Hur kulturpersoner försvarar att EU tar över makten

Medlemmar av EU-byråkratin och politiker, som önskar ett federalt Europa, talar nu ofta om, att europeiska värden är under attack. Ett just publicerat manifest av trettio kulturpersoner i brittiska The Guardian, av vilka Bernard-Henri Lévy, Milan Kundera och Salman Rushdie är de mest välkända, spinner på samma tema och påstår, att idén om Europa är i stor fara:

The idea of Europe is in peril ….this new crisis of the European conscience…promises to tear down everything that made our societies great, honourable, and prosperous, there is a challenge greater than any since the 1930s: a challenge to liberal democracy and its values.

En integration i Europa, som respekterar befolkningarnas önskan att gå försiktigt fram och bara stegvis – och om förväntat resultat är lovande – minska den nationella suveräniteten (istället för att mycket snabbt överlämna makten till en icke-vald byråkrati i Bryssel) är alltså detsamma som att riva ner ”allt det som gjort våra samhällen stora, ärofulla och välmående”. Beträffande välmåendet verkar man ha glömt bort, att det just var den snabba (ekonomiska) integrationen i en betydande del av Europa genom införandet av Euron– inte genom frihandeln – som skapat väldiga problem för många länder. Arbetslöshetssiffrorna liknade så småningom de under 30-talets depression.

Och de nationalistiska partiernas motstånd mot dagens typ av EU-integration och globalism innebär inte, att ”det finns en utmaning större än någon sedan 1930-talet: en utmaning mot liberal demokrati och dess värden”. Att många nationalistpartiers och – i vissa länder – deras regeringars val av en annan väg för integrationen i Europa, skulle vara ett större hot mot vår region och dess demokrati än det kommunistiska blockets totalitära och militära hot under 1946 – 80 är en löjeväckande överdrift. Den bara dömer ut dessa kulturpersoners historiekunskap och omdöme.

Hur karakteriserar man då de, som leder dessa fördömliga nationalistiska partier, vilka sägs skada Europa? Ja, manifestet beskriver dem på följande sätt, och det kan kanske också gälla många av deras väljare:

Europe is being attacked by false prophets who are drunk on resentment… Urgently, we need to sound the alarm against these arsonists of soul and spirit… the gravediggers of the European idea…

Att få veta, att man är en falsk profet deformerad av harm och förbittring och samtidigt bedömas inte vara är bättre än en dödgrävare (även om det gäller en ide´) kan ändå inte förbereda nationalistledarna för det ultimata dråpslaget: de är mordbrännare – och dessutom av människors själar och ande (vilket väl måste bedömas vara värre än om det gällde en skola eller ett sjukhus?).

Kändisgruppen är inte optimistisk om utgången av EU-valet. Om inte någon form av politisk väckelse inträffar, händer detta:

“Det kommer att leda till seger för förstörarna. För dem som fortfarande tror på arvet från Erasmus, Dante, Goethe och Comenius blir det bara ett vanhedrande nederlag. En politik av förakt för intelligens och kultur kommer att ha triumferat. Det kommer att bli en explosion av främlingsfientlighet och antisemitism. En katastrof kommer att ha drabbat oss.”

Det är verkligen en ordentlig utskåpning! Man trodde, att förljugenheten och demagogin hos Juncker, Merkel och Macron inte lätt kunde överträffas, men dessa kulturpersoner har ju ordet i sin makt och med ett outvecklat politiskt omdöme blir det kraftfulla resultat. Men det antyder också, att valkampanjen i maj kommer att bli exceptionellt smutsig, och att de nationalistiska sympatisörerna och potentiella väljarna kommer att vara under en trumeld av påhitt, desinformation och lögner. Det kommer att i Sverige kraftigt överträffa ja-sidans agitation i Euro-omröstningen 2003.

De medborgare, som då inte accepterar att ”ilska och hat kommer att omge och sänka oss” måste nu arbeta för ”den enda kraften, som är kraftfull nog att lyfta Europas folk över dem själva och deras krigiska förgångna”, vilken då anges vara ”den europeiska idén”. Men här visar sig kulturpersonerna åter igen vara okunniga om europeisk historia. Den fundamentala grunden för fred i Europa mellan europeiska stater är sedan länge något annat, nämligen två politiska grundfakta. Det första gäller, att politisk frihet och demokrati råder i så gott som alla europeiska länder. Individuella rättigheter och den massiva uppslutningen bakom demokratin som styrelseform i nästan alla länder är det första skyddet mot auktoritära regimer och krig. Demokratier för inte krig mot varandra!

Den andra faktorn är Nato, den allians, som under ett stort hot från ett totalitärt Sovjetunionen (efter 50-talet alltmer uppluckrat och så småningom transformerat till en auktoritär diktatur), under 1949-89 säkrade Europas gränser och garanterade vår frihet. Även idag – om diktaturen skulle sticka upp sitt huvud i en europeisk stat – innebär Nato ett skydd. Ifall till exempel Turkiet (vi bortser från frågan om det är en europeisk stat) klart utvecklas till diktatur, kommer landet att uteslutas/suspenderas från Nato, vars medlemmar sedan solidariskt står mot ett eventuellt aggressivt Turkiet. Dessa två faktorer är de, som garanterat Europas frihet och trygga utveckling under hela efterkrigstiden. Det innebär inte, att Sverige bör ansluta sig till Nato, eftersom organisationen numera också kan tjäna globalisternas syften.

I sina olika former (Kol- och stålgemenskapen 1951, sedan tullunionen Europeiska ekonomiska unionen (EEC), därefter Europeiska gemenskapen (EG) och sedan 1993 Europeiska unionen (EU)) har den europeiska sammanslutningen under lång tid huvudsakligen varit en ekonomisk samarbetsorganisation och inte alls spelat någon historisk roll som räddare av Europa. Och efter de första åren efter Eurons tillkomst 1999 har dess effekter gällande ekonomisk integration istället skapat osedvanliga och sedan kriget ej upplevda konflikter mellan europeiska stater. Och bland annat de kriser Euron framkallat, har EU-kommissionen sedan använt för att försöka tvinga fram åtgärder, som siktar mot ytterligare integration. För att klara de misstag och problem Euron lett till, har man i praktiken krävt att ge ytterligare makt åt EU!

Att som manifestet framställa dagens integrationsförsök – delvis framtvingade av tidigare felaktiga policys – som den enda och nästan heliga vägen mot ett integrerat Europa är löjeväckande, okunnigt och ett försök att lura europeiska väljare. Dagens tydliga avsikt från EU:s sida att tvinga fram en snabb integration är ett klumpigt och auktoritärt försök att snabbt krossa medlemsstaternas självständighet utan att bry sig om åsikterna hos deras medborgare.

Dan Ahlmark