Den nya religionen

I sin senaste krönika tar Karl-Olov Arnstberg upp frågan om vi har en ny religion, eller behöver vi en ny?

publicerad 3 augusti 2018
- av Karl-Olov Arnstberg
Detta är en opinionstext. Artikelförfattaren svarar för de åsikter som uttrycks i artikeln.

För några år sedan fick jag ett mail från en forskare, som skrev att man kanske ska akta sig för att dra paralleller med historien, men att han ändå inte kunde låta bli att tänka på några rader ur Marguerite Yourcenars efterord till sin roman “Hadrianus minnen”. Så här skriver hon, med ett citat från Flaubert: “Eftersom gudarna inte längre fanns och Jesus ännu inte existerade uppkom, mellan Cicero och Marcus Aurelius, ett unikt ögonblick då människan ensam fanns.” Och längre fram: “100-talet intresserar mig därför att det för en lång följd av år var de sista fria människornas epok.”

Den gamla religionen var då stelnad till ritualer och den nya religionen, kristendomen, hade ännu inte tagit över. Vi har nu också levt en period utan religion (eller med en religion som också bara reducerats till ritualer), men den går nu snabbt mot sitt slut. Hos oss i väst blir det islam som tar över och i Östeuropa tycks man gå tillbaka till konservativ kristendom.

Jag fastnade för det där citatet därför att det passar samman med mitt eget sätt att tänka. Häromdagen bläddrade jag i några böcker skrivna av den amerikanske sociologen Richard Sennett, som var en av mina husgudar på den tiden min forskning handlade om samhällsplanering. Och plötsligt, där står det! Jag hade strukit för det i en av hans starkaste och märkligaste böcker, “Flesh and Stone” (1994, s. 122).

Det som jag säkert inte då reflekterade över och som heller inte forskaren som skrev till mig berörde, är ett tredje alternativ: en ny religion! Islam styr muslimer, kristendomen i Östeuropa var aldrig utrotad och kan därför växa på nytt. Men hur ska människor för vilka religionen är död och begraven ta sig vidare? Vi kan imitera historien men vi upprepar den aldrig.

Det finns åtminstone tre slags frågor som kan ställas om religion. Den första kan kallas för “den vetenskapliga”, även om den ställdes också långt före det att vetenskapen var “uppfunnen”. Den handlar om religionen som “sanning”. Det är det förhållningssätt som Ingemar Hedenius intog, den svenske filosof som 1949 i boken “Tro och vetande” sågade kristendomen jäms med fotknölarna. Det är också den brittiske biologen Richard Dawkins perspektiv i boken “Illusionen om Gud” (2006). Det råder för mig inga som helst tvivel om att Hedenius och Dawkins har rätt. Religioner har inget med vetande att göra. De är sagor.

Nästa fråga är varför människor tror på sagor, som de borde ha vuxit ifrån redan i grundskolan. Uppenbarligen är det så att människan behöver tro. Så varför behöver hon det? Svaret kan ges med ett berömt yttrande av den politiske 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes: Livet är “nasty, brutish, and short”. Eftersom människan vet att jordelivet förr eller senare medför lidande för alla, ett lidande som avslutas med att man dör, vanligen under stora plågor, hänger frågan över oss: vad är det för mening med att leva? En del besvarar den genom att ta livet av sig. Framgång hjälper inte. Den ryske författaren Lev Tolstoj var rik som ett troll och betraktades redan under sin livstid som en av de största författare som funnits (vilket han är). Det hjälpte inte. Han såg religion som en förnekelse av förnuftet, men eftersom förnuftet sade honom att livet var av ondo, förstod han inte varför han skulle leva. I “Tolv livsregler” skriver Jordan Peterson: “I åratal gömde han undan sina vapen för sig själv och undvek att ens ta i ett rep, för att han inte skulle frestas att hänga sig.” (2018 s. 161)

Genom att tro att detta livet är en prövning, som leder till evigt liv i paradiset, skapas mening. Med andra ord, religion handlar inte om vad vi vet och inte vet utan om en nödvändighet, därför att människodjuret ensamt känner sin egen existens. Andra djur vet inte att de finns och således heller inte varför de lever. De bara gör det. Människan vet att hon finns och vill veta vad det är för mening med det. Annars blir det som sagt svårt att leva.

