Ryssland och Vitryssland har rätt att försvara sig mot västerländsk imperialism

Denna artikel redogör i sammandrag för hur allmänna humanitära förhållande kraftigt kan förbättras den dag då de anglo-amerikanska aggressionsmakterna lägger ner ambitionerna att genom imperialism fragmentera och balkanisera rubrikens öststater. Att förbättra de demokratiska förhållandena är dock en sekundär uppgift eftersom det historiskt har visat sig att demokrati har sina uppenbara risker. Det är nästan undantagslöst demokratiska stater som under det senaste seklet förorsakat krig i den västliga hemisfären, men också globalt.

Närmast gäller det att beskriva det psykopatiska destruktionsmönster som från västerländskt håll riktats mot främst Sovjetunionen och sedan Ryssland under mer än 40 års tid. Psykopatiskt är det eftersom anledningen till aggressionerna hela tiden har varit oklara, förutom ett ledmotiv att förstöra. Något ansvarstagande för utförd destruktion har heller aldrig varit aktuell.

Låt mig börja redogörelsen vid år 1979. Det var det år då USA:s president Jimmy Carter gav sin säkerhetsrådgivare Brzezinski i uppdrag att i Sovjetrepubliken Afghanistan skapa en terrorstyrka på 40 000 man – finansierad med narkotikapengar och med uppgift att dra in Sovjet i ett krig. Tanken var att ett förödande krig skulle få Sovjet att förblöda och kollapsa. Operationen lyckades och inte bara Sovjet kollapsade efter tio år, utan även Afghanistan drogs in i en dödskamp som varar än idag. Det blev en dubbelseger för USA – en terrorstyrka, Mujahedeen, hade skapats som sedan i olika förgreningar kunde framtill nu stå för helvetesskapande åtgärder i Mellanöstern. Sovjet kollapsade och därmed skapades förutsättningar för en ekonomisk våldtäkt av Ryssland.

1990-talet var rövarnas tid. Man arbetade med stöd av George Bush och CIA samt bankmännen omkring dessa till dess att Bill Clinton tog över med målet att förvärra Rysslands situation mer. Verktyget fick bli Boris Jeltsin och en samling ryska överlöpare, som såg till så att Jeltsin aldrig behövde bli törstig. ”Jeltsinmaffian” arbetade effektivt med att leda ett utblottat Ryssland fram mot stupstocken. Genom ett presidentval 1995, helt styrt av USA, lyckades dock Jeltsin sitta kvar ännu en period över fem miljoner ryssars och vitryssars lik. Så många avled nämligen under den humanitära kris som CIA:s slakt av den ryska ekonomin medförde.

I Vitryssland, som var starkt bundet till Ryssland, kunde inte Lukasjenko stillatigande åse våldtäkten av de slaviska folken. Han grep makten 1994 för att rädda sitt folk.

Några år senare skulle Vladimir Putin med järnhårda nypor agera på liknande sätt för att rädda Ryssland från de västliga vampyrerna. Men uppförsbacken kom att bli lång och svår för Putin. Inte på grund av hans göranden, men därför att Onkel Sam genom en av Paul Wolfowitz godkända doktrin, som ”konstaterar att det första målet med amerikansk utrikes- och militärpolitik är att förhindra återuppkomst av en ny rival på före detta Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, vilken utgör ett hot mot USA:s ensidiga åtgärder…”

USA ville fortsätta att vara herre på täppan och därför måste Putin hela tiden svartmålas och tryckas ner för att Onkel Sam skulle kunna stoltsera på toppen.

Ett sätt att komma åt Putin och Ryssland skulle vara genom att främst Ukraina skulle omvandlas till en lydig marionett och så långt har man lyckats. Chefen för USA:s omstörtande verksamhet, Carl Gersman, kunde i september 2014 utropa att Ukraina är den största trofén och ett viktigt steg på vägen att störta Putin.

Sedan återstår då Vitryssland, där en regimförändring i landet skulle göra det möjligt för Nato att föra fram sina vapen 300 kilometer närmare Moskva.

Genom att stödja ukrainska och baltiska extremister med en kraftig support från USA har personer som Roman Protasevich, som tillhör den högerextrema Azov-bataljonen, utifrån kunnat organisera omstörtande verksamhet i Vitryssland och Ryssland. Medan västerländska medier, som känt lukten av blod, klappat händerna och lovordat demokratin som ett verktyg för omstörtande verksamhet.

Varför inte lyssna till svenska Utrikespolitiska institutets beskrivning av förhållandena i Vitryssland: 2020,12, 13:

”Vitryssland har under Lukasjenkos tid vid makten förvandlats från en sluten Sovjetrepublik till ett modernt och mer öppet samhälle. Statens roll i ekonomin har minskat under 2010-talet från 70 till 50 procent av BNP och privata företag inom turism, livsmedel och IT-sektorerna har vuxit snabbt på bekostnad av statlig industri. Levnadsstandarden har stigit och bildningsnivån höjts så att andelen studenter per capita är bland de högsta i Europa.”

Det hindrar dock inte avgrundskören från andra sidan Atlanten att se Rysslands och Vitrysslands ödeläggelse som livets mening. För bara några år sedan gav Pentagons närstående tankesmedja, ”Rand Corporation”, ut en broschyr med titeln: ”How to Destroy Russia?”. Det är mycket allvarligt när man konstaterar att det första målet med amerikansk utrikes- och militärpolitik är att förhindra återuppkomst av en ny rival på före detta Sovjetunionens territorium eller någon annanstans, vilken utgör ett hot mot USA:s ensidiga åtgärder – eftersom amerikanerna numera är experter på förstörelse av andra länder. När man beaktar hur de, efter att ha förstört ett antal länder runt om i världen, nu också håller på att förstöra sitt eget land, förstår man kraften i den destruktiva dynamiken. Allt detta har skett och sker med kraftfull hjälp från massmedia.

Varken Ryssland eller Vitryssland har aldrig under de senaste 40 åren hotat några stater.

USA och Nato har alltid under de senaste 40 åren hotat en mängd stater, bland annat Ryssland och Vitryssland.

Hoten har i första steget utgjorts av ett medialt krig. I steg två har en ekonomisk krigföring tillämpats. I båda dessa steg har bland annat Sverige ställt upp helhjärtat. I det tredje steget har man tänkt att Nato:s militärmakt ska utformas. Som insats använder man några hundra miljoner européers liv. Som helhet utgör projektet en trappstege som når långt ner i avgrunden.

Hans Myrebro