Mainstreammedias krokodiltårar över det sargade Syrien

I sin krönika tar Hans Myrebro upp de faktiska orsakerna bakom Syrienkriget bortom den falska bild som mainstreammedia matat allmänheten med. Ett tungt ansvar faller på västmakterna och Israel för den förintelse som orsakats i landet.

publicerad 26 mars 2021
Två förstörda stridsvagnar i Azaz, Syrien, 2012.

Vill du se mer gräv och granskningar på Nya Dagbladet?

9690 kr av 50 000 kr insamlade. Bidra till höstens viktiga grävkassa! Stöd arbetet genom Swish till 123 611 30 21 eller andra donationsalternativ.


Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

Efter tio år av krig mot Syrien är det befogat att klarlägga hur det hela en gång började och vilka motiven var för USA-alliansen att helt demolera och fragmentera Syrien. För det var där det hela började, med en ambition från alliansens sida från 1982 – senare fastställt i en rad dokument att det skulle ske med hjälp av IS – och nu har man nästan helt lyckats.

Om vi går tillbaka till år 1957 så kan vi finna att den dåvarande presidenten Dwight Eisenhower redan vid den tiden tillsammans med Harold MacMillan i England kunde godkänna en plan för hur CIA och M16 skulle kunna iscensätta falska gränsincidenter som en ursäkt för att västvänliga grannländer till Syrien, med bistånd från USA, skulle finna orsak att invadera landet. Vidare skulle arbetet gå ut på att framställa Syrien som bas för internationella sabotage och terrorhandlingar (jämför västländernas nuvarande attityd mot Iran).  Jag tror mig förstå att om man som stat är omgiven av både nära och långväga stater som med alla medel vill omstörta ens land, är troligt att statschefen – för att hålla landet samman – måste använda mycket omsorg men också hårda nypor med risk att bli kallad diktator.

Samma år, 1957, genomförde ett antal länder med USA i spetsen ett välorganiserat kuppförsök mot Syrien, vilket dock misslyckades. Tidigare samma år hade Sovjetunionen lagt fram en deklaration avseende en överenskommelse mellan stormakterna att avstå från våld och extern inblandning i Syriens angelägenheter.  USA, Storbritannien och Frankrike vägrade dock att samarbeta.

Ett gott samarbete mellan det regerande arabnationalistiska och socialistiska Baathpartiet och Sovjet kom under de kommande decennierna att bli garanten för en positiv utveckling med höjd levnadsstandard och en massiv uppbyggnad av infrastrukturen. Statens säkerhetsapparat var under samma tid samtidigt mycket bestämd, eftersom hotet från de västliga skurkstaterna hela tiden var påtagligt.  Det hotet blev helt uppenbart och förtydligat när den sionistiska Yinon-planen år 1982 drog upp riktlinjerna för hur Syrien skulle styckas sönder (balkaniseras).

Så länge Sovjetunionen bestod stödde de generöst och uppmuntrade den positiva trenden i Syrien. När sedan Sovjet kollapsade måste det militärt starka Syrien än mer vara på sin vakt och dess säkerhetspolis måste varje dag begrunda vad den israeliska sionistplanen kunde innebära i dess nästa fas. Under tiden arbetade västvärldens massmedia för högtryck med att utmåla Syriens president Assad som en demon som snarast måste störtas. Regimens påtagligt positiva sidor teg man om på order från CIA.

När Putin kom till makten framhävde han bestämt att Assad-regimen på sikt måste förändras, men varnade för att med våld försöka störta regimen. Hans argument hjälpte dock inte, utan det spår som USA och Israel hade slagit in på kom att fullföljas. 1996 kunde den neokonservativa politikern Richard Perle för Benjamin Netanyahu redovisa sin rapport “A Clean Break, a new Strategi for Securing the Realm“, enligt vilket Israels grannländer skulle smulas sönder en efter en. Nu hade man en utstakad väg att följa – och det gjorde man.

