Att existera i en låtsasvärld

Dissidenter i det nya Sverige möter förhållanden som på vissa sätt liknar det kommunistiska Östeuropas – men fortfarande mycket mildare och vanligen ännu utan fysiskt våld. Många företeelser har dock klara likheter med vad man där upplevde politiskt i form av offentliga lögner, det offentliga undvikandet av frågeställningar som kritiskt ifrågasätter dagens politik, vägran att insamla eller publicera statistik som belyser missförhållanden gällande kontroversiella policyn, det informella förbudet för många oppositionella att publicera sig i konventionell media, självcensuren inom konventionell media och åsiktskorridorens upprätthållande överallt.

Det medför att vi nu i Sverige delvis rör oss i en låtsasvärld, där saker vi vet är sanna plötsligt är lögner, och att vissa ting inte ens kan nämnas kritiskt ifall diskussionen inte ska avbrytas tvärt. Eller att åsikterna i strid med de politiskt korrekta bara föranleder pinsamma avbrott i konversationen och snabbt byte av ämne. Gamla relationer bryts och yrkesmässiga kanske stoppas ifall alltför hädiska värderingar eller ståndpunkter framförs. Personer man trodde hade civilkurage avslöjas plötsligt tillhöra gruppen ynkryggar. Att personer man respekterat plötsligt böjer sig och visar respekt för kulturmarxistiskt nonsens är mer än dystert att uppleva. Ålder, erfarenhet och gott omdöme verkar ibland inte betyda något alls för motståndskraften gentemot löjeväckande åsikter.

Väletablerade, i sin profession framgångsrika och aktade seniorer kryper ihop som barn och uttalar dumheter för att de inte vågar säga emot och utmana något nonsens. Tala om krympande personligheter! Den respekt man ändå tidigare hade för vissa etablissemang har nu försvunnit, när man läser vilka åsikter dessa nu håller med om. Allt detta är helt bedrövligt, men naturligtvis bara en svag kopia av den sorg många kände i länder som blev socialistiska diktaturer efter världskriget. De såg då också respekterade medborgare som av personlig svaghet eller karriärism böjde sig och ärelöst kapitulerade. Vad vi nu upplever är en tarvlig variant av ett Sverige byggt på lögner.

Den politiska korrektheten är förknippad med en mängd skamligheter, där till och med demokratins innehåll och väsen förändrats. Marika Formgren skilde mellan värdegrundsdemokratier och åsiktsfrihetsdemokratier.¹ De förra anser att alla som vill ses som demokrater och avser att debattera offentligt måste acceptera ett antal åsikter i en värdegrund. I annat fall har man egentligen ingen rätt att framföra sina åsikter offentligt. Åsiktsfrihetsdemokraterna tycker att alla ska få ha sin åsikt och kunna framställa den offentligt. Ifall denna är usel, kommer den ju att förkastas av andra, och intresset att lyssna på personen försvinner. Det är också den traditionella hållningen i en demokrati. Att anse att fri åsiktsbildning och öppen offentlig diskussion om alla relevanta ämnen inte kan tillåtas är i sig censur och odemokratiskt. Och vad är det man ska hålla med om?

Värdegrunden är i mångt och mycket kulturmarxistisk och därför toxisk för anständiga människor. Om man kallas odemokratisk för att man inte gillar en sådan, har begreppen manipulerats starkt och förlorat sin mening. Den politiska klassen och förvaltningseliterna i landet anser, främst på grund av sitt förakt för motståndarnas värderingar och åsikter, att de själva har rätten att inte beakta folkviljan i vissa avseenden. Och de flesta av dessa personer vill dessutom överlämna Sverige till ett federalt EU, där ju demokratin är särskilt svag, och där fördragsreglerna eliminerar svensk suveränitet. Och detta påstås vara helt i Sveriges intresse! Denna upp-och–nedvända värld medför att den riktiga demokratin idag börjar hotas allvarligt i vårt land.

Man använder ibland samma metoder som totalitära rörelser utnyttjar. Gretas insats för att med hjälp av ett konstruerat klimathot kraftigt beskära vår frihet är en del av ett känslodrev mot ungdomar, som liknar det vilket inspirerade och formade första hälften av Kinas kulturrevolution. Anklagelser och känslor utan grund i fakta är välkända inslag i diktaturernas metodik. Att man kunnat utnyttja begreppet “allas lika värde” – en missuppfattning utifrån en FN-deklaration – som sedan plötsligt och bedrägligt omformades till ett krav att tillåta massinvandring och tvinga medborgarna att betala för denna, baserades också på känslotänkande.

Detsamma gäller radikalfeminismens förvanskning av könens relation till varandra, samtidigt som samma ideologi fegt bortser från det verkliga hoten mot och det sanna förtrycket av kvinnor. Och våra verkliga problem orsakade av invandringen döljs eller tonas otillbörligt ned; kommuners uppflammande finansiella kriser, sexualbrottsvågen och våldsvågen, hänsynslösheten mot gamla medborgare för att möjliggöra import av nya proletärer som röstar rätt och så vidare. Förvrängningen och deformationen av så många normala förhållanden och relationer förvandlar idag politiken och debatten till ett groteskt skådespel baserat på villfarelser. Var är den verkliga världen?

Att anklaga borgerliga motståndare för rasism är ett vanligt beteende för kulturmarxister, men rasism sägs idag inte bero på en persons privata åsikter om, säg, en invandrare grundat på dennes ras eller etnicitet. Det beror istället på att personen (a) sägs ha mera makt i samhället än den andre, samt att (b) man utgår från att en vit person a priori har fördomar mot invandrargrupper. Så man behöver inte alls rasistiska handlingar som bevis. Därför kan heller inte invandrare vara rasister (saknar makt och ställning) alldeles oavsett om de öppet uttrycker klart rasistiska åsikter (enligt traditionell syn). I bägge fallen är det dock en helt klar rasism visad mot den vite; denne tillskrivs ju egenskaper just beroende på sin ras. Sverige är ett av de minst rasistiska länderna i världen, men anklagas hårt för djup rasism. Påhittad rasism angrips i den meningen på grund av kulturmarxisternas verkliga rasism. Så förvandlas lögn till sanning, och låtsasvärlden byggs vidare.

Identitetspolitiken betecknar i många avseenden (såsom män-kvinnor; heterosexuella-andra genus; svenskar-invandrare och många andra motsatspar) vissa personer som förtryckare och många som offer. Med sådana argument som huvudskäl lanseras kulturmarxistiska policyförslag, som ska ge ersättning och ”makt” till de förtryckta. Beskrivningarna är dock inget annat än osakliga och falska framställningar, och där de flesta ”offer” inte anser sig vara offer. Tillräckligt många vilseleds ändå, och deras politiska aktivitet gör att marschen in i låtsasvärlden kan fortsätta.

Dan Ahlmark

Källor:
1) Magasinet Neo, “Demokrater för åsiktsfrihet, och demokrater emot”
2) Petterssons blogg, “Vad innebär egentligen politisk korrekthet?”
3) Frihetsportalen, “Den nya rasismen i Sverige”