Krönikor

En ny nationalism tar form i Europa

Nationalismen har förvandlats mycket sedan världskriget. Den nya nationalism som tar form i Europa har inga aggressiva avsikter mot andra länder, utan ser snarare att samarbeten med andra kan ske utan reträtt från den suveräna bestämmanderätten över för vitala nationella frågor. Det skriver Dan Ahlmark i veckans lördagskrönika.

Publicerad 29 februari 2020

Traditionell europeisk nationalism byggde på att man tillhörde en särskild folkgrupp och/eller land med en viss historia samt traditioner och kultur, vilka man ville bevara och hävda. Sådana grunder har nu varierande styrka men syns idag vara starkast i Östeuropa, eftersom kommunisttiden där hindrade det mesta av icke-marxistiskt nytänkande om samhället. Det gör att äldre synsätt nu är särskilt kraftfulla i de länderna, eftersom kommunisttidens bidrag till kulturen i mycket förkastats. Reaktionen mot att inledningsvis ockuperas och sedan bli kommunistiska diktaturer och tvingas ingå i östblocket förstärkte naturligen också ländernas nationalism avsevärt. Men utvecklingen därefter har successivt försvagat en del äldre inslag och stöttepelare för nationalism, medan andra fortlever.

Betydelsen av att skydda just den egna nationens sätt att bygga det moderna samhället blir alltmer tydligt, eftersom de strukturer och regler man då valt och väljer passar det egna landet bäst, precis därför att de uppfyller invånarnas särskilda krav. Subsidiaritetsprincipen syns EU ofta glömma bort, och att tro att de regler som formuleras i Bryssel, när ett land utgör några procent av EU:s befolkning, skulle passa dess befolkning bäst är orealistiskt. Att behålla rätten för den egna nationen att besluta i alla kommande frågor som är väsentliga för nationen, blir också allt viktigare i tider av folkomflyttning, många hot mot suveräniteten och svårigheten att se vad EU beslutar i framtiden. Om man dessutom allmänt misstror EU:s mål och dess politiska system blir stödet för nationalism och begränsning av EU:s verksamhetsområde ännu högre.

Det finns ett ökande motstånd i alla europeiska länder mot att ge allt större makt till ett Bryssel, som ju påminner om Sovjetunionen i sina anspråk att dominera medlemsländerna med en delvis främmande ideologi och annorlunda system och lagar. Den europeiska unionen har alltför mycket lämnat idén om ett frihandelsområde och frivilligt samarbete i övrigt. Storbritannien är inte längre medlem, Frankrike och Italien har stora EU-skeptiska minoriteter, och Polen och Ungern, som möter tvingande krav från EU gällande utformningen av delar i sin inrikespolitik (vilka de inte önskar uppfylla) pressas. Men många andra länder ogillar också ett antal policyn som påtvingats medlemsländerna, och det senaste EU-valet visade på detta växande motstånd.

Ett par stora frågor blir nog avgörande för utvecklingen av Europas nationalism. En gäller invandringspolitiken, där politikernas acceptans av massinvandring lett till starka folkreaktioner i många länder och en strukturell nedgång för många gamla partier och även regeringspartier. De socialdemokratiska och socialliberala har drabbats särskilt hårt. Till detta kommer i framtiden förslaget att medlemsstaterna ska acceptera att EU blir en politisk union med stor central makt. Beslut om budgetprioriteringar, skatter, invandring, gränsskydd och försvar kommer då att tas i Bryssel och inte i berörda länder. Det blir slutpunkten för en politisk utveckling som drevs fram genom fördragen ingångna i Mastricht (1992), Amsterdam (1997) och Lissabon (2007).

För att genomföra en sådan dramatisk förändring av Europas politiska system kan de allra flesta medlemsstater säkerligen inte undvika folkomröstningar. Förhoppningsvis stoppar detta utvecklingen mot federalism och leder istället till att mycket ansvar återgår till nationerna. Men med tanke på att etablissemangen och politikerna i eget och globalisternas intresse troligen kommer att lägga stor vikt vid att omvandla EU till en federal statsbildning är ingenting säkert. Alla åtgärder som leder till ett för dem positivt resultat kommer att vidtas, och Ja-sidans övertag över nationalisterna avseende finansiella resurser och media kommer att vara stort (såsom i euro-omröstningen i Sverige 2003).

Federalisterna kommer energiskt att utnyttja allmänna och obevisade påståenden som att federalism är nödvändig för att: (1) hålla freden i Europa; (2) på grund av det ökade beroendet mellan länder orsakat av bland annat den tekniska utvecklingen; (3) att Europa måste bli en enhet för att få kraft att stå emot andra stora statsbildningar och (4) att nationalism nu inte räcker till ”för den nya tidens krav”. Rent ekonomiska argument kommer att användas för att motverka nationalistiska attityder. Nationer som får större bidrag från EU för olika ändamål (exempelvis infrastruktur) än de betalar in till EU, kan påverkas av det argumentet, liksom att länder med stora statsskulder och stora budgetunderskott alltid kan utlovas hjälp av EU.

Beträffande sådana länder med ekonomiska problem kan rädslan för att själv rädda sin nation genom snabba och hårda reformprogram vara större än motviljan mot att EU bestämmer kraven och genomdriver dessa under en mycket längre tid och med en mindre hård förändringsprocess. Men det tar då också betydligt längre tid – se Grekland – för att ekonomiskt tillfriskna. En fördel för EU är här att väljarna i några medelhavsländer synes vara betydligt mera skeptiska till sina egna politikers heder (korruptionen) samt kompetens beträffande sund ekonomisk styrning än till EU:s teknokrater. Tro på inkomstöverföring från norr till syd och EU:s solidariska övertagande av medlemsländers skulder kan locka väljare i södra Europa.

De nationalistiska krafterna önskar antingen lämna EU helt eller gå tillbaka till det frihandelsområde som EU ursprungligen framställdes bli, kompletterat med ett helt frivilligt samarbete på andra områden. Nationalismen har förvandlats mycket sedan världskriget. En del av den nationalistiska drivkraften kan inte helt definieras, men den innehåller självfallet vetskapen om det egna folkets tidigare kamp för och absoluta äganderätt till sitt land, samt vikten av de friheter man därmed fått och en önskan att bevara dessa med särskilda sätt att leva och att själva helt kunna välja framtid. Det är känslan av tillhörighet inte bara till ett folk utan till en gemenskap av ett stort antal generationer av detta folk, som strävat och blött och därmed givit oss denna dag – ett stort ansvar. Nationalismen är en känsla som inte liknar någon annan, och som gör att vanliga fredliga människor med en stor familj därhemma utan protester springer på slagfältet mot mördande eld.

Det är känslan av tillhörighet inte bara till ett folk utan till en gemenskap av ett stort antal generationer av detta folk, som strävat och blött och därmed givit oss denna dag – ett stort ansvar.

Sådana medborgare tror inte alls att en utslätad EU-identitet och artificiell ”europeisk nationalkänsla” lätt växer fram, för vad skulle egentligen vara kärnan i denna? Däremot vill de flesta bevara och utveckla den egna nationen, vilkens grunder, historia och värderingar nu också utsätts för hänsynslösa angrepp från kulturmarxismen. Denna attackerar ju samhällets grundvärderingar och synsätt i djupet och på mycket bred front. Det är troligt att just kulturmarxismen med dess internationella räckvidd och inflytande skulle bli en beståndsdel i den nya europeiska ”identiteten” – vilket då helt förgiftar den.

Vad de flesta nationalister i Europa istället eftersträvar syns vara ett fritt samhälle, där viktiga beslut fattas av de egna medborgarna; och där respekt för det egna landets historia och traditioner samt nationell självständighet i alla viktiga avseenden existerar. Beteckningen ”borgerlig” har smutskastas och ofta getts innebörden ”trångsynt” och ”fördomsfull”. Vad ett borgerligt samhälle dock i mycket står för är traditionell frihet, individens självbestämmanderätt samt respekt för familjen. I övrigt är det samma mål, som ovan anges som nationalistiska. Den nya nationalismen har inga aggressiva avsikter mot andra länder, utan dess fokus är inriktad på frihet och nationell suveränitet. Alla former av samarbeten med andra kan ske, men ingen reträtt sker från den egna bestämmanderätten över för landet vitala frågor. Förhoppningsvis är det den modellen som kommer att tillämpas i det nya Europa som tar form.

 

Dan Ahlmark

Dan Ahlmark är ekonomie licentiat samt jur.- och fil. kand. examina vid Stockholms Universitet.

Efter arbete i industrin och konsultföretag i Sverige och utlandet samt forskning vid Ekonomiska forskningsinstitutet vid Handelshögskolan startade han ett konsultföretag 1980 med inriktning på affärsutveckling och konkurrensstrategi.

Han har givit ut boken “Vakna upp! Dags att dö! – Libertarianism och den Civila VälfärdsStaten”.

 


Liknande artiklar:

Eftersom du läser det här…

Nya Dagbladet är Sveriges bredaste helt oberoende dagstidning. Vi ägs inte av några mediekoncerner eller utländska riskkapitalbolag. Vi styrs inte av industriintressen eller någon politisk korrekthet.

Men att driva fri oberoende media kostar. Med ditt stöd kan vi fortsätta att växa och bli en verkligt utmanande kraft till de gamla mediehusen.

Stöd oss via Swish på 072 722 01 72, PayPal eller via andra alternativ på denna länk.

Tack för ditt stöd!