CIA, M16 och den israeliska säkerhetstjänsten där IS så småningom kom att ingå i gänget, kom att arbeta frenetiskt under de kommande åren för att få tillstånd till ett proxykrig, alternativt inbördeskrig, i Syrien. Det kriget var dock tänkt att bryta ut först efter det att Irak hade krossats – allt i enlighet med Yinon-planen som hade fastställt att “vägen till Damaskus måste gå över Bagdad“. Ett av Hillary Clintons email med rubriken New Iran and Syria 2 DOC från den 31 december 2012 talar sitt tydliga språk, “The best way to help Israel deal with Iran’s nuclear capability is to help people of Syria to overthrow the regime of Bashar Assad.“, skrev Clinton. I ett annat mejl drar hon sig inte för att förorda att hela Assad- familjen tillintetgörs.

Så bröt då det förödande kriget i Syrien ut i full skala under mars 2011. Knappt ett år senare tillsatte Arabförbundet en observatörsgrupp bestående av 160 experter från sex arabländer. Deras uppgift var att ta reda på hur kriget startade och vilka krafter som låg bakom. Resultatet från undersökningen som pågick i fyra veckor finns redovisad i ”Rapport från chefen för Arabförbundets observatörsgrupp till Syrien, från den 24 dec. 2011 till den 18 januari 2012“. Rapporten erkänner existensen av “väpnade enheter” inblandade i slakt av civila och poliser samt i genomförandet av terrorhandlingar, vilka i sin tur bidragit till åtgärder från regeringens styrkor. Arabförbundets undersökning är den enda mångnationella undersökning som utförts i Syrien. Den pekar tydligt ut externa förintelsekrafter som orsak till kriget. Därför kom den också att förtigas av västerländska medier.

Till detta kan läggas en företeelse som benämns “återförpackning”. Så kunde till exempel media berätta om en “fredsdemonstration” i den inre delen av Syrien i vilket sex personer blev skjutna till döds. När Arabförbundet undersökte händelsen fann de att alla de skjutna var polismän. Det är klart att sådana “fredsdemonstrationer” får sina konsekvenser.  I april 2012 varnade Moder Agnes-Mariam de la Croix av St. James-klostret för att rebellernas övergrepp återförpackas i både västerländska och arabiska medier som regimens illdåd.  Hon kunde bland annat berätta om en massaker i Khalidiya-kvarteret i Homs, där rebellerna hade samlat en stor skara av kristna och alawiter i en byggnad som sedan sprängdes. Händelsen omnämndes sedan i västerländska medier som ett verk utförd av Assad-regimen.

Hela tiden fanns flera stater med USA i spetsen med i bakgrunden som leverantör av krigsmateriel, information och utbildning av rebeller, och ej att förglömma – styrning av hela det CIA-styrda mainstreammedia i krigshetsande syfte. Målsättningen var hela tiden orubblig – Syrien skulle demoleras – och att störta president Assad var bara ett svepskäl. Minns gärna neokonservativa Michael Ledeens ord: ”Stabilitet är en ovärdig amerikansk uppgift och ett vilseledande begrepp till på köpet. Vi önskar inte stabilitet i Iran, Irak, Syrien, Libanon eller ens i Saudiarabien. Vi önskar en tingens förändring. Den verkliga frågan är inte om, utan hur man skall destabilisera.” Hans budskap stämde väl in i allianskören som nu kan jubla över ett väl förrättat verk.

 

Hans Myrebro

 


Referenser:

(1) World Zionist Orgazation, Yinon-planen eller “Greater Israel” / The Zionist Plan for the Middle East

(2) Richard Perle m.fl.”A Clean Break, a new Strategi for Securing the Realm”

(3) Rapport från chefen för Arabförbundets observatörsgrupp till Syrien, från 24 dec. 2011 till 18 jan 1012

(4) Ledeen Michael, The War against the Terror Masters

(5) Hans Myrebro, NATO – ett monster på katastrofkurs.

Om skribenten:

Hans Myrebro är en pseudonym. Han har bland annat författat boken NATO – ett monster på katastrofkurs.

Myrebros senaste bok "De skapade ett blodigt 1900-tal" går att köpa på Historiskt Korrekt förlag.

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!