Det tredje svaret är tvådelat. Dess första del handlar om kaos och ordning. Det är svårt att leva utan att se någon mening med sitt liv men det är ännu svårare, för att inte säga omöjligt, att leva i kaos. Kaos betyder att allting som händer är oförutsägbart. Således, religionen skapar ordning av kaos, det är det första delsvaret. Det andra har med kollektivet att göra. Det är viktigt att vi talar om för varandra att ordning råder. Och råder det inte ordning, måste vi övertyga varandra om att vi är på väg att skapa ordning. Därför måste det finnas dogmer, ritualer, symboler och läromedel (bibeln, koranen, vedaböckerna etc.) som skapar ett kollektivt medvetande och med vars hjälp vi kan visa för varandra att vi har samma uppfattning av vad som är ordning. Religionen är en abstraktion som måste göras kollektivt synlig i form av materiella ting, helst fantastiska som exempelvis katedraler, och en gemensamt omfattad moral, det vill säga ordnad i sådant som är ont och sådant som är gott.

Religionens viktigaste uppgift är att förvandla kaos till ordning och det gör den genom att relatera inte till vårt förnuft, utan till våra känslor. Individer kan leva både utan Gud och i övertygelsen om att livet är meningslöst, men ingen kan leva i kaos. Mer och mer blir jag övertygad om att det är vilseledande att ställa förnuft och känsla mot varandra. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att känslorna alltid styr, och att frågan istället borde formuleras som i vilken utsträckning och på vilket sätt förnuftet, när det alls är med i leken, styr känslorna. Istället för att vara ett förnuftigt djur som emellanåt gör misstaget att låta känslorna ta överhanden, är människan ett känslostyrt djur som emellanåt reglerar sina känslor med hjälp av förnuftet.

Prövar vi att förstå de regler och föreställningar som brukar inordnas under begreppet “Politisk korrekthet” som den nya religionen – lika oförnuftig som sina äldre släktingar – måste vi kunna svara på vad som är fokus för tillbedjan. Det kan knappast vara något materiellt, som hebréernas guldkalv. Det kan inte heller vara någon allsmäktig fader eller annan gud. Det lyckades vetenskapen med, att ta kål på Gud. Ser vi till äldre religioner, så finns det faktiskt en sådan utan gudsbild: Buddhismen, som uppfattar begäret som orsaken till allt lidande på jorden. Människans uppgift är att kämpa mot begäret. Den fullkomliga människan är den som är befriad från sina begär. Han eller hon befinner sig i nirvana, som är ett upplyst lyckotillstånd som är få förunnat att nå. Det behövs således ingen gud. Vad som behövs är att religionen svarar på de två sista frågorna, den om livets mening och hur människan ska skapa ordning i kaos. Där skiljer sig inte buddhismen från de övriga världsreligionerna.

Att se PK-ismen som ett slags religion är ganska lätt för många bland oss “dissidenter”. Vi talar exempelvis om tillbedjarna som godhetsreligiösa. Logiska resonemang och “sanningar” når dem inte och vi ser hur de straffar de otrogna. Men begreppet “PK-ism” förklarar i sig ingenting. Det är bara en etikett, på samma sätt som “islam” och “kristendom” är det. Var finns PK-ismens fokus? Det kan knappast vara antirasism, som är en kombination av mission och inkvisition. Inte heller kan det vara godhet, eftersom godheten gäller som mål för alla religioner. Tillbedjarna är alltid goda, medan hedningarna och avfällingarna (ännu mer) är onda.

Den hypotes jag vill pröva här är att JÄMLIKHETEN är den nya religionen. Den har sina rötter i kristendomen som, vilket bland andra Nietzsche konstaterade, skiljer ut sig genom att vara en slavreligion. Islam är segerherrens religion, det gäller också för gamla testamentet. Jahve, hebréernas gud, förespråkar inte mildhet och försoning och inte att man ska vända andra kinden till. Segrarna och herrarna söker inte jämlikhet, men det gjorde det romerska rikets kristna, som värvade sina tidigaste proselyter bland förlorarna. Deras religion föds och sprids bland romarrikets slavar, de som romarna “under lek och glam” (Seneca) dödade i gladiatorspel på sina amfiteatrar.

Det är kristendomen som agerar barnmorska åt Marx´ och Engels kommunistiska manifest, med paradiset i form av ett klasslöst samhälle. Det är samma kristna jordemor som förlöser välfärdssamhället, det samhälle där de svaga försäkras mot att gå under. Förutsättningen är att de starka vill arbeta och dra in de behövliga slantarna förstås. Och kristendomen, nu är vi framme i vår tid, förlöser det postmoderna samhällets offerperspektiv, där patriarkatet, nazisterna och rasisterna måste kämpas ned och tvivlande medborgare sätts i stupstocken på grund av diverse fobier, som islamofobi, homofobi, transfobi, xenofobi, funkofobi och allt vad dessa “de otrognas sjukdomar” kallas. Och som en åklagare konstaterar i ett mejl till mig utvisar vi i princip aldrig folk …oavsett vad personerna har gjort här eller någon annanstans.

Dessutom har vi en statsminister som när han får frågan om varför de flesta utländska våldtäktsmän inte utvisas hellre än att ge ett rakt svar hänvisar till kvinnors anställningsvillkor, till hel- och deltidsanställning. Att folk som trots allt utvisas ändå inte tvingas lämna landet känner vi också till. Bland annat mördade den så kallade IKEA-mördaren i Västerås två svenskar, Akilov fem och i ett fall i Umeå hade mördaren levt i Sverige under 20 år med en utvisningsdom hängande över sig, utan att något hänt.

Att rötterna finns i kristendomen och närmare bestämt Jesu lära, förklarar varför bara den västerländska civilisationen är angripen. Lika lite som andra högkulturer kan vi överleva utan religion, därför skapar vi oss en ny sådan. Emellertid, alla religioner är inte livskraftiga. Alla religioner klarar inte att producera mening och skapa ordning ur kaos.

Darwinismen är vårt viktigaste vetenskapliga redskap för att förstå djuret människa. Livet är orättvist, det föds både intelligenta och dumma människor och de dumma kan inte göra det som de intelligenta kan. Det föds starka och svaga. Det föds människor som nästan alltid är friska och de som är sjuka mest hela livet, det är också orättvist. Darwinismen konstaterar att människan blivit den hon blivit genom att de starkaste och smartaste överlevt (survival of the fittest). PK-ismen är en religion som går på tvärs mot darwinismen genom att premiera svaghet.

Hierarkier och därmed orättvisa, är människans öde. Jämlikhet är ett vapen mot nödvändigheten att avgränsa mänskliga kollektiv och – det här är det mest skrämmande – det är en religion som säger sig vilja skapa en ny ordning men vi ser vad det är den skapar: kaos. Jämlikhet som mål är nämligen inte att sträva mot ordning utan att bejaka kaos. Det är genom att bygga hierarkier som människor skapar ordning. Män och kvinnor, företagare och arbetare, familjer och individer – för att ge några exempel – har olika och kompletterande funktioner. Människan ordnar alltid tillvaron i bra, bättre och bäst, dåligt, sämre, sämst. För att människor ska sluta att skapa ordning, måste makten tvinga dem. Det är tyranniets fundament och vi ser hur det tar form också i Sverige.

Jag har tidigare varit inne på att högkulturer rymmer fröet till sin egen undergång. Kristendomen lyfter västerlandet, men den leder också till den nya religion som förgör oss. Och observera, den gör det utan något yttre hot. Vi kan fortfarande lätt besegra alla fiender och frågan är om islam ens skulle försöka erövra Europa, om muslimerna förstod att vi tänkte försvara oss. Vi kan försvara oss mot dem, men vi vill inte. Vi säger att de är våra jämlikar, i full medvetenhet om att de anser sig överlägsna oss och inte alls, när de tagit makten, tänker bejaka den religionsfrihet som de åberopar.

Det kan tilläggas att hierarkier behöver kontrolleras och begränsas. Vi bär ännu med oss insikten från nazismen, koncentrationslägren och andra världskriget, om hur illa det kan gå. Men jämlikhet kan aldrig vara målet, det borde vi ha lärt oss av kommunismen och alla miljoner som i jämlikhetens namn fått sätta livet till.

Jag skulle kunna skriva en bok om orättvisans biologiska, sociala och metafysiska nödvändighet, ja många böcker, men jag hoppas att myntet har trillat ner. Människan kan inte leva i kaos utan måste skapa ordning och ordning kan inte skapas utan hierarkier. Därför är PK-ismen med sin värdegrundskatekes en undergångens religion, förklädd till godhet. När den misslyckas, det finns inget annat alternativ, då återuppstår tyranniet. Det ser översteprästerna till, om de får bestämma. Vi har redan hunnit ett stycke på väg och antingen står du vid sidan och tittar på. Eller så ingriper du, på det sätt du kan. Ingenting mindre än den västliga civilisationen står på spel.

 

Karl-Olov Arnstberg

Tidigare publicerad på Mörkläggning och invandring

Ladda ner Nya Dagbladets mobilapp!