Krönikor

Förintels(ernas) minnesdag

I backspegeln kan vi tydligt se att en rad förintelser utfördes under 1900-talet. Förintelser som vi inte bör glömma. Så låt oss minnas!

Vi kan lämpligen börja med den förintelse som ägde rum i nationalsocialismens Tyskland och som mest känd under namnet Förintelsen med stort F. Då kan vi börja med att fråga oss varför just den är mest känd och varför vi bör minnas just den.

Eftersom det var judar som drabbades i den förintelse som ägde rum under andra världskriget, så är det viktigt att förstå hur de själva betraktar detta folkmord. Under de första tjugo åren efter andra världskriget var publiciteten och aktiviteten låg vad beträffar Förintelsen från judiskt håll. Det var först i och med sexdagarskriget 1967 och Israels övergrepp och ockupation av betydande palestinska landområden, som Israel insåg att det skulle vara gynnsamt att stämpla Europa och främst Tyskland som delaktig i ändå värre illdåd än de man själva begick på hemmaplan. Man kunde på så sätt utnyttja Förintelsen politiskt och dämpa den kritik som helt berättigat riktade sig mot sionismen.

I ett slag upptäckte man i samband med detta vilken tillgång Förintelsen utgjorde som politisk och affärsmässig hävstång, samtidigt som den kunde användas för att avleda uppmärksamhet från egna förbrytelser. Det gäller tydligen att få framför allt unga människor i vår tid att få skuldkänslor över något som inträffade för 70 år sedan av människor som inte längre lever. Frågan är hur en psykolog vill beteckna ett sådant förfarande?

Den judiske forskaren Norman Finkelstein har i sin bok, The Holocaust Industry, klart påvisat hur marknadsföring kring Förintelsen med Auschwitz som fixpunkt snart blev en industri efter 1967. Den blev utgångspunkt för goda affärer där ett förväntat dåligt samvete hos icke-judar skulle ge ett övertag i affärsförhandlingar. Så till exempel i affären med sex ubåtar utrustade för att kunna bära kärnvapen som Israel har kunnat köpa från Tyskland till bottenpris. Detta är inte unikt utan tillhör spelmönstret. Den israeliske pressekreteraren vid ambassaden i Berlin, Adi Farjon, uttryckte tydligt för ett par år sedan inför en grupp lojala journalister tydligt något som refererades i den israeliska tidningen Haaretz:

Vi vill att Tyskland ska ha skuldkänslor över Förintelsen så att det kan gynna Israel – Adi Farjon, Israels pressekreterare vid ambassaden i Berlin

För att ytterligare exemplifiera detta mönster kan man nämna den likaså judiske professorn Jeffrey Gurock som skrivit boken ”The Holocaust Averted”. Han berättar bland annat i en intervju för The Times of Israel, att om judiska lobbygrupper inte kunnat hänvisa till Förintelsen hade de behövt hålla en lägre profil. Istället har den kunnat utnyttjats för att utöka sitt inflytande över det amerikanska samhället bland annat för att få USA att stödja Israel.

Ju mer man kan få människor att våndas över bevarade koncentrationsläger, desto hårdare kan man också dra åt den strypsnara som klassar varje kritik av extremistiskt handlande av judiska personer som antisemitism. Men innan vi helt fråntas rätten att hävda vår ståndpunkt, låt oss slå fast vad antisemitism är för något.

Antisemitism är olika former av verbala och fysiska aggressioner riktade mot semitiska individer och folk. Semitiska folk är de närbesläktade folkgrupper som bebor Mellanöstern och talar semitiska språk, till exempel palestinier, libaneser och syrier. De som visat och utövat mest förakt och våld mot dessa semiter är de khazarer som utgör en stor del av Israels befolkning. De utgör en antisemitisk kärntrupp. Detta är antisemitism – antisemitism är ingenting annat.

Den judiske NKVD-chefen Genrich Jagoda, nästan helt okänd för vår allmänhet, var en av de högst ansvariga för miljoner döda i de sovjetiska Gulag-arkipelagen

Jag nämnde att vi inte får glömma de olika förintelserna. Detta bör sägas eftersom starka krafter har arbetat dag och natt för att vi ska glömma exempelvis Gulag-arkipelagens dödsmaskin som arbetade för högtryck främst under 1930-talet. Enligt den rysk-judiske professorn Yuri Slezkine, verksam vid Berkeley-universitetet, hade det djävulska som inträffade i Sovjet en klart etnisk slagsida. Slezkines farföräldrar var själva delaktiga i det som hände på 30-talet.

Enligt honom var de ansvariga som såg till att så att många som möjligt drabbades av denna förintelseterror – siffror på 20-25 miljoner offer nämns ofta – av judisk börd. De judar som med kraft genomförde detta folkmord kallar Slezkine, “Stalin willingly Executers”. Slezkine berättar att det var etniska judar som styrde över Gulag. Den ökända säkerhetspolisen beskriver han som “en av de mest judiska av alla sovjetiska institutioner”. Han berättar om detta i sin bok , The Jewish Century” som år 2005 fick priset, National Jewish Book Award.

Minnesmärke i Kiev för folkmordet på uppemot 10 miljoner ukrainare genom massvälten Holodomor, åren 1932-33. Foto: David Sasaki/CC BY-NC-SA 2.0

Det vore också fel att som det svenska etablissemanget vända sig bort ifrån det folkmord som genomfördes i Ukraina vid tiden för Hitlers maktövertagande. En av Sovjet framtvingad hungersnöd kostade mellan sju och tio miljoner människor livet. Hungersnöden administrerades under ledning av den judiske kommunisten Lazar Kaganowich. Enligt Pavel Sudoplatov, Sovjets spionchef under hela 30-talet, var samtliga topptjänstemän inom alla departementen vid den här tiden av judisk börd. Han har beskrivit detta i sin bok “Direktoratet”.

Här är det kanske dags att lyssna till författaren Alexander Solzhenitsyn:

Bolsjevismen begick den största människoslakten genom alla tider. Det faktum att världen är ignorant och likgiltig inför detta enorma brott bevisar att global media är i handen på förövarna.

Om man då som ansvarig för undervisningen i historia bortser från den av judar redovisade affärsaspekten på Förintelsen, samtidigt som man bortser från och förminskar de långt mer omfattande förintelser vilka somliga extremistiska judar själva förorsakat och aktivt tagit del i, bör man nog fråga sig om man inte låtit sig luras av ett rasistspöke som envist hävdar att en judes liv är värt mer än tio icke-judars. Detta gäller särskilt om icke-juden är ryss. Rasismen riktad mot ryssar och slaver lever kvar till viss del som en följd av den kommunistiska statskuppen i Ryssland och som ironiskt nog i sig självt verkar ha haft starka russofobiska inslag såsom citatet nedan ger uttryck för.

“Sekret!

Till representanterna för samtliga avdelningar av Israeliernas Internationella Förbund; Ryssland är slaget till marken. Ryssland vrider sig i dödskamp under vår häl. Men glöm inte för ett ögonblick att vi måste vara försiktiga. Den heliga omsorgen om vår trygghet tillåter inte att vi hyser vare sig medlidande eller barmhärtighet. Äntligen har vi fått skåda det ryska folkets nöd och tårar. Genom att beröva detta folk dess egendom, dess guld, har vi förvandlat det till ett folk av ömkliga slavar. Var försiktiga och förtegna! Vi får inte ha medömkan med vår fiende. Vi bör röja undan det ryska folkets bästa och ledande element, så att det kuvade Ryssland inte kan få någon ledare. På så sätt tillintetgör vi varje möjlighet till motstånd mot vår makt.”

(Centralkommiten för Petersburgska avdelning av Israeliternas Internationella Förbund. Der Ruf, 6 febr. 1920 Originalet skrivet på Yiddisch.)

 

Hans Myrebro