En svensk lärdom från valet av Brett Kavanaugh

Valet av Brett Kavanaugh till USA:s högsta domstol visar att den svenska borgerligheten behöver en liknande förvandling som Republikanerna i USA håller på att gå igenom, skriver Dan Ahlmark i sin senaste krönika.

publicerad 13 november 2018
- av Dan Ahlmark
Domaren Brett Kavanaugh svärs in till USA:s domstol.
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

De borgerliga partiernas “borgerlighet” har länge kunnat ifrågasättas, eftersom de inte varit villiga att på allvar kämpa mot socialdemokraterna, till exempel genom att hindra vänstern att bilda regering. De senaste och klaraste tecknen: efter de två sista valen har man vägrat bilda regering trots borgerliga majoriteter i riksdagen. Och 2014 bröt de till och med mot de parlamentariska principerna och godtog genom DÖ en låtsasparlamentarism och en helt onödig fortsatt socialdemokratisk regering bara för syftet att hindra en del av folket att i riksdagen påverka en för Sverige fundamental fråga. Sanningen är nog, att de borgerliga partierna är skrämda av att ligga för långt från vänstern.

På liknande vis som de accepterade miljöpartiets invandringspolitik, accepterade de kulturvänsterns införande av Politisk Korrekthet, vilken företeelse i media, den politiska diskussionen och i offentlig förvaltning är ett fundamentalt angrepp på yttrandefriheten. Man har till exempel stegvis accepterat vänsterns språkbruk gällande kritiker av invandringspolitiken och globalism. Och man vägrar att se den massindoktrinering av svenska medborgare, som sker genom media, i skolan, på universiteten, i kulturlivet och på olika samhällsområden. De så kallade borgerliga har ju inte ens mod att arbeta för att statsmedia verkligen ska vara neutrala, och man vidtar inga åtgärder mot indoktrineringen i skolan, där eleverna möter vänsterpropaganda genom t ex överdrifter, vinklingar och halvsanningar i olika ämnen och där man – precis som media – helt enkelt döljer obekväma sanningar i läroböcker och undervisning.

Ta bara frågor som det verkliga innehållet i islams doktrin; dess ansvar för slaveriet i Afrika; dess ständiga militära hot och angrepp fram till och med 1700-talet mot Europa (den turkiska ockupationen av delar av Balkan avslutades först 1913 efter nederlaget i första Balkankriget dvs ett år före första världskriget) eller den allmänna skönmålningen av socialismen. Det gäller alltså huvudfrågor avseende samhällsutvecklingen. Man ignorerar, att vänstervridningen i många ämnen på universitet och högskolor är besvärande och kanske en del av förklaringen till vissa universitets nedgång i internationella rankinglistor. Och stimulerades företagandet och utökades privatiseringen av den offentliga sektorn k r a f t i g t under regeringsåren 2006-2014?

Många svenska borgerliga politiker verkar ibland till och med vara svagare än de republikanska i USA. En del senatorer och kongressledamöter där har ju länge kritiserats av sina väljare för att backa, när något lagförslag eller en åtgärd möter hårt motstånd av demokraterna och media. Senast gäller det Trumps lagförslag gällande immigration, skyddade gränser och sjukförsäkringen. Demokraterna ifrågasätter vanligen motiven och utnyttjar generöst de för en viss fråga mest passande (och falska) skällsorden vare sig det är rasist, fascist, reaktionär, kvinnofiende, homofob, islamofob, främlingshatare eller några andra av ett tiotal varianter. Huruvida republikanernas reträtter verkligen övertygar väljarna allmänt om, att anklagelserna är felaktiga, att de som uttalar dem är osakliga eller för långt åt vänster, och att republikaner inte alls är några extremister, är oklart. Men de republikanska politikernas flykt från många strider under Obamas presidentur verkar ha ökat föraktet för dem i de egna väljarleden. Det var ett huvudskäl till valet av Trump som president. Många väljare har förstått den moderna vänsterns mål och metoder, och att man inte kan vara bunden till gamla beteenderegler och deras automatiska artighet. Trump är en fighter, och det var detta man ville ha. Trump skapade inte den vitaliserade amerikanska högern utan är en konsekvens av dess framväxt.

