tanken att en huvudstad utan en flygplats nära staden självklart skulle vara ett framsteg.
— Bromma flygplats är nyligen renoverad för en och en halv miljard.
Det konkreta beloppet och hans övriga uppgifter om beslutsgången behöver kontrolleras mot offentliga underlag. Men Sauks politiska poäng är större än den enskilda flygplatsen.
Om politiken först låter infrastruktur förfalla, eller lägger regler och kostnader på den, kan samma politiker därefter hänvisa till den nya ekonomiska verkligheten som skäl för att avveckla den. Då försvinner möjligheten till en ärlig diskussion om vad man faktiskt velat uppnå från början.
Han går också hårt åt flygskammen och den urbana moralism han förknippar med Miljöpartiet.
När svenskar förväntas avstå från resor, bilkörning och andra vardagliga möjligheter, samtidigt som Sveriges utsläpp bara är en liten del av det globala sammanhanget, ser Sauk det som en politik som främst disciplinerar den egna befolkningen.
— Vi gör oss själva urarva, urfattiga, säger han och målar i kärnfulla ordalag upp ett Sverige som riskerar att byta modern infrastruktur mot symboliska uppoffringar.
"Vi är ett torparfolk"
Den kanske mest folkliga och samtidigt mest obekväma delen av Sauks analys handlar om svenskarna som folk.
Han spekulerar i varför så många accepterar svaga politiska besked, sena omsvängningar och ett samhällsklimat där avvikande röster snabbt misstänkliggörs.
— Vi är torparfolk. Vi har liksom skammen på ryggen, säger han.
Han ger ingen historisk analys i vetenskaplig mening, utan målar upp en bild av en nationell självuppfattning: vanan att inte göra väsen av sig, att hellre försöka passa in än riskera att bli besvärlig.
Han menar att den hållningen gör människor lättare att styra med skam, med löften om att vara "bäst i klassen" och med rädsla för att hamna utanför den godkända gemenskapen.
Han kopplar detta till ett samhälle som enligt honom blivit mer konformistiskt och mindre levande. Efter resor utomlands får han, säger han, känslan av att Sverige förändrats i fel riktning.
— Det börjar bli gråare och gråare, och det är släckt i lampan.
Här träffar han en oro som är svår att mäta i tabeller, men som många känner igen: att det offentliga språket blivit mer försiktigt samtidigt som de stora besluten upplevs allt mer avlägsna. Det handlar inte bara om vad människor får säga, utan om huruvida de längre tror att det är meningsfullt att säga det.
Stefan Sauks mest mörka formulering kommer när han talar om en utveckling som han inte ser någon enkel väg ut ur. Han uttrycker inte en önskan om sammanbrott, utan en frustration över ett system där varningssignalerna inte tas på allvar förrän konsekvenserna blivit omöjliga att bortse från.
— Kanske bara bra: låt skiten gå åt helvete så får vi nyst på alltihopa, säger han.
Den brutala formuleringen förklarar samtidigt varför hans resonemang får genomslag. Han talar inte som en utredare som väger varje ord, utan som någon som är less på ett samhälle där institutioner enligt honom hellre administrerar missnöjet än angriper orsakerna.
Därför blir hans återkommande försvar för kritik artikelns röda tråd: utan människor som säger emot i tid riskerar systemet att fortsätta tills verkligheten själv tvingar fram förändringen.
Tystnadskulturen
Det mest intressanta i programmet är kanske ändå Sauks resonemang om tystnadskultur.
Han menar att myndigheter och stora företag har byggt upp regelverk där människor riskerar att sorteras bort för fel ord, fel åsikt eller ett avsteg från en abstrakt värdegrund.
— Tystnadskulturen och det här med alla värdegrunder har ju blivit små fascistoida avdelningar.
Formuleringen kan beskrivas som typisk Sauk: avsiktligt hård och lätt att invända mot. Men det vore ett misstag att avfärda den utan att ta frågan på allvar.
När arbetsgivare, organisationer och myndigheter blandar samman professionellt ansvar med ideologisk likriktning skapas ett klimat där människor börjar tala för att undvika risk, inte för att klargöra vad som är sant eller klokt.
Här blir hans bild av kritik mer konstruktiv än den först kan låta. Han berättar om människor som får höra något obekvämt, blir sårade, men därmed också får chansen att rätta till det som inte fungerar. Något som står i motsats till både mobbning och inställsamhet.
— Det är mänsklighet för mig. Det är en vuxen mänsklighet, betonar han.
Hans poäng är att den som påpekar ett fel inte nödvändigtvis är fiende. Tvärtom kan vännen, kollegan eller medborgaren som vägrar applådera vara den som ger en människa eller en institution möjlighet att bli bättre.
I en demokrati gäller det också makthavare: kritik som sägs högt är ofta mindre farlig än en allmän uppgivenhet där människor slutar tro att deras invändningar spelar roll.
En av Stefan Sauks styrkor ligger inte i att han presenterar ett färdigt politiskt program. Den ligger i motviljan mot att acceptera den givna berättelsen bara för att den uttalas med rätt tonfall av rätt person.
Han kan av vissa upplevas som burdus, överdriva och dra iväg i associationer, men hans mest träffsäkra invändning handlar om ett offentligt samtal där för få vågar ställa den elementära frågan: Vad menar ni, och vad får det för följder?
När valrörelsen nu går in i sitt avgörande skede är det en fråga som förtjänar fler svar än slagord.
Stefan Sauks uppmaning är mindre ett försvar för cynism än ett krav på att medborgare, journalister och politiker ska sluta låtsas att ord saknar konsekvenser.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Medan partierna tävlar om mindre ekonomiska löften lämnas Sveriges militära kurs, pandemipolitiken och den digitala övervakningen utanför valdebatten, skriver Andreas Sidkvist, vice partiledare för MoD.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.
Det är mycket prat om valfläsk. Partierna bjuder över varandra med några hundralappar hit och ett avdrag dit.
Samtidigt är några av de största besluten om Sveriges framtid redan fattade.
Sverige har gått med i Nato. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. Hundratals miljarder satsas på krig och upprustning. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU bygger ut kontrollen över vår digitala offentlighet.
Men var är den stora valdebatten?
Mindre partier som ifrågasätter färdriktningen släpps knappt fram i de stora medierna.
Du får välja färg på bilen, men motorn och destinationen är redan bestämda.
Här är sex riktiga valfrågor.
1. 128 miljarder till Ukraina
Sveriges militära stöd till Ukraina uppgår till omkring 128 miljarder kronor. Med civilt stöd cirka 157 miljarder.[1]
Samtidigt visade Gallup 2025 att 69 procent av ukrainarna ville se ett förhandlat slut på kriget så snart som möjligt. Bara 24 procent ville fortsätta till seger.[2]
Varför är svenska politikers svar fortfarande fler vapen och mer pengar?
Man kan fördöma Rysslands invasion och samtidigt vilja få slut på dödandet.
Fredsförhandlingar är inte kapitulation. Diplomati är inte förräderi.
2. Den nya krigsekonomin
Sveriges militära försvarsanslag är 175 miljarder kronor 2026, 18 procent mer än 2025. Ukrainastödet ligger utanför.[3]
Regeringen siktar på 3,5 procent av BNP till försvaret 2030 och Nato-länderna har åtagit sig att nå totalt 5 procent 2035, inklusive bredare försvars- och säkerhetsutgifter.[4]
Fem procent av en BNP på 7 000 miljarder skulle motsvara 350 miljarder om året.
Varifrån ska pengarna komma? Skatter? Statsskuld? Nedskärningar?
När några miljarder satsas på vården är det en stor reform. När tiotals miljarder går till försvaret är det en självklarhet.
Det är också valfläsk. Fast åt vapenindustrin.
3. Amerikansk militär på svensk mark
Genom DCA-avtalet har USA fått tillgång till 17 svenska militära anläggningar och områden.[5]
Delar kan dessutom upplåtas för amerikanska styrkors ensamma tillgång.[5][6]
Det är en historisk förändring.
Militära allianser innebär inte bara att någon lovar att försvara dig. Du blir också en del av deras militära infrastruktur och konflikter.
Varför är detta inte en av valets största frågor?
4. Från alliansfrihet till Nato
I mars 2022 varnade Magdalena Andersson för att ett svenskt Natomedlemskap kunde destabilisera vårt närområde.[7]
Sedan vände Socialdemokraterna.
Ingen folkomröstning hölls. 2024 blev Sverige medlem och mer än 200 år av militär alliansfrihet var över.
Har Sverige blivit säkrare, eller har vi gjort oss strategiskt viktigare i en konfrontation mellan Nato och kärnvapenmakten Ryssland?
Den frågan borde åtminstone diskuteras.
5. Pandemin är över. Var är granskningen?
Under pandemin infördes extraordinära begränsningar. Vaccinationsbevis infördes och människor utsattes för hårt tryck att vaccinera sig.
De som ifrågasatte risker eller virusets ursprung avfärdades ofta som antivaxxare och konspirationsteoretiker.
Sedan kopplades Astra Zenecas vaccin till mycket sällsynta fall av ovanliga blodproppar i kombination med låga nivåer av blodplättar.[8] Myokardit och perikardit identifierades som biverkningar som kan förekomma i mycket sällsynta fall efter vaccination med mRNA-vaccinerna Comirnaty och Spikevax.[9]
År 2025 bedömde CIA att ett laboratorierelaterat ursprung för covid-19 var mer sannolikt än ett naturligt ursprung, men myndigheten betonade att bedömningen gjordes med låg tilltro och att båda scenarierna var möjliga.[10]
Varför har Sverige inte genomfört en kompromisslös granskning av pandemipolitiken?
Det handlar inte om att vara för eller mot vaccin.
Det handlar om vad som händer med demokratin när människor förväntas lyda och de som ifrågasätter makten blir problemet.
6. Yttrandefriheten naggas sönder
Sedan 2023 gäller lagen om utlandsspioneri. Riksdagen skriver själv att den innebär begränsningar av meddelarfriheten och anskaffarfriheten.[11]
2025 placerade EU den schweiziske före detta översten Jacques Baud på sin sanktionslista, bland annat med hänvisning till prorysk propaganda och informationsmanipulering.[12]
Oavsett vad man tycker om Baud är principfrågan viktig:
Hur långt ska politiska institutioner få gå för att bestraffa människor för information och analyser de anser gynnar en främmande makt?
Samtidigt reglerar Digital Services Act hur de största plattformarna ska hantera bland annat systemrisker för samhällsdebatt och val.[13] Parallellt fortsätter EU-arbetet med det som brukar kallas Chat Control.[14]
Goda syften räcker inte. Vi måste fråga vilken infrastruktur för övervakning och kontroll som byggs.
Det är detta valet borde handla om
Sverige har övergett alliansfriheten. Amerikansk militär har fått tillgång till svenska militära områden. 128 miljarder har satsats på militärt Ukrainastöd. Försvarsutgifterna rusar. Grundlagsskyddade friheter har begränsats och EU:s digitala makt växer.
Ändå handlar valrörelsen om några hundralappar hit och dit.
De verkliga frågorna är större:
Krig eller fred.
Alliansfrihet eller stormaktsberoende.
Öppen debatt eller åsiktskorridor.
Medicinskt självbestämmande eller statlig lydnad.
Privatliv eller digital övervakning.
Det handlar om vilket samhälle våra barn ska leva i.
Bilen rullar redan mot sin destination. Frågan är om du någonsin fick vara med och välja den.
Andreas Sidkvist, vice partiledare och riksdagskandidat för MoD – Mänskliga rättigheter och Demokrati
Källor
Regeringskansliet: Sveriges stöd till Ukraina. Sammanställningen anger cirka 157 miljarder kronor sedan februari 2022, varav 128 miljarder i militärt och 29 miljarder i civilt stöd.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
Vänsterpartisten Yakira Pulido Moreno sade ”man dödar dem” efter att ha kallat en 16-årig sverigedemokrat för ”nazist” under ett valmöte i Upplands Väsby. När hon pressades om uttalandet svarade hon att hon ville ”mörda alla nazister”. Kort därefter förde poliser bort henne från platsen.
Videoklippet från valmötet den 31 augusti visar hur den unga kvinnan invänder när Pulido Moreno beskriver Sverigedemokraterna som ett nazistiskt parti.
— Vet du vad man gör med nazister? Man dödar dem, säger Pulido Moreno.
En man frågar om hon därmed vill mörda ”den här lilla tjejen”.
— Jag vill mörda alla nazister, svarar hon.
Orden yttras alltså i ett samtal där Pulido Moreno nyss har betecknat den minderåriga flickans parti som nazistiskt. Uttalandet innehåller därmed en tydlig hänvisning till dödligt våld mot den politiska motståndare som står framför henne.
Filmen visar sedan hur flera poliser för bort Pulido Moreno efter att hon stör mötet med visselpipor. Det är oklart om hon bara greps, omhändertogs eller delgavs någon brottsmisstanke.
Har förtroendeuppdrag inom skolan
I samband med polisingripandet frågar filmaren om Pulido Moreno fortfarande sitter i utbildningsnämnden för Vänsterpartiet.
— Det är klart jag gör, svarar hon.
Upplands Väsby kommuns förtroendemannaregister bekräftar att hon är Vänsterpartiets ersättare i utbildningsnämnden. Uppdraget löper enligt registret från den 1 januari 2023 till den 31 december 2026.
Nämndens protokoll från den 27 maj räknar också upp Pulido Moreno bland ersättarna. Utbildningsnämnden ansvarar för hela den kommunala utbildningskedjan, från förskola och grundskola till gymnasium och vuxenutbildning.
Att en förtroendevald med ansvar inom skolan talar om att mörda människor i en politisk ordväxling med en minderårig gör händelsen särskilt allvarlig.
Brottsrubriceringen är inte fastställd
Journalisten Christian Peterson, som publicerade filmen, uppger att flickan som fick mottaga de indirekta dödshoten är 16 år och sverigedemokrat. I videon beskrivs hon som medlem i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. NyD namnger henne inte.
Peterson och Riks betecknar uttalandet som ett mordhot. Någon offentlig uppgift från polis eller åklagare som bekräftar den brottsrubriceringen har ännu inte offentliggjorts.
Varken Vänsterpartiets riksorganisation eller den lokala partiföreningen hade vid samma tidpunkt offentliggjort någon kommentar. Pulido Moreno hade inte heller lämnat någon offentlig förklaring i de källor som NyD granskat.
Trovärdighet – grunden i vår journalistik sedan 2012
Nya Dagbladets position är unik i det svenska medielandskapet. NyD är oberoende på riktigt. Tidningen ägs och kontrolleras inom den egna redaktionen – inte av stora mediekonglomerat eller utländska intressen.
Sedan grundandet 2012 har grunden i vår oberoende journalistik varit balans och trovärdighet framför sensationsjournalistik och snabba klick. NyD är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning och står helt fri från politiska partier och industriintressen.
NyD erhåller inget presstöd och finansieras genom läsardonationer och annonser. Läs mer om våra pressetiska riktlinjer här.
