”Det var jävla synd om ryssarna”

Andra världskriget drabbade ryssar, polacker och tyskar fruktansvärt hårt. Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten. Ingen varnar oss för att glömma dem. Hur skulle vi förresten kunna det? De har ju knappast varit ihågkomna. Det skriver Per Petreas.

publicerad 13 augusti 2013
Sovjetiska barn tar skydd under ett tyskt flyganfall under krigets första dagar.

Hedemoras oförbrännelige fredskämpe, Olavi Veijalainen, berättade en gång om sitt deltagande i finska vinterkriget 1939-1940. Han var soldat i nordligaste Finland, ”i det kalla helvetet vid Petsamo”, som han uttryckte det. En natt anföll en överlägsen rysk styrka. Men de kom i mörka kläder, medan finnarna låg vitklädda och väntade.

”Ryssarna hade inte en chans. De syntes för väl mot snön och vi mejade ned hundratals av dem”, berättade Olavi.

Sedan tillade han: ”Det var jävla synd om ryssarna!”

Även tyskar som överlevde mångårig fångenskap i Sovjet efter kriget och återvände som utmärglade skuggor kan ömka ryssarna Min gamle tenniskompis Lothar Hennig förhördes 1945 i veckor av KGB med kniven mot strupen och med råttor i den ständigt upplysta cellen. Sedan fördes han till fånglägret i estländska Jöhvi. Där dog enligt Lothar uppåt hundra tyskar om dagen av dysenteri och undernäring. Men också Lothar hade ett tillägg:

”Men de ryska fångvaktarna hade det inte mycket bättre.”

Under decennier fick vi höra om Sovjets hotfullhet och att alla i Sovjetblocket  var militanta kommunister, aggressivt inriktade på att kasta sig över oss i väst och beredda att lyda minsta vink från herrarna i Kreml. Denna hjärntvätt gynnade våra vapenmånglare och militarister. De senaste 20 åren har vi lärt motsatsen. Polacker, ungrare, tjecker, slovaker, östtyskar, bulgarer, rumäner, balter, ukrainare, för att inte tala om tjetjenier, vill inte alls gå i Moskvas ledband.

Redan i början av ”det stora fosterländska kriget”, Sovjets propagandanamn på andra världskriget, gav sig miljoner sovjetiska soldater till fånga hos tyskarna, en del i hopp om att få det bättre, andra för att slåss på tyskarnas sida mot kommunismen. Men huvuddelen av de ryska krigsfångarna fick ett helvete. Medan västliga krigsfångar i tyska läger tycks ha haft en något lägre dödlighet än tyskar i allierad fångenskap, bröt tyskarna grovt mot Genèvekonventionens regler i behandlingen av sina oräkneliga ryska fångar.

De ryska fångarna dog som flugor, det talas om miljontals. Deras politiska kommissarier sköts utan pardon. En del är dock krigspropaganda, till exempel att 840 000 ryssar avlivades i Sachsenhausen med någon slags pedaldriven manick som slog hål i skallarna, varefter liken brändes i lastbilsburna (!) krematorier. Det var de sovjetiska åklagarna som med stöd av tyska ”bekännelser” lanserade dessa fantasterier vid krigsförbrytarrättegången i Nürnberg, som kallade sig ”internationell” men var de fyra segrarmakternas uppgörelse med förlorarna, ”en fortsättning på de allierades krigsansträngningar” enligt Robert Jackson, USA-domare i Nürnberg. Sedan dess har antalet dödade ryssar i Sachsenhausen reducerats med 99 procent.

Av de ryssar som överlevde fångenskap och tvångsarbete ville många trots allt stanna i Tyskland. De tvangs att återvända och många hamnade i sovjetiska läger, eftersom Stalin betraktade dem som förrädare. Där hade de efter kriget sällskap av miljoner tyska krigsfångar och tvångsdeporterade. Dödligheten i dessa läger var tragiskt hög. Av de ca 100 000 tyskar som tillfångatogs vid Stalingrad överlevde 5000-6000.

”Om vi skulle gräva i moder Rysslands jord, skulle vi hitta många massgravar”, lär Nikolai Burdenko ha sagt strax före sin död. Han var inte bara en framstående medicinprofessor utan ledde också den sovjetiska kommission som fastslog, att 11 000 polska officerare hade mördats med nackskott av tyskarna vid Katyn utanför Smolensk 1941. De sovjetiska åklagarna gjorde ett stort nummer av detta i Nürnberg med hjälp skriftliga av rapporter från många ”vittnen” och utlåtanden från ”vetenskapliga experter”.

I dag påstår också ryska historiker, att det var sovjetiska NKVD som 1940 mördade 15 000 polska officerare och poliser, därav 4 400 vid Katyn. I Nürnberg var i det här fallet massmördarnas regim representerad av domare och åklagare men inte av åtalade.

Burdenko tänkte nog också på Stalins utrensningar ett par år före Katyn. Det har talats om att miljoner sköts med nackskott 1937-38, men mera sansade uppger omkring 600 000, plus någon miljon, som gick under i vidriga läger.

Andra världskriget drabbade ryssar, polacker och tyskar fruktansvärt hårt. Men dessa folk har varit dåligt representerade i Hollywood eller i den mediala lobbyverksamheten. Inga svenska skattepengar satsas på minnesmonument eller skolföreläsningar om dessa 20-30 miljoner förintade.

Ingen varnar oss för att glömma dem. Hur skulle vi förresten kunna det? De har ju knappast varit ihågkomna.

 

Per Petreas




Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!

Välkommen att diskutera! NyD vill uppmuntra till en saklig och kvalitativ debatt vilken genomsyras av god ton och respekt för andra åsikter. Du är själv juridisk ansvarig för vad du skriver. Läs våra fullständiga kommentarsregler här.