Svenska borgerliga politikers vilja att ligga bredvid vänstern, deras växande användning av vänsterns kulturmarxistiska uttryckssätt, och oförmågan att kreativt utnyttja obestridliga riksdagsmajoriteter för att genomföra en klart högerinriktad politik har haft liknande effekter i Sverige. En konsekvens är till exempel att över tio procent av den svenska väljarkåren direkt övergivit dem för ett annat parti. Man har också missat fyra år av potentiella borgerliga reformer avseende så många områden i Sverige. SD:s socialkonservatism skulle vanligen inte varit ett hinder för detta.

En vändpunkt i USA?
Det som nu inträffat på vägen till ett val av en domare i USA:s högsta domstol är, att republikanerna inte längre automatiskt gav efter för kraftfulla och hänsynslösa angrepp från media och motståndarpartiet mot den presenterade kandidaten: man drog inte tillbaka nomineringen av Brett Kavanaugh. Även när det inledningsvis verkade som om anklagelserna om ett försök till – om inte våldtäkt – så i alla fall ett sexuellt övergrepp eventuellt kunde vara sanna, medförde detta inte att man tvekade, trots den mediala stormen som alltmer tilltog. Man beslöt bara att verkligen undersöka anklagelserna.

Medias behandling av dessa var skamliga. Man syntes utgå från, att Christine Fords uttalanden var sanna och redovisade vanligen inte för sina läsare/åhörare, att ingen av ett flertal uppgivna vittnen kunde ge något stöd åt hennes berättelse, och att inget bevis i något avseende fanns. Det var inte heller så, att alla vittnen sade sig inte komma ihåg en sådan händelse; ett flertal av dem sade istället direkt, att denna händelse aldrig inträffat. Och Ford mindes inte, när det påstådda ingreppet skett, var det skett, hur hon tagit sig till och från festen osv, trots att sådana fakta vanligen är inristade i medvetandet hos kvinnor, som utsatts för övergrepp. Och frågan varför hon aldrig berättat för någon om detta brott utan väntat i över 30 år att nämna namn och omständigheter är också förbluffande.

Förhöret med henne medförde många ytterligare allvarliga frågetecken beträffande hennes version, men den amerikanska allmänheten serverades av de flesta media inte någon kritisk analys gällande svagheterna i berättelsen (eller ens fick veta att inga av åberopade vittnen stödde henne). Media allmänt behandlade det hela bara som en möjlighet att skada Trump. Man brydde sig då inte om att det innebar, att de måste försöka krossa, ja, personligt och offentligt helt förinta en oerhört duglig jurist med ett liv, som enligt alla utsagor varit helt oklanderligt. Man misslyckades pga att de republikanska senatorerna med några undantag vägrade att falla undan för det enorma trycket och ge upp. De försvarade rättsstatens principer, och att anklagelser måste ha ett rimligt stöd för att beaktas.

Så det republikanska partiet gick från att vara “the party of wimps, cowards and ‘nice guys who finish last'” till att – som någon skrev – bli “a party of brawlers, headbangers and New York street fighters” (vilket självfallet är en kraftig överdrift). Men många av dess nya kandidater i valet är annorlunda gårdagens. Dessutom förenades nu nästan alla fraktioner i partiet till ett gemensamt försvar mot försöket att göra anklagelser utan några bevis till en helt avgörande faktor vid viktiga utnämningar eller beslut. Vad demokraterna då missade var, att de amerikanska kvinnorna inte främst upprördes av anklagelsen utan istället såg faran i framtiden för sina bröder, fäder, män och söner, om denna princip accepterades.

Den svenska borgerligheten behöver en liknande förvandling och uppvaknande ur sin dvala av beroende av vänsterns och medias gillande. Man måste förstå, att det finns ett helt land att förbättra och reformera, om man bara kan lämna sin vana att rätt okritiskt godkänna vänsterns kollektivistiska lösningar. Det är ju så, att dessas grund – marxismen – är en ideologi, som inför hela världens ögon föll samman i början av nittiotalet. Det finns numera inte längre några rationella skäl att tro, att något har högre kvalitet eller blir billigare för att det utförs inom den offentliga sektorn.

Den viktiga frågan här är istället på vilket sätt man bäst kan stödja de livssituationer och individer, som folkmajoriteten vill understödja. Och det kan man troligen göra på många sätt även utan offentlig produktion. När vågar de svenska borgerliga partierna bli borgerliga?

 

 

Dan Ahlmark